|
Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
Hittills har Pauli ord varit riktade till Petrus. Han har i dem sammanfattat den kristna lärans förnämsta artikel, den som gör oss till sanna kristna. Nu vänder han sig med sitt tal till galaterna, som han skriver till, och drar denna slutsats: Då det förhåller sig så, att vi rättfärdiggöras genom tron på Kristus, följer därav, att »av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt». »Icke allt kött», som det står i grundtexten, är ett hebreiskt uttryck, som strider mot den grekiska grammatiken. [244] Så heter det t. ex. 1 Mos. 4, 15 ordagrant: »För att var och en som möter honom icke skall slå honom ihjäl.» Greker och romare ha icke detta uttryckssätt. »Icke var och en», det är, »ingen». »Icke allt kött», det är; »intet kött». Men säger man på latin »icke allt kött», betyder det »något kött». Men den helige Ande håller sig icke så strängt till grammatiken. Men kött betyder hos Paulus icke, som sofisterna mena, de grova synderna. Dem brukar han nämna vid deras rätta namn: äktenskapsbrott, skörlevnad, orenhet o. s. v. (jfr Gal. 5, 19ff.). Utan med kött menar Paulus detsamma som Kristus, då han säger (Joh. 3, 6): »Det som är fött av kött, det är kött.» Kött betyder alltså människans hela natur med hennes förnuft och alla hennes förmågor. Köttet i denna mening är det som icke rättfärdiggöres av gärningar, icke ens av lagens gärningar. Han säger icke: Köttet rättfärdiggöres icke av gärningar mot lagen, såsom otukt, dryckenskap o. s. v., utan: köttet rättfärdiggöres icke av gärningar enligt lagen, som äro goda. Ordet kött betyder alltså hos Paulus den förnämsta rättfärdighet, vishet, gudstjänst, fromhet, förstånd och vilja som kan finnas i världen. Därför rättfärdiggöres varken munken genom sin orden eller prästen genom mässa och tidegärd eller filosofen genom sin vishet eller teologen genom sin teologi eller turken genom sin Koran eller juden genom Mose. Med ett ord, hur visa och rättfärdiga människor än må vara enligt förnuftets sätt att se och enligt Guds lag. rättfärdiggöras de likväl icke genom sina gärningar, sina förtjänster, sina mässor, sin höga rättfärdighet och sin gudstjänst. Detta tro icke papisterna, utan i sin förblindelse och förhärdelse försvara de mot samvetets vittnesbörd sina styggelser, framhärda i sin hädelse och brösta sig till på köpet i sådana gudsförsmädande ordalag som dessa: Den som gör det eller det förtjänar syndernas förlåtelse, den som håller den eller den heliga ordensregeln, kunna vi lova det eviga livet. [245] - Det är en över all beskrivning förfärlig hädelse att tilltro onda andars läror, människors stadgar och regler, påvens ogudaktiga bud och munkars gärningar det som Paulus, Kristi apostel, frånkänner Guds lag och gärningar i enlighet med denna lag. Men om enligt apostelns vittnesbörd ingen rättfärdiggöres av gärningar enligt Guds lag, så gäller det så mycket mer om Benedikts eller Franciskus' klosterregler, i vilka icke finnes en stavelse om tro på Kristus utan detta enda framhålles: Den som håller detta har evigt liv. Därför har jag ofta storligen förundrat mig över att under så många hundra år, medan dessa fördärvliga partier varat, kyrkan likväl har kunnat bestå under sådant mörker och sådana villfarelser. Det fanns några, som Gud hade kallat blott genom evangeliets ord, som ju fanns kvar i predikan, och genom dopet, och de vandrade i hjärtats enfald och ödmjukhet. De ansågo, att endast munkarna och de av biskoparna ordinerade voro heliga och fromma men att de själva voro oheliga och världsliga, ovärdiga att jämföras med de andliga. Eftersom de hos sig icke funno några goda gärningar eller förtjänster att sätta emot Guds vrede och dom, flydde de till Kristi lidande och död, och i denna enfaldiga tro blevo de frälsta. [246] Men det är ett tecken på Guds förskräckliga och oändliga vrede, att han under så många århundraden har straffat papisternas otacksamhet och förakt mot evangeliet och Kristus genom att »giva dem till pris åt ett ovärdigt sinnelag» (Rom. 1, 28), så att de i vad angår frukten av hans verk helt förnekade Kristus och hädade honom och i stället för evangeliet satte de vederstyggliga, av människor uppfunna klosterreglerna och stadgarna, de dyrkade dem allena och satte dem före Guds ord, ända tills äktenskapet berövades dem och de tvingades till sitt okyska celibat. Så blevo de även i yttre mening befläckade av alla slags laster, äktenskapsbrott, skörlevnad, orenhet, sodomitisk otukt o. s. v. Sådan blev det orena celibatets frukt. Så gav Gud dem med rätta invärtes till pris åt ett ovärdigt sinnelag och tillät dem att utvärtes störta sig i sådana brott, emedan de hädat Guds enfödde Son, i vilken Fadern vill bliva ärad. Honom har han givit i döden för att de som tro på Sonen skulle bli frälsta genom honom, icke genom sina ordnar. »Den som ärar mig vill jag ock ära», säger han (1 Sam. 2, 30). Men Gud hedras i Sonen (Joh. 5, 23). Den som alltså tror, att Guds Son är vår medlare och frälsare, han ärar Fadern, och Gud förhärligar i sin tur honom, det är, utrustar honom med sina gåvor, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, helig Ande och evigt liv. »Men de däremot som förakta mig, skola komma på skam» (1 Sam. 2, 30). Satsen: »Ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt», har alltså fundamental betydelse. Dess tillämpning bör utsträckas och utföras beträffande alla stånd. Alltså rättfärdiggöres icke munken genom sin ordensregel, icke nunnan genom sin kyskhet, icke lekmannen genom sin rättskaffenshet, icke fursten genom sin välgörenhet o. s. v. Guds lag är större än hela världen, ty den omsluter alla människor. Och lagens gärningar överträffa vida de gärningsrättfärdigas självvalda verk, och likväl säger Paulus, att varken lagen eller dess gärningar rättfärdiggöra. Alltså rättfärdiggör tron allena. När nu denna sats står fast, börjar han ytterligare befästa den med bevis. Det första beviset sluter från motsatsens orimlighet: |