|
Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
Ordet »laggärningar» skall förstås i vidaste bemärkelse, och det ligger stark tonvikt på det. [218] Detta säger jag för de säkra skolastikernas och munkarnas skull, som icke ha några anfäktelser och som fördärvat sådana ord hos Paulus, ja, allt vad Paulus skrivit, med sina dåraktiga och gudlösa utläggningar, som de inte ens förstå själva. »Laggärningar» bör alltså fattas som motsatsen till nåd. Allt som icke är nåd är lag. antingen det är borgerlig lag, ceremoniallag eller tio Guds bud. Även om man därför fullgjort lagens gärningar enligt detta bud: »Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta o. s. v.» (Matt. 22, 37), blir man likväl icke rättfärdig inför Gud, ty av lagens gärningar blir människan icke rättfärdig. Men härom mera nedan. Uttrycket laggärningar omfattar alltså hos Paulus alla lagar och deras uppfyllelse. Därför får man icke göra någon skillnad mellan tio Guds bud och ceremoniallagarna. Men om uppfyllandet av tio Guds bud icke rättfärdiggör, så gör omskärelsen det mycket mindre, vilken föreskrives i ceremoniallagen. Då därför Paulus, som han ofta gör, säger: »Av lagen» eller »Av lagens gärningar» (vilket hos honom betyder samma sak) »rättfärdiggöres icke människan», talar han utan inskränkning om hela lagen och sätter trons rättfärdighet mot all lagrättfärdighet, som genom laguppfyllelse kan förvärvas vare sig genom gudomlig eller mänsklig kraft. För sådan rättfärdighets skull, säger han, förklaras icke människan rättfärdig inför Gud. Men trons rättfärdighet tillräknar Gud utan förtjänst i sin barmhärtighet, för Kristi skull. a) Därför är det med eftertryck och kraft som Paulus säger: »Av laggärningar». Det är nämligen intet tvivel om att lagen är helig, rättfärdig och god. Alltså äro även lagens gärningar heliga, rättfärdiga och goda, och likväl rättfärdiggöres icke människan genom dem inför Gud. Hieronymus och andra med honom böra alltså avvisas, då de fantisera om att Paulus här avser ceremoniallagens gärningar, icke de tio budens. [219] Även om jag medger detta, tvingas jag i alla fall att medgiva, att även ceremoniallagen var god och helig. Ty förvisso voro omskärelsen och andra lagar om gudstjänstbruken och templet rättfärdiga och heliga. Ty de voro föreskrivna och ålagda av Gud lika väl som de moraliska buden. Utläggarna invända: Men sedan Kristus kommit, voro ceremoniallagarna dödsbringande. - Det sätta de ihop efter sitt eget huvud, ty det står icke skrivet någonstädes. Icke heller talar Paulus här om hedningarna, för vilka ceremonierna voro dödsbringande, utan om judarna, för vilka de voro goda. Han iakttog dem ju själv. Alltså kunde ceremoniallagarna icke rättfärdiggöra ens på den tid, då de voro heliga, rättfärdiga och goda. Paulus talar alltså här icke om en del av lagen, som även den är god och helig, utan om hela lagen. Han säger, att ett uppfyllande av hela lagen icke rättfärdiggör. Icke heller kallar han detta verk synd mot lagen eller ett köttets verk utan lagens verk, det är, en gärning i överensstämmelse med lagen. Att avhålla sig från att mörda eller från äktenskapsbrott rättfärdiggör alltså icke, det må ske av naturen, av mänsklig kraft, av den fria viljan eller av en Guds gåva, av gudomlig kraft. Men lagens gärningar kunna göras antingen före rättfärdiggörelsen eller efter rättfärdiggörelsen. Före rättfärdiggörelsen ha många utmärkta män även bland hedningarna, såsom Xenofon, Aristides, Fabius, Cicero, Pomponius Atticus m. fl., uppfyllt lagen och utfört lysande gärningar. Cicero led tappert döden för en rättfärdig och god sak. Pomponius var en sanningsälskande och ståndaktig man, som aldrig vare sig sade eller kunde tåla en lögn. Men ståndaktighet och sannfärdighet äro de bästa dygder och den vackraste uppfyllelse av lagens krav. Likväl gjorde de icke dessa män rättfärdiga. Efter rättfärdiggörelsen göra Petrus, Paulus och alla kristna lagens gärningar, men genom dem rättfärdiggöras de icke. »Väl vet jag intet med mig», säger Paulus (1 Kor. 4, 4), det är, visserligen har ingen människa något att anklaga mig för, »men därigenom är jag icke rättfärdigad.» Det står sålunda fast, att Paulus talar om hela lagen och hela lagens gärningar, icke om synder mot lagen. [220]Man måste alltså förkasta papisternas fördärvliga och ogudaktiga åsikt, enligt vilken själva den yttre gärningen förtjänar nåden och syndaförlåtelsen. De säga nämligen: En god gärning, utförd före nådens mottagande, utgör en förtjänst, som Gud av billighetshänsyn kan belöna med nåd (billighetsförtjänst). Men sedan nåden så förvärvats, är den efterföljande gärningen en förtjänst, som i strikt mening är värd det eviga livet (fullgod förtjänst). Detta innebär, att en människa, som lever i dödssynd och utan nåd, förvärvar en billighetsförtjänst, som belönas med nåd, om hon med den naturliga människans goda avsikt gör en god gärning, läser eller hör en mässa, ger en allmosa el. dyl. Då hon så genom sin billighetsförtjänst utverkat nåden, kan hon göra gärningar med fullgod förtjänst, vilka förtjäna det eviga livet. I första fallet är visserligen Gud henne intet skyldig för gärningen, men emedan han är god och rättvis, är det för honom tillbörligt att godkänna en sådan handling, även om den har gjorts i dödssynd, och att belöna en sådan tjänst med sin nåd. Men sedan människan fått nåden, blir han hennes gäldenär och har rättslig skyldighet att giva henne det eviga livet. Ty då är det icke längre ett den fria viljans verk, en god gärning i yttre mening, utan den är dessutom gjord i den nåd, som gör människan Gud täck, d. v. s. i kärleken. Detta är Antikrists teologi. Jag har gått in på den för att belysa Pauli framställning, ty genom att jämföra motsatser får man bådaderas egenart att bättre framträda. Vidare ville jag visa, huru långt dessa blinda och blindas ledare (Matt. 23, 16) förirrat sig bort från sanningen och huru de med denna sin ogudaktiga och hädiska lära icke endast fördunklat utan rent ut röjt ur vägen evangeliet och begravt Kristus. Ty om jag, när jag befinner mig i dödssynd, kan göra någon liten gärning, som icke endast till sin yttre beskaffenhet behagar Gud utan även såsom billighetsförtjänst kan förtjäna nåd, och om jag, sedan jag fått nåden, kan göra gärningar i enlighet med nåden, det är kärleken, och därmed i kraft av fullgod förtjänst förvärva det eviga livet, vartill skulle jag då behöva Guds nåd, syndernas förlåtelse, löftet, Kristi död och seger? Då är Kristus för mig verkligen till intet gagn (Gal. 5, 2). Jag har ju fri vilja och kraft att göra ett gott verk, genom vilket jag förtjänar nåden enligt billigheten och sedan det eviga livet enligt strikt rätt. [221] Sådana vidunderliga teologiska missfoster och förskräckliga hädelser borde serveras turkar och judar, icke Kristi församling. Och de visa tillräckligt, att påven med sina biskopar, doktorer och munkar icke haft någon kunskap eller omsorg om heliga ting och icke heller varit angelägna om den övergivna och jämmerligt skingrade hjordens välfärd. Ty om de blott hade anat, vad Paulus menar med synd och med nåd, skulle de icke ha trugat på kristenheten sådana avskyvärda och ogudaktiga dumheter. Själva menade de med dödssynd endast den yttre laglagstridiga handlingen, såsom t. ex. mord, äktenskapsbrott, stöld. De sågo icke, att dödssynd är att icke känna Gud, att i hjärtat hata eller förakta Gud, att vara otacksam och knorra mot honom, att avsky hans vilja. Och icke heller visste de, att köttet endast kan tänka, tala och handla mot Gud och för djävulen. Hade de insett detta djupa fördärv, som vidlåder människans natur, skulle de icke ha pratat sådant gudlöst strunt om billighetsförtjänst och fullgod förtjänst. Därför gäller det att noggrant och klart angiva, vad det är att vara ogudaktig eller att synda till döds. Det är just att vara en sådan helig och blodtörstig skrymtare som Paulus var, då han begav sig till Damaskus för att förfölja Jesus från Nasaret, för att avskaffa evangelii lära, för att döda de trogna och helt och hållet utrota Kristi kyrka. Det var säkerligen stora och förskräckliga synder mot Gud, och likväl kunde Paulus icke se dem. Han var så förblindad av ogudaktig nitälskan för Gud, att han ansåg dessa sina skändliga brott vara den högsta rättfärdighet, en för Gud högeligen behaglig gudstjänst i lydnad mot honom. Sådana helgon, som förfäkta, att dylika förfärliga synder äro den högsta rättfärdighet, skulle förstås förtjäna nåd? [223] Därför förneka vi med Paulus helt och hållet teorierna om billighetsförtjänst och fullgod förtjänst och fastslå utan minsta tvekan, att dessa spekulationer äro Satans bländverk, att de aldrig realiserats i handling, att det icke går att uppvisa några exempel på sådan förtjänst. Ty Gud har aldrig åt någon givit nåden och det eviga livet för billighetsförtjänst eller fullgod förtjänst. Skolastikernas resonemang om billighetsförtjänst och fullgod förtjänst äro alltså ren dikt och sysslolösa människors fantasier om det som inte finns. På sådant är likväl hela påvedömet uppbyggt, och än i dag stöder det sig på dylikt. Ty varje munk inbillar sig följande: Genom att lyda den heliga ordensregeln kan jag genom billighetsförtjänst vinna nåden, och genom de gärningar, som jag gör sedan jag fått nåden kan jag hopa så mycket förtjänst, att det icke endast räcker för mig till att ernå det eviga livet utan jag även kan dela med mig och sälja åt andra. Så ha alla munkar lärt och levt, och för att försvara denna uppenbara hädelse mot Kristus försmå papisterna den dag som är inga medel i sin kamp mot oss. Ju heligare skrymtare och verkhelgon någon är, desto värre fiende är han till Kristi evangelium. Men den sanna kristendomen lär, att människan först genom lagen inser sig vara en syndare, för vilken det är omöjligt att göra någon god gärning. Ty lagen säger: Du är ett ont träd, därför strider allt vad du tänker, talar eller gör mot Gud. Du kan alltså icke förtjäna nåden med dina gärningar. Om du försöker göra det, gör du ont värre. Ty eftersom du är ett ont träd, kan du endast bära onda frukter, det är synder. »Ty allt som icke sker av tro, det är synd» (Rom. 14, 23). [224] Att vilja förtjäna nåden med handlingar, som gå före nåden, är därför att vilja försona Gud med synder. Och det är det samma som att lägga synd till synd, att håna Gud och utmana hans vrede. Då människan så undervisas, förskräckes och förödmjukas av lagen, då hon verkligen ser vidden av sin synd och icke upptäcker ett enda grand av kärlek till Gud hos sig, då ger hon Gud rätt i hans ord och erkänner sig skyldig till evig död och fördömelse. Detta är alltså kristendomens första del, predikan om bot och självkännedom. Nu följer den andra delen. Om du vill bliva salig, så vinner man icke saligheten genom gärningar. Men »Gud har sänt sin enfödde Son i världen för att vi skola leva genom honom» (1 Joh. 4, 9). Han har korsfästs och dött för dig och »i sin kropp burit dina synder upp på korsets trä» (1 Petr. 2, 24). Där finnes ingen billighet eller något verk före nåden utan idel vrede» synd, skräck, död. Lagen endast pekar på synden, förskräcker och förödmjukar människan, bereder henne på det sättet till rättfärdiggörelsen och driver henne till Kristus. Gud har nämligen genom sitt ord uppenbarat, att han skall vara en nådig Fader, som utan vår förtjänst - eftersom vi intet kunna förtjäna - vill av nåd giva oss syndernas förlåtelse, rättfärdighet och evigt liv för Kristi skull. Ty Gud är den som skänker sina gåvor för intet åt alla, och detta är just gudomens berömmelse. Men denna sin gudom kan han icke försvara mot de gärningsrättfärdiga, som icke vilja taga emot nåden och det eviga livet för intet av honom utan vilja förtjäna dem med sina gärningar. De vilja helt enkelt beröva honom äran att vara Gud. För att kunna behålla den måste han först sända lagen, som förskräcker och krossar som åska och blixt dessa hårda klippor. b) [225] Detta är i korta ord vår teologi om den kristna rättfärdigheten mot sofisternas avskyvärda otympligheter om billighetsförtjänst och fullgod förtjänst eller om gärningar före och efter nåden. Ty dessa begrepp äro fantasier utan minsta beröring med verkligheten, diktade på fri hand av säkra människor, som aldrig någonsin prövats i anfäktelser eller verklig förskräckelse för synden och döden. Därför »förstå de icke ens vad de själva tala eller vad de ting äro, som de med sådan säkerhet orda om» (1 Tim. 1, 7). Ty det kan icke påvisas något exempel på gärningar före och efter nåden. Det är alltså rena barnsagor, som papisterna bedraga sig själva och andra med. Beviset är, att Paulus här så tydligt som möjligt säger, att människan icke blir rättfärdig genom lagens gärningar, de må gå före nåden (dem gäller det här) eller följa på den. Därav framgår, att den kristna rättfärdigheten icke är någon hos människan förefintlig egenskap (inhaerens formar), för att använda deras uttryckssätt De säga nämligen: När människan gör någon god gärning, godtager Gud den och ingjuter för den goda gärningens skull kärleken. Denna ingjutna kärlek anse de vara en i hjärtat förefintlig egenskap (qualitas haerens in corde) och kalla den inneboende rättfärdighet (förmälts iustitia - det kan vara bra att känna till dessa uttryck). Och det värsta man kan säga dem är, att denna egenskap, som ger hjärtat dess beskaffenhet och karaktär, liksom vit färg ger en vägg ett visst utseende - att den icke är rättfärdighet. De kunna icke komma högre än till denna det mänskliga förnuftets tanke: Människan är rättfärdig genom den rättfärdighet, som är en egenskap hos henne, genom den nåd, som gör henne Gud täck, och denna nåd är kärleken. Så anse de, att denna böjelse, denna själen tillkommande egenskap, d. v. s. kärleken, som är en gärning och en gåva i enlighet med lagen (ty lagen säger: »Du skall älska Herren, din Gud» o. s. v., Matt. 22, 37), är människans inneboende rättfärdighet, förtjänt av det eviga livet. Och den som har denna rättfärdighet säga de vara i sig själv rättfärdig (formaliter iustus) och dessutom rättfärdig i sitt handlande, efter som han gör goda gärningar, som Gud är skyldig att belöna med det eviga livet. Detta är sofisternas mening, till på köpet de bästa sofisternas. Andra äro ännu värre, såsom Scotus och Occam. c) De mena, att för att förvärva Guds nåd behöver man icke den förut nämnda av Gud givna kärleken, utan människan kan av sina naturliga krafter framlocka kärlek till Gud över allting. Scotus resonerar nämligen på följande sätt: Om människan kan älska något skapat, om ynglingen kan älska en flicka och den girige penningen, alltså ett mindre gott, kan hon också älska Gud, som är ett större gott. Om människan av naturen har kärlek till det skapade, har hon det så mycket mer till Skaparen. Denna bevisföring betraktade samtliga sofister som bindande, och ingen av dem kunde påvisa tankefelet i den. [227] Men de sade: Skriften nödgar oss erkänna, att Gud själv utom den naturliga kärleken, med vilken han icke är nöjd, också fordrar en kärlek, som han själv givit människan. - Därigenom anklaga de Gud för att vara en sträng tyrann och grym indrivare, som icke är nöjd med att jag håller och uppfyller hans lag utan utöver lagen, som jag väl kan uppfylla, också fordrar, att jag skall uppfylla den under vissa betingelser, iförd någon särskild prydnad eller viss bestämd dräkt Det är som om en husmoder icke vore nöjd med att hennes kokerska lagat utmärkt mat utan sökte sak med henne därför att hon icke utfört matlagningen iförd dyrbara kläder och prydd med en gyllene krona. Vad skulle det vara för en husmoder, som förutom det, som kokerskan är skyldig att göra, och som hon uträttar på ett utomordentligt sätt, därtill fordrade, att hon skulle bära en guldkrona, som hon omöjligt kan äga? På samma sätt, vad skulle det vara för en Gud, som krävde av oss, att vi skulle uppfylla hans lag - som vi annars kunna hålla med våra naturliga krafter - iförda en prydnad, som vi icke kunna skaffa oss? Men då göra de en distinktion för att icke synas motsäga sig själva och hävda, att man kan tala om en dubbel laguppfyllelse, en med avseende på gärningens yttre beskaffenhet och en med avseende på lagstiftarens avsikt. Med avseende på gärningens beskaffenhet, det är, när det gäller den så och så beskrivna handlingen, kunna vi utan vidare uppfylla allt vad lagen befaller, men icke så med avseende på lagstiftarens avsikt, vilken innebär, att Gud icke är nöjd med att man gjort och uppfyllt allt som befallts i lagen, ehuru han icke har något mera att fordra, utan dessutom fordrar, att man skall fullgöra lagen i kärlek, icke i den naturliga kärlek, som man har, utan i den övernaturliga och gudomliga, som han själv skänker. [228] Vad är detta annat än att göra Gud till en tyrann och bödel, som kräver av oss det som vi icke kunna utföra? Det är icke långt ifrån att de uttryckligen säga, att vår fördömelse icke är vårt fel utan Guds, som kräver, att hans lag av oss skall uppfyllas under dessa betingelser. Jag anför detta till belysande av den föreliggande frågan för att man må se, huru långt bort från Skriftens mening de förirrat sig, som tänkt så här: Vi kunna med våra naturliga krafter älska Gud över allting eller åtminstone genom själva det yttre utförandet av gärningen förtjäna nåden och det eviga livet. Men emedan Gud icke är nöjd med att lagen uppfylles av oss i vad angår gärningens beskaffenhet utan vill, att lagen också skall uppfyllas i vad angår lagstiftarens avsikt, så tvingar oss den heliga Skrift att ha en övernaturlig egenskap eller böjelse, ingjuten från ovan, nämligen kärleken. Den ansågo de vara den inneboende rättfärdigheten, vilken pryder tron, »formar» den eller ger den dess avgörande karaktär och åstadkommer, att den rättfärdiggör. Så är tron kroppen, skalet, färgen, men kärleken är livet, kärnan, väsendet. Detta är skolastikernas fantasier. Vi åter ge tron den plats, som enligt dem tillkommer kärleken. Och liksom de säga, att tron är skissen eller konturteckningen och kärleken färgen, som ger tavlan liv, eller själva den sak det är fråga om, så påstå vi tvärtom, att tron griper om Kristus, som är dess väsen eller »form» och pryder och formar tron, liksom färgen avgör utseendet hos en vägg. Därför är den kristna tron icke en overksam egenskap i hjärtat eller ett tomt skal, som kan finnas i dödssyndens tillstånd, tills kärleken kommer och ger den liv. Nej, om det är en sann tro, är den en hjärtats vissa förtröstan och dess bestämda ja, varmed det griper om Kristus. [229] Så är Kristus trons föremål, vad säger jag, icke dess föremål, utan Kristus är så att säga närvarande i själva tron. Tron är alltså ett slags kunskap eller ett mörker, som ingenting ser, och likväl tronar Kristus i detta mörker, fattad av tron, liksom Gud på Sinai och i templet (Jes. 6, 1 ff.) tronade mitt i mörkret. Vår inneboende rättfärdighet (formalis iustitia) är alltså icke en kärlek, som formar tron, utan själva tron, detta moln i hjärtat, d. v. s. förtröstan på något som vi icke se, d. v. s. på Kristus, vilken är närvarande, även om han aldrig så mycket undandrar sig iakttagelsen. Tron rättfärdiggör alltså, emedan den griper om och äger denna skatt, nämligen den närvarande Kristus. Men på vilket sätt han är närvarande kan man icke göra sig en föreställning om, emedan där råder mörker, som jag sagt. Men där hjärtats sanna förtröstan är, där är Kristus tillstädes i själva mörkret, i tron. Och det är för denna inneboende rättfärdighets skull, som människan rättfärdiggöres, icke för kärlekens skull, som sofisterna mena. Kort sagt, liksom sofisterna hävda, att det är kärleken som formar och färgar tron, så hävda vi, att det är Kristus som formar och färgar tron eller är dess väsen (form). Alltså är den med tron fattade och i hjärtat boende Kristus den kristna rättfärdigheten, för vars skull Gud anser oss rättfärdiga och giver oss det eviga livet. Detta är för visso ingen laggärning, ingen kärlek utan en helt annan rättfärdighet, en ny värld utanför och ovanför lagen. Ty Kristus eller tron är icke lag eller laggärning. Om denna sak, som sofisterna varken begripit eller behandlat i sina skrifter, skola vi nedan tala utförligare. För tillfället må det vara nog med en kort erinran om att Paulus här icke talar endast om ceremoniallagen utan om hela lagen. [230] I förbigående har jag emellertid tillika framhållit, att det är en synnerligen farlig villfarelse, då de skolastiska teologerna lära, att människan på följande sätt ernår syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse: Hon förtjänar genom de gärningar, som gå före nåden och som de kalla billighetsförtjänster, Guds nåd, vilken enligt deras mening är en egenskap hos viljan, given av Gud som tillägg till den kärlek, vilken vi ha av naturlig förmåga. Den människa, som har denna nåd, anse de vara i sig själv rättfärdig och en sann kristen. - Detta är, menar jag, en gudlös och fördärvbringande åsikt, eftersom den icke frammanar kristna utan turkar, judar, vederdöpare och svärmare. Ty vem kan icke i så fall av mänsklig kraft, utan nåden, göra ett gott verk, varigenom han förtjänar nåden o. s. v.? På detta sätt ha dessa drömmare gjort tron till en väsenlös egenskap i själen, som ensam icke duger någonting till utan kärleken men som, när kärleken kommer till, är verksam och rättfärdiggör. De efter nåden följande gärningarna åter ha de menat duga till att som fullvärdig förtjänst förtjäna det eviga livet på det sättet, att Gud på grund av kärleken, som han ingjuter i människans vilja, godtager den därpå följande gärningen för evigt liv. [231] De uttrycka sig nämligen så, att Gud godtager en god gärning till evigt liv men ogillar en ond gärning till fördömelse och evigt straff. De ha som i drömmen hört om Guds godtagande, och detta hänförde de sedan till gärningarna. Allt detta är villfarelser och hädelser mot Kristus. Likväl är det icke alla som uttrycka sig så väl, utan några lärde som sagt, att vi av vår naturliga förmåga kunna älska Gud över allting. Detta är bra att veta för att desto bättre förstå Pauli framställning. Mot dessa dumheter, dessa absolut fria fantasier lära vi, såsom jag ovan i korthet erinrat om, på följande sätt om tron och kristendomens rätta väsen. Människan skall först genom lagen föras till självkännedom, så att hon lär sig bekänna: »Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud» (Rom. 3, 23), och likaså: »Ingen rättfärdig finnes, icke en enda. Ingen förståndig finnes, ingen finnes, som söker Gud. Nej, alla hava de avvikit» (Rom. 3,10 ff.), samt: »Mot dig allena har jag syndat» (Ps. 51, 6). Vi söka alltså tvärt om att avskräcka människorna från billighetsförtjänst och fullgod förtjänst. Men när människan så förödmjukats genom lagen och bragts till självkännedom, är hon verkligt botfärdig. Den sanna boten börjar nämligen med fruktan för Guds dom. Och hon ser sig vara en så stor syndare, att hon icke av egen kraft, genom egna övningar eller gärningar kan befrias från sina synder. Då först förstår hon rätt, vad Paulus menar, då han säger, att människan är syndens slav och fånge, att Gud inneslutit allt under synd och att hela världen står med skuld inför Gud. [232] Då ser hon, att sofisternas lära om billighetsförtjänst och fullgod förtjänst är idel tomt prat och att hela påvedömet störtat samman. Då suckar hon: Vem kan hjälpa mig? Ty när lagen på detta sätt förskräcker människan, förtvivlar hon helt om sina egna krafter, hon ser sig suckande om efter Medlarens och Frälsarens hjälp. Då kommer i rätt tid evangeliets frälsningsbringande ord och säger: »Var vid gott mod, min son, dina synder förlåtas dig» (Matt. 9, 2). Tro på Jesus Kristus, som är korsfäst för dina synders skull o. s. v. Känner du av dina synder, skall du icke betrakta dem som dina utan kom ihåg, att de överförts på Kristus, genom vars sår du blir helad (Jes. 53, 5). Detta är frälsningens begynnelse, på detta sätt befrias vi från synden, rättfärdiggöras och få det eviga livet oss givet, icke för våra förtjänstfulla gärningars skull utan för trons skull, med vilken vi gripa om Kristus. Därför räkna också vi med en egenskap eller en väsensrättfärdighet i hjärtat, men det är icke kärleken, som sofisterna mena, utan tron, dock så, att hjärtat icke fäster ögonen på eller griper efter något annat än Frälsaren Kristus. Men härvidlag är det nödvändigt att veta, vem Kristus egentligen är. Sofisterna visste det icke utan gjorde honom till en domare och bödel och satte ihop den där dåraktiga historien om billighetsförtjänst och fullgiltig förtjänst. Men Kristus är i sista hand icke en lagstiftare utan en försonare och frälsare. Detta omfattar tron. Den tror utan att tvivla, att han förvärvat billighetsförtjänst och fullgiltig förtjänst över nog. Han hade genom en enda droppe av sitt blod kunnat gottgöra för världens synder. Men nu har han lämnat en riklig gottgörelse. »Med sitt eget blod gick han en gång för alla in i det allra heligaste och vann en evig förlossning» (Hebr. 9, 12). [233] »De bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus, honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod» (Rom. 3, 24 f.). Därför är det något stort att med tron fatta om Kristus, som bär världens synder, och denna tro ensam räknas till rättfärdighet (Rom. 3 och 4). Härvid är att märka, att dessa tre, tron, Kristus och godtagandet eller tillräknandet, höra tillsammans. Ty tron griper om Kristus och har honom närvarande, innesluter honom liksom ringen den i densamma infattade ädelstenen. Och den som befinnes med sådan tro hava fattat Kristus och ha honom i sitt hjärta, honom räknar Gud för rättfärdig. Detta är den grund eller den förtjänst, varigenom vi ernå syndernas förlåtelse och rättfärdighet. Emedan du tror på mig, säger Gud, och emedan din tro omfattar Kristus, som jag har givit dig till att vara din rättfärdiggörare och frälsare, därför vare du rättfärdig. Därför godtager Gud dig eller räknar dig för rättfärdig uteslutande för Kristi skull, på vilken du tror. Och det är alldeles nödvändigt att Gud godtager oss eller räknar oss för rättfärdiga, för det första emedan vi ännu icke äro helt rättfärdiga utan i detta livet synden alltid finnes kvar i köttet. Denna i köttet kvarvarande synd utrensar Gud hos oss. Vidare övergivas vi ibland också av den helige Ande och falla i synd, såsom Petrus, David och andra helgon. Men då kunna vi alltid falla tillbaka på denna lära, att våra synder äro överskylda och att Gud icke vill tillräkna oss dem (Rom. 4, 7 f.) Icke som om synden icke funnes där. [234] Sofisterna lärde, att vi ha att göra goda gärningar, tills vi icke äro medvetna om någon synd. Tvärtom, synden finnes där verkligen, och de fromma känna av den, men Gud vet icke om den. För honom är den undanskymd, emedan medlaren Kristus står emellan oss och Gud. Emedan vi gripa honom i tron, får synden icke vara synd. Men där Kristus och tron icke är, där är ingen syndernas förlåtelse, intet undanskymmande av synden, utan där tillräknas och fördömes den. Så vill Gud, att Sonen skall förhärligas, och att han själv skall förhärligas i oss genom honom. Sedan vi på detta sätt hava undervisat om tron på Kristus, undervisa vi också om goda gärningar. Emedan du genom tron har gripit Kristus, genom vilken du är rättfärdig, skall du nu gå åstad och älska Gud och din nästa. Åkalla Gud, tacka, prisa, lova och bekänn honom, tjäna din nästa och gör väl mot honom, sköt din kallelse! Detta är verkligt goda gärningar, som härflyta ur en sådan tro och ur hjärtats glädje över att vi för intet fått syndernas förlåtelse genom Kristus. Vad människan sedan måste underkasta sig av kors och lidanden bär hon med tålamod. Ty det ok som Kristus pålägger är milt, och hans börda är lätt (Matt. 11, 30). Ty då synden är förlåten och den kristne befrias från samvetskvalens börda kan han lätt uthärda allting. I hans inre är allt milt och ljuvligt, och därför gör och lider han villigt allt. Men för den egenrättfärdiga människan är allt vad hon gör och lider tungt och besvärligt, emedan hon gör det motvilligt. [235] En kristen är alltså enligt vår beskrivning icke den som icke har eller märker någon synd utan den, vars synd på grund av tron på Kristus icke tillräknas honom av Gud. Denna lära skänker pålitlig tröst åt samvetena i verkliga förskräckelser. Därför är det icke utan anledning som jag så ofta och flitigt inpräntar syndernas förlåtelse och tillräknandet av rättfärdighet för Kristi skull, liksom att den kristne, särskilt i anfäktelse, icke bör ha något att göra med lagen och synden. Ty i den mån han är kristen, står han över lagen och synden. Han har nämligen i sitt hjärta Kristus, lagens herre, liksom en i en ring infattad ädelsten. Då därför lagen anklagar honom och synden oroar honom, skall han se på Kristus. När han har honom, fattad i tron, har han hos sig lagens, syndens, dödens och djävulens besegrare, som behärskar dem alla, så att de icke kunna skada honom. d) Därför är en kristen - ordet taget i sin egentliga bemärkelse - fri från alla lagar och ingen lag underkastad, vare sig invärtes eller utvärtes. Men lägg märke till att jag säger: i den mån han är en kristen, icke i den mån han är man eller kvinna, d. v. s. i den mån han har samvetet färgat, prytt och berikat med denna tro, denna stora och ofattbara skatt eller, som Paulus säger, denna »outsägligt rika gåva» (2 Kor. 9, 15). Därför kan den gåvan icke till fyllest prisas och berömmas, emedan den gör oss till Guds barn och arvingar. [236] Därför är också en kristen större än hela världen, emedan han har denna till synes ringa gåva i sitt hjärta. Denna ringa gåva eller skatt, som han äger i tron, är större än himmel och jord, emedan Kristus, som är denna gåva, är större. Så länge denna lära äger bestånd, som skänker frid åt samvetena, äro de kristna domare över alla läror och herrar över alla lagar i hela världen. De kunna utan minsta tvekan fastställa, att turken med sin Koran är fördömd, därför att han icke vandrar på den rätta vägen, det är, icke erkänner sig vara en arm och fördömd syndare och icke i tron omfattar Kristus, icke tror att synderna förlåtas honom för hans skull. Likaså fälla de kristna med tillförsikt sin dom mot påven. Han är fördömd med hela sitt välde, därför att han med alla sina munkar och universitet vandrar efter den regeln, att genom billighetsförtjänst ernå vi nåden och genom därpå följande fullgiltig förtjänst mottagas vi i himlen. Då säger den kristne: Detta är icke rätta sättet att bli rättfärdiggjord, det är icke så man når stjärnorna. Jag kan icke genom föregående gärningar förtjäna nåden enligt billigheten och icke heller genom de efterföljande såsom fullvärdig förtjänst ernå det eviga livet. Men den som tror på Kristus blir synden förlåten och tillräknas rättfärdighet. Denna förtröstan gör honom till Guds barn och arvinge, som i hoppet äger det utlovade eviga livet. Genom tron på Kristus gives oss allt. nåd, frid, syndernas förlåtelse, frälsning och evigt liv, icke genom billighetsförtjänst och fullgod förtjänst. e) [237] Därför är sententiariernas lära om billighetsförtjänst och fullgod förtjänst, och därför äro påvedömets gudstjänst, mässor och oräkneliga stiftelser avskyvärda hädelser mot Gud, helgerån och förnekelse av Kristus. Det har Petrus förutsagt, 2 Petr. 2, 1, med dessa ord: »Bland eder skola komma att finnas falska lärare, vilka skola införa fördärvliga partimeningar och förneka den Herre, som har köpt dem.» Han vill säga: Herren har återlöst och lösköpt oss med sitt blod för att rättfärdiggöra och frälsa oss. Detta är vägen till rättfärdighet och frälsning. Men det skall komma falska lärare, de skola förneka Herren och smäda sanningens, rättfärdighetens och frälsningens väg, de skola uppfinna nya vägar till falskhet och fördärv. Och många skola följa dem i fördärvet. I hela detta kapitel har Petrus på ett utomordentligt sätt tecknat påvedömet, som sköt åsido evangeliet och tron på Kristus och lärde gärningar och mänskliga stadgar, såsom t. ex. om billighetsförtjänst och fullgiltig förtjänst, om åtskillnad på dagar, mat och personer, om munklöften, om åkallande av helgon, om vallfärder, om skärselden m. m. Dessa lösliga åsikter om människostadgar och gärningar ha så gått papisterna i blodet, att det för dem är omöjligt att förstå ens en stavelse om evangeliet, tron och Kristus. Detta framgår tydligt av det rådande tillståndet. Ty de göra för egen räkning anspråk på den rätt, som tillkommer Kristus ensam. Han ensam befriar oss från våra synder, skänker rättfärdighet och evigt liv. Men detta anse de sig med förbigående av Kristus säkert kunna ernå genom sina billighetsförtjänster och fullgiltiga förtjänster. Detta kallar Petrus och de andra apostlarna att införa fördärvliga partimeningar, att förneka Kristus, förtrampa hans blod och häda den helige Ande och Guds nåd. Därför kan ingen rätt inse vidden av det förfärliga papistiska avguderiet. Lika outsäglig som den gåva är, som erbjudes oss genom Kristus, lika avskyvärt är detta påviska förvärldsligande. [238] Därför får det icke aktas ringa eller överlämnas åt glömskan, utan det skall omsorgsfullt övervägas, något som är nyttigt även ur den synpunkten, att Guds nåd och Kristi välgärning genom kontrasten framstår som så mycket större. Ty ju bättre jag förstår, vilken styggelse den papistiska mässan innebär, desto mer ryggar jag tillbaka för och avskyr den. Påven har nämligen avskaffat det rätta bruket av mässan och förvandlat den till en handelsvara, som kan köpas för en annans räknings Där stod mässprästen, en avfälling, som förnekade Kristus och hädade den helige Ande, vid altaret och förrättade en handling icke endast för sig själv utan även för andra, levande och döda, och för hela kyrkan, och detta uteslutande genom själva utförandet av handlingen. Därför torde härav framgå, att Guds tålamod är omätligt, eftersom han icke för länge sedan förgjort hela påvedömet, förstört det med eld och svavel, som han gjorde med Sodom och Gomorra. Och de snygga herrarna vilja nu skyla över och snygga upp sin skändliga gudlöshet. Detta få vi på intet sätt tåla, utan vi böra draga fram dem i ljuset ur skrymteriets höljande mörker, så att artikeln om rättfärdiggörelsen liksom en sol får avslöja deras skändlighet och deras blygd. Vi inskärpa och driva gärna trons rättfärdighet för att papisterna och alla partiandar må drabbas av förvirring och för att denna artikel må få säkert fäste i våra hjärtan. Det är ju vad vi mest behöva, ty om vi förlora denna sol, glida vi tillbaka i samma mörker som förut rådde.Men det är rysansvärt att påven kunnat åstadkomma detta i kyrkan, att Kristus blivit förnekad, förtrampad, bespottad och hädad, och det genom evangeliet och sakramenten, som han så förmörkat och vänt i så avskyvärt missbruk, att de tjänat honom till att upprätta och stadfästa hans djävulska styggelser i strid mot Kristus. 0 vilket mörker, vilken oändlig Guds vrede! a) De båda sista meningarna ej i Hs. Tillbaka b) Hs: "Om jag säger: Jag gör detta o. s. v., det är. jag vill, att du skall vara Gud, det är, jag vill av dig röna barmhärtighet, godhet, det betyder att göra Gud till en krämare. Gud kommer icke i besittning av sin nåds härlighet, förrän lagen fått slå ned oss, så att han får skänka sin gudom.» Tillbaka c) Hs har i kanten en anteckning av Kruciger, enligt vilken Luther talat om «Scotus och min lärare Occami.« Tillbaka d) Hela stycket lyder i Hs: iSå beskriva vi en kristen, den ende rättfärdige. Lär dig detta för att själv lära ut det och leva efter det. Det förra är lättare, det senare svårare. Därför predikar jag ofta, att en kristen intet har att göra med lagen, synden. I den mån han är en kristen står han över all lag, emedan han i sin skatt, ring har Kristus, lagens herre. Om lagen, synden anklagar, djävulen, döden förskräcker, bör den kristne fara hän och se på Kristus. Då har han i sitt hjärta den som är dödens, syndens besegrare, som har lagen i sin hand och säger: Du död, lag och synd, ni äro fördömda. Sedan må lagen komma till köttet.» Tillbaka e) Hs: »Om Gud räknar mig för rättfärdig, då är jag Guds arvinge, jag har i hoppet det utlovade eviga livet. Alltså (förvärvar jag) varken genom förutgående gärningar billighetsförtjänst eller genom de efterföljande o. s. v., ty rättfärdighet, tro o. s. v. äro mig givna som gåvor.» Tillbaka |