|
Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
Det är, vi äro av naturen judar, vi födas till lagens rättfärdighet, till Mose och omskärelsen och föra lagen med oss i födelsen. [215] Vi ha lagens rättfärdighet, icke av eget val såsom hedningarna utan av naturen. I enlighet härmed säger Paulus ovan (Gal. 1, 14) även om sig själv: »Jag nitälskade för mina fäders stadgar.» I jämförelse med hedningarna äro vi därför icke syndare, i avsaknad av lagens gärningar såsom hedningarna, utan vi födas och uppfostras till att vara rättfärdiga judar. Det är, vår rättfärdighet leder sitt ursprung från själva födelsen, eftersom judendomen är oss medfödd. Gud befallde nämligen Abraham (1 Mos. 17, 10 ff.) att omskära allt mankön på åttonde dagen. Denna lag om omskärelsen, som övertagits från fäderna, bekräftade sedan Mose. Det är alltså något stort att vi av naturen äro judar. Men ehuru vi hava detta företräde, att vi av naturen äro rättfärdiga och födas till själva lagen och dess gärningar och icke äro syndare som hedningarna, äro vi likväl icke därför rättfärdiga inför Gud. Om man alltså som exempel tager en utmärkt människa, som är född jude och rättfärdig, som alltifrån födelsen har hållit lagen till punkt och pricka, så är han likväl icke därför rättfärdig. Vi äro visserligen omskurna, men genom omskärelsen bliva vi icke rättfärdiga. [216] Ty den är endast ett rättfärdighetens insegel (Rom. 4, 11). Och de barn, som omskurits i Abrahams tro, ha blivit frälsta icke för omskärelsens utan för trons skull. Ehuru vi alltså äro födda judar och heliga och gentemot hedningarna kunna berömma oss av att hava lagens rättfärdighet, gudstjänsten, löftena, fäderna, vilket förvisso är en stor ära, så äro vi likväl därför icke rättfärdiga inför Gud och hava intet företräde framför hedningarna. Av dessa Pauli ord framgår sålunda med all önskvärd tydlighet, att han icke åsyftar ceremonierna, som om de skulle vara dödsbringande, sedan Kristus uppenbarats, såsom Origenes och Hieronymus mena. Utan han talar om en stor och allvarlig sak, nämligen om judisk börd. Och han hävdar, att judarna icke äro rättfärdiga, ehuru de födas heliga, ehuru de omskäras, hålla lagen, ha barnaskapet, härligheten, testamentena, fäderna, gudstjänsten, Gud, Kristus, även om de ha löftena, leva i dem och berömma sig av dem, såsom det heter Joh. 8, 33: »Vi äro Abrahams säd», och vidare Joh. 8,41: »Vi hava Gud till fader och ingen annan», och Rom. 2. 17: »Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen och berömmer dig av Gud.» [217] Så voro Petrus, Paulus och de andra apostlarna Guds barn, de voro rättfärdiga efter lagen, och slutligen voro de Kristi tjänare, men därför förklarades de icke rättfärdiga inför Gud. a) Om man därför nu i ett knippe samlar allt detta: lagen, gärningarna och dess rättfärdighet, omskärelsen, barnaskapet, testamentena, löftena och apostolatet, så når man likväl icke därigenom den kristna rättfärdigheten. Ty detta är icke Kristus. Meningen är: Paulus vill behandla tron, framhålla och försvara den, vill säga att den ensam rättfärdiggör, icke lagen. Icke som om lagen vore ond eller fördömd. Ty lag, omskärelse, gudstjänst o. s. v. fördömas icke därför att de icke rättfärdiggöra, utan Paulus angriper dem, emedan de falska apostlarna hävdade, att människan bleve rättfärdig och salig genom dem utan tron, endast genom att göra gärningarna. Detta kunde Paulus icke tåla. Ty om tron tages bort, är alltsammans livsfarligt, lagen, omskärelsen, barnaskapet, templet, gudstjänsten, löftena, ja, Gud och Kristus själv gagna till intet utan tron. Paulus vänder sig alltså mot allt utan undantag som strider mot tron och bespottar icke blott ceremonierna. a) Hs: »0ch likväl ännu icke rättfärdiggjord.« - CDE ändrar Dr: »Likväl voro de icke därför rättfärdiga inför Gud.« Tillbaka |