|
Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
Det är ett märkvärdigt exempel, som dessa församlingarnas störste män och stödjepelare lämna. Här är det Paulus ensam som har ögonen öppna och ser Petri, Barnabas´ och de andra judarnas synd, som skrymtade tillsammans med Petrus. De själva däremot se icke sin synd utan anse sig tvärtom handla rätt och i kärlek tjäna de svaga judarna. Men Paulus förtiger icke denna deras synd utan anklagar med otvetydiga ord Petrus, Barnabas och de övriga för att de icke vandrade med fasta steg enligt evangelii sanning, det är, för att de vikit av från evangelii sanning. Men det är en allvarlig sak att Petrus av Paulus anklagas för att ha fallit och vikit av från evangelii sanning, ty någon tyngre vägande anklagelse hade icke kunnat riktas mot honom. [207] Och likväl bär han den tåligt och mottar den dessutom utan tvivel med stor tacksamhet. Tidigare har jag ju erinrat om, att många ha evangelium men icke evangelii sanning. I den meningen säger nu Paulus, att Petrus, Barnabas och de övriga judarna icke vandra med fasta steg efter evangelii sanning, det är, de ha visserligen evangelium men de vandra icke rätt efter evangelium. Hur mycket de än predikade evangelium, upprättade de likväl lagen genom sitt skrymteri, som icke kunde stå tillsammans med evangelii sanning. Men att upprätta lagen är att avskaffa och förstöra evangeliet. Därför må den som väl förstår att skilja evangelium från lag tacka Gud och veta, att han är teolog. Jag har säkert icke ännu lärt mig att i frestelsen upprätthålla denna skillnad så som jag borde. De skola nämligen skiljas på det sättet, att evangelium förlägges till himlen och lagen till jorden. Evangeliets rättfärdighet skall benämnas himmelsk och gudomlig, lagens jordisk och mänsklig. Och dessa båda skola skiljas från varandra lika skarpt som Gud skilt himlen från jorden, ljuset från mörkret, dagen från natten. Evangeliets rättfärdighet skall vara ljuset och dagen, lagens åter mörkret och natten. Gott vore, om vi kunde skilja dem ännu längre från varandra. När det alltså gäller tron, den himmelska rättfärdigheten och samvetet skall lagen helt och hållet uteslutas och lämnas kvar på jorden. Gäller det gärningar, må gärningarnas eller lagrättfärdighetens lampa tändas i natten. Så skall evangeliets och nådens oförlikneligt strålande sol lysa om dagen och lagens lampa om natten. Så bör man även i känslan eller stämningen skilja mellan de båda, så att samvetet, som förskräckes, då det förnimmer sin synd, tänker: [208] Nu är du på jorden, där skall åsnan arbeta, tjäna och bära den börda, som lagts på i henne. Det är, kroppen med dess lemmar skall vara lagen underlagd. Men när du stiger upp i himlen, skall du lämna åsnan med dess börda på jorden. Ty samvetet har intet att göra med lag, gärningar och jordisk rättfärdighet. Så stannar åsnan i dalen, men samvetet stiger med Isak upp på berget utan att veta något alls om lag och gärningar, med blicken fäst uteslutande på syndernas förlåtelse och den rena rättfärdighet, som erbjudes och gives i Kristus. I samhällslivet åter skall lydnaden mot lagen genomdrivas med största stränghet. Där måste man glömma evangeliet, samvetet, nåden, syndernas förlåtelse, den himmelska rättfärdigheten, Kristus, och icke veta av något annat än Mose, lagen och gärningarna. På det sättet skola lag och evangelium skiljas så långt som möjligt från varandra, så att vardera förbliver inom sina gränser. Lagen skall hålla sig utanför himlen, d. v. s. utanför hjärtat, eller samvetet. Å andra sidan skall den evangeliska friheten hålla sig ifrån jorden, d. v. s. från kroppen och dess lemmar. Så snart alltså lagen och synden stiga upp i himlen, det är, i samvetet, skola de utan vidare utkastas därifrån, ty då bör samvetet icke veta något om lag och synd utan endast om Kristus. Å andra sidan, då nåden och friheten komma till jorden, det är, till kroppen, skall man säga: Du bör icke uppehålla dig i det kroppsliga livets smutsiga svinhus, du hör hemma där uppe i himlen. [209]Denna skillnad mellan lag och evangelium hade Petrus suddat till, och genom sitt beteende hade han bibragt de troende den övertygelsen, att de borde rättfärdiggöras genom både evangelium och lag. Paulus, som på intet sätt kunde tåla detta, förebrådde Petrus, icke för att tillfoga honom en skymf utan för att återställa den klara skillnaden mellan dessa båda, som består i att lagen rättfärdigar på jorden och evangeliet i himlen. Påven åter icke endast förblandar lagen med evangeliet utan har av evangeliet gjort idel lagar, till på köpet lagar om ceremonier. Han förblandar världsligt och andligt, vilket innebär en verkligt satanisk och helvetisk förvirring. Denna punkt om skillnaden mellan lag och evangelium är ytterst nödvändig att känna till, eftersom den innehåller en sammanfattning av hela den kristna läran. Därför må var och en med flit lära sig att väl skilja lag från evangelium icke med ord endast utan även i känslan och erfarenheten, d. v. s. i hjärta och samvete. Att i ord uppdraga skillnaden är ju icke svårt. Men då det kommer till praktiken, finner man, att evangeliet är en sällsynt och lagen en trägen gäst i samvetet, ty det är vant vid lagen och syndkänslan och den förnimmelsen understöder också förnuftet. a) Då därför lagen förskräcker och synden anklagar och skakar samvetet, skall man säga: Att dö har sin tid, att leva har sin tid. Att höra lagen har sin tid, att förakta lagen har sin tid. Att höra evangelium har sin tid, att icke veta av evangelium har sin tid. Må nu lagen gå och evangeliet komma, ty nu är icke tid att höra lagen utan evangelium. - Men du har icke gjort något gott utan tvärtom syndat svårt. [210] - Det erkänner jag, men jag har syndernas förlåtelse genom Kristus, för vars skull alla mina synder äro mig förlåtna. - Men när det icke gäller samvetet, när yttre plikter skola fyllas, när det är fråga om dig i din egenskap av präst, överhetsperson, make, lärare, lärjunge o. s. v., då är det icke tid att höra evangelium utan lagen. Då skall du akta på din kallelse. Så stannar lagen med åsnan i dalen, och evangeliet beger sig med Isak upp på berget.
Det är, du är jude och därmed enligt lagen skyldig att leva efter judisk sed, d. v. s. att avhålla dig från i lagen förbjudna födoämnen. Och fastän du är en jude, lever du på hedniskt sätt, det är, du gör fritt emot lagen, överträder och förtrampar den. Ty du äter (och det gör du rätt i) profan eller oren mat liksom en hedning, som är fri från lagen. Men i och med att du nu håller lagen, tvingar du hedningarna att leva på judiskt sätt, d. v. s. att av nödtvång hålla lagen. Ty genom detta ditt föredöme, att du avhåller dig från orena födoämnen, ger du hedningarna anledning att tänka: [211] Nu undviker Petrus hednisk mat, som han förut åt. Alltså böra också vi undvika dylik mat och leva på judiskt sätt, annars nå vi varken rättfärdighet eller salighet. Det är alltså tydligt, att Paulus icke förebrår Petrus för okunnighet - han visste nämligen, att det stod honom fritt att äta med vilka shedningar som helst - utan för hans skrymteri, genom vilket han tvingade hedningarna att leva på judiskt sätt. Här erinrar jag åter om att det i och för sig icke är något ont att leva på judiskt sätt, eftersom det är likgiltigt huruvida man äter svinkött eller annat kött. Men att i den andan leva på judiskt sätt, att man för samvetets skull avhåller sig från vissa födoämnen, det är att förneka Kristus och förstöra evangelium. Då därför Paulus såg, att Petri handlingssätt ledde därhän, protesterade han och sade till honom: Du vet, att iakttagandet av lagen icke är nödvändigt till rättfärdighet, utan att denna kommer oss till del genom Kristus ensam, och därför håller du icke lagen utan överträder den och äter vad som helst. Men icke desto mindre tvingar du genom ditt föredöme hedningarna att avfalla från Kristus till lagen, eftersom du ger dem anledning att tänka: Tron ensam rättfärdiggör icke, utan dessutom fordras lag och gärningar, ty det visar Petrus genom detta sitt exempel. Därför är iakttagandet av lagens föreskrifter lika nödvändigt som tron på Kristus, om man vill bliva rättfärdiggjord. - Med detta sitt handlingssätt skadade Petrus därför icke blott lärans renhet utan även trons och den kristna rättfärdighetens sanning. Ty hedningarna fingo härav den uppfattningen, att lagen är nödvändig till rättfärdighet. b) Så länge denna villfarelse står oemotsagd, är Kristus till intet nyttig. Härav framgår tydligt nog, vad kärnan är i denna tvedräkt och strid mellan Paulus och Petrus. [212] För Paulus är det uppriktigt allvar, han skrymtar icke i sin tillrättavisning. Men som texten tydligt visar är det skrymteri, som Paulus klandrar hos Petrus. Hos Paulus föreligger därför intet skrymteri utan den renaste kristna stränghet och helig oeftergivlighet, som hade varit klandervärd, om Petrus hade begått någon ringa synd och icke hade felat mot den kristna lärans huvudartikel. Men emedan för Petri skull evangelii sanning kommer i fara, varken vill eller kan Paulus underlåta att taga den i försvar. När det gäller dess bevarande bryr han sig icke om Petrus, Barnabas och alla de andra betyda intet för honom. Paulus gjorde alltså rätt i att förebrå Petrus. Och Porfyrius och Julianus göra honom orätt, då de falskeligen påstå, att han av ren fåfänga förebrått Petrus. Själva förnuftet tvingas erkänna, så snart det förstår vad det gäller för Paulus, att det är bättre att Petrus skjutes åt sidan än att det gudomliga majestätet ger vika eller tron äventyras. Ty det är detta som det här rör sig om. Antingen måste Petrus strängt tillrättavisas eller Kristus undanskaffas. Då är det bättre att Petrus förgås och far till helvetet, om det icke går med mindre, än att man förlorar Kristus. I denna åsikt måste Porfyrius och alla andra instämma, och ingen kan vägra sitt erkännande, att Paulus i detta fall handlat riktigt och fromt. Men hade tvisten gällt någon fråga utan större betydelse (så var t. ex. i jämförelse med vad som här sysselsätter oss tvedräkten mellan Paulus och Barnabas, Apg. 15, 39, en ren barnlek, en struntsak), då hade Paulus kunnat ge vika. Men i denna stora angelägenhet fick han absolut icke göra det. [213] I sådana ting bör varje kristen lära sig av Pauli föredöme att hålla på sin självkänsla. Kärleken skall tåla allting, tro allting, hoppas allting. Tron däremot skall inte tåla något alls utan härska, befalla, triumfera och bestämma om allt. Tron och kärleken ha nämligen rent motsatt verkan, motsatta plikter och förtjänster. Kärleken ger efter i stort och smått. Den säger: Jag uthärdar allting, jag viker för alla. Tron åter säger: Jag viker icke för någon, men för mig skola alla vika, stammar, folk, konungar, furstar och jordens domare, såsom det heter Ps. 2, 10 f.: »Så kommen nu till förstånd, I konungar, låten varna eder, I domare på jorden. Tjänen Herren med fruktan, och fröjden eder med bävan. Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg.» Därför ligger hela tonvikten på ordet »nödgar». »Du nödgar hedningarna att leva efter judiskt sätt», det är, du tvingar dem att avfalla från nåden och tron till lagen och gärningarna, tvingar dem att förneka Kristus, som om han hade lidit och dött förgäves. Detta ord »nödgar» innesluter alla de faror och synder, som Paulus genom hela detta brev pekar på och beskriver i hela deras vidd. Ty så länge detta tvång eller denna nödvändighet består, måste tron dö, och när den förstörts och gått om intet, äro alla Guds löften kraftlösa och alla den helige Andes gåvor förtrampade, och alla människor måste med nödvändighet helt enkelt förgås och hemfalla åt domen. Genom hela brevet tillskriver Paulus lagrättfärdigheten många sådana följder. Då det är så farligt att handskas med lagen, och då man så lätt gör detta stora fall, liksom från himmelens högsta höjd ned till helvetet, må varje kristen med största flit lära sig att skilja lag och evangelium från varandra. Visst skall han låta lagen härska över kroppen och dess lemmar, men icke så med samvetet. [214] Det är nämligen en drottning och en brud, som icke får befläckas med lagen utan skall bevaras oförkränkt åt den ende brudgummen Kristus, såsom Paulus på ett annat ställe (2 Kor. 11, 2) säger: »Jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.» Samvetet skall alltså ha sitt brudgemak icke i den djupa dalen utan på det höga berget, där Kristus ensam skall vila och härska, han som icke förskräcker och icke bedrövar syndare utan tröstar dem, förlåter deras synder och frälsar dem. Därför skall det bedrövade samvetet icke tänka på något annat, icke veta av något annat, icke sätta något annat mot Guds vrede och dom än Kristi ord som är nådens, syndaförlåtelsens, frälsningens och det eviga livets ord. Men att göra så är mycket svårt. Ty förnuftet och den mänskliga naturen vill icke hålla sig stilla i Kristi famn utan glider tillbaka till tankarna på lagen och synden. Den söker alltid vara fri efter köttet men en bunden slav med avseende på samvetet. Paulus sammanfattar inför Petrus artikeln om rättfärdiggörelsen med orden: »Om du, som är en jude» o. s. v. ända till de orden: »Ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt», varpå han åter riktar sitt tal till galaterna. Och han talade dessa ord till Petrus icke för att undervisa honom utan för att styrka honom, medan hela församlingen stod där och hörde det. Han säger alltså till Petrus: a) CDE: "Ty förnuftet har av naturen kunskap om lagen." Tillbaka b) Hs: »Nödvändigheten skall icke sitta i samvetet.» Tillbaka
|