|
Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 2:13
Här ser du klart, att Paulus tillskriver Petrus skrymteri. Hieronymus däremot anser att det var Paulus som skrymtade. Om Petrus skrymtade, visste han alltså säkert, vad som var sanning och vad som icke var sanning. Den som skrymtar syndar icke av okunnighet, utan han ger sig med vett och vilja ett sken, som icke överensstämmer med verkliga förhållandet. Även andra, säger Paulus, samtyckte till Petri skrymteri, så att till och med Barnabas, som varit Pauli följeslagare och redan under lång lid tillsammans med honom bland hedningarna hade förkunnat tron på Kristus utan lagen, drogs med i samma skrymteri. Här få vi alltså en tydlig beskrivning på Petri synd. Den bestod i skrymteri, och den skulle ha blivit anledning till evangeliets undergång, om icke Paulus hade opponerat sig mot Petrus. Men märkligt är att Gud vid detta tillfälle lät den unga kyrkans och själva evangeliets framtida bestånd bero av en enda person. Paulus ensam står fast, sin kamrat Barnabas har han förlorat, Petrus har han emot sig. Så kan stundom en enda person i en rådsförsamling betyda mer än hela församlingen. Detta erkänna även papisterna i sina skrifter, och som exempel anföra de i Pafnutius, vilken gjorde segerrikt motstånd mot hela kyrkomötet i Nicea, det förnämsta efter apostlamötet i Jerusalem. [204] Detta säger jag för att vi grundligt må lära oss förstå artikeln om rättfärdiggörelsen och förstå att göra en skarp åtskillnad mellan evangelium och lag. I denna sak duger det icke med förställning. Vi få icke vika en hårsmån för någon, om vi vilja bevara evangelii sanning och tron oförkränkta. Som jag har sagt kunna de mycket lätt taga skada. Därför går det icke an att här släppa in förnuftet, trons fiende, som i syndens och dödens anfäktelser stöder sig icke på trons eller den kristna rättfärdigheten - den är för förnuftet alldeles okänd - utan på den egna eller i bästa fall lagens rättfärdighet. Men så snart lagen och förnuftet få slå sig ihop, kränkes genast trons jungfrulighet. Tron har inga mäktigare motståndare än lagen och förnuftet. De båda kunna icke övervinnas utan stora ansträngningar och mödor. Likväl måste de övervinnas av var och en som vill bli salig. Då därför samvetet förskräckes av lagen och kämpar med Guds dom, får man varken fråga lagen eller förnuftet till råds utan förlita sig på nåden ensam och på Ordets tröst. I en sådan situation måste man skicka sig som om man aldrig hade hört ett ord om Guds lag. Man måste stiga upp i ett mörker, där varken lagen eller förnuftet lyser utan endast den gåtfulla tron, som säkert vet sig bliva frälst utanför och på andra sidan om lagen, i Kristus. Evangeliet för oss upp över lagens och förnuftets ljus, till trons mörker, där lagen och förnuftet icke ha något att skaffa. Även lagen måste man taga hänsyn till, men på dess ort och dess tid. [205] Då Mose är på berget, där han talar med Gud ansikte mot ansikte, varken har eller stiftar eller skipar han lag, men då han stiger ned från berget, är han lagstiftare och regerar folket efter lagen. Så är samvetet fritt från lagen, men kroppen måste lyda den. Härav framgår, att Pauli förebråelse mot Petrus icke gällde någon bagatell utan den kristna lärans förnämsta artikel, som Petrus höll på att bringa på fall genom sitt skrymteri. Tillsammans med honom skrymtade nämligen de andra judarna och själve Barnabas. Förvisso syndade alla dessa, visserligen icke av okunnighet eller ondska utan av fruktan för judarna. Denna fruktan hade förmörkat deras hjärtan, så att de icke förstodo det syndiga i sin handling. Men visst är det tänkvärt, att så stora män, Petrus, Barnabas och de andra, kunna komma på fall så fort och lätt i just den sak, där de visste med sig att de handlade rätt, och om vilken de tidigare hade undervisat andra. Doktor Staupitz hade därför alldeles rätt i sin påminnelse, att det är farligt att förtrösta på sina egna krafter, även om man är helig och mycket lärd och även om det gäller något som man känner både utan och innan. Ty just i det som vi bäst ha reda på kunna vi falla och fara vilse, till allvarlig skada icke blott för oss själva utan även för andra, såsom här fallet var med Petrus. Med våra än så stora gåvor äro vi alltså ingenting, om icke Gud lämnar sitt bistånd. Då han överger oss eller lämnar oss åt oss själva, förmår vår vishet och kunskap ingenting. Om han icke ständigt uppehåller oss, gagnar den högsta insikt och den bästa teologi till intet. Ty i frestelsens stund kan det plötsligt hända, att genom djävulens list alla trösterika bibelställen undanryckas oss och endast hotfulla sådana inställa sig och dränka oss. Vi böra alltså härav lära oss, att om Gud drager undan sin hjälpande hand, kunna vi mycket lätt komma på glid och falla. [206] Ingen må alltså övermodigt skryta med sin rättfärdighet och vishet och sina gåvor, utan var och en må ödmjuka sig och bedja med apostlarna: »Herre, föröka vår tro» (Luk. 17,5). Jag är så noggrann med att inskärpa detta för att ingen må mena, att läran om tron är lätt. Att tala om den går visserligen lätt, men att verkligen fatta den är mycket svårt, och vidare kan det lätt hända, att den fördunklas och försvinner. Därför böra vi med största flit och ödmjukhet ägna oss åt studiet av de heliga skrifterna under allvarlig bön om att vi icke må förlora evangelii sanning.
|