|
Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 2:11
[192] Paulus fortsätter med sin vederläggning och säger, att han har icke endast Petri och de andra apostlarnas i Jerusalem vittnesbörd för sig, utan att han även uppträtt mot Petrus i den antiokenska församlingens närvaro. Och han berättar, att saken icke tilldragit sig i en vrå utan inför församlingen. Och det är en ganska märklig historia, som givit många anledning till klander. Porfyrius, Celsus, Julianus och andra anklaga Paulus för högmod, emedan han angripit den förnämste av apostlarna och detta inför församlingen. Därigenom skulle han ha överskridit gränserna för kristlig hovsamhet och ödmjukhet. Men det är icke ägnat att förvåna, om dessa tänka och tala så, eftersom de icke förstå syftet med Pauli utredning. Det gäller för honom icke påvens skägg, icke heller snöd vinning utan den kristna lärans förnämsta artikel. Då man fått syn på den och har den för ögonen, blir allt annat av föga eller intet värde. Ty vad är Petrus eller Paulus, vad är en ängel från himmelen eller vad är hela skapelsen mot artikeln om rättfärdiggörelsen? [193] Om du alltså ser, att den bringas att vackla eller äventyras, skall du icke tveka att uppträda mot vare sig Petrus eller en ängel från himmelen. Ty den kan icke till fyllest prisas. De nämnda uttolkarna däremot se till Petri höga värdighet, de beundra hans ställning och glömma denna artikels majestät. Paulus gör tvärtom. Han far icke häftigt ut mot Petrus utan behandlar honom ganska vördnadsfullt. Men emedan han ser rättfärdiggörelseartikelns majestät äventyras för Petri värdighets skull, tager han ingen hänsyn till denna värdighet för att bevara och försvara den nämnda artikeln. Så göra också vi, emedan det är skrivet (Matt. 10, 37): »Den som älskar fader eller moder, ja, sitt eget liv mer än mig, han är mig icke värdig.» När det gäller att försvara evangelii sanning rodna vi därför icke inför skrymtarnas anklagelser för att vara högmodiga och envisa, för att anse oss ensamma sitta inne med insikten och icke vilja lyssna till någon annan eller vika för någon. Härvidlag är det i högsta grad nödvändigt att vara oböjlig och envis, ty orsaken till att vi förbryta oss mot en människa, det är, till att vi förtrampa en persons eller världens majestät, den orsaken är så stor, att dessa synder, som världen anser stora, bliva och äro de högsta dygder inför Gud. Vi göra väl i att hedra våra föräldrar, i att hedra överheten, hedra Petrus och andra Ordets tjänare. Men här gäller det icke Petrus, föräldrarna, kejsaren, världen eller något skapat utan Gud. Här gör jag rätt, om jag icke viker för mina föräldrar, för kejsaren, ja, icke ens för en ängel från himmelen. Skälet? Jämför Gud med skapelsen! Vad är hela skapelsen i jämförelse med Gud? En droppe i havet. [194] Varför skulle jag då så beundra Petrus, som är en liten droppe, att jag lämnade ur räkningen Gud, som är havet? Må alltså droppen vika för havet, må Petrus vika för Gud. Detta säger jag för att ni noga må lägga märke till den sak, som Paulus talar om. Texten handlar om Guds ord, som ingen kan prisa på ett tillräckligt värdigt sätt Augustinus hade mera förståelse för Pauli angelägenhet än Hieronymus, som endast såg till Petri värdighet och anseende och därav fick anledning till följande resonemang: Petrus var den förnämste aposteln, alltså var det icke tillbörligt att Paulus riktade förebråelser till honom, och om han gjorde det, är det att betrakta som förställning. Så tillskriver han Paulus förställning, Petrus däremot uppriktighet, och söker på allt sätt ursäkta den senare. Det är ju att helt och hållet vända upp och ned på texten. Paulus skulle låtsat, att Petrus var klandervärd, endast för att befordra sitt apostlaämbete och försvara sina hedningar. Tvärtom säger texten tydligt, att Petrus verkligen var klandervärd och hade vikit av från sanningen, likaså att de andra judarna tillika med honom givit sig ett falskt sken, så att även Barnabas blivit indragen i deras skrymteri. Dessa otvetydiga ord ser icke Hieronymus, han har hängt upp sig på detta enda: Petrus var apostel, alltså oförvitlig och ur stånd att synda. Denna mening motsätter sig med rätta Augustinus. Tanken att Paulus förställt sig, säger han, är omöjlig, eftersom han med ed bekräftat, att han talar sanning. [195] Hieronymus och Erasmus äro därför orättvisa mot Paulus, då de översätta uttrycket »secundum faciem» med »skenbart", som om Paulus icke uppriktigt och på allvar utan i nödtvunget skrymteri uppträtt mot Petrus, för att icke andra skulle taga anstöt, om han lät händelsen passera helt oanmärkt. Men »secundum faciem» betyder »öppet, i någons närvaro». Han sade nämligen Petrus sin mening rakt i ansiktet, han viskade den icke i en vrå utan talade rent ut i Petri närvaro och inför hela församlingen. Och han sätter med avsikt ut orden »secundum faciem» med udd mot sådana giftiga personer, som förtala andra i deras frånvaro, medan de icke våga knysta mot dem, då de äro närvarande. Så gjorde de falska apostlarna, och det är dem han även här ger ett sidohugg, därför att de icke vågade framföra sina klagomål i hans närvaro utan först då han var frånvarande. På det sättet, säger han, gjorde icke jag med Petrus, utan jag uppträdde fritt och öppet mot honom, icke för syns skull, icke av ärelystnad eller av någon annan mänsklig lidelse eller själens sjukdom, utan emedan han själv var tadelvärd. Här låta vi andra disputera om huruvida en apostel kan synda. Oss tillkommer det icke att förringa Petri synd. Även profeter kunna någon gång fara vilse och misstaga sig, såsom då Natan av egen ingivelse sade till David, att han borde bygga Herrens hus (2 Sam. 7, 3). [196] Den profetian rättades snart genom gudomlig uppenbarelse, enligt vilken icke David, som varit en krigare och utgjutit mycket blod. utan hans son Salomo skulle bygga Herrens hus. Så kan också en apostel taga miste, ehuru Petrus här icke tog miste utan begick en svår synd. Därför böra vi icke tillskriva apostlarna en så stor helighet, att de icke skulle kunna synda. Lukas berättar i Apg. 15, 39, att mellan Paulus och Barnabas, vilka tillsammans avskilts för evangeliets ämbete bland hedningarna och som redan genomströvat många trakter, där de predikat evangelium, uppstått en så skarp tvist, att de skilt sig från varandra. Då har antingen Paulus eller Barnabas gått för långt, och tvedräkten måste ha varit våldsam, då den kunnat skilja dessa innerligt förenade arbetskamrater. Något sådant antyder också texten. Sådana exempel äro upptecknade till vår tröst. Det är nämligen trösterikt att höra, att även så stora helgon kunna synda. De som förneka, att helgonen kunna synda, vilja beröva oss denna tröst. Simson, David och många andra namnkunniga män, fulla av helig Ande, hava fallit i stora synder. [197] Job och Jeremia förbanna sin födelsedag, Elia och Jona äro så leda vid livet, att de bedja om att få dö. De heligas villfarelser och synder berättas alltså till de anfäktades och förtvivlades tröst och de övermodigas varnagel. Ingen har någonsin fallit så djupt, att han icke kan stå upp igen. Å andra sidan står ingen på så säkra fötter, att han icke kan falla. Om Petrus fallit, kan även jag falla. Om han rest sig igen, kan även jag resa mig. De klenmodiga och förskräckta samvetena böra sätta stort värde på sådana exempel för att så mycket bättre lära sig förstå, vad de bedja om, då de säga: »Förlåt oss våra synder», och för att förstå trosartikeln om syndernas förlåtelse, som apostlarna och alla helgon ha trott på. De bådo sitt »Fader vår» liksom vi. Apostlarna hade intet företräde framför oss utom sitt apostlaämbete. Vi ha samma goda som de, nämligen samme Kristus, dopet, Ordet och syndernas förlåtelse, vilket allt också de behövt och varigenom de blivit helgade och frälsta liksom vi. Detta säger jag mot det orimliga pris och beröm, som dåraktiga skolastiker och munkar slösat på helgonen, i det de menat kyrkan vara i den meningen helig, att den helt och hållet vore utan synd. Kyrkan är visserligen helig, och likväl är den samtidigt en synderska. Därför tror den också på syndernas förlåtelse och beder: »Förlåt oss våra skulder.» Det heter ju också i Ps. 32, 5 f.: »Jag sade: 'Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser'; då förlät du mig min synds missgärning. Därför skola alla helgon bedja till dig.» När vi kallas heliga har detta alltså icke den innebörden, att vi skulle vara heliga i oss själva, såsom då det säges om en vägg att den är vit, därför att den är vit i sig själv. Den helighet vi ha i oss själva är icke tillräcklig. [198] Därför är Kristus all vår helighet. Där vår inneboende helighet icke räcker till, där räcker Kristus till. Därför tvivlar jag icke på att Petri fall här verkligen varit stort. Hade icke Paulus uppträtt emot honom, skulle alla de både judar och hedningar, som hade kommit till tro, blivit tvungna att återvända till judendomen, och så hade de gått förlorade. Och till detta skulle Petrus givit anledning med asitt skrymteri. |