|
Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 2:10
Näst efter evangelii predikan åligger en god herde uppgiften att tänka på de fattiga. Ty där en församling finnes, där finnas säkert också fattiga, vilka även merendels äro evangeliets enda sanna lärjungar, såsom Kristus säger (Matt. 11, 5): »För fattiga förkunnas glädjens budskap.» Ty både människor och djävulen förfölja församlingen och störta många i fattigdom, vilka sedan bli övergivna. Ingen vill giva dem något. Vidare finnes ingen som är angelägen om att bevara evangeliet, ingen vill lämna något bidrag till dess tjänares underhåll eller till upprättande av skolor eller sörja för dem. Till att upprätta och bibehålla vidskepelse och falsk gudstjänst fanns det ingen som icke gärna gav med båda händerna. I påvedömet, där själva gudlösheten regerar, upprättades så många kloster, så många domkyrkor och biskopsstolar, och så många intäkter stiftades till deras underhåll. Samma stad som tidigare, då ogudaktigheten härskade, utan knöt underhöll några kloster och ett oändligt antal mässpräster - för att icke tala om alla terminarier, stationarier och vad de allt hette -, finner det nu för tungt att underhålla en eller annan evangelii tjänare. Korteligen, den sanna religionen lider alltid brist, och Kristus måste klaga över att han hungrar och törstar, är en främling, naken och sjuk o. s. v. Ogudaktigheten däremot blomstrar och har överflöd på allt gott. Därför bör en sannskyldig biskop också ha omsorg om de fattiga, vilket Paulus här säger sig ha haft. a) a) Hs endast: »Människan, djävulen förfölja evangeliet och störta många i fattigdom, sedan övergivas de kristna. Den sanna religionen hungrar alltid. Kristus: 'Jag var hungrig.' Sådant skall en biskop taga sig an. "Som jag gjort', säger [Paulus].» I marginalen av Hs är tillskrivet: »Vidskepelsen är frikostig, men åt evangelium gives ingenting." Tillbaka
|