|
Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 2:7-9
Detta är den kraftigast tänkbara vederläggning av de falska apostlarna. Ty här gör Paulus för egen del anspråk på samma myndighet, som de falska apostlarna framhävt hos de verkliga. Han vänder skickligt på hela resonemanget. De falska apostlarna, säger han, åberopa dessa stora apostlars auktoritet för sig och mot mig. Men jag åberopar samma auktoritet för mig mot dem. Ty apostlarna äro för mig. [183] Därför, mina kära galater, må ni icke tro dem, som spela ut apostlarnas anseeende mot mig. Ty då apostlarna sågo, att jag blivit betrodd med att förkunna evangelium för de oomskurna och förnummo vilken nåd som hade blivit mig given, räckte de mig och Barnabas handen till samarbete. Därmed erkände de mitt ämbete och tackade Gud för den gåva jag fått. Så låter han på ett utomordentligt sätt motståndarnas bevisföring återfalla på dem själva. Dessa ord äro idel glöd och låga, här är mer hjärta än tunga. Därav kommer det sig, att Paulus glömt grammatiken och bragt oordning i ordföljden. Men då han säger: »som räknades för själva stödjepelarna», så var det intet blott föregivande. De ansågos verkligen vara stödjepelare. Ty apostlarna voro vördade och hedrade i hela församlingen, och de hade myndighet att stadfästa och offentliggöra den rätta läran och fördöma dess motsats. Denna text är besynnerlig, eftersom Paulus säger, att han blivit betrodd med att förkunna evangelium för de oomskurna, Petrus åter för de omskurna, då det likväl å ömse sidor förhåller sig så, att Paulus nästan överallt predikat för judarna i deras synagogor och Petrus även för hedningar. I Apostlagärningarna finnas vittnesbörd om och exempel på båda delarna. Petrus omvände hövitsmannen Kornelius och hans hus, och han var hedning. Vidare har han skrivit till hedningarna, såsom framgår av hans brev. [184] Då Paulus predikar Kristus bland hedningarna, går han likväl samtidigt in i judarnas synagogor och undervisar där i evangelium. Och hos Markus och Matteus giver Kristus denna befallning åt alla apostlarna: »Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat.» (Mark. 16, 15: jfr Matt. 28, 19.) Och Paulus säger, Kol. 1, 23, att evangelium »har blivit predikat bland allt skapat under himmelen.» Varför kallar han sig då hedningarnas apostel endast och Petrus och de övriga de omskurnas? Denna fråga är icke svår. Paulus syftar på att de andra apostlarna huvudsakligen stannat i Judeen och i Jerusalem, tills de på Guds kallelse begivit sig åt annat håll. Allt efter omständigheterna förhöll det sig alltså då så, att så länge den judiska staten och tempeltjänsten ägde bestånd, befunno de sig i Judeen, men då Jerusalems förstöring förestod, skingrades de över hela världen. Men Paulus avskildes, enligt Apg. 13, 2, genom särskild kallelse till att vara hedningarnas apostel. Då sändes han utom Judeen för att resa omkring i hednaländerna. Och ehuru han även gick in i judarnas skolor, predikade han andra gånger offentligt för hedningarna på torget, i hemmen, vid en flod. Därefter kommo hedningarna till judarnas synagogor för att höra Pauli predikan. Därför är det verkligen så, att Paulus i första hand var hedningarnas apostel. De ifrågavarande orden generalisera alltså det förhållande, som rådde vid en viss tid. Ty sedan judendomen krossats, kommo hedningar och judar att utgöra en kyrka. [185] Paulus begagnar en bild, ett hebreiskt uttryckssätt, när han - i grundtexten - talar om »förhudens evangelium» och »omskärelsens». Den hebreiska genitivkonstruktionen kan vara både aktiv och passiv, något som icke sällan fördunklar innebörden. Exempel möter man överallt hos Paulus och i hela Skriften. Så är t. ex. uttrycket Guds ära i viss mån dunkelt, eftersom det kan utläggas både aktivt och passivt. Aktivt betyder det den ära, som Gud har för egen del, men passivt åter den ära, i kraft av vilken vi berömma oss av Gud. Ett annat exempel är uttrycket »Kristi tro». Vi utlägga icke sällan sådana uttryck passivt, så att »Kristi tro» betyder tron på Kristus, den tro, varmed Kristus »tros». Så talar man också i aktiv bemärkelse om Guds evangelium, eftersom Gud ensam giver det åt och sänder det i världen. När det åter talas om förhudens och omskärelsens evangelium är betydelsen passiv: det har sänts till hedningar resp. judar och mottagits av dem. Paulus förstår nämligen med »förhuden» hedningarna och med »omskärelsen» judarna. Detta i de heliga skrifterna synnerligen vanliga uttryckssätt, då det hela benämnes efter en av sina delar, benämnes synekdoke. [186] Vad han vill säga är endast detta, att han blivit anförtrodd förhudens evangelium, d. v. s. det som skulle sändas till hedningarna, liksom Petrus blivit anförtrodd omskärelsens evangelium. Härav framgår tydligt, att Jakob, Petrus och Johannes, vilka syntes vara stödjepelare, icke haft något att lära Paulus. Icke heller hava de såsom hans överordnade och förmän anförtrott honom evangeliets ämbete. Ty de nämnas icke såsom utövare av lärarens, uppdragsgivarens eller den utsändandes myndighet. Därför erkänner han dem icke som sina lärare eller förmän. »Men då de själva», säger han, »sågo, att jag hade blivit betrodd med evangeliet», d. v. s. att det blivit mig givet såsom ett förtroendeuppdrag, icke av Petrus, eftersom jag, lika litet som jag av någon människa mottagit eller lärt mig evangelium, lika litet av någon människa fått befallningen att predika det, utan bådadera, såväl kunskapen om evangelium som befallningen att predika det bland hedningarna, blivit mig givna av Gud, utan förmedling, alldeles som Petrus ur Guds hand mottagit evangeliet och uppdraget att predika det bland judarna. Texten ger tydligt vid handen, att alla apostlarna hade en likvärdig kallelse och ett likvärdigt uppdrag beträffande samma evangelium. Petrus predikade icke ett annat evangelium än de andra, och icke heller gav han dem ämbetet, utan full jämlikhet rådde dem emellan. Alla hade nämligen fått sin undervisning och sin kallelse av Gud, d. v. s. bådadera, både kallelsen och uppdraget, hade samtliga apostlar fått direkt från Gud. Ingen av apostlarna är sålunda större än den andre, ingen av dem har något speciellt företräde. [187] Därför är det en oförskämd lögn, när påven skryter med att Petrus varit den främste bland apostlarna för att därigenom bekräfta sitt primat. 2:8
Här kullkastar Paulus ett annat bevis. Varför skryta de falska apostlarna, säger han, med att evangeliet bevisat sin kraft genom Petrus, med att genom honom många blivit omvända, med att han gjort många stora under, uppväckt döda och med sin skugga helat sjuka? Allt detta medger jag. Men Petrus var från höjden beklädd med denna kraft. Gud gav kraft åt hans ord, så att många kommo till tro och så att många kraftgärningar skedde genom honom. Samma kraft har också jag visat prov på, och jag har icke fått den av Petrus, utan samme Guds Ande som bistått Petrus har också stått mig bi. Jag har haft samma nåd, jag har undervisat många och gjort många underverk. Även jag har med min skugga botat sjuka. Detta intygar Lukas i Apg. 19, 11 f. med dessa ord: »Och Gud gjorde genom Paulus kraftgärningar av icke vanligt slag. Man till och med tog handkläden och förkläden, som hade varit i beröring med hans kropp, och lade dem på de sjuka: och sjukdomarna veko då ifrån dem, och de onda andarna foro ut." Läs vidare kap. 13, 16, 20 och 28 i Apostlagärningarna! Korteligen, på ingen punkt vill Paulus vika för de andra apostlarna. Och det är en from och helig stolthet som han därmed ådagalägger. Julianus och Porfyrius ha alltså ingen anledning att förebrå honom för förmätenhet gentemot apostlarnas överhuvud. Hans äregirighet och trots mot Petrus var en gudomlig nödvändighet, ty nitälskan för Guds ära framtvingade hans beteende. Detta förstå icke dessa belackare, och därför mena de, att hans stolthet var en köttslig sådan, av samma art som nu för tiden påvens och hans biskopars. Men här gällde det icke Pauli egen sak utan trons. Och när det gäller tron böra vi vara obetvingliga, oböjliga, envisa och, om det vore möjligt, hårdare än diamant, samtidigt som vi i kärleken böra vara mjukare och böjligare än något vassrör eller blad och fogliga i allt. Här kämpas alltså icke om stolthet, hedersbevisning och privilegier, såsom vi se hos papisterna, utan striden står om Guds ära, Guds ord, sann gudstjänst eller religion och om trons rättfärdighet, att vi må hava och bevara dem rena. 2:9
Det är: Då de hade hört, att jag av Gud mottagit kallelse och uppdrag att predika evangelium bland hedningarna, att Gud hade gjort så många under genom mig, vidare att så många hedningar hade genom min tjänst kommit till kännedom om Kristus, och att hedningarna hade mottagit den helige Ande utan lag och omskärelse, blott genom att lyssna i tro, prisade de Gud för den nåd som blivit mig given. [189] - Ordet nåd omfattar allt som Paulus fått av Gud. Härmed antyder Paulus, att Petrus bekräftat hans egenskap av verklig apostel, icke undervisad och utsänd av honom, Petrus, eller av de andra apostlarna utan av Gud ensam. Så godkände och gillade han ödmjukt Pauli ämbete. Ja, han bekräftade Pauli ämbete, myndighet och andliga gåvor, icke som överordnad auktoritet utan som vittne. Därmed stå Petrus och Paulus som en man tillsammans.
Det är: De räckte handen till gemenskap eller kamratskap, d. v. s. de sade: Vi äro endräktiga med dig, Paulus, i vår förkunnelse av evangelium. Vi bedriva vår undervisning gemensamt, såsom kamrater, det är, vi hava samma lära. Vi predika samma evangelium, samma dop, samme Kristus och samma tro som du. Därför ha vi ingenting att lära eller ålägga dig, eftersom vi alltigenom äro ense. Vi lära nämligen icke något annat, något bättre eller högre än du, utan vi se samma gåva hos dig som vi själva ha, blott med den skillnaden, att du anförtrotts förhudens evangelium och vi omskärelsens. Men vi draga nu den slutsatsen, att förhud och omskärelse icke böra hindra vår gemenskap, eftersom vårt och ditt evangelium är ett och detsamma. Stället visar tydligt, att evangelium är det samma för hedningar och judar, munkar och lekmän, unga och gamla, män och kvinnor. [190] Evangeliet har nämligen icke anseende till person, utan samma ord och samma lära gäller alla människor, ehuru den framträder i olika gestalt och ehuru personerna äro olika. Apostlarna omskuro, Paulus gjorde det icke. Men liksom apostlarna lät han omskärelsen vara frivillig för dem som voro judar till börden. Apostlarna kunde nämligen göra en klok och ren åtskillnad mellan evangelium och lag. Därför tror jag, att om de troende judarna då hade hållit lagen och omskärelsen under den förutsättning, som apostlarna medgåvo, skulle judendomen bestått alltjämt och hela världen skulle ha antagit judarnas sedvänjor eller ceremonier. Men emedan de höllo på lagen och omskärelsen såsom nödvändiga för frälsning och ansågo dem vara en tjänst åt Gud eller rent av ett slags gud, kunde Gud icke tåla det. Därför förstörde han deras tempel, lag och gudstjänst, själva Jerusalem, den heliga staden, så att icke sten lämnades på sten. Hittills har Paulus bevisat, att han lärt evangelium rätt och fromt och att han hade det sanna och äkta evangeliet. Han har styrkt det icke endast med gudomligt utan även med mänskligt vittnesbörd, nämligen apostlarnas eget (vilket de falska apostlarna allra mest stödde sig på), så att allt vad motståndarna anförde mot Paulus befanns tala för honom. [191] Men emedan det är Paulus ensam som avger redogörelsen, har han gått ed därpå och kallar Gud till vittne på att vad han säger icke är lögn.
|