2:6

Men av dem som syntes något vara, hurudana de nu voro, det kommer icke mig vid.

De som ansågs betyda något - hurdana de en gång varit gör ingen skillnad för mig, ...

Meningen är ofullständig. Där fattas nämligen orden: lärde jag intet. Men man måste förlåta den helige Ande, som talar genom Paulus, om han någon gång felar mot språkläran. Han talar med häftig glöd, och den som är brinnande av iver, kan icke så noggrant i sitt tal iakttaga de grammatiska reglerna och stilistikens föreskrifter. [171] Detsamma betygar Augustinus om den kristna läran. Jag menar, säger han, att vältalighetslärarna själva icke skulle kunnat [iakttaga] sina regler, [om de skulle avhandlat ett sådant ämne].

Men i dessa ord ligger en synnerligen våldsam och högdragen vederläggning. Han låter icke ens de verkliga apostlarna behålla sin höga titel, utan han säger med förklenande biton: »De som ansågos något vara.» Det är de, som hade myndighet och av vilkas vink allt berodde. Ty apostlarnas myndighet var verkligen stor i alla församlingar, och Paulus berövar dem intet av deras ära. Men på detta föraktfulla sätt svarar han de falska apostlarna, som överallt i församlingarna satte apostlarnas och apostlalärjungarnas storhet mot Paulus för att så undergräva hans auktoritet och göra hela hans ämbete misstänkt. Detta kunde Paulus på intet sätt tåla. För att evangelii sanning och samvetenas frihet i Kristus skulle bevaras hos galaterna och i alla hednaförsamlingar, svarar han därför de falska apostlarna mycket högdraget, att han icke bryr sig om, huru stora apostlarna äro eller hurudana de en gång varit. Därför betydde det för honom föga, om apostlatiteln med all dess auktoritet av dem spelades ut mot honom. Säkert vore apostlarna något, och säkert skulle deras myndighet respekteras, men därför hade han icke lov att av hänsyn till någon aldrig så stor apostel eller ängel från himmelen äventyra sitt evangelium och sitt ämbete.

Detta hade alltså varit ett av de falska apostlarnas starkaste argument, som de våldsamt hade drivit på detta sätt: [172] Apostlarna levde i största förtrolighet med Kristus i tre år, de hörde och sågo alla hans tal och undergärningar, ja, de predikade själva och gjorde kraftgärningar, medan han ännu levde på jorden, långt före Paulus, som aldrig hade sett Kristus utan blev omvänd först några år efteråt. Vilka menade de sig nu böra tro, Paulus, som var ensam och därtill bara en lärjunge i andra hand, eller de höga och stora apostlarna, vilka långt före Paulus av Kristus själv blivit utsända och fått bekräftelse på sitt ämbete? Härtill svarar Paulus: Än sedan? Ett sådant bevis bevisar ingenting. De må gärna vara höga apostlar, de må vara änglar från himmelen, det kommer mig icke vid. Nu gäller det Guds ord och evangelii sanning. Att apostlarnas myndighet bevaras är visserligen angeläget, men evangelii sanning måste dock ha företrädet. Därför bry vi oss icke om, hur stora Petrus eller de andra apostlarna varit och hur många under de gjort. Vad vi kämpa för är, att evangelii sanning må bli bevarad hos eder. - Detta svar förefaller ganska svagt, eftersom han avsiktligt uttalar sig föraktfullt om de stora apostlarna, vilka de falska apostlarna hade spelat ut mot honom, och alltså icke har någon annan vederläggning av deras starkaste skäl än denna: »Det kommer icke mig vid.» Men han tillägger nu principen för denna vederläggning.

Gud har icke anseende till personen.

... Gud ser inte till personen - ...

Detta ord citerar han från Mose, som använt det mer än en gång: »I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan höra den ringe likaväl som den höge» (5 Mos. 1, 17). Det är ett tänkespråk, en sats med teologisk giltighet: Gud tager icke hänsyn till det yttre utseendet eller personen. Och med denna sats stoppar han munnen till på de falska lärarna. Han vill ha sagt: Ni uppställa mot mig dessa, som synas något vara. Men sådant bryr Gud sig icke om. Han tager icke hänsyn till apostlaämbete, biskopsämbete eller furstehöghet, icke till värdighet och anseende. Och till tecken härpå tillät han, att en av de höga apostlarna, nämligen Judas, föll och blev fördömd, likaså en av de högsta konungarna, till på köpet den förste av dem, nämligen Saul. Ismael och Esau, som båda voro förstfödda, förkastade han. Så finner man överallt i Skriften, att Gud förkastat de män, som till synes varit de bästa och heligaste. Och i sådana fall synes Gud understundom vara grym. Men det var och är högeligen nödvändigt att göra och beskriva sådana vidunderliga ting. Ty vi äro av naturen böjda för att ha anseende till personen. Det felet är oss medfött, att vi beundra det yttre skenet hos människor och taga mer hänsyn till det än till Ordet. Men Gud vill, att vi skola uteslutande inrikta oss på och hålla fast vid Ordet. Han vill, att vi skola utvälja kärnan, icke skalet, och akta husfadern för mer än huset. Hos Petrus och Paulus vill han, att vi icke skola beundra eller tillbedja apostlaämbetet utan Kristus, som talar i dem, och Guds eget ord, som utgår av deras mun.

Detta förstår icke människan i sin borgerliga inställning, sådan hon är av naturen, utan endast för så vitt hon är andlig. [174] Endast en andlig människa kan skilja personen från Ordet, Guds förklädnad från Gud själv och Guds verk. För oss är Gud ständigt beslöjad, ty i detta livet kunna vi icke möta honom ansikte mot ansikte. Men hela skapelsen är Guds utvärtes gestalt eller förklädnad. Och här fordras vishet för att skilja Gud från hans förklädnad. Denna vishet har icke världen, därför kan hon icke skilja Gud från hans förklädnad. Ty hur mycket än den girige, som har buken till sin gud, får höra, att människan lever icke av bröd allenast utan ock av vart och ett ord, som utgår av Guds mun, slukar han likväl brödet utan att se Gud i det, emedan han endast räknar med, beundrar och tillbeder förklädnaden. Så gör han med guldet och med annat skapat: han är vid gott mod, så länge han har det, men då det tager slut, förtvivlar han.

Detta säger jag för att ingen må mena, att Paulus helt förkastar och föraktar dessa förklädnader eller personer. Paulus säger icke, att ingen person får finnas, utan att Gud icke har anseende till personer. Personer eller förklädnader böra finnas, och Gud har givit dem, de äro hans skapade verk, men vi få icke vörda och tillbedja dem. Det avgörande är tingens användning, icke tingen själva, som jag även sagt ovan. [175] Felet ligger icke i omskärelse eller förhud (ty »omskärelse är intet, förhud är intet»), utan i användningen. Att dyrka och tillbedja omskärelsen och vilja bygga sin rättfärdighet på dess iakttagande och se synd i dess underlåtande, det är en fördömlig användning, som bör avskaffas. När denna uppfattning undanröjts, äro både omskärelse och förhud goda ting.

Så äro överhet, kejsare, konung, furste, rådman, doktor, predikant, lärare, lärjunge, fader, moder, barn, husbonde, tjänare o. s. v. personer eller förklädnader, som Gud vill skola fromt respekteras och erkännas för hans skapade verk, vilka måste finnas i detta livet. Men han vill icke, att vi skola tillskriva dem gudomliga egenskaper, d. v. s. att vi skola frukta och dyrka dem, förtrösta på dem och glömma honom. Därför låter Gud det i alla dessa personer finnas synder och fall och det allvarliga sådana, vilka skola påminna oss om vikten av att skilja mellan personen och Gud själv. David var en utmärkt konung, men för att han icke skulle synas vara en person, på vilken man kunde förtrösta, föll han i förfärliga synder, äktenskapsbrott, mord m. m. Petrus förnekade Kristus. [176] Sådana och liknande exempel, som Skriften är full av, påminna oss om att icke stanna vid personen eller anse oss ha allt, då vi ha personen. Sådant kan man iakttaga i påvedömet, där allting sker och bedömes efter det yttre skenet. Hela påvedömet är därför ingenting annat än ett hänsynstagande till personen. Men Gud har givit oss hela skapelsen till att brukas för nyttiga ändamål, icke för att dyrkas och tillbedjas. Begagna alltså bröd, vin, kläder, ägodelar, guld m. m., men förtrösta icke på dem och beröm dig icke av dem. Ty av Gud allena skall man berömma sig och på honom allena skall man förtrösta. Han ensam skall älskas, fruktas och dyrkas.

Med uttrycket »en människas person» betecknar Paulus här apostolatet eller apostlarnas ämbete. Förvisso hade apostlarna gjort många underbara ting, de hade undervisat och omvänt människor till tro, och de hade varit Kristi förtrogna. Korteligen, ordet »person» innefattar hela apostlarnas yttre vandel, vilken var helig, och deras myndighet, vilken var stor. Likväl, säger han, bryr Gud sig icke om sådant. Icke som om han över huvud icke brydde sig om det, men då det gäller rättfärdiggörelsen, tager han ingen hänsyn till det. Ty den åtskillnaden måste noggrant upprätthållas, att vi tala helt annorlunda om samma ting i teologin än i läran om den världsliga samlevnaden. [177] Då det gäller det världsliga samhället vill Gud, som jag har sagt, att dessa personer skola hedras såsom hans förklädnader och verktyg, genom vilka han styr och regerar världen. Men då det blir fråga om religion, samvete, fruktan, förtröstan eller gudstjänst, då må ingen frukta någon person, ingen förtrösta på eller vänta tröst av någon sådan, ingen hoppas på att genom någon person kunna frigöra sig kroppsligen eller andligen. Därför vill Gud, att vid rättegång hänsyn icke skall tagas till personen. Domen är nämligen något gudomligt. Därför får jag varken frukta eller älska domaren, utan min fruktan och förtröstan bör till sitt föremål ha en annan,bakom domaren, nämligen Gud, som är den verklige domaren. För Guds skull vill jag visserligen vörda och hedra den världslige domaren, som är en Guds förklädnad, men mitt samvete bör icke förtrösta eller förlita sig på hans rättfärdighet eller förskräckas för hans godtycke, så att jag gör något mot Gud och kränker honom genom att ljuga, avlägga falskt vittnesbörd eller förneka sanningen. I övrigt, om blott Gud får sitt, må jag gärna hedra domaren.

Så skall jag också visa vördnad för påven och respektera hans »person», om han blott låter mitt samvete vara fritt och icke tvingar mig att kränka Gud. Men han vill så dyrkas och fruktas, att det gudomliga majestätet trädes för nära, att samvetet såras och jag hemfaller åt syndens träldom. Om ettdera måste sättas åsido, må man alltså åsidosätta personen och behålla Gud. [178] Vi skulle gärna fördraga påvens herravälde, men emedan han missbrukar sin myndighet och sin makt och vill tvinga oss att förneka och häda Gud och erkänna honom ensam som herre, och emedan han vill binda och tvinga våra samveten tvärtemot gudsfruktan och förtröstan på Gud, tvingas vi att mot vår vilja stå påven emot. Ty det är skrivet: »Vi måste lyda Gud mera än människor» (Apg. 5, 29). Därför bjuda vi påven motstånd med gott samvete, vilket är vår stora tröst. I annat fall skulle det säkert trycka tungt på samvetet, att vi äro upproriska mot påven, och särskilt att vi äro det mot kejsarens stora makt och majestät, som Gud bjudit oss att hålla i högsta vördnad. Miinzer har gjort motstånd mot påven och andra sekter ha gjort det och göra det alltjämt, men för personens skull, icke för Guds. Vi skulle gärna unna Behemot (jfr Job 40, 10) och hans anhang, d. v. s. påven och biskoparna, deras ställning och all den värdighet, som de hava, om de blott läte oss hava Kristus. Men emedan vi icke kunna utverka detta av dem, förakta vi deras personer och säga förtröstansfullt med Paulus: »Gud har icke anseende till personen. »

Tonvikten ligger alltså på ordet Gud. Ty då det gäller religionen och Guds ord, skall på intet sätt hänsyn tagas till personen. Men då det icke är fråga om religionen och Gud, då skall hänsyn tagas till personen och man bör låta stånd och samhällsställning gälla, för att icke förvirring må uppstå och vördnad och ordning försvinna. Ty på detta område vill Gud, att ordning, vördnad och skillnad på personer skall iakttagas. Annars skulle en son, en skolpojke, en undersåte eller en tjänare kunna säga: Jag är lika god kristen som min far, min lärare, furste eller husbonde; varför skulle jag då bevisa honom heder? Därför vill Gud, att skillnaden mellan olika stånd skall upprätthållas bland oss, men icke så inför honom själv, där alla stånd upphöra. [179] Ty där finnes varken jude eller grek, utan alla äro vi ett i Kristus.

Så vederlägger Paulus de falska apostlarnas argument, som bestod i att de mot honom åberopade apostlarnas myndighet, och säger: Beviset är illa valt och är icke på sin plats i detta sammanhang. Det hör icke till saken. Här rör det sig nämligen om något helt annat än hänsynstagande till personer, om något gudomligt, om Gud, om Guds ord, huruvida det skall ha företräde framför apostlaämbetet eller tvärtom. - På denna fråga svarar Paulus: För att evangelii sanning skall bliva bevarad, för att Guds ord och trons rättfärdighet må bevaras okränkta och rena, må apostolatet, må en ängel från himmelen, må Paulus tillika med Petrus gå under.

Han vill säga: Icke i den avsikten rådförde jag mig eller kom jag dit för att tala med apostlarna, att de skulle undervisa mig. Ty vad skulle de lära mig, då Kristus redan mer än nog hade undervisat mig i allt genom sin uppenbarelse, och då jag dessutom redan i aderton år hade predikat evangelium bland hedningarna, och då Kristus hade gjort så många under genom mig, varigenom han bekräftat min förkunnelse? Vårt samtal var därför ingen diskussion utan blott ett utbytande av erfarenheter, varvid jag redogjorde för mitt arbete, nämligen att jag för hedningarna predikat tron på Kristus allena utan lagen, och att vid denna predikan den helige Ande hade fallit över hedningarna, vilka genast talat på olika tungomål. [180] De falska lärarna ha alltså ingen rätt att åberopa sig på apostlarnas auktoritet, som om de skulle ha undervisat mig. Jag lärde mig nämligen ingenting av dem, och icke heller försvarade jag mig, utan jag endast berättade, huru jag predikat evangelium bland hedningarna. Då apostlarna hörde detta, gåvo de mig sitt vittnesbörd, att jag lärt rätt.

Icke heller kan man klandra den Pauli stolthet, med vilken han påstår, att de andra apostlarna icke lärt honom något , utan den är övermåttan nödvändig. Hade han givit vika på denna punkt, hade nämligen evangelii sanning gått förlorad. Långt mindre böra vi giva vika för de ogudaktiga papisterna, som framhäva sin avgud påvens myndighet mot oss, då Paulus här vägrade att giva vika för de falska apostlarna, som mot honom spelade ut de verkliga apostlarnas auktoritet. Jag vet, att den fromme bör vara ödmjuk, men mot påven vill jag uppträda med ett heligt, övermodigt högmod, i denna anda: Påve, jag vill icke underkasta mig dig, vill icke ha dig till lärare, emedan jag är viss om att min lära är sann och av Gud. Det skall jag kunna bevisa och lämna skäl för. - Men påven vill icke höra på, ja, han vill tvinga mig att lyssna till honom, och om jag icke gör det, bannlyser han mig och fördömer mig som kättare och en kyrkans fanflykting. Därför är vårt högmod gentemot påven högeligen nödvändigt. Och om vi icke vore så högmodiga och i den helige Ande föraktade honom tillika med hans lära och hans fader djävulen, skulle vi på intet sätt kunna bevara artikeln om trons rättfärdighet. Icke som om vi härigenom sökte göra oss till herrar över påven eller avsåge att sätta oss över den högsta överheten. [181] Tvärtom är det ju uppenbart, att enligt vår lära varje människa bör vara ödmjuk och underdånig gentemot överheten och tjäna den. Men detta sträva vi efter, att Guds ära må upprätthållas och trons rättfärdighet bevaras oförkränkt, för att även vi må bliva frälsta. Om vi kunna uppnå ett erkännande av att Gud ensam av ren nåd rättfärdiggör genom Kristus, vilja vi icke endast bära påven på händerna utan rent av kyssa hans fötter. Men emedan vi icke kunna utverka detta, äro vi i Gud omåttligt högmodiga och skola icke vika en tumsbredd för alla änglar från himmelen eller för Petrus eller Paulus eller för hundra kejsare eller tusen påvar eller för hela världen. Bort, långt bort med all ödmjukhet härvidlag, ty de vilja beröva oss vår ära, Gud själv, som har skapat oss och givit oss allt, Kristus själv, som med sitt blod har återlöst oss. Vi skola visserligen låta dem beröva oss vårt gods, vårt namn, livet och allt vad vi äga, men evangeliet, tron och Kristus skola vi icke låta oss fråntagas. Detta vare nog om den saken. Och förbannad vare den ödmjukhet, som beter sig underdånigt i denna angelägenhet. Här måste var och en vara både högmodig och envis, om han icke vill förneka Kristus. Därför skall med Guds hjälp min panna vara hårdare än alla andras. Här vill jag både vara och synas hård, här för jag valspråket: Jag viker för ingen. Och det gläder mig in i själen att här sägas vara upprorisk och hårdnackad. [182] Här bekänner jag mig öppet vara och ämna vara hård, och jag skall icke vika ens en hårsmån. Kärleken, som fördrager allting, tror allting och hoppas allting, ger visserligen vika. Men icke så tron. Ty den kan icke tåla någonting alls, enligt ordspråket: Rykte, tro och öga passa skämtet föga. Därför må en kristen, så snart det gäller tron, vara den mest högmodiga och hårdnackade människa, icke tåla någonting och icke vika en hårsmån för någon. Ty genom tron blir människan Gud (2 Petr. 1,4). Och Gud tål ingenting, viker icke för någon, ty han är oföränderlig. På samma sätt är tron oföränderlig. Alltså bör den icke tåla något och icke vika för något. Men genom kärleken bör den kristne giva efter och hava fördrag med allt, ty då är han endast människa.

Logosmappen | Till början