2:4, 5

Här anger Paulus orsaken, varför han for upp till Jerusalem, rådgjorde med apostlarna om sitt evangelium och vägrade att omskära Titus. [163] Det skedde icke för att han genom apostlarna skulle stärkas i sin visshet om evangelium, ty därom hyste han inga tvivel, utan för att evangelii sanning skulle bliva beståndande hos galaterna och i alla hednakristna församlingar. Vi se alltså, att Pauli ärende var allvarligt och angeläget.

Men då han säger »evangelii sanning», antyder han, att det finns ett sanningens och ett lögnens sätt att bruka evangelium, eller att det finns både ett sant och ett falskt evangelium. Han menar: Även de falska apostlarna predika tron och evangelium, men deras evangelium är ett falskt evangelium. Därför har jag genom min envishet, genom att icke vilja ge efter för dem, åstadkommit, att det sanna evangeliet blev bestående hos eder. Påven och sekteristerna skryta nu för tiden med att de lära evangelium och tron på Kristus. Och det göra de visserligen, men med samma resultat som en gång de falska apostlarna, som enligt Paulus förvillade församlingarna och gjorde Kristi evangelium om intet. Han själv däremot, säger han, förkunnar evangelii sanning, det är, det rena och sanna evangeliet, och därmed säger han också, att all annorlunda beskaffad förkunnelse är lögn under evangeliets skylt. Ty alla kättare begagna Guds, Kristi och kyrkans namn som skylt. Likaså utfästa de sig att lära, icke villfarelser utan den vissaste sanning och det renaste evangelium.

Men evangelii sanning är, att vår rättfärdighet kommer av tron allena, utan lagens gärningar. [164] Enligt det falska eller förvända evangeliet rättfärdiggöras vi av tron men icke utan lagens garningar. Med tillfogande av detta villkor förkunnade de falska apostlarna evangelium. Vår tids sofister lärde detsamma, nämligen att man skall tro på Kristus och att tron är frälsningens grundval, men den gör icke rättfärdig, om den icke är formad genom kärleken. Detta är icke evangelii sanning utan något helt annat, som utstyrts till att likna evangelium. Men det sanna evangeliet är, att gärningarna eller kärleken icke äro trons prydnad eller fullkomning, utan att tron i och för sig är Guds gåva och Guds verk i hjärtat, och att den rättfärdiggör, därför att den griper om Frälsaren Kristus själv. Det mänskliga förnuftet har lagen till sitt föremål: detta har jag gjort, det har jag icke gjort. Men tron i sin egentliga funktion har absolut intet annat föremål än Jesus Kristus, Guds Son, utgiven för världens synder. Den ser icke på kärleken, den säger icke: Vad har jag gjort? Vilka synder har jag begått? Vilka förtjänster har jag förvärvat? Utan den säger: Vad har Kristus gjort? Vad har han förtjänat? Då svarar evangelii sanning: Han har återlöst dig från synden, djävulen och den eviga döden. Tron inser alltså, att i denna person, Jesus Kristus, har hon syndernas förlåtelse och evigt liv. Den som lämnar detta trons föremål, han har icke den rätta tron utan en mening, som blott har sken av att vara tro men som vänder sina ögon från löftet till lagen, vilken förskräcker honom och driver honom till förtvivlan.

[165] Sofisternas lära om en tro som rättfärdiggör, om den är formad genom kärleken, är alltså ett rent fantasifoster. Ty den tro som rättfärdiggör är den som omfattar Kristus, Guds Son, och får sin prydnad av honom, icke den som innesluter kärleken. Ty skall tron vara viss och fast, får den icke omfatta något annat än Kristus allena, och när samvetet ligger i kamp och ångest, kan den icke stödja sig på något annat än denna pärla. Därför kan den som i tron omfattar Kristus, hur mycket han än förskräckes av lagen och tynges ned av synden, berömma sig av att vara rättfärdig. Huru eller genom vad? Genom ädelstenen Kristus, som han äger genom tron. Detta förstå icke våra motståndare. Därför kasta de bort ädelstenen Kristus och sätta i hans ställe kärleken, vilken de anse vara den rätta ädelstenen. Men eftersom de äro okunniga om vad tron är, kunna de omöjligt hava tron, långt mindre lära andra den. Vad de hava är icke tron utan en dröm, det opånyttfödda förnuftets mening.

Detta säger jag för att visa er, att Paulus lagt särskild tonvikt på uttrycket »evangelii sanning» för att brännmärka dess motsats. Han vill nämligen antyda, att vissa personer missbruka evangelium. Alltså näpser han med dessa ord de falska apostlarna för att de lärt ett falskt evangelium. De förfäktade nämligen, att omskärelsen med nödvändighet måste iakttagas. Vidare uppställde de med häpnadsväckande förslagenhet och svek försåt för Paulus. Ty de iakttogo, huruvida han ville omskära Titus, och vidare, huruvida han skulle våga motsätta sig dem i apostlarnas närvaro. Därför klandrar han dem med skarpa ord. [166] De ville, säger han, »bespeja vår frihet, den som vi hava i Kristus Jesus, varefter de ville trälbinda oss.» Därför hade de falska apostlarna med all iver väpnat sig mot Paulus och helt inriktat sig på att, hur de bäst kunde, nedsvärta Paulus och helt krossa honom inför församlingen. Och dessutom hade de velat missbruka apostlarnas myndighet, i det de sagt: Paulus ställer fram Titus oomskuren i hela församlingens åsyn, och han förnekar och fördömer lagen i närvaro av er apostlar. Om han vågar försöka sig på sådant här, vad skulle han då icke våga bland hedningarna, då ni icke äro med?

När Paulus såg sig angripen med sådan list, satte han sig till häftigt motstånd mot de falska apostlarna. Vi tilläto icke, säger han, att den frihet, som vi hava i Kristus Jesus, äventyrades, hur mycket än de falska bröderna lade försåt mot oss och ansatte oss, utan vi besegrade dem rent av med apostlarna själva som domare, och vi vägrade att ens ett ögonblick giva vika för dem. (De hade utan tvivel sagt: Käre Paulus, låt endast för tillfället denna frihet vara,) Ty vi sågo, att de hävdade lagen som något för frälsningen nödvändigt. Hade de däremot åberopat den broderliga fogligheten, skulle Paulus ha givit vika. Men deras mål var ett annat, nämligen att trälbinda Paulus och alla dem, som anslöto sig till hans lära. Därför ville han icke ens ett ögonblick göra dem till viljes.

Så göra vi papisterna de medgivanden som skola göras, ja, mer än vi äro skyldiga. Men vi göra ett undantag, den samvetets frihet, som vi hava i Kristus Jesus. Ty vi vilja icke tvingas till eller låta vårt samvete bindas vid någon viss gärning, så att vi skulle vara rättfärdiga, om vi gjorde det eller det och fördömda om vi underläte det. [167] Vi skola gärna äta samma mat som de och likaså iakttaga deras helger och fastor, om de blott tillåta oss att göra det av fri vilja och lägga bort de hotfulla ord, med vilka de hittills skrämt hela världen till underkastelse: Vi befalla, vi ålägga vid skärpt straff, vi ålägga vid ytterligare skärpt straff, vi bannlysa o. s. v. Men liksom Paulus icke kunde det, kunna icke heller vi utverka, att de skänka oss denna frihet. Därför göra vi på samma sätt som han. Ty då han icke kunde ernå sådan frihet, ville han icke ens för en timme giva vika för de falska apostlarna.

Då därför våra motståndare icke vilja lämna den satsen obestridd, att ensamt tron på Kristus rättfärdiggör, så varken vilja eller kunna vi finna oss i deras sats, att den genom kärleken formade tron rättfärdiggör. I denna sak vilja och böra vi vara upproriska och envisa, annars skulle vi gå förlustiga eyangelii sanning, vi skulle förlora vår frihet, som vi hava icke i kejsaren, icke i konungar eller furstar, icke i påven, världen och köttet utan i Kristus Jesus. Vi skulle förlora tron på Kristus, vilken, som jag ovan har sagt, imtet annat omfattar än ädelstenen Kristus. Om motståndarna lämna oss denna tro obeskuren, genom vilken vi äro pånyttfödda, rättfärdiggjorda och inympade i Kristus, erbjuda vi oss att göra allt, blott det icke strider mot denna tro. Men emedan vi icke kunna utverka detta av dem, vilja vi i vår tur icke ge vika ens en hårsmån för dem. Här rör det sig nämligen om en allvarlig och viktig sak, om Guds Sons död, han som enligt Faderns vilja och befallning blivit kött, korsfästs och dött för hela världens synder. Om tron här ger vika, är denna Guds Sons död fåfäng. Likaså är det blott en fabel att Kristus skulle vara världens frälsare. Slutligen befinnes Gud själv vara en lögnare, emedan han icke hållit vad han lovat. From och helig är alltså vår ståndaktighet i denna sak. [168] Med den syfta vi nämligen till att bevara den frihet, som vi hava i Kristus Jesus, och den evangelii sanning, vars förlust skulle betyda, att vi förlorat Gud, Kristus, alla löften, tron. rättfärdigheten och det eviga livet.

Men lagen är gudomlig och helig, säger någon. Ja, den skall visst ha den ära, som den tillkommer. Men ingen lag, den må vara än så gudomlig och helig, får lära mig, att jag genom den skall vinna rättfärdighet och liv. Jag går med på att den lär mig, att jag skall älska Gud och nästan, att jag skall leva i kyskhet och tålamod o. s. v. Men den skall icke visa mig, hur jag skall befrias från synderna, djävulen, döden och helvetet. I den angelägenheten skall evangeliet rådfrågas och höras. Det lär icke vad jag skall göra, ty det är lagens egentliga uppgift, utan vad en annan gjort för mig, nämligen att Jesus Kristus, Guds Son, lidit och dött för mig för att befria mig från synden och döden. Detta bjuder mig evangeliet att antaga och tro, och detta är och kallas evangelii sanning. Och det är den kristna lärans förnämsta artikel, i vilken hela gudaktighetens kunskap innefattas. Därför är det av den största vikt att väl känna till den och ständigt inpränta den. Ty eftersom den är mycket ömtålig, kan den lätt taga skada. Den erfarenheten hade Paulus gjort, och samma erfarenhet göra alla fromma.

För att sammanfatta: Orsaken till att Paulus vägrade omskära Titus var uteslutande den, som han säger, att »några falska bröder hade insmugit sig för att bespeja vår frihet» o. s. v., och dessa ville tvinga Paulus att omskära Titus. Då Paulus märkte detta tvång och denna föregivna nödvändighet, ville han icke giva vika för ett ögonblick utan satte sig till motvärn mot dem av alla krafter. [169] Och därför säger han: »Men icke ens Titus, min följeslagare, som var grek, blev nödgad att låta omskära sig.» Om de hade begärt detta av honom i kärlekens eller den broderliga foglighetens namn, skulle han icke ha vägrat. Men emedan de ville genomdriva det som ett fördärvbringande föredöme till samvetenas träldom och hela evangeliets fördärv, motsatte han sig dem med all kraft och satte sin vilja igenom att icke omskära Titus.

Det synes visserligen vara en helt obetydlig sak, att vara omskuren eller oomskuren, men tilläggas sådana villkor, att fruktan eller förtröstan skall bero därav, så tilläggas döden och helvetet, förnekas Gud, Kristus, nåden och alla Guds löften. Vore det blott fråga om omskärelsen i och för sig, utan något sådant tillägg, vore det ingen fara. Likaså, om påven krävde iakttagandet av sina stadgar såsom blotta ceremonier, förelåge ingen risk. Det vore ju icke så svårt att gå i munkkåpa eller med rakad hjässa, eftersom man ändå måste ha något slags skick och sed. Men att tillägga det stora onda, att denna ringa sak. ja, denna intighet skall bli avgörande för evigt liv eller evig död, det är sataniskt och hädiskt. Förbannad vare var och en, som tiger stilla inför sådant. Jag skall äta, dricka, bära kåpa och göra allt vad påven vill, blott han låter allt detta ske i frihet. Men då han vill utkräva det som nödvändigt för frälsningen, binda samvetena därvid och göra en gudstjänst av det, då måste man göra obönhörligt motstånd. [170] Det skulle icke vara farligt att skära ut en bild i trä eller sten, men att instifta en gudstjänst och tillskriva detta trä- eller stenbeläte gudomlighet, det är att tillbedja en avgud i stället för Gud. Därför bör man noga lägga märke till, vad det här gäller för Paulus, så att man icke blir lika dåraktig som Hieronymus, vilken ansåg tvisten röra sig om dessa yttre ting i och för sig. Däri tog han miste. Ty tvisten gäller icke, om trä är trä och en sten en sten, utan den gäller tillägget, d. v. s. användningen av dessa ting, huruvida denna träbit är Gud, huruvida denna sten har gudomliga egenskaper. Här svara vi, att trä är trä o. s. v. »Omskärelse är intet, förhud är intet», säger Paulus (1 Kor. 7, 19) , men att ägna dem sin vördnad, att låta sin rättfärdighet, sin förtröstan om frälsning eller sin fruktan för döden bero av dem, det är att tillskriva dessa sedvänjor gudomlighet. Därför få vi icke i minsta mån giva efter för våra motståndare, liksom icke heller Paulus gav vika för de falska apostlarna. Ty när det gäller rättfärdigheten gör varken omskärelse eller förhud, varken tonsur eller kåpa något till eller från, utan den beror av den blotta nåden allena. Detta är »evangelii sanning».

Logosmappen | Till början