2:3

Uttrycket »blev nödgad» visar, huru överläggningen förlöpte och till vilket resultat den förde, nämligen följande: [157] Omskärelsen skulle icke åläggas hedningarna men till en tid medgivas judarna, visserligen icke som nödvändig för rättfärdighet utan av vördnad för fäderna, dessutom för kärlekens skull, på det att icke de svaga måtte taga anstöt, till dess de blivit befästa i tron. Det hade nämligen varit mycket otillbörligt att genast övergiva fädernas lag och gudstjänst, som så högtidligt blivit detta folk given av Gud.

Paulus förkastade alltså icke omskärelsen såsom något fördömligt, och varken med ord eller gärning tvingade han judarna att avstå från den. Han säger nämligen i 1 Kor. 7, 18: »Har någon blivit kallad såsom omskuren, så göre han sig icke åter lik de oomskurna.» Men han förkastade omskärelsen i den meningen, att han ansåg den icke nödvändig för rättfärdighet, eftersom icke heller fäderna blivit rättfärdiggjorda genom den. Den hade för dem allenast varit ett insegel på rättfärdighet (Rom. 4, 11), genom vilket de bevisat och övat sin tro. Men då de troende judarna, som ännu voro svaga och nitälskade för lagen, hörde att omskärelsen icke var nödvändig till rättfärdighet, kunde de icke förstå detta på annat sätt, än att den var helt och hållet onyttig och fördömlig. Och denna de svagas mening underblåste de falska apostlarna för att helt och hållet misstänkliggöra Pauli lära genom att uppreta hopen mot hans, som det tycktes, ovärdiga hållning. På samma sätt förkasta icke heller vi i vår tid fasta och andra fromma övningar såsom något fördömligt, men vi lära, att man genom dem icke ernår syndernas förlåtelse. När hopen hör detta, sluter den därav genast, att vi fördöma goda gärningar. Och denna folkets mening underblåsa papisterna genom sina predikningar och skrifter, men därmed ljuga de och göra oss orätt. Ty under de många tilländalupna århundradena har ingen lärt bättre och frommare om gärningar än vi göra.

[158] Därför fördömdes omskärelsen av Paulus icke i den meningen, att det vore synd att upptaga eller bibehålla den. Ty detta skulle blivit till den största anstöt för judarna. Men det fastställdes, att den icke var nödvändig för rättfärdiggörelsen och därför icke skulle åläggas hedningarna. Så fann man på den rimliga medelvägen, att judarna skulle till en tid iakttaga lagen och omskärelsen av vördnad för fäderna och av kärlek till dem som voro svaga i tron. Likväl skulle de icke söka bliva rättfärdiggjorda genom den och icke ålägga hedningarna den, ty för dessa skulle den ha varit en ren nymodighet och därtill ett ok, som de icke förmådde bära, såsom Petrus säger i Apg. 15, 10. Korteligen, ingen skulle tvingas till omskärelse och ingen skulle tvingas att underlåta den.

Hieronymus och Augustinus strida häftigt om detta ställe. Uttrycket »blev nödgad» talar för Augustinus. Hieronymus har icke förstått vad saken gäller. Ty här är det icke fråga om vad Petrus eller Paulus gjort genom att omskära eller icke omskära, såsom Hieronymus menar. På grund av denna hans uppfattning förvånar det honom, att Paulus vågar klandra hos Petrus, vad han själv har gjort. Ty, säger han, Paulus omskar Timoteus och levde bland hedningarna som en hedning och bland judarna som en jude. Han menar, att här icke talas allvar. Därav drar han den slutsatsen, att ingendera begått en synd utan föregiver, att bådadera tillgripit nödlögn. [159] Men denna tvist både var och är allvarlig och gäller viktiga ting. Därför är det icke fråga om någon förställning från någondera sidan.

Den väsentliga frågan var emellertid den, huruvida lagen är nödvändig till rättfärdiggörelse eller icke. Om denna huvudpunkt, som innehåller hela den kristna lärans kärna, är det som Paulus och Petrus här strida. Paulus var en man av alltför stort allvar för att han skulle inför hela församlingen i Antiokia ha så öppet angripit och förebrått Petrus för en småsaks skull. Det var alltså för kärnpunkten i den kristna läran som han angrep honom. Ty i judarnas frånvaro åt Petrus med hedningar, men då judar kommo tillstädes, drog han sig undan. Då förebrådde Paulus honom för att han med sitt skrymteri tvingade hedningarna att iakttaga judarnas seder. Hela tonvikten ligger i Pauli anförande på ordet »nödga» (vers 14), vilket Hieronymus ej insett.

Paulus tvingade alltså ingen, som ville låta omskära sig, att förbliva oomskuren, blott denne hade klart för sig, att omskärelsen icke är nödvändig för rättfärdiggörelsen. Sådant tvång ville Paulus avskaffa. Han tillät alltså judarna att hålla lagen såsom nödvändig regel för det yttre handlandet, men samtidigt lärde han såväl judar som hedningar, att de i sitt samvete borde vara fria från lagen och omskärelsen, liksom alla patriarker och helgon i Gamla testamentet hade varit fria i sitt samvete och blivit rättfärdiga genom tron, icke genom lagen eller omskärelsen. Och visserligen hade Paulus kunnat medgiva, att Titus omskars. Men emedan han härutinnan såg sig utsatt för tvång, ville han icke. [160] Ty om de som höllo på omskärelsen hade fått sin vilja fram, skulle de genast hava dragit den slutsatsen, att den var nödvändig för rättfärdigheten. Och så skulle de på grund av denna eftergift ha tillskrivit sig segern. Så överlämna vi det åt vars och ens fria val att anlägga eller avlägga munkkåpa, att inträda i eller övergiva kloster, att äta kött eller grönsaker, blott det sker i frihet och icke får såra samvetet, såsom ett kärlekens föredöme, icke som en trossak, och blott vederbörande vet, att intet sådant duger som tillfyllestgörelse för synder eller till att förtjäna nåd. Men liksom på den tiden de falska profeterna icke betraktade iakttagandet av lagen och omskärelsen som något frivilligt utan gjorde frälsningen beroende därav, likaså förfäkta våra nutida motståndare med all kraft, att de mänskliga stadgarna icke kunna åsidosättas utan risk för salighetens förlust. Så göra de en trossak av detta som skulle vara en kärlekens bevisning, fastän trons bevisning består blott i detta enda, att tro på Jesus Kristus. Och emedan detta ensamt är nödvändigt till frälsning, gäller det också alla människor. Men motståndarna skulle hellre tio gånger tillbedja djävulen i stället för Gud än medgiva detta. Därför bliva de för var dag alltmer förhärdade. De vilja till dess fulla omfattning återställa sitt ogudaktiga och mot Gud hädiska väsende, vilja försvara det med våld utan att vika en tumsbredd för oss. Därför må också vi oförskräckt fortsätta att i härskarornas Guds namn predika Kristi härlighet och kämpa mot Antikrists välde med Ordet och bönen, att Guds namn ensamt må bliva helgat och hans rike komma. Att det snart må ske, det önska vi av hjärtat. Amen, amen.

[161] Det var alltså en härlig seger för Paulus, att hedningen Titus icke blev tvingad att låta omskära sig, fastän han stod mitt ibland alla apostlarna och de troende, där man så häftigt stritt om denna fråga. Denna triumf vann Paulus, och han säger, att under ifrågavarande överläggning blev det med apostlarnas och hela församlingens bifall bestämt, att Titus icke skulle omskäras. Det är ett fast och säkert och mycket viktigt led i bevisföringen mot de falska apostlarna. Och Paulus förstod att kraftigt pressa och tränga sina fiender med detta argument: »Icke ens Titus blev nödgad» o. s. v. Han ville säga: Varför skola de falska apostlarna ljugande påstå om mig, att jag nödgats iakttaga omskärelsen på apostlarnas uttryckliga befallning, när dock alla troende i Jerusalem och därtill apostlarna själva kunna intyga, att beslutet enligt mitt förslag gått i motsatt riktning? Och där segrade jag icke endast såtillvida, att Titus fick förbli oomskuren, utan jag ernådde detta med apostlarnas instämmande och gillande. Edra falska apostlar ljuga alltså, då de söka nedsvärta mig inför eder och göra intryck på eder genom att mot mig spela ut apostlarna. Ty jag hade icke apostlarna mot mig utan med mig, tillika med alla trogna. Och detta bevisar jag med fallet Titus.

Paulus varken fördömde omskärelsen eller tvingade någon till omskärelse. [162] Ty det är varken synd eller rättfärdighet att vara oomskuren eller omskuren. Så t. ex. är det för kroppen nödvändigt att äta och dricka, men man kan icke på dessa förrättningar anlägga synpunkten synd eller rättfärdighet. Ty vare sig man äter eller icke äter, blir man därigenom varken bättre eller sämre (1 Kor. 8, 8). Men om någon komme och gjorde det till synd eller rättfärdighet och sade: Om du äter, syndar du, om du låter bli, är du rättfärdig - eller tvärtom -, så vore han dåraktig och ogudaktig. Därför är det ogudaktigt att lägga ceremonier under synpunkten synd eller rättfärdighet, såsom påven gör, när han i bannlysningsformeln hotar med att alla, som icke lyda den romerske påvens lagar, löpa fara till sin själ. Han gör alla sina lagar nödvändiga för frälsning. Det är alltså djävulen som talar genom påven och i sådana påvliga beslut. Ty om frälsningen hängde på iakttagandet av påvens lagar, vartill skulle vi då behöva Kristus såsom rättfärdiggörare och frälsare?

Logosmappen | Till början