|
Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 2:2
Annars hade Paulus varit tillräckligt oböjlig för att icke fara dit upp. Men emedan Gud i en särskild uppenbarelse uppmanade och befallde honom att resa, gjorde han det, och detta för att slå tillbaka eller åtminstone dämpa de judekristna, som förfäktade, att lagen skulle hållas. Så skulle evangeliets sanning framstå klarare och ytterligare befästas.
Du hör alltså, att han först efter aderton år kommit till Jerusalem och disputerat med apostlarna där om sitt evangelium.
[155] Ty bland judarna hade han till en tid fördrag med lagen och omskärelsen liksom de övriga apostlarna - »För alla har jag blivit allt», säger han i 1 Kor. 9, 22 -, likväl utan att pruta på sin lära om evangeliet, för vilket han ville, att lagen, omskärelsen, apostlarna, en ängel från himmelen utan vidare skulle ge vika. Ty så talar han till judarna, Apg. 13, 38 f.: »Genom denne Kristus förkunnas för eder syndernas förlåtelse och (märk tillägget!) befrielse från allt det, varifrån I icke under Moses' lag kunden bliva friade.» Därför driver han överallt läran om evangeliet och tilllåter ingenstädes, att den vedervågas. Dock gick han icke bröstgänges till väga utan tog hänsyn till de svaga. Och för att icke de svaga skulle taga anstöt sade han utan tvivel på detta sätt till judarna: Om ni finna behag i det överflödiga iakttagandet av Mose lag, som icke leder till rättfärdighet, så skall jag icke avskaffa den. Behåll den för all del, blott icke hedningarna, som aldrig haft den, besväras med den. Paulus erkänner alltså, att han rådgjort med apostlarna om sitt evangelium. Men, säger han, de hade ingenting att giva eller lära oss, utan vi vunno uppenbar seger för evangeliets frihet. Detta kunna ni påpeka för edra falska apostlar, som falskeligen säga, att vi omskurit Timoteus, rakat huvudet i Kenkrea och farit upp till Jerusalem, allt på apostlarnas befallning. Tvärt emot kunna vi berömma oss av att vi foro upp till Jerusalem på grund av gudomlig uppenbarelse och icke på apostlarnas befallning, och när vi där rådförde oss med apostlarna om evangelium uppnådde vi ett rakt motsatt resultat, nämligen att de gillade oss, icke våra motståndare. Den fråga som var före vid dessa förhandlingar om evangelium var den, huruvida människor kunna bliva rättfärdiga utan lagen, eller huruvida det för rättfärdiggörelsen är nödvändigt att hålla lagen. [156] Då sade Paulus: Jag har enligt mitt evangelium, som jag mottagit av Gud, för hedningarna förkunnat tron på Kristus, icke lagen, och vid denna predikan om tron undfingo de den helige Ande. Detta kan Barnabas intyga. Därav sluter jag mig till att hedningarna icke skola betungas med lagen och icke heller omskäras. Judarna däremot förbjuder jag icke detta. Om de vilja hålla lagen och låta omskära sig, tillåter jag det, blott de icke fatta det som ett samvetstvång. Och i enlighet med detta har jag lärt och levat bland judar, i det att jag för judarna blivit en jude. Men på mitt evangelium har jag icke tillåtit någon prutmån.
Det är, jag överlade icke endast med bröderna utan med de förnämsta.
Icke som om Paulus hade befarat, att hans strävande vore eller hade varit förgäves. Han hade ju redan predikat i aderton år. Och av det som omedelbart följer i texten framgår, att han ståndaktigt framhärdat och drivit sin mening igenom. Men uttryckssättet visar, att många ansågo honom ha predikat förgäves i så många år, eftersom han befriade hedningarna från lagen. Vidare växte sig dag för dag den åsikten allt starkare, att lagen vore nödvändig för rättfärdiggörelsen. Därför ville han med sin av en uppenbarelse föranledda resa till Jerusalem så råda bot för detta onda,s att det genom denna överläggning skulle bliva uppenbart för alla, att hans evangelium icke skilde sig från de övriga apostlarnas. Därigenom ville han stoppa munnen till på motståndarna, som annars skulle ha sagt, att han mödade sig eller hade mödat sig förgäves. Samtidigt må man här lägga märke till kraften i den egna eller lagens rättfärdighet: de som lära den arbeta och leva förgäves.
|