2:1

Efter fjorton års förlopp for jag sedan åter upp till Jerusalem.

Fjorton år senare for jag åter upp till Jerusalem, ...

Här berättas om en häftig tvist, som i sinom tid vållade Paulus mycket omak. Ty Paulus lärde, att hedningarna bliva rättfärdiga av tron allena, utan lagens gärningar. Sedan han lärt detta på många håll bland hedningarna, kom han till Antiokia och förkunnade det för lärjungarna där. Och där reste sig mot Paulus sådana som voro vana vid att hålla lagen och som icke kunde tåla, att han för hedningarna predikade denna frihet från lagen. Och så uppstod förbittring i Antiokia. [151] Paulus och Barnabas avgåvo med fasthet detta vittnesbörd: Varhelst vi predikat bland hedningarna, har den helige Ande kommit och fallit över dem som hört Ordet, Så har det gått i alla hednaförsamlingar. Vi ha icke predikat omskärelse, och icke heller ha vi ålagt dem att hålla Mose lag, utan vi ha endast predikat tro på Kristus. Och vid detta predikande av tron på Kristus har Gud givit den helige Ande åt åhörarna. Alltså godtager den helige Ande hedningarnas tro utan lag och omskärelse. Ty om han icke funnit behag i denna förkunnelse av evangeliet och i hedningarnas tro på Kristus, hade han icke nedstigit med synliga tecken över de oomskurna, som hörde Ordet. Då Anden alltså fallit över dem, blott därför att de lyssnat i tro, är det fullt visst, att den helige Ande med detta tecken givit till känna sitt gillande av deras tro. Ty man har aldrig tidigare hört, att något sådant inräffat vid predikandet av lagen. - Detta var Pauli och Barnabas´ bevisföring.

Mot detta opponerade sig många. De sade: Hedningarna böra hålla lagen, och om de icke omskäras enligt Mose lag, kunna de icke bliva frälsta. Paulus gjorde häftigt motstånd på denna punkt. Och denna strid om iakttagandet av lagen besvärade honom sedan för lång tid framåt. [152] Men jag anser icke, att det är denna strid som Lukas beskriver i Apg. 15 och som tydligen inträffat strax vid missionspredikans begynnelse. Den händelse som Paulus här redogör för synes ha inträffat långt senare, då han redan förkunnat evangelium i nära aderton år.

Judarna här nitälskade för lagen och kämpade våldsamt för den, och därför opponerade de sig med all kraft mot Pauli förkunnelse, enligt vilken hedningarna bliva rättfärdiga genom tron allena utan lagens gärningar. Och det var icke underligt. Ty blotta ordet Guds lag gör kraftigt intryck på människors hjärtan. En hedning, som aldrig vetat något om Guds lag, förblir likväl icke oberörd, om han får höra: Denna lära är Guds lag. Det var alltså icke möjligt annat än att dessa, som från barnsben uppfostrats med lagen och helt fått den i blodet, skulle taga anstöt och kämpa våldsamt för lagen. Vi se ju nu, med vilken halsstarrighet papisterna kämpa för att försvara sina stadgar och djävulsläror. Då var det mycket mindre underligt, att judarna så ivrigt och nitiskt kämpade för sin lag, som de hade mottagit av Gud. Så stor är nämligen vanans makt, vilken i detta fall understöder naturen, som av sig själv har benägenhet för lagen. När vanan kommer till och befästes genom långvarigt bruk, blir denna naturens benägenhet dubbelt stark. Därför var det omöjligt för de till Kristus omvända judarna att genast övergiva lagen. De hade visserligen antagit tron på Kristus, men icke desto mindre ansågo de, att därjämte även lagen borde hållas. Och Gud hade fördrag med denna deras svaghet, tills evangeliets lära blev klart skild från lagen. [153] Så hade han fördrag med Israels svaghet på Ahabs tid, då folket haltade på båda sidor. Ja, han hade fördrag även med vår svaghet under påvedömet. Ty han är långmodig och mycket barmhärtig. Men vi få icke missbruka denna Guds godhet eller framhärda i svaghet och villfarelse, då genom evangeliets ljus sanningen blir oss uppenbar.

De som mot Paulus förfäktade, att hedningarna måste omskäras, hade på sin sida den fäderneärvda lagen, likaså apostlarnas och till sist även Pauli föredöme, eftersom han hade omskurit Timoteus. Om Paulus sade, att han hade gjort det, icke för att det var nödvändigt utan fritt och av kristlig kärlek, för att icke de i tron svaga skulle taga anstöt - vem brydde sig väl om att förstå eller tro på en sådan förklaring? Hela hopen svarade honom rent ut: Eftersom det är uppenbart, att du omskurit Timoteus, så har du gjort det, vad du än sedan kan ha sagt. Ty detta är något som går vida över hopens fattningsförmåga. Och det hjälper icke med ursäkter, när någon har förlorat folkets gunst och råkat i en så besvärlig belägenhet. När alltså Paulus såg, att denna strid och detta skriande mot honom dag för dag tilltog, och när han dessutom genom gudomlig uppenbarelse blivit uppmanad därtill, for han upp till Jerusalem för att jämföra sin förkunnelse med apostlarnas, dock icke för sin egen utan för folkets skull.

Åföljd av Barnabas; jag tog också Titus med mig.

... nu tillsammans med Barnabas. Också Titus tog jag med mig.

Han tager med sig två vittnen, Barnabas och Titus. Barnabas hade varit Pauli följeslagare, då han bland hedningarna förkunnade frihet från lagen. Sålunda hade han också varit vittne till allt som Paulus hade gjort. [154] Han hade sett, att den helige Ande givits åt hedningar, som voro oomskurna och fria från Mose lag, vid blotta predikandet av tron på Kristus. Och han ensam biträdde Paulus i hans åsikt, att hedningarna icke behövde åläggas att hålla lagen, utan att det var tillfyllest med tro på Kristus. Därför kunde han på grundval av egen erfarenhet vittna tillika med Paulus mot de lagivrande judarna, att hedningarna uteslutande genom tron på Kristus, utan lag och utan omskärelse, blevo Guds barn och vunno frälsning.

Titus var icke blott kristen utan därtill ärkebiskop. Åt honom hade nämligen Paulus anförtrott uppgiften att ordna församlingarna på Kreta (Tit. 1, 5). Han var ursprungligen hedning.  

Logosmappen | Till början