Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
Paulus förnekar icke att han varit hos apostlarna, han tvärtom erkänner det, men icke att han varit hos alla. Likväl framhäver han, att det icke var på befallning utan frivilligt som han for upp till dem i Jerusalem. Icke heller var det för att lära sig något av apostlarna utan för att lära känna Petrus. Detsamma skriver Lukas, Apg. 9, 27, nämligen att Barnabas förde Paulus till apostlarna och förtäljde för dem, huru Paulus på vägen hade sett Herren och att han hade talat med honom, och vidare, huru han i Damaskus frimodigt hade predikat i Jesu namn. Detta vittnesbörd ger Barnabas honom. Allt vad han säger går alltså ut på att visa, att han icke fått sitt evangelium av någon människa. Han erkänner visserligen att han träffat Petrus och Jakob, Herrens broder, men utom dessa ingen annan. Och ingenting har han lärt sig av dem. Han medgiver alltså, att han varit i Jerusalem hos apostlarna. Så långt hade de falska apostlarna lämnat riktiga uppgifter. Vidare medgiver han, att han levat efter judarnas lag, men detta hade han gjort endast bland judar. Ty Paulus följde regeln att taga seden dit man kommer. Detta vittnar han om sig själv i 1 Kor. 9, 19 ff.: »Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock gjort mig till allas tjänare, för att jag skall vinna dess flera. För judarna har jag blivit såsom en jude o. s. v. För alla har jag blivit allt, för att jag skall frälsa alla.» Han går alltså med på de falska apostlarnas bevisföring så långt, att han varit hos apostlarna i Jerusalem, men han går icke med på att han lärt sig sitt evangelium av apostlarna eller att han blivit tvingad att lära evangelium så, som apostlarna ville. Tonvikten ligger alltså på orden »lära känna». Jag for dit upp för att lära känna Petrus, säger han, icke för att lära av honom. Därför blev icke Petrus min lärare och icke heller Jakob. De andra säger han sig aldrig ha sett. Men varför slösar Paulus så många ord på att nästan till leda inskärpa; att han icke mottagit sitt evangelium av någon människa och icke lärt sig det ens av själva apostlarna? Han vill förvissa de galatiska församlingarna, som förvillats av de falska apostlarna, om att hans evangelium är ett gudomligt ord. Därför nedlägger han sådan våldsam kraft på att hävda detta. Och om han icke hade lyckats härmed, hade han icke kunnat hävda sin ståndpunkt mot de falska apostlarna. Ty de hade anfört: Vi äro Pauli jämlikar, eftersom vi äro apostlarnas lärjungar i samma grad som han. Vidare är han ensam, vi äro flera. Genom vårt antal överträffa vi honom alltså i myndighet. Då var Paulus tvungen att med ed bekräfta och skryta med att han icke lärt sig sitt evangelium av någon människa, icke ens av apostlarna. Och det var en tvingande nödvändighet som drev honom att så berömma sig, icke tom skrytsamhet, som Porfyrius och Julianus lägga honom till last. Varken de eller Hieronymus ha förstått, vad det här gäller för Paulus. Hans ämbete stod i fara tillika med alla de församlingar, som haft honom till lärare. Hans ämbete och alla dessa församlingar krävde alltså, att han i nödvändig och helig stolthet framhävde sin kallelse och att Kristus uppenbarat evangeliet för honom. Endast så kunde samvetena få visshet om att Pauli lära var Guds ord. Det var en stor och allvarlig angelägenhet det här gällde, nämligen att alla församlingarna skulle bevaras vid den sunda läran. Kort sagt, det gällde evigt liv eller evig död. Ty är det rena och vissa Ordet borta, finnes icke längre någon tröst, frälsning eller liv. Pauli avsikt är alltså att bevara församlingarna i rätt lära. Han kämpar icke för att försvara sin egen ära, som Porfyrius förebrår honom för. Med den lämnade redogörelsen ville han alltså visa, att han över huvud icke mottagit sitt evangelium av någon människa, vidare att han i flera år, tre eller fyra, på grundval av gudomlig uppenbarelse i Damaskus och i Arabien förkunnat samma evangelium som apostlarna, innan han träffat någon av dem. Hieronymus broderar här på den hemlighet, som kan tänkas ligga i de femton dagarna. Han menar, att Paulus under dessa femton dagar fått undervisning av Petrus och därtill invigts i de mysterier, som symboliseras av talen åtta och sju. Men detta har ingenting med saken att göra. Ty Paulus säger uttryckligen, att han kommit till Jerusalem för att lära känna Petrus och att han stannat hos honom femton dagar. Hade han skolat lära sig evangelium av Petrus, hade han måst stanna hos honom några år. På femton dagar hade han icke kunnat bli en sådan hedningarnas apostel och lärare - för att icke tala om att han under dessa femton dagar, enligt vad Lukas intygar i Apg. 9, 28 f., frimodigt talade i Herrens Jesu namn och disputerade med grekerna. |