Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
Detta är Pauli första resa. Hieronymus svettas här och säger, att Lukas i Apostlagärningarna icke skriver något om att Paulus begivit sig till Arabien, som om det vore nödvändigt att skriva en krönika över vad han företog dag för dag. Det är ju alldeles omöjligt. Det må räcka att vi hava några drag och en sammanfattning av förloppet, varav vi kunna hämta exempel och undervisning. Emellertid intygar Paulus här, att han genast, så snart han genom Guds nåd blivit kallad att predika Kristus bland hedningarna, utan att rådfråga någon begivit sig bort till Arabien till det verk, till vilket han blivit kallad. Och här har du en text, som säger, av vem han fått sin undervisning och genom vilka medel han kommit till kunskap om nåden och till sitt apostlaämbete. »När Gud täcktes», säger han, som om han ville säga: Jag har icke förtjänat det genom min omdömeslösa nitälskan för Guds lag. Nej, detta dåraktiga och ogudaktiga nit förblindade mig, så att jag som en rasande störtade mig i de skändligaste brott, vilket Gud tillstadde. a) Jag förföljde Guds församling, var en fiende till Kristus och hädade hans evangelium. Vidare blev på min tillskyndan mycket oskyldigt blod utgjutet. Så såg min förtjänst ut. Mitt i detta blinda raseri kallades jag till en sådan nåd. Skedde det för mitt raseris skull? Ingalunda. Men den kallande och förbarmande Gudens överflödande nåd förlät och efterskänkte mig dessa hädelser. Och för dessa mina förskräckliga synder, som jag då trodde vara en honom välbehaglig gudstjänst, gav han mig sin nåd och kallade mig till apostlaämbetet. Så ha nu också vi på grundval av samma förtjänster kommit till nådens kännedom. Såsom munk korsfäste jag dagligen Kristus och hädade honom genom min falska förtröstan, som då aldrig lämnade mig. I det yttre var jag icke såsom andra människor, roffare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, utan jag iakttog kyskhet, lydnad och fattigdom, och vidare, fri som jag var från detta livets bekymmer, ägnade jag mig helt åt fastor, vakor, böner, mässläsning m. m. b) Men mitt i all denna helighet och självförtröstan närde jag en ständig misströstan och tvivel på, skräck för, hat och hädelse mot Gud. Och denna min rättfärdighet var därför intet annat än orenlighet, där djävulen regerade och hade det skönt. Ty Satan älskar och har sin högsta lust i sådana helgon, som fördärva sig själva till kropp och själ, som bedraga sig på och beröva sig hela välsignelsen av Guds gåvor, medan i dem regerar den högsta ogudaktighet, blindhet, tvivel, förakt för Gud, okunnighet om evangeliet, vanhelgande av sakramenten, hädelse mot och förtrampande av Kristus och missbruk av alla Guds gåvor. Kort sagt, sådana helgon äro slavar, fångna under Satan. Därför tvingas de att tänka, tala och göra vad han vill, ehuru de utåt synas vida överträffa andra i goda gärningar och sträng livsföring. Sådana voro vi under påvedömet, vi handlade sannerligen icke mindre - om icke rent av mer - ärerörigt och hädiskt mot Kristus och hans evangelium än Paulus själv, särskilt jag. Ty till den grad avskydde jag bara själva namnet Johann Hus, att jag ansåg redan blotta tanken på honom brottslig och ogudaktig. Jag nitälskade till den grad för påven, att jag själv skulle burit fram järn och eld för att döda Johann Hus, om icke i gärning så likväl genom hjärtats bifall, och jag skulle ha ansett mig därmed göra Gud den största tjänst. c) Därför äro publikaner och skökor icke ens onda, om man jämför dem med sådana skrymtande helgon. Ty de förstnämnda känna samvetskval såsom varande brottslingar och rättfärdiga icke sina ogudaktiga gärningar, men det är långt ifrån att de senare skulle vilja erkänna sina styggelser, sin avgudadyrkan och sin ogudaktiga gudstjänst vara synd. Tvärtom, de framhålla dem som ett Gud synnerligen välbehagligt offer, tillbedja dem som den största helighet, utlova frälsning åt andra genom dem och sälja dem för penningar som något frälsningsbringande. Sådan är alltså vår lysande rättfärdighet, detta är vår väldiga förtjänst, varigenom vi nått fram till nådens kännedom, nämligen att vi med sådan djävulsk fiendskap förföljt, hädat, förtrampat och fördömt Gud, Kristus, evangeliet, tron, sakramenten, alla fromma människor, den sanna gudstjänsten, allt under det att vi lärt och bekräftat raka motsatsen. Och ju heligare vi voro, desto mer förblindade voro vi och desto mera rent tillbådo vi djävulen. Ingen av oss var fri från blodsskuld, om ock i yttre mening så dock icke i hjärtat.
Paulus vill säga: Det är blott Guds oförlikneliga nåd, att han icke blott skonat mig, som är en obeständig, brottslig och hädisk människa, som förgripit sig på det heliga, utan därtill givit mig frälsningens kunskap, Anden, Kristus, sin Son, apostlaämbete och evigt liv. På samma sätt har Gud, då han såg oss vara skyldiga till liknande synder, icke blott förlåtit oss vår ogudaktighet och våra hädelser av ren barmhärtighet för Kristi skull, utan därtill har han överhopat oss med de största välgärningar och andliga gåvor. Men många av oss icke endast förgäta, att de »blivit renade från sina förra synder», såsom det heter i 2 Petr. 1, 9, och glömma den nåd de mottagit, utan öppna åter dörren för djävulen och börja känna leda vid Ordet. Åtskilliga förfalska samma Ord och bilda nya sekter. För dem blir den sista villan värre än den första.
Uttrycket är hebreiskt och betyder: som har helgat, bestämt och berett mig. Det är: Redan då jag var i min moders liv, hade Gud förutbestämt mig till att med sådan blind lidelse rasa mot församlingen, och likaså att han sedan av ren nåd i sin barmhärtighet skulle återkalla mig från mitt grymma och gudsförsmädande förehavande till sanningens och frälsningens väg. Kort sagt, redan innan jag var född, var jag i Guds ögon apostel, och då tiden var inne, blev jag även inför världen förklarad vara apostel. - Så utesluter Paulus absolut all förtjänst och tillskriver Gud ensam äran, sig själv åter idel skam. Det är som om han ville säga: Allt det goda, det minsta som det största, andligt och kroppsligt, som Gud ämnade giva mig, och allt gott som jag skulle komma att göra i hela mitt liv, hade Gud själv redan förutbestämt, medan jag ännu var i min moders liv, där jag varken kunde tänka eller önska eller göra något gott utan endast var ett gestaltlöst foster. Därför kom mig denna gåva till del uteslutande genom Guds förutbestämmande och förbarmande nåd, till och med innan jag var född. Och när jag sedan var född, hade han fördrag med att jag belastade mig med en oändlig mängd av vidunderlig ondska och synd. Och för att han på mig skulle än mer bevisa den väldiga, oändliga storheten av sin barmhärtighet, förlät han mig av ren nåd mina tallösa stora synder. Och sedan överhöljde han mig med en sådan ymnighet av nåd, att jag icke endast själv lärde känna, vad som var oss givet i Kristus, utan även fick förkunna det för andra. Av det slaget äro alla människors förtjänster, men särskilt de åldrade dårars, som mödat sig med den mänskliga rättfärdighetens avskräde.
Lägg märke till hur omsorgsfull aposteln är: »Har kallat». På vilket sätt? Månne för mitt ostraffliga och heliga levernes skull såsom farisé, på grund av mina böner, fastor, gärningar? Nej. Långt mindre på grund av mina hädelser, förföljelser och våldsgärningar. Alltså på vilket sätt? Genom sin blotta nåd. d) 1:16
Här hör du, vad det är för en lära, som givits och anförtrotts åt Paulus, nämligen evangeliets lära, som är ett uppenbarande av Guds Son. Jämför Ps. 2, 12: »Hyllen sonen!» Denna lära skiljer sig från alla andra. Mose uppenbarar icke Guds Son utan lagen, synden, samvetet, döden, Guds dom och vrede och helvetet. Allt detta är icke Guds Son. Därför är det endast evangeliet som uppenbarar Guds Son. Det är alltså en lära eller kunskap, i vilken icke alls finnes någon lag. O, att man här kunde göra en rätt åtskillnad, så att man icke sökte lag i evangeliet utan skilde dessa båda åt så vitt som himlen är från jorden! Skillnaden är i och för sig lätt att göra, tydlig och enkel, men för oss är den svår, ja, nästan ofattbar. Det är visserligen lätt att säga, att evangeliet icke är något annat än en uppenbarelse av Guds Son, än kunskap om Jesus Kristus, att det icke är en uppenbarelse av eller kunskap om lagen. Men i samvetsnöd och i praktiken är det svårt även för de mest erfarna att säkert fasthålla denna insikt. Men om evangeliet är en uppenbarelse av Guds Son, såsom det i själva verket är, fordrar det med säkerhet inga gärningar, det hotar icke med döden, det skrämmer icke samvetena utan pekar på Guds Son. Och han är varken någon lag eller någon gärning. Men att övertyga papisterna om detta är omöjligt. Därför göra de av evangeliet en kärlekens lag. Men evangeliets innehåll är Kristus. Ty vad evangeliet lär och visar mig är en gudomlig gärning, som gives mig av ren nåd. Det är icke mänskligt förnuft eller mänsklig vishet och icke ens Guds lag. Och denna gåva mottager jag genom tron allena. e) 1:16
Detta slag av lära, som uppenbarar Guds Son, kan man icke lära sig, det kan icke förkunnas eller påvisas genom någon mänsklig vishet och icke heller genom själva lagen, utan det uppenbaras av Gud, först genom det yttre Ordet och sedan i hjärtat genom Anden. Evangeliet är alltså ett gudomligt ord, som kommer ned sfrån himmelen och uppenbaras genom den helige Ande, som också är utsänd fördenskull, likväl så, att det yttre Ordet går före. Ty icke ens Paulus själv fick någon inre uppenbarelse, förrän han hört det yttre Ordet från himmelen, nämligen detta: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?» (Apg. 9, 4). Först hörde han alltså det yttre Ordet, sedan följde uppenbarelser, kännedom om Ordet, tron och de andliga gåvorna. 1:16
Du ser, huru väl Paulus lägger sina ord: »Gud täcktes», säger han, »att i mig uppenbara sin Son.» Vartill? Icke blott för att jag själv skulle komma till tro på hans Son, utan för att jag dessutom skulle uppenbara honom bland hedningarna. Varför icke bland judarna? Och här ser du, att Paulus egentligen är hedningarnas apostel, även om han också predikade Kristus bland judarna. Och här anger han i största korthet, såsom han brukar, vad hans teologi innebär: att predika Kristus bland hedningarna. Därmed vill han säga: Jag vill icke betunga hedningarna med lagen, emedan jag är hedningarnas apostel och evangelist, icke deras lagstiftare. Så riktar sig allt vad han säger mot de falska apostlarna, som om han sade: Ni galater ha aldrig hört mig lära lagens eller gärningarnas rättfärdighet. Den uppgiften tillkommer Mose, icke mig, Paulus, hedningarnas apostel. Ty det ämbete och den tjänst, som åligger mig i förhållande till eder, är att förkunna evangelium, samma uppenbarelse som jag fått mottaga. Alltså böra ni icke lyssna till någon annan lärare, som förkunnar lagen, ty bland hedningarna bör icke lagen utan evangelium, icke Mose sutan Guds Son, icke gärningarnas utan trons rättfärdighet förkunnas. - Detta är den rätta predikan för hedningarna. 1:16
Hieronymus kämpar på detta ställe väldeliga mot Porfyrius och Julianus, som beskylla Paulus för högmod, emedan han icke ville jämföra sitt evangelium med de övriga apostlarna, likaså emedan han kallar apostlarna »kött och blod». Därmed förhåller det sig i korthet så. När Paulus här använder uttrycket kött och blod, talar han icke om apostlarna. Ty han tillägger: »Ej heller for jag upp till Jerusalem, till dem som före mig voro apostlar.» Med ifrågavarande uttryck vill han alltså ha sagt, att då evangeliet blivit honom uppenbarat av Kristus, rådförde han sig icke om detsamma med någon i Damaskus, och långt mindre bad han någon undervisa sig om evangeliet. Och vidare, att han icke heller begav sig till Petrus och de andra apostlarna i Jerusalem för att av dem lära sig evangelium, utan att han, så snart han av Ananias mottagit dop och handpåläggning (han måste nämligen ha något yttre tecken och bevis på sin kallelse), genast i Damaskus predikat, att Jesus är Guds Son. Så skriver också Lukas i Apg. 9, 20. 1:17
Det är, utan att dessförinnan vare sig ha sett eller rådfrågat apostlarna for jag bort till Arabien och påtog mig genast ämbetet att predika evangelium bland hedningarna, vartill jag blivit kallad och mottagit gudomlig uppenbarelse. Det finnes alltså ingen anledning att med Hieronymus fråga sig, vad Paulus gjorde i Arabien. Vad skulle han göra annat än predika Kristus? Han säger ju, att därtill hade Guds Son blivit uppenbarad för honom, att han skulle predika honom bland hedningarna. Därför begav han sig från Damaskus, en hednisk stad, till Arabien, där det också fanns hedningar, och skötte där flitigt sitt ämbete, nöjd med att endast ha kallelsen från himmelen och Kristi uppenbarelse, utan att först lära sig evangelium av någon människa eller av apostlarna och utan att fråga dem om lov. Och hela detta ställe är en vederläggning av den bevisföring, med vilken de falska apostlarna sökt komma Paulus till livs. De sade nämligen, att han som lärjunge lyssnat till apostlarna, vilka levde efter lagen, och vidare, att Paulus själv levat efter lagen. Därför vore det nödvändigt, att även hedningarna hölle lagen och läte omskära sig. För att vederlägga dem berättar han alltså denna långa historia. Före min omvändelse, säger han, lärde jag mig icke evangelium av apostlarna eller av några andra troende, ty jag förföljde till det yttersta icke endast denna lära utan även Guds församling och förhärjade den. Och jag gjorde det icke heller efter min omvändelse, ty jag började omedelbart att predika Kristus i Damaskus utan att ha rådfrågat eller sett apostlarna. Så kunna också vi skryta med att icke ha mottagit vår lära av påven. Den heliga Skrift och de utvärtes tecknen (sakramenten) ha vi visserligen från honom men icke läran, som blivit oss given uteslutande såsom en Guds gåva. Sedan kom därtill våra studier, vår läsning och vår forskning. Våra motståndare ha alltså ingen grund för sitt resonemang, då de säga: Vem skulle väl vilja tro på er lära, lutheraner, eftersom ni icke ha något offentligt ämbete? Ni böra mottaga er lära av påven, av biskoparna, som äro vigda och lagligen utöva sitt ämbete. a) Orden »vilket Gud tillstadde» saknas i Hs. Tillbaka b) Hs: »Samma slags förtjänst har också jag förvärvat, i det att jag mer än en gång korsfäste honom, hädade tron, var utvärtes god, levde kysk, fattig, icke aktade på världsliga ting.» Tillbaka c) Hs endast: »Om Hus hade kommit, hade jag också [burit fram] ved och halm [till bålet], om icke med handen så dock genom hjärtats bifall.» Tillbaka d) Hs: »'Genom' vad? Mina gärningar, förtjänster? Nej, men genom mina mordgärningar.» Tillbaka e) CDE: »Ehuru detta är klart som dagen, var likväl papisternas dårskap och blindhet så stor, att de av evangeliet gjorde en kärlekens lag, av Kristus en lagstiftare, som uppställt tyngre bud än Mose själv. Men evangeliet lär, att Kristus kommit icke för att uppställa en ny lag eller lämna sedliga föreskrifter utan för att bliva ett offer för hela världens synder, och det lär vidare, att vi få syndernas förlåtelse och evigt liv för hans skull, icke genom laggärningar eller genom vår rättfärdighet.» Tillbaka |