Här är ingenting att förklara utom själva orden. Paulus andrager här sitt eget exempel, i det han säger: Jag har kraftigare och mera ståndaktigt försvarat fariseismen och judendomen än ni och edra falska lärare. Om lagens rättfärdighet betydde något, skulle alltså även jag ha stannat kvar inom fariseismen. Ty även jag var en gång farisé, och jag har med större iver nitälskat för fädernas stadgar än de falska apostlarna nu göra. Och likväl har jag åsidosatt dessa stadgar tillika med hela judendomen. - Så har också jag utstått svårare ting såsom munk med vakande och fastande m. m. än någon av dem, som nu förfölja mig. Ty jag uppfyllde vantrons bud intill yrsel och vansinne, så att min kropp och min hälsa togo skada. Och allt vad jag gjorde, gjorde jag i uppriktig nitälskan och för Guds skull. Jag dyrkade påven utan biavsikter, utan att söka intäkter eller rikedomar. Och likväl har jag för Kristi rättfärdighets skull bortkastat detta som avskräde (Fil. 3. 7 ff.). Men de blinda och förhärdade motståndarna tro icke, att jag så väl som andra av erfarenhet känna sådan fariseism. a)

Med fädernas stadgar menar han här icke fariseiska eller mänskliga stadgar, som Hieronymus anser. Ty här talar han icke om fariseiska stadgar utan om något mycket högre. Det är själva den heliga mosaiska lagen som han talar om såsom fädernas stadgar, det är, mottagna och ärvda från fäderna. För dem, säger han, nitälskade jag som jude till det yttersta. På samma sätt talar han också i Fil. 3, 5 f.: »I fråga om lagen har jag varit en farisé, i fråga om nitälskan en församlingens förföljare, i fråga om rättfärdighet - den som vinnes i kraft av lagen - en ostrafflig man.» Han vill säga: Jag kunde skryta öppet och trotsa hela det judiska folket och de bästa och heligaste bland de omskurna att bland alla dessa kunna visa mig en enda, som varit en mera brinnande och våldsam förfäktare av Mose lag än jag en gång i tiden var. Jag utmärkte mig rent av framför andra såsom ivrare för fädernas stadgar, det är, jag satte in all min kraft på lagens rättfärdighet. Detta borde förmå eder galater att icke sätta tro till dessa förfalskare, som framställa lagens gärningar för eder som något utomordentligt, medan det i verkligheten förhåller sig så, att om det gällde att skryta med denna lagens rättfärdighet, jag skulle ha större skäl att göra anspråk på en utomordentlig berömmelse.

a) Hs: »Så satt jag djupare i munkväsendet ända till yrsel och vansinne och huvudets vansinne och tillbad påven utan biavsikter, jag sökte inga intäkter. Även om jag sade: jag har hållit det hårdare, likväl äro de rasande hundar. Om lagens rättfärdighet vore något, hade jag också förblivit vid den. Jag utmärkte mig framför mina bröder (eller: Jag framstod för mina bröder som en besynnerlig man). Och vi skulle ha varit bättre papister än de själva: vi voro flitiga med att bedja och läsa mässan.» Tillbaka