Dessa båda verser ange huvudtemat för den avdelning, som här börjar och som innehåller vederläggning och försvar. Den räcker ända till slutet av andra kapitlet och utgör en sammanhängande historisk framställning. Hieronymus vrider och vänder sig ängsligt och under uppbjudande av stora ansträngningar för att få den att stämma [med Apg.]. Men själva saken rör han icke vid, eftersom han icke ställer sig den frågan, vad Paulus vill eller vart han syftar.

Vad de historiska berättelserna i Skriften angår, så äro de ofta ryckta ur sitt sammanhang och sammanblandade, så att det icke är lätt att få dem att stämma överens. Exempel härpå utgöra Petri förnekelser och Kristi lidandes historia m. m. På samma sätt är det icke hela historien som Paulus här redogör för. Därför gör jag mig ingen större möda eller bekymmer med överensstämmelsen utan låter huvudfrågan vara, vad Paulus menar och vart han vill hän.

Den sats som här förfäktas är denna: Mitt evangelium är icke någon människolära, icke heller har jag undfått det av någon människa utan genom en uppenbarelse av Jesus Kristus. Denna sats kommer han i fortsättningen att driva, att uppehålla sig vid och med ed bekräfta. Samtidigt besvär han galaterna, att de skola tro detta, nämligen att han icke lärt sig sitt evangelium av någon människa utan mottagit det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus. Likaså besvär han dem att icke lyssna till de falska apostlama, vilka han anklagar för att fara med lögn, då de påstå, att Paulus mottagit och lärt sig sitt evangelium av apostlarna.

När han säger, att hans evangelium icke är någon människolära, menar han därmed icke, att det icke uppfunnits av människor, ty det faller av sig självt. Ty även de falska apostlarna skröto med att deras lära var av gudomligt, icke av mänskligt ursprung. Utan han vill säga. att han lärt sig evangelium utan mänsklig hjälp och mottagit det utan mänsklig förmedling, till skillnad från oss alla, som lära oss det genom mänsklig hjälp eller mottaga det genom mänsklig förmedling, några genom att höra, andra genom att läsa, skriva, måla o. s. v. Han däremot har undfått det omedelbart genom Jesu Kristi uppenbarelse. - Menar sig någon här finna en annan motsättning uttalad, skall jag icke opponera mig.

Då Paulus förnekar sig hava mottagit sitt evangelium av någon människa, anger han därigenom tydligt, att Kristus icke endast är människa utan på en gång sann Gud och sann människa.

Paulus undfick sitt evangelium på vägen, då han var stadd på färd till Damaskus. Där visade sig Kristus för honom och talade med honom. Han talade med honom också senare, i Jerusalems tempel (Apg. 22, 17 ff.), men det var på vägen som han undfick evangeliet, såsom Lukas berättar i Apg. 9. Kristus sade till honom: »Stå upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt, vad du har att göra.» Han befaller honom icke att gå till staden för att av Ananias mottaga undervisning i evangeliet, utan Ananias skulle döpa honom, lägga händerna på honom, anförtro honom Ordets ämbete och anbefalla honom åt församlingen. Han skulle icke lära honom evangeliet, vilket Paulus, såsom han här med stolthet framhåller, redan förut mottagit på vägen, uteslutande genom Jesu Kristi uppenbarelse. Och detta tillstår Ananias själv, då han säger (Apg. 9. 17): »Saul, min broder, Herren, som visade sig för dig på vägen, har sänt mig för att du skall få din syn igen.» Sålunda mottog han icke sin lära av Ananias. Han hade redan fått kallelse, upplysning och slutgiltig undervisning av Kristus på vägen och sändes till Ananias för att även ha människors vittnesbörd om att han av Gud kallats att predika Kristi evangelium.

Detta tvingas Paulus berätta för att avvärja de falska apostlarnas förtal. De försökte ställa honom i ofördelaktig dager hos galaterna genom att hävda, att Paulus var långt ringare än andra apostlalärjungar, vilka lång tid hade umgåtts personligen med apostlarna och av dem fått direktiv om vad de skulle lära och iakttaga. Paulus skulle ha mottagit alldeles samma föreskrifter av dem, ehuru han förnekade det. Varför ville de då hellre ställa sig denne ringare person till efterrättelse med åsidosättande av apostlarnas myndighet, vilka voro förmän och lärare icke endast för galaterna utan för alla församlingar i hela världen?

Förvisso var detta de falska apostlarnas argument, som de hämtat från apostlarnas myndighet, både tungt vägande och svårt att bemöta. Galaterna togo också genast intryck, särskilt i den sak det här gäller. Om jag icke hade haft dessa exempel från församlingarna i Galatien, Korint, Asien o. s. v., skulle jag säkerligen aldrig ha trott, att även de som till en början mottogo Ordet med glädje - och bland dem funnos många utmärkta människor - så hastigt kunde bringas till avfall. Gode Gud, vilken förskräcklig och oändlig skada kan icke vållas genom ett enda argument, som träffar samvetet, om Herren undandrager sin nåd! Man kan på ett ögonblick förlora allt.

Det var alltså lätt för de falska apostlarna att slå dessa blå dunster i ögonen på galaterna, som ännu icke vunnit stadga eller fått fasta rötter utan alltjämt voro svaga i tron. Därtill kommer, att läran om rättfärdiggörelsen är en ömtålig sak, visserligen icke i och för sig - i och för sig är den det fastaste och vissaste av allt - utan i vad på oss ankommer. Det får jag ofta själv märka. Ty jag vet, vilka mörka timmar jag icke sällan har att genomkämpa. Jag vet, hur många gånger jag plötsligt förlorat evangeliets och nådens strålar liksom i täta moln. Ja, jag vet, att där befinna sig även de, som äro övade och som gå med fasta steg, ute på hal is. Vi ha visserligen kunskap om denna sak, eftersom vi kunna lämna undervisning i den, och det är ett säkert tecken på att vi verkligen äga den. Ty ingen kan lära andra det som han själv icke vet. Beviset på att någon vet något, heter det, är att han kan lära ut det (jfr Syr. 37, 23). Och dock, när samvetsnöd är för handen och vi borde begagna oss av evangeliet, som är ett nådens, tröstens och livets ord, då inställer sig lagen, som är vredens, bedrövelsens och dödens ord, före evangeliet och börjar härja i samvetet och injagar där icke mindre förskräckelse än den fruktansvärda synen på berget Sinai. Till och med ett enda hotfullt ställe ur Skriften kan dölja all tröst i sina mörka moln och uppskaka hela vårt inre till den grad, att vi helt glömma rättfärdiggörelsen, nåden, Kristus och evangeliet. a)

Vad oss angår är därför rättfärdiggörelsen något mycket halt, emedan vi äro hala. Vidare ha vi hälften av oss själva, nämligen själva förnuftet och förnuftets krafter, emot oss. Och mot anden gör köttet motstånd, vilket icke kan komma till någon fast övertygelse om att Guds löften äro sanna. Därför strider det och kämpar mot anden och, som Paulus säger, gör anden till fånge (Rom. 7; 23), så att den icke kan ha så stark tro, som den vill. Därför inpränta vi ständigt, att kunskapen om Kristus och tron icke är något mänskligt, icke åstadkommes genom mänskliga krafter utan uteslutande är Guds gåva. Liksom Gud skapar vår tro, bevarar han den också. Och liksom han först genom Ordet giver tron, så övar, förökar, stärker och fullkomnar han den också i fortsättningen genom Ordet. Den högsta gudstjänst och den högsta sabbatsfirning är därför att öva sig till gudaktighet, nämligen att avhandla och höra Ordet. Tvärtom är ingenting farligare än leda vid Ordet. Den som är så kall, att han anser sig redan veta vad där står och så småningom börjar känna leda vid Ordet, han har redan förlorat Kristus och evangeliet. Och detta som han anser sig veta, har han endast fattat med förståndet. Han är, såsom Jakob säger, »lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel, går sin väg och strax förgäter, hurudan han var» (Jak. 1, 23 f.). Av sådana bliva till slut fåfängliga svärmeandar.

Därför bör varje from människa rikta all sin diktan och traktan och sätta in alla sina krafter på att lära sig och bevara denna lära. Därtill bör han bruka ödmjuk bön inför Gud och träget läsande och betraktande av Ordet. Och ehuru vi hava kämpat väldeliga, komma vi även i fortsättningen att få svettas åtskilligt. Ty mot oss stå fiender, som icke äro att förakta utan som äro stora, starka och ihärdiga, nämligen vårt kött, all världens farlighet och vidare lagen, synden, döden, Guds vrede och dom och djävulen själv, som aldrig upphör att invärtes ansätta oss med sina brinnande pilar och utvärtes genom de falska apostlarna för att förvilla om icke alla så dock de flesta ibland oss.

Detta de falska apostlarnas argument var alltså till synes mycket kraftigt, och det gör intryck på många än i dag, detta nämligen: Apostlarna, de heliga fäderna och deras efterföljare ha lärt så. Kyrkan tänker och tror så. Men det är omöjligt att Kristus under så många århundraden låter sin kyrka fara vilse. Säkert är icke du ensam visare än så många heliga män och hela kyrkan. - På detta sätt omskapar sig djävulen till en ljusets ängel och angriper oss förrädiskt genom några giftiga skrymtare. Vi, säga de, bry oss inte om påven eller biskoparna, som äro Ordets värsta föraktare och förföljare, och vi avsky munkarnas svek. Men den heliga allmänneliga kyrkans myndighet vilja vi se respekterad. Hon har under så många hundra år tänkt och lärt så. Så tänkte och lärde i kyrkans äldsta tid alla dess lärare, heliga män, mycket större- och lärdare än du. Vem är du, att du vågar vara av annan mening än alla dessa och pracka på oss en från deras avvikande lära? När Satan framhåller sådant och sammansvärjer sig liksom med köttet och förnuftet, blir samvetet förskräckt och förtvivlar, om du icke ståndaktigt besinnar dig och säger: Vare sig den helige Cyprianus, Ambrosius, Augustinus eller den helige Petrus, Paulus, Johannes eller en ängel från himmelen lär annorlunda, vet jag dock med säkerhet, att min lära icke är av människor utan av Gud, det är, att jag tillskriver Gud allt och människorna intet.

Så minns jag, att doktor Staupitz, då en högt uppsatt man och augustinerordens generalvikarie, när mitt företag stod i sin begynnelse sade till mig: »Min tröst är, att denna lära om nåden tillskriver Gud ensam all ära och allting, människorna intet. Men Gud kan man självfallet icke tillskriva för mycken ära, godhet o. s. v.» Så tröstade han mig då. Och det är sant, att evangeliets lära berövar människor all ära, vishet, rättfärdighet m. m. och tillskriver sådant Skaparen ensam, som gör allt av intet. Men det är mycket tryggare att tillskriva Gud för mycket än människor. Ty då kan jag med förtröstan säga: Det må visserligen vara, att kyrkan, Augustinus och andra lärare, likaså Petrus, Apollos, ja, till och med en ängel från himmelen lära annorlunda, min lära är dock sådan, att den rent predikar och dyrkar Gud allena och fördömer varje människa i hennes vishet och rättfärdighet. Här kan jag icke synda, eftersom jag tillskriver bådadera, Gud och människor, vad som egentligen och i sanning tillkommer dem. b)

Men kyrkan är helig, fäderna äro heliga. - Riktigt, men hur helig kyrkan än är, måste hon dock bedja: Förlåt oss våra skulder. Och hur heliga fäderna än voro, måste de likväl tro på syndernas förlåtelse. Alltså skall man varken tro mig eller kyrkan eller fäderna eller apostlarna eller en ängel från himmelen, om vi lära något mot Guds ord, men Herrens ord må bestå till evig tid. Annars skulle detta de falska apostlarnas argument haft den största beviskraft mot Pauli lära. Ty det var sannerligen allvarligt, ja, verkligt allvarligt, att de inför galaterna kunde ställa hela kyrkan, ja, hela kretsen av apostlar mot den ensamme Paulus, som var en nykomling och hade mindre myndighet. Det var ett mycket starkt bevis, som berättigade till vittgående slutsatser. Ty ingen säger gärna, att kyrkan far vilse, och likväl är det nödvändigt att säga, att kyrkan far vilse, om den lär något utan stöd i eller i motsats till Guds ord.

Petrus, den förnämste av apostlarna, levde och lärde utan stöd i Guds ord, alltså for han vilse. Och eftersom han sålunda var klandervärd, uppträdde Paulus öppet emot honom och förebrådde honom för att han icke vandrade enligt evangeliets sanning, nedan kap. 2, 14. Här hör du, att Petrus, den helige aposteln, farit vilse. Alltså skall jag varken lyssna till kyrkan eller fäderna eller apostlarna, utom i den mån som de framföra och lära Guds rena ord.

Detta argument är nu för tiden oss till stor skada och stort besvär. Ty om man varken skall tro påven eller fäderna eller Luther, såvida de icke lära Guds rena ord, vem skall man då tro? Och vem skall kunna skaffa samvetena visshet om vilketdera partiet det är som lär Guds rena ord, vi eller våra motståndare? Ty även de själva skryta med att de hava och lära Guds rena ord. Vi tro icke papisterna, emedan de icke lära och icke kunna lära Guds ord. Å andra sidan hysa de mot oss det bittraste hat och förfölja oss som de farligaste kättare och förförare. Vad är här att göra? Skall man tillåta varenda svärmeande att lära vad han vill, eftersom världen varken kan höra eller tåla vår lära? För Kristi rena evangelium skall påven, sekteristerna, fäderna, kyrkan o. s. v. icke blott ge vika, utan de böra antaga det med uppräckta händer och den största tacksamhet, hylla det och sörja för dess vidare utbredning. Om däremot någon lär något annat, det må vara påven eller den helige Augustinus eller en apostel eller en ängel från himmelen, så måste han tillika med sitt evangelium vara förbannad. Men vi må aldrig så mycket med Paulus berömma oss över att lära detta rena evangelium, så komma vi därmed icke längre än att vi måste höra, att detta vårt skryt är övermodigt, lösligt, ogrundat och, vad mera är, hädiskt och djävulskt. Men om vi ödmjuka oss och giva vika för motståndarnas raseri, då bliva bådadera, både sekterister och papister, högmodiga. De förra vilja komma med någon ny lära, som världen aldrig förr har hört, och de senare vilja åter upprätta och stadfästa sin styggelse. Var och en må alltså se till, att han är fullt viss om sin kallelse och sin lära, för att han med Paulus i full och trygg visshet må kunna säga: »Vare sig vi själva eller en ängel från himmelen» o. s. v.

Detta om huvudtanken i detta stycke, som är denna: Mitt evangelium har jag icke mottagit av någon människa utan genom en uppenbarelse av Jesus Kristus. Denna sats kommer han nu att utförligt bevisa genom att relatera åtskilliga händelser.

a) Hs: »Jag vet, hur många gånger jag i hjärtat förlorar [läran om rättfärdiggörelsen]. Ibland har jag den som man håller en ål i stjärten. Därför går det icke så till, att man på en gång o. s. v.» Tillbaka

b) Hs: »När Satan här kommer till och köttet och förnuftet, då skälver samvetet, tills någon säger: Det må vara Cyprianus, Paulus, Johannes och en ängel, likväl tillskriver min lära icke människan något o. s. v. utan Gud. Så Staupitz: Jag tröstar mig med att denna lära giver åt Gud, icke åt människor. Gud kan man icke giva för mycket. Vi taga all rättfärdighet från människorna och tillskriva den Skaparen, som skapar av intet. Det är tryggare att tillskriva Gud för mycket än människor. Då kan jag säga: Augustinus och kyrkan må hålla på det eller jag själv, som ofta tänker i motsats till denna lära, en ängel, Paulus, Apollos, likväl lär min lära så, att den dyrkar Gud ensam rent och fördömer varje människa i hennes egen rättfärdighet.» Tillbaka