Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 

1:10

Är det då människor som jag nu söker vinna för mig, eller är det Gud?

Är det människor jag nu försöker få på min sida - eller Gud?

Detta säges med samma glöd som det föregående. a) Han vill säga: Är då jag, Paulus, som predikat offentligt i församlingarna, till den grad okänd? Känner man icke till mina många häftiga strider mot judarna? Av mina predikningar, sprungna ur så många svåra trångmål, trodde jag det skulle vara tillräckligt klart, om det är människor eller Gud som jag tjänar Ty var och en kan ju se, att jag med min förkunnelse skaffat mig förföljelse på halsen överallt, det grymmaste hat från mitt eget folk och från alla människor. Jag har alltså visat fullt tillräckligt, att jag med min predikan icke söker vinna människors gunst och bifall utan Guds nåd och Guds ära.

Icke heller vi - låt mig utan skryt säga detta - söka med vår undervisning människors bevågenhet. Ty vi lära, att alla människor äro ogudaktiga. Vi döma ut den fria viljan, mänskliga krafter, mänsklig vishet och rättfärdighet och all självtagen gudsdyrkan, allt det bästa som världen har. Korteligen, vi påstå, att hos oss finnes ingenting alls, som duger till att förtjäna nåd och syndernas förlåtelse, utan vi predika, att den faller oss till uteslutande genom Guds rena barmhärtighet. Ty så förkunna himlarna Guds ära och hans verk (Ps. 19, 2) under fördömande av alla människor och deras verk. Detta är med all säkerhet icke att predika människorna och världen till behag. Man kan icke reta världen allvarligare eller bittrare, än om man dömer ut dess vishet, rättfärdighet, fromhet och makt. Att döma ut dessa världens högsta och bästa gåvor, det kan ju säkerligen icke kallas att smickra världen utan snarare att självmant söka hat och vedergällning - och det söker man icke förgäves. Ty om vi fördöma människorna och alla deras strävanden, är det icke tänkbart annat än att vi omedelbart skola råka ut för deras bittraste hat, förföljelse, landsförvisning, fördömelse och slutligen dödsstraff.

Om de förstå allt annat, säger Paulus, varför förstå de icke också detta, att min lära är av Gud och icke av människor? Det är, att jag med min undervisning icke söker människors ynnest utan Guds? Ty om jag eftersträvade människors bevågenhet, skulle jag icke fördöma alla deras gärningar. Så säger Kristus, Joh. 3, 19: »Detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen, människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar voro onda.» Och Joh. 7, 7: »Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda.» Men just därigenom att jag fördömer människornas gärningar ådrager jag mig alla människors oblidkeliga hat, det vill säga, emedan jag enligt Guds ord, vars tjänare och apostel jag är, kungör Guds dom, att alla människor äro syndare, ogudaktiga. orättfärdiga, vredens barn, Satans fångar och fördömda, och att de icke kunna bli rättfärdiggjorda genom gärningar, icke genom omskärelse utan endast och allenast genom nåden och tron på Kristus. Ty det finns intet som de hellre vilja slippa höra än att de skulle vara sådana. De vilja tvärtom betecknas som visa, rättfärdiga, heliga o. s. v. Detta visar tillräckligt, att min lära icke är av människor,

Men att min lära är av Gud inses redan därav, att jag uteslutande förkunnar Guds nåd och barmhärtighet, hans verk och hans ära. Den som vidare talar det, säger Kristus, som hans Herre och Mästare befallt honom, och som icke söker sin ära utan dens som har sänt honom, han framlägger och lär förvisso Guds ord (Joh. 7, 18). Men jag lär endast det, som Gud har befallt mig, och jag söker icke min ära utan hans, som har sänt mig. Det är just därför som jag ådrager mig judars och hedningars vrede och harm. Alltså är min lära sann, ren, viss och gudomlig, och det kan icke finnas någon annan - långt mindre någon bättre - än denna min lära. Varje annan lära, som icke på samma sätt som min lär, att alla människor äro syndare och att de rättfärdiggöras genom tron på Kristus allena, är därför med nödvändighet falsk, osäker, ogudaktig, hädisk, förbannad och djävulsk, och detsamma gäller om dem som lära eller antaga den. Så kunna vi med Paulus med största visshet och säkerhet uttala, att varje lära är förbannad, som icke överensstämmer med vår. Ty icke heller vi söka med vår förkunnelse människors bifall eller furstars och biskopars gunst utan ensamt Guds bevågenhet. Hans nåd och gåva allena förkunna vi, i det att vi förtrampa och fördöma allt som kommer från oss själva. Alltså säga vi förtröstansfullt, att den som lär något annat, något häremot stridande, han är sänd av djävulen och förbannad.

Står jag verkligen efter att "vara människor till behag"?

Eller försöker jag ställa mig in hos människor?

Det är, tjänar jag människor eller Gud? Han riktar oavbrutet flankangrepp mot de falska apostlarna. Dessa söka med nödvändighet, säger han, att behaga människor och smickra dem. Därigenom eftersträva de nämligen att i sin tur kunna berömma sig av deras kött. Emedan de vidare icke kunna uthärda människors hat och förföljelse, lära de omskärelsen för att slippa bära den förföljelse, som hör- samman med Kristi kors (jfr nedan 6, 12 f.). Så kan man nu för tiden finna åtskilliga, som söka vara människor till behag och giva mänskliga råd, det är, driva ogudaktig lära, för att kunna leva i köttslig frid och säkerhet. Åtminstone gilla de mot sitt samvete våra motståndares hädelser och ogudaktiga omdömen i strid med Guds ord, blott för att bibehålla furstars och biskopars gunst och för att icke förlora sin egendom. Men vi, som sträva efter att behaga Gud och icke människor, ådraga oss ett djävulskt och helvetiskt hat och få lida världens smädelser och förbannelser, döden och allt ont.

Så säger Paulus här: Jag söker icke behaga människor för att de må berömma min lära och prisa mig som en utmärkt lärare, utan jag strävar att täckas Gud allena. Men den som inriktar sig på att vara Gud till lags, får i människorna bittra fiender. Och det får jag också veta av, ty de löna mitt arbete med vanära, smädelse, fängelse och svärd. De falska apostlarna däremot lära sådant som behagar människor, det vill säga sådant som förnuftet finner behag i och kan instämma i. Och detta göra de för att ha lugn och ro och vinna folkets gunst och bifall. Även de finna vad de söka, ty de berömmas och prisas av alla. Så säger också Kristus, Matt. 6, 2, att skrymtarna göra allt vad de göra för att bliva prisade av människor. Och i Joh. 5, 44 bestraffar han dem strängt: »Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?»

Vad Paulus hittills har sagt är nästan endast exempel. Likväl inskärper han överallt med våldsam kraft, att hans lära är sann och äkta. Därför uppmanar han galaterna att icke förakta den och antaga en annan.

Nej, om jag ännu ville vara människor till behag, så vore jag icke en Kristi tjänare.

Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare.

Allt detta bör förstås om Pauli ämbete och tjänst i dess helhet såsom stående i motsats till hans tidigare vandel i judendomen, som om han sade: Mena ni, att jag alltjämt söker vara människor till behag? - På samma sätt säger han nedan, kap. 5, 11: »Om jag ännu predikade omskärelse, varför skulle jag då ännu alltjämt lida förföljelse?» Han menar: Kunna ni icke se och höra, att jag dagligen utstår strid, häftiga förföljelser och svårigheter? Alltsedan jag blivit omvänd och kallad till apostlaämbetet, har jag aldrig talat människor till behag eller stått efter att vara dem till lags utan Gud allena, det är, med min tjänst och min lära söker jag icke människors beröm och gunst utan Guds. -

Här se vi också, huru förrädiskt och listigt de falska apostlarna sökt öka misstämningen mot Paulus hos galaterna. De riktade mot honom anklagelsen, att han genom apostlarnas uppdrag ålagts att lära och bibehålla omskärelsen och lagen. Detta skulle tillräckligt framgå därav, att han omskurit Timoteus (Apg. 16, 3), att han med fyra män låtit helga sig i Jerusalems tempel (Apg. 21, 26), och likaså av att han i Kenkrea låtit raka sitt huvud (Apg. 18,18). Sådana och liknande exempel hade de samlat och försett med illvillig utläggning. Vidare sökte de efter motsägelser och inkonsekvenser hos Paulus, liksom våra motståndare göra i våra böcker, för att därigenom beslå honom med tvetalan och visa, att han icke vore enig ens med sig själv. Nu predikar han, sade de, mot omskärelsen, vilken han tidigare icke blott lämnat oantastad utan rent av själv iakttagit genom att omskära Timoteus, vilket han gjort enligt apostlarnas anvisning och befallning. Härav drogo de den slutsatsen, att man icke borde sätta tro till Paulus utan bibehålla lagen och omskärelsen. Men eftersom de voro blinda och blindas ledare, sågo de icke, i vilken avsikt Paulus och andra apostlar undveko att genast avskaffa lagen och omskärelsen hos judarna utan till en tid i frihet iakttogo bådadera.

a) Hs: »Ni greker skulle väl klara detta (werd dis wol machen).» Tillbaka


Logosmappen | Till början