Paulus talar rena eldslågor, och hans nitälskan är så glödande, att han till och med nära nog förbannar änglar. Även om vi själva, säger han, jag och mina bröder, Timoteus, Titus och så många som äro med mig - om de övriga vill jag inte tala -, ja, om en ängel från himmelen o. s. v., så skulle jag dock hellre vilja, att jag, mina bröder, ja, rent av denne ängel från himmelen, bleve förbannade, än att mitt evangelium skulle avskaffas. Här når sannerligen hans glöd sin höjdpunkt, då han så fötröstansfullt vågar förbanna icke blott sig själv och sina bröder utan till och med en ängel från himmelen. Anathema på grekiska, chäräm på hebreiska, betyder något som är förbannat, absolut odugligt till och avskilt från varje slags umgängelse eller gemenskap med Gud. Så säger Josua (jfr Jos. 6, 17), att »staden Jeriko skall för alltid vara anathema», så att den aldrig bygges upp igen. Och 3 Mos. 27, 28 står det skrivet: »Om en människa eller ett djur av vad slag det vara må lagts under anathema, så skall det dödas och får icke tillåtas att leva». Så måste Amalek och några städer, som genom Guds dom belagts med anathema, alldeles tillintetgöras (2 Mos. 17, 13 f.). Pauli mening är alltså: Jag skulle hellre vilja, att jag själv, andra människor eller till och med en ängel från himmelen vore förbannad, vore anathema, än att av oss eller andra ett annat evangelium förkunnades än det vi hava förkunnat. Paulus lovar alltså först sig själv åt djävulen och förbannar sig själv. Goda talare bruka nämligen först rikta anklagelsen mot sig själva för att sedan desto frimodigare och skarpare kunna rikta den mot andra.

Paulus drar alltå den slutsatsen, att det icke finnes något annat evangelium, än det som han predikat, och att intet annat bör förkunnas, vare sig av honom själv eller av andra eller ens av en ängel från himmelen. Ty sedan evangeliets ord en gång utsänts, återkallas det icke intill domens dag.