Åter ursäktar han galaterna och riktar en synnerligen skarp anklagelse mot de falska apostlarna. Han vill säga: Ni galater ha låtit er intalas, att det evangelium, som ni ha mottagit av mig, icke är det sanna och äkta evangeliet. Därför mena ni er göra väl i att antaga det nya evangelium, som de falska apostlarna predika och som skall vara bättre än mitt. Skulden tillskriver jag icke så mycket er som de villoandar, som förvirra edra samveten och rycka er ur min hand.

Här ser du åter, med vilken glödande nitälskan aposteln tar itu med dessa förförare och med vilka hårda ord han avslöjar dem, då han beskyller dem för att förvirra församlingarna och samvetena, för att icke göra annat än förföra och förvilla otaliga samveten och vålla församlingarna förskräcklig skada. Detta stora onda tvingas också vi nu för tiden att åse med sorg i hjärtat. Avhjälpa det kunna vi lika litet som Paulus då kunde det.

Detta ställe visar, att de falska apostlarna utan tvivel kallat Paulus för en ofullkomlig apostel, en svag och villfarande predikant. Därför kallar han dem i sin tur församlingarnas förförare och fördärvare av Kristi evangelium. Så fördömde Paulus och de falska apostlarna varandra. Sådan strid och sådant dömande förekommer alltid i kyrkan, särskilt då evangeliets lära står i sitt flor. De ogudaktiga lärarna förfölja, fördöma och förtrycka de fromma, och de fromma i sin tur fördöma de ogudaktiga. Papisterna och sekteristerna hata oss nu till det yttersta och fördöma oss, och vi i vår tur hata av hjärtat och fördöma deras ogudaktiga och hädiska lära. Under tiden svävar det stackars folket i ovisshet och vacklar hit och dit utan att veta, vart det skall vända sig, eller vilka det är tryggast att ansluta sig till. Ty det är icke allom givet att kristligt bedöma så viktiga frågor. Men utgången kommer att visa, vilka som ha den rätta läran och ha rätt i sitt fördömande av de andra. Vi förfölja ju ingen, förtrycka eller döda ingen. Icke heller förvirrar vår lära samvetena, utan den befriar dem från otaliga villfarelser och djävulens snaror. Den saken äro många förträffliga män redo att intyga, vilka tacka Gud för att de av vår lära hämtat säker tröst för samvetena. Liksom på den tiden felet icke låg hos Paulus, att församlingarna blevo förvirrade, utan hos de falska apostlarna, så är det också nu icke vårt utan vedcrdöparnas, sakramenterarnas och andra svärmeandars fel, att så stor och mångfaldig förvirring uppstår i församlingen. a)

Lägg här noga märke till att var och en som lär gärningar och lagrättfärdighet förvirrar församlingar och samveten. Men vem skulle ha kunnat tro, att påven, kardinalerna, biskoparna, munkarna och hela den där Satans synagoga, särskilt de heliga ordnarnas stiftare (bland vilka Gud likväl genom ett under kunnat frälsa några), voro sådana som förvirrade samveten? Kanske de till och med äro värre än de falska apostlarna. Ty dessa lärde, att förutom tron på Kristus de i Guds lag föreskrivna gärningarna voro nödvändiga för saligheten. Men de påviske lämnade tron åsido och lärde mänskliga stadgar och gärningar, som icke Gud hade befallt utan som de själva funderat ut utan stöd i Guds ord och mot detsamma, och de nöjde sig icke med att uppställa dessa stadgar som likvärdiga med Guds ord utan gjorde dem till något vida förmer än Ordet. Ju större sken av helighet en kättare har, desto farligare är han. Ty om icke de falska apostlarna hade haft synnerlig begåvning, stor myndighet och stort sken av helighet, om de icke hade framställt sig själva som Kristi tjänare, apostlarnas lärjungar och sannskyldiga evangelister, hade de icke så lätt kunnat skjuta åt sidan Pauli auktoritet och bedraga galaterna.

Men orsaken till att han går så skarpt fram mot dem och beskyller dem för att förvilla församlingarna är den, att de lärde, att förutom tron på Kristus även omskärelsen och uppfyllelsen av lagen vore nödvändiga till frälsning. Detta framgår av vad han själv säger längre fram, i femte kapitlet, och Lukas anger det med dessa ord, Apg. 15, 1: »Men från Judeen kommo några män dit ned och lärde bröderna så: 'Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så kunnen I icke bliva frälsta.'» Därför drevo de falska apostlarna lagen med stor iver och ihärdighet. Till dem anslöto sig genast de envisa judar, som förfäktade, att man måste hålla lagen. Och dessa kunde sedan lätt intala dem, som voro föga befästa i tron, att Paulus icke var någon rätt lärare, eftersom han försummade lagen. Det föreföll dem nämligen alldeles orimligt, att Guds lag skulle helt avskaffas, och att judarna, som dittills hade varit Guds folk och som hade mottagit löftena, skulle förkastas. Vidare syntes det dem än orimligare, att hedningar, ogudaktiga avgudadyrkare, oomskurna, som icke uppfyllt lagen, endast genom nåden och tron på Kristus skulle nå den äran att vara Guds folk.

Sådant framhöllo de falska apostlarna med största skärpa för att ställa Paulus i en ofördelaktig dager inför galaterna. Och för att ännu mer reta upp dem mot honom sade de, att han mot Guds lag, mot judafolkets sed, mot apostlarnas exempel och slutligen tvärt emot sitt eget föredöme förkunnade hedningarnas frihet från lagen med det resultatet, att Guds lag och hela judendomen utsattes för deras förakt och förlorade allt anseende. Därför borde han undvikas som uppenbart hädisk mot Gud och upprorisk mot hela den judiska staten. Dem själva åter borde man höra, eftersom de, utom att de lärde evangeliet rätt, också voro lärjungar till apostlarna, med vilka Paulus aldrig hade umgåtts. Genom att gå till väga på detta sätt berövade de Paulus hans anseende hos galaterna och åstadkommo, att dessa avföllo från honom. För att det sanna evangeliet fortfarande skulle äga bestånd hos galaterna, tvingades denne att av all kraft motsätta sig de falska apostlarna. I fullviss förtröstan fördömer han dem för att de förvirra församlingarna och utrota Kristi evangelium, såsom följer.

Det vill säga, de försöka icke endast att förvilla er utan också att i grund förstöra och utplåna Kristi evangelium. Ty Satan fullföljer två syften. För det första är han icke nöjd med att förvirra och förföra ett stort antal människor genom sina falska apostlar, utan därtill försöker han också genom dem förstöra och helt röja ur vägen evangeliet. Och han ger sig icke till tåls, förrän han nått sitt syfte. Men sådana evangeliets förstörare vilja minst av allt höra talas om, att de skulle vara djävulens apostlar. Tvärt om berömma de sig mer än andra av Kristi namn och framhålla skrytsamt sig själva som evangeliets tillförlitligaste förkunnare. Men emedan de blanda lag i evangeliet, kunna de icke undgå att fördärva det senare. Ty antingen blir Kristus bestående och lagen förgår, eller också står lagen kvar och Kristus går under. Kristus och lagen kunna på intet sätt samsas om herraväldet i ett samvete. Där lagrättfärdigheten härskar, där kan icke nådens rättfärdighet härska, och tvärtom: där nådens rättfärdighet härskar, där kan icke lagrättfärdigheten härska. Den ena måste vika för den andra. Men om du icke kan tro, att Gud vill förlåta synderna för Kristi skull, huru skall du då kunna tro, att han vill förlåta dem för laggärningarnas eller dina gärningars skull? Därför kan nådens lära på intet sätt bestå tillsammans med lagens lära. Man måste direkt förneka och avskaffa den senare och upprätta den förra.

Men liksom judarna ryggade tillbaka inför denna lära, så dra också vi oss för den. Jag skulle gärna på en gång vilja bevara nådens rättfärdiggörande rättfärdighet och lagens rättfärdighet, för vars skull Gud skulle vara mig nådig. Men att förena dem båda är, som Paulus här säger, att förvända Kristi evangelium. Och i sista hand, när det kommer till strid, så vinner kvantiteten över kvaliteten. Och så går nådens och trons rättfärdighet förlorad, och den andra, lagens och gärningarnas, upprättas och försvaras. Kristus med de sina är svag, evangeliet är likaså en dåraktig predikan. Men världens rike och dess furste, djävulen, är stark, och köttets klokhet har skenet för sig. Men det är vår tröst, att djävulen med sina lemmar icke kan genomföra sin avsikt. Han kan förvilla några enskilda personer, men fördärva Kristi evangelium kan han icke. Sanningen kan löpa fara, men den kan icke förgås. Den kan angripas men icke besegras, ty »HERRENS ORD FÖRBLIVER EVINNERLIGEN» (1 Petr. 1, 25).

Det synes vara en mycket ringa sak att lära lagen och fordra vissa gärningar. Men därmed åstadkommes mera skada än som står i mänsklig förmåga att fatta. Ty sådan förkunnelse icke blott fördunklar kännedomen om nåden, utan den tager bort Kristus med alla hans välgärningar och förvänder, som Paulus här säger, hela evangeliet. Roten till detta onda är vårt kött, som är dränkt i synder och icke ser någon annan utväg att bli fritt från dem än genom gärningarna. Därför vill det leva i lagens rättfärdighet och i förtröstan på sina gärningar. Och därför vet det litet eller intet om trons eller nådens lära, utan vilken likväl intet samvete kan få ro.

Av dessa Pauli ord: »Och vilja förvända» o. s. v., framgår också, att de falska apostlarna varit synnerligen fräcka och oförsynta människor, som med all kraft uppträtt mot Paulus. Därför sätter han sig, fullt viss om sin andliga insikt, häftigt till motvärn i sin tur, i det att han på ett förbluffande sätt mot dem hävdar högheten i sitt ämbete, sålunda:

a) Hs till hela avsnittet endast: »De kalla Paulus en svag eller villfarande predikant. Han: de förvirra o. s. v. Så fördöma de varandra, de Paulus och tvärtom. Under tiden går folket där. De fördöma mig som falsk eller ofullkomlig apostel, jag fördömer dem som vilseledare.» Tillbaka