Detta ställe är något dunkelt. a) [106] Orden kunna sammanställas på två olika sätt, nämligen dels så: »från Kristus, som har kallat eder i sin nåd», dels så: »från den, nämligen Gud, som har kallat eder i Kristi nåd». Jag ansluter mig till den förra tolkningen, som synes mig vara tillfredsställande: liksom Paulus strax förut framställt Kristus som den, som befriar oss ur denna onda värld, och vidare som den, som i samma mening som Fadern giver nåd och frid, så framställer han honom här även som den, som kallar oss. Ty vad Paulus framför allt vill är att lära oss känna Kristus och genom honom Fadern.

Även i dessa ord: »från Kristus, som kallat eder i nåd», ligger en förebrående undermening, som om han sade: Ack, att ni så lätt låta eder ryckas och föras bort från Kristus, som kallat eder, icke till lagen, till gärningarna, till synden, vreden och fördömelsen som Mose, utan till den rena nåden. - Så få också vi nu till dags klaga med Paulus över människors fruktansvärda blindhet och förvändhet, i det att ingen vill taga till sig nådens och salighetens lära eller att de, som antagit den, genast på nytt avfalla ifrån den. Den medför dock allt gott, andligt och kroppsligt, nämligen syndernas förlåtelse, frid i hjärtat och evigt liv, ett klart omdöme om allting. Den gillar och befäster samfundsväsendet, hushållningen och alla stånd, som höra till den av Gud stiftade ordningen. Den fördriver läror, som leda till villfarelse, synd, död, uppror och förvirring. Slutligen gör den om intet alla djävulens gärningar och för med sig Guds gärningar. O, vilken förblindelse är det icke då, att detta Ord, detta den eviga tröstens, nådens, salighetens och livets evangelium skall vara utsatt för världens bittra hat, för dess sataniska, rasande hädelse och förföljelse!

[107] Paulus har ovan givit förklaringen, då han säger, att denna tidsålder är ond, det vill säga, rena ondskan. Om så icke vore, skulle den erkänna Guds välgärning och barmhärtighet, som den nu fientligt stöter ifrån sig och förföljer, emedan den mera älskar mörkret, villfarelsen och djävulens rike än ljuset, sanningen och Kristi rike. Därför beror det icke på något misstag utan på rent djävulsk ondska, att Kristus genom sin självutgivelse i döden för allas synder av världen endast anses förtjäna hädelse och förföljelse mot hans frälsningsbringande Ord. Ja, världen skulle gärna korsfästa honom på nytt, om den bara kunde. Världen icke endast vandrar i mörkret utan är mörker, såsom det står skrivet Joh. 1, 5.

Paulus lägger alltså stark tonvikt på dessa ord: »Från Kristus, som kallat» o. s. v., och inskärper förstulet deras motsats, som om han sade: Min predikan handlade icke om Moses hårda lagar, och icke heller lärde jag, att ni borde träla under deras ok, utan jag förkunnade för eder idel nåd och frihet, nämligen att Kristus barmhärtigt kallat eder i nåd, för att ni skulle vara fria under Kristus, icke trälar under Mose. Men Moses lärjungar ha ni nu åter blivit genom edra falska apostlar, som genom Mose lag icke kalla till nåden utan till Guds vrede och hat, till synd och död. Kristi kallelse däremot är nåderik och frälsningsbringande. Den för över de kallade från lagen till evangeliet, från vreden till nåden, från synd till rättfärdighet, från död till liv. [108] Och ni låta er så fort och lätt ryckas bort från denna levande källa, som flödar över av nåd och liv, till andra brunnar! - Men om Mose med Guds lag kallar till Guds vrede och till synd, vart skall då påven kalla med sina stadgar?

Den andra översättningen, att Fadern kallar i Kristi nåd, är också god. Men den förra, enligt vilken det är Kristus som kallar, är ljuvligare och mera ägnad att trösta förkrossade samveten.

Härav kan man lätt förstå, att de falska apostlarna fördömt Pauli evangelium inför galaterna, sägande: Paulus gjorde visserligen en god början, men det räcker icke, man måste gå vidare till högre ting. Så säga de nämligen Apg. 15, 1: Det är icke nog att tro på Kristus, det är icke nog att vara döpt, ni måste också låta omskära er. Ty »Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så kunnen I icke bliva frälsta.» Detta är så mycket som att säga: Kristus är en god byggmästare, som visserligen har börjat bygget, men han har icke gjort det färdigt. Det måste Mose göra.

Så säga partiandarna i våra dagar, då de icke kunna rent ut fördöma oss: Lutheranerna ha räddhågans ande, de våga icke öppet bekänna sanningen och taga steget fullt ut. Men det böra vi göra. De ha visserligen lagt den första grunden, som är tron på Kristus. Men till begynnelsen måste komma fortsättningen och slutet. Att fullborda det hela är av Gud givet icke dem utan oss. - Så förhärliga dessa förvända och sataniska människor sin gudlösa predikan och kalla den Guds ord för att kunna göra ont under beteckning av Guds namn. Ty djävulen vill inte vara ful och svart i sina tjänare utan ren och vit, och för att han skall se så ut, framlägger han allt sitt tal under sanningens förevändning och pryder allt sitt verk med Guds namn. Därav kommer det tyska ordspråket: »I Guds namn - så börjar all ofärd.»

[110] Vi böra alltså lägga märke till detta för djävulen utmärkande drag. När han icke kan skada genom att förfölja och förstöra, gör han det genom att ställa till rätta och bygga upp. Han förföljer oss nu med våld och svärd för att röja oss ur vägen, så att han sedan kan icke blott fördunkla utan helt tillintetgöra evangeliet. Men hittills har han icke kommit någon vart. Han har dödat många, som frimodigt bekänt, att vår lära är helig och av Gud, men deras blod har icke sköljt bort kyrkan utan vattnat henne. Då den vägen alltså icke är framkomlig, uppväcker han onda andar, falska lärare, som först gilla vår lära och utbreda den i full endräkt med oss. Men sedan säga de, att vi visserligen gjort en god början, men att det finaste ännu återstår. På detta sätt hindrar Satan evangeliets framgång både från höger och från vänster. Men han gör mera ont från höger genom att bygga upp och ställa till rätta, än vad han gör från vänster genom att förfölja och döda. Vi måste alltså oavlåtligen bedja, läsa, hålla oss till Kristus och hans ord för att besegra den illfundige djävulen, som angriper oss från båda sidor. »Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna» (Ef. 6, 12). 

a) Hs; «Där låter jag grekerna disputera. Texten är tvetydig... Jag är ingen grek.» - Grek här = kunnig i grekiska språket. Tillbaka