Innehåll
Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 

1:6a

Det förundrar mig.

Jag är förvånad över ...

Här ser du hur skickligt Paulus behandlar sina fallna galater, som blivit förförda av de falska apostlarna. Han kastar sig icke över dem med häftiga och skarpa förebråelser utan talar faderligt. Han icke endast har fördrag med deras fall utan nästan ursäktar det. Han omhuldar dem med moderlig kärlek och talar vänligt till dem, dock så, att han samtidigt får fram sin anklagelse, ehuru i omsorgsfullt valda och för ändamålet klokt lämpade ordalag. Däremot är han full av våldsamt lågande harm mot dessa förförare, vilka han ger hela skulden, och därför åskar han strax i början på brevet mot dem med blixt och dunder, i det att han säger: »Om någon förkunnar evangelium för eder i strid med vad I haven undfått, så vare han förbannad» (1, 9). Och nedan (5, 10) fäller han sin hotfulla dom: »Den som vållar förvirring bland eder, han skall bära sin dom, vem han än må vara.» Därtill förbannar han dem med fruktansvärda ord: »Jag skulle önska, att de män som uppvigla eder vore avskurna» (5, 12). Det är i sanning förskräckliga ord mot köttets eller lagens rättfärdighet.

[101] Han hade kunnat behandla även galaterna mindre hövligt och ansätta dem hårdare, på detta sätt: Vilket skamligt avfall, jag skäms för er skull. Er otacksamhet smärtar mig, jag vredgas - eller också högtidligt utbrista: »O tider, o seder», o. s. v. Men emedan han är angelägen om att upprätta de fallna, med mildhet återkalla dem från deras avfall och föda dem på nytt till evangeliet, avstår han från sådant hårdare tilltal, framför allt i början på brevet, och talar i stället milt och vänligt till dem. Ty eftersom han ville hela de sårade, hade det icke varit gynnsamt, om han genom att använda ett olämpligt läkemedel förvärrat det tillfogade såret och så snarare skrämt bort de sårade än helat dem. Därför kunde han av de milda ord, som stodo honom till buds, icke välja något lämpligare än detta: »Det förundrar mig», varigenom han både tillkännager sin smärta och sitt misshag över att de avfallit från honom.

Och här iakttager Paulus själv den föreskrift, som han giver kap. 6, 1, där han säger: »Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en försyndelse, då mån I» som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande.» Detta exempel böra också vi efterlikna, i det att vi mot arma och förförda lärjungar visa samma sinnelag som föräldrar mot sina barn, så att de förstå vårt faderliga nit och vår moderliga kärlek mot dem och se, att vi söka deras bästa. Mot djävulen och hans tjänare däremot, mot förförelsens och partisplittringens upphovsmän, böra vi enligt samme apostels exempel vara otåliga, högdragna, stränga och omedgörliga och hänsynslöst avslöja deras förräderi i hela dess avskyvärda förkastlighet. [102] När ett barn blivit bitet av en hund, bruka föräldrarna endast bestraffa hunden, medan de med smekningar och vänliga ord söka lugna det skrikande barnet.

Paulus är sålunda en verklig mästare, då det gäller att behandla fallna och sårade samveten. Påven däremot far ut som en tyrann och är idel åska, blixt och förbannelser mot de stackars förskrämda människorna. Det kan man se i hans bullor, särskilt i den om nattvarden. Lika illa sköta biskoparna sitt ämbete, icke förkunna de evangelium och icke ligger själarnas frälsning dem om hjärtat, de drivas endast av härsklystnad. Därför inrikta de både sina ord och sina handlingar på att befästa och bevara sin maktställning.

Att I så hastigt.

... att ni så hastigt ...

Som du ser, klagar Paulus själv här över hur lätt det är att falla ur nåden. Därför förmanar han på ett annat ställe de kristna: »Den som står må se till att han icke faller» (1 Kor. 10, 12). Och vi märka dagligen, huru svårt det är för själen att fatta och behålla en fast tro, och likaså huru svårt det är att bereda åt Herren ett fullkomligt folk. I tio år får man arbeta, innan man får fram en liten församling, någorlunda som den skall vara. Och då det är gjort, insmyger sig en svärmare, som ingenting kan utom att föra ett smädligt tal mot rätta lärare. Och han vänder på ett ögonblick upp och ned på allt. Vem skulle icke bli upprörd i sitt innersta över en sådan otillbörlighet? [103] Genom Guds nåd ha vi här i Wittenberg fått till stånd en kristen församling, Ordet läres rent hos oss, sakramenten brukas rätt, vi förmana och bedja för alla stånd. Kort sagt, allt går som det skall. Men även om evangelium alltså fått god ingång, skulle en svärmare snart kunna göra slut på det och i ett ögonblick riva ned, vad vi med mycket och mångårigt arbete byggt upp. Så gick det för Paulus, Kristi utkorade redskap. Med stor omsorg och mycket arbete hade han byggt upp församlingarna i Galatien. Då han begivit sig därifrån, revo de falska apostlarna på kort tid ned dem, såsom framgår av detta och flera andra av hans brev. Så skröpligt och eländigt är detta liv, ja, vi vandra här mitt ibland Satans snaror, så att på så kort tid en svärmare ofta lyckas riva ned och i grunden förstöra, vad rättskaffens Ordets tjänare under flerårigt arbete både dag och natt byggt upp. Detta lär oss nu för tiden erfarenheten själv till vår stora smärta, och likväl kunna vi icke finna något botemedel mot detta onda.

Eftersom alltså en församling är något så bräckligt och ömtåligt, måste man vara i högsta grad på sin vakt mot dessa svärmeandar, vilka så snart de hört några predikningar eller läst några sidor i den heliga Skrift, genast i strid mot alla auktoriteter göra sig själva till mästare över både åhörare och lärare. Sådana finner man nu till dags åtskilliga, t. o. m. bland hantverkarna, fräcka människor, som aldrig blivit prövade i anfäktelser, aldrig lärt sig frukta Gud och aldrig smakat nåden. Emedan de sakna Anden, lära de vad dem lyster och sådant som går i den stora massan. Mängden av oerfarna, som flämtar efter att få höra något nytt, sluter sig då genast till dem. Ja, många som mena sig ordentligt ha fattat trons lära och som äro prövade genom frestelser bliva förförda av sådana. a)

[104] Eftersom alltså Paulus här på grundval av egen erfarenhet lär oss, att församlingar, som uppbyggts med mycket arbete, lätt och snabbt kunna nedrivas, böra vi uppbjuda allt vårt nit för att vara på vår vakt mot djävulen, för att han icke under sitt kringstrykande må komma över oss sovande och så sitt ogräs bland vetet. Faran från Satan hotar Kristi hjord, även om herdarna aldrig så träget äro på sin vakt. Ty Paulus hade, som sagt, med största nit och trohet grundat församlingar i Galatien. Och knappt hade han, som man säger, fått foten utom dörren, så voro genast de falska apostlarna framme och förvillade några, vilkas avfall sedermera drog med sig så många andra galater. Denna plötsliga och stora förlust var utan tvivel för aposteln bittrare än döden. Låt oss därför träget vaka, först var och en för egen del och därnäst lärarne icke endast för sig utan för hela församlingen. för att vi icke må inledas i frestelse.

Låter eder föras bort.

... avfaller ...

Återigen begagnar han icke ett hårt utan ett milt ord. Han säger icke: Det förundrar mig, att ni så hastigt avfalla, att ni äro så olydiga, så lättledda, så föga ståndaktiga, så otacksamma, utan: att I så hastigt låten eder föras bort, som om han ville säga: Ni äro rent passiva, Ni hava icke vållat utan lidit skada. För att återkalla de avfälliga, anklagar han alltså hellre förförarna än de förförda. Dock riktas samtidigt en försynt anklagelse även mot de senare, då han klagar över att de låtit sig förföras. Han vill säga: Ehuru jag behandlar eder faderligt och vet, att skulden till ert avfall icke ligger hos er utan hos de falska apostlarna, skulle jag likväl önskat, att ni hade vunnit något större stadga i den sunda läran. Ni ha icke tillräckligt fattat Ordet, ni ha icke slagit tillräckligt djupa rötter. Det är därför som ni så hastigt kunna föras bort till och med av den lättaste vindfläkt.

[105] Hieronymus anser, att Paulus velat översätta namnet galater genom en anspelning på det hebreiska ordet »galah» (han har förts bort), som om han ville säga: Ni äro både till namnet och till gagnet verkliga galater, det är, bortförda, vilseförda.

Några mena, att vi tyskar härstamma från galaterna, och kanske den gissningen har fog för sig. Vår läggning är nämligen icke särskilt olik galaternas. Även hos oss måste man efterlysa större allvar och ståndaktighet. Vad det än gäller äro vi till en början förfärligt ivriga, men när den första känslostormen lagt sig, slappnar snart intresset, och med samma obetänksamhet som vi inledde företaget skjuta vi det åter åt sidan och sätta det i efterhand. När först evangeliets ljus gick upp och började skingra mänskostadgarnas mörker, fanns det många som girigt lyssnade till predikningarna. Men nu, då Ordets förkunnelse vuxit sig stark och gudaktighetens lära icke utan framgång renats, rusar flertalet med andan i halsen efter sekterna. Ja, många känna avsmak och förakt icke blott för den heliga Skrift utan därjämte för all annan litteratur över huvud. Dem kan man säkert icke utan skäl jämföra med »oförståndiga galater». b) 

a) Hs: "Satan kan slå till marken även mig, som dock känner Skriften och genom daglig övning är mycket förfaren i dessa ting. Huru skulle det då gå med hopen o. s. v.?" Tillbaka

b) Hs: "Vi: kommer en predikant i dag, genast efter honom; i morgon annorlunda. Det bevisar en viss brist på energi och ståndaktighet." Tillbaka


Logosmappen | Till början