Hebréerna hava för sed att i sina skrifter inströ tacksägelse och lov. Denna sed iakttaga apostlarna, som själva äro hebréer, något som man ofta kan iakttaga hos Paulus. [100] Ty Herrens namn skall äras och får aldrig nämnas utan lov och tacksägelse. Denna sed är en vördnadsbetygelse eller hyllning. Vi bruka ju göra på liknande sätt på det världsliga området, i det att vi vid nämnandet av konungars eller furstars namn göra någon vördnadsfull åtbörd, buga oss eller böja knä. När vi tala om Gud ha vi mycket större skäl att böja hjärtats knä och nämna Guds namn med tacksamhet och i den största vördnad.