Stora Galaterbrevskommentaren

Paulus ordnar och uppbygger sin framställning så, att varje enskilt ord kämpar för läran om rättfärdiggörelsen mot förförarna. Kristus, säger han, har befriat oss ur djävulens och världens onda rike, och detta har han gjort enligt Faderns nådiga vilja och befallning. Alltså hava vi icke befriats genom vår vilja eller vår strävan (Rom. 9, 16), icke enligt någon vår plan eller på vårt initiativ utan genom Guds barmhärtighet och nåd. Så är också skrivet på ett annat ställe: »De hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud» (Joh. 1, 13). Att vi alltså befriats från den onda världen är ren nåd, icke vår förtjänst. Så översvallande och brinnande är Paulus i sitt lovprisande av nåden, att han vässer varje enskilt ord och riktar det mot de falska apostlarna.

Han har även en annan orsak att nämna Faderns vilja, vilken orsak ofta framträder i Johannes' evangelium. När Kristus där anbefaller sitt ämbete, hänvisar han oss till Faderns vilja, för att vi i hans ord och gärningar må se icke så mycket honom själv som Fadern. [99] Kristus har kommit för att gripa och fatta oss och för att vi å vår sida skulle gripa och fatta honom och så med blicken fäst på honom dragas och föras till Fadern. Ty som jag ovan sagt är det icke att hoppas, att man genom spekulationer över Majestätet skall kunna skaffa sig frälsningsbringande kunskap om Gud, utan den nås endast genom att man griper om Kristus, som enligt Faderns vilja utgivit sig själv i döden för våra synder. När du i fullviss tro tillägnat dig detta, försvinner varje drag av vrede ur Guds ansikte, din fruktan och bävan upphör, och du ser ingen annan Gud än den barmhärtige, som icke skonat sin egen Son utan utgivit honom för oss alla. Men funderingarna om Majestätet, om hans förskräckliga domar, om huru han förgjort hela världen genom syndafloden, huru han förstört Sodom o. s. v., äro farliga och störta till sist människor i förtvivlan, så att de hemfalla åt undergång, såsom jag ovan påvisat.

»Vår» är att hänföra till båda orden, varför meningen blir: vår Guds och vår Faders. Kristi Fader och vår är alltså en och samme. Så säger också Kristus, Joh. 20, 17, till Maria från Magdala: »Gå till mina bröder och säg till dem, att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud». Gud är alltså vår Fader och vår Gud, men genom Kristus. Och detta är ett äkta apostoliskt och paulinskt uttryckssätt, där orden visserligen icke äro prålande men uttrycksfulla och brinnande.