Nästan med varje ord han skriver utvecklar Paulus ämnet för sitt brev. Man hör icke om något annat än Kristus. [83] Därför framträder Andens glöd och liv i varje enskilt ord. Och lägg märke till hur klart han uttrycker sig! Han säger icke: Som av oss har mottagit våra gärningar. Icke heller: Som har mottagit offer enligt Mose lag, fromhetsövningar, mässor, munklöften, vallfärder o. s. v. Utan han säger: har utgivit. Vad? Icke guld, icke silver, icke boskap, icke påskalamm, icke en ängel utan: sig själv. För vad? Icke för att vinna en krona eller ett rike, icke för vår helighets eller rättfärdighets skull utan för våra synder. Dessa ord utgöra ett verkligt himmelskt fordon mot alla slag av rättfärdighet, i likhet med det kända stället: »Se Guds lamm, som borttager världens synd» (Joh. 1, 29). Därför bör man omsorgsfullt granska varje ord, icke kallt ögna igenom dem och gå vidare, ty de hava en underbar förmåga att trösta och styrka förskräckta hjärtan.

Det är här fråga om vad man skall göra med synderna, icke endast andras utan våra. Paulus svarar, att en man, som kallas Jesus Kristus, Guds Son, har utgivit sig själv för dem. Detta är härliga och trösterika ord, utlovade redan i gamla förbundet, nämligen att våra synder icke kunna borttagas på något annat sätt än därigenom, att Guds Son utgives i döden. Med sådana kanoner, kastmaskiner och murbräckor skall man förstöra påvedömet och vända upp och ned på alla hedniska religioner, alla slags gudstjänstbruk och alla gärningar och förtjänster. Ty om våra synder kunde borttagas genom vår tillfyllestgörelse, varför behövde då Guds Son utgivas för dem? [84] Men när han nu är utgiven för dem, skola alltså icke vi med våra gärningar utplåna dem.

Man kan även draga följande slutsats: Våra synder äro så oändligt stora och oövervinneliga, att det är omöjligt för hela världen att göra till fyllest för en enda. Själva storheten av lösepenningen, Guds Sons blod, bevisar nämligen tillräckligt, att vi icke kunna göra till fyllest för eller övervinna synden. Ty syndens kraft och makt framhålles starkt genom dessa ord: »Som har utgivit sig själv för våra synder.» Vi bry oss icke om synden utan förakta den som något ringa och obetydligt. Till och med då samvetskvalen inställa sig, tänka vi, att synden icke är större, än att vi kunna röja den ur vägen med något litet verk eller någon förtjänst. Men vi må giva akt på den oändliga storheten av det pris, som betalats för den. Då skall det absolut framgå, att syndens kraft och makt är så stor, att den icke kunnat utplånas genom någon vår gärning utan att Guds Son måst utgivas för den. Den som verkligen tager hänsyn till detta förstår, att i ordet synd ligger Guds eviga vrede och hela Satans välde och att synden sålunda icke är någon ringa sak.

[85] Texten bevisar alltså, att alla människor äro fångar och slavar under synden och, som Paulus säger, »sålda till trälar under synden» (Rom. 7, 14), likaså att synden är en ytterligt grym och mäktig tyrann över alla människor i hela världen, som icke kan besegras och utdrivas med någon makt, som står till skapade varelsers förfogande, det må sedan vara änglar eller människor, utan endast genom Jesu Kristi, Guds Sons, oändliga och överlägsna makt, hans, som utgivits för synden.

Om vi stå fasta i denna tro och av allt hjärta hålla oss till denna människa, Jesus Kristus, bliva vi upplysta och utrustas med sunt omdöme, så att vi med största visshet och frihet kunna döma om alla olika livsformer. Ty då vi höra, att synden är en allsmäktig tyrann, kunna vi icke undgå att genast draga den slutsatsen: Vad kunna då papister, munkar, nunnor, mässpräster, muhammedaner och sekterister uträtta, som med sina stadgar, förberedelser och tillfyllestgörelser vilja avtvå och besegra synden? Vi inse genast, att alla dessa sekter äro onyttiga och skadliga, eftersom genom dem Guds och Kristi ära icke endast fördunklas utan rent av helt förintas, medan vår egen ära förhärligas och befästes. a)

Men du bör noga överväga varje enskilt ord hos Paulus. Särskilt bör du lägga märke till pronominet »våra». [86] Ty allt hänger på att man rätt tillämpar pronomina, vilka äro mycket vanliga i den heliga Skrift och vilka alltid ha stark tonvikt. Det är lätt att säga och tro, att Kristus, Guds Son, utgivits för Petri, Pauli och andra helgons synder, eftersom vi anse dem ha varit värdiga en sådan nåd. Men emedan du anser dig själv ovärdig denna nåd, är det mycket svårt att av hjärtat säga och tro, att Kristus utgivits för dina många och svåra synder, Därför är det lätt att i allmänhet och utan något pronomen predika om och prisa Kristi gärning som något stort och härligt, i det att man nämligen säger, att han utgivits för synder men för andras, som voro värdiga. Men när pronominet »våra» skall tilläggas, då studsar den svaga naturen och förnuftet tillbaka, då vågar den icke träda fram inför Gud eller lova sig själv en så stor skatt för intet. Därför vill vår natur icke ha något att göra med Gud, förrän den är ren och utan synd. Även om den läser eller hör denna sats eller liknande: »Som har utgivit sig själv för våra synder», tillämpar den därför icke pronominet »våra» på sig själv utan på andra, som äro värdiga och heliga. Själv vill den vänta litet, tills den genom sina gärningar blir värdig.

Detta innebär endast, att det mänskliga förnuftet gärna ville, att syndens kraft icke skulle vara större eller mäktigare än det självt fantiserar om. Därför tänka skrymtare, som icke känna Kristus, även när de märka syndens styng i samvetet, att de likväl lätteligen skola undanröja den genom sina gärningar och förtjänster. Och i tysthet önska de, att de där orden: »Som utgivit sig själv för våra synder», skulle vara ett uttryck för Pauli ödmjukhet och blygsamhet, att synderna icke skulle vara allvarliga och verkliga utan tom inbillning. Med ett ord, det mänskliga förnuftet skulle gärna vilja ställa fram inför Gud en inbillad och låtsad syndare, som icke alls vore rädd och icke kände av sin synd. Det skulle vilja ställa fram en frisk som icke behövde någon läkare, och sedan, när det icke kände av någon synd, skulle det vara villigt att tro, att Kristus utgivits för våra synder.

[87] Detta är hela världens inställning och särskilt deras, som inför världen vilja vara de bästa och heligaste; nämligen munkar och alla verkrättfärdiga. Med munnen tillstå de visserligen, att de äro syndare, och likaså erkänna de, att de dagligen begå synder, dock icke större eller flera än att de kunna skaffa dem ur vägen med sina gärningar. Och icke nog med det, de vilja dessutom komma inför Kristi domstol med sin rättfärdighet och sina förtjänster och kräva, att av domaren för dem belönas med evigt liv. Men eftersom de samtidigt äro ödmjuka bröder, dikta de några synder för att icke framstå som helt rena, och så kunna de med största ödmjukhet bedja om förlåtelse för dem och instämma med själve publikanen: »Gud. misskunda dig över mig, syndare» (Luk. 18, 13). b) För dem äro dessa Pauli ord (»för våra synder») helt innehållslösa och falska. Därför begripa de dem icke, och icke heller kunna de hämta tröst av dem i anfäktelsen, när de på allvar känna synden, utan i sådana omständigheter hemfalla de åt hopplös förtvivlan.

De kristnas förnämsta insikt och sanna vishet är alltså att taga dessa Pauli ord på allvar och hålla dem för absolut sanna, nämligen att Kristus utgivits i döden icke på grund av vår rättfärdighet eller helighet utan för våra synders skull, vilka äro verkliga, stora, talrika, ja, otaliga och oövervinneliga. Mena därför icke, att de äro så små, att de kunna oskadliggöras genom dina gärningar, men hemfall heller icke åt förtvivlan, därför att de äro så stora, när du någon gång i livet eller inför döden på allvar får känna av dem. Nej, lär dig här av Paulus att tro, att Kristus utgivits, icke för inbillade eller i fantasin utmålade synder utan för verkliga sådana, icke för små utan för stora, icke för den ena eller andra synden utan för alla, icke för övervunna (ty ingen människa, icke ens en ängel, kan besegra ens den minsta synd) utan för obesegrade. Och om du icke är att räkna bland dem, som åsyftas med detta »våra», det är, bland dem, som omfatta, undervisa i, höra, lära sig och älska denna lära och tro på den, så är det helt enkelt ute med din frälsning.

[88] Bemöda dig alltså flitigt om att icke endast när ingen anfäktelse ansätter dig utan även i fara och dödskamp, när samvetet förskräckes vid minnet av begångna synder och djävulen med stor häftighet anfaller dig och vill dränka dig i en väldig flodvåg av synder och därmed skrämma och jaga dig bort från Kristus och driva dig till förtvivlan, bemöda dig då, säger jag, att du må kunna med förtröstan säga: Kristus, Guds Son, är utgiven, icke för de rättfärdiga och helgonen utan för de orättfärdiga och syndarne. Om jag vore rättfärdig och icke hade någon synd, skulle jag icke behöva Kristus som försonare. Varför vill du då, du helige Satan, på detta förvända sätt göra mig helig och kräva rättfärdighet av mig, då jag icke har något annat än synder, och det verkliga och allvarliga synder, icke inbillade och betydelselösa, utan sådana som ren otro, tvivel, förtvivlan, dagligt förakt för Gud, hat, okunnighet, hädelse mot Gud, otacksamhet, missbruk av Guds namn, vårdslöshet, leda, förakt för Guds ord o. s. v. Detta är verkliga, grova synder mot första tavlan. Och dessutom har jag köttsliga synder mot andra tavlan, såsom att icke hedra fader och moder, icke lyda överheten, hava lust till nästans egendom eller hustru o. s. v., ehuru dessa senare väga lätt i jämförelse med de förut nämnda. c) Och det må vara att jag icke i handling begått mord, äktenskapsbrott, stöld och andra sådana synder mot andra tavlan - i hjärtat har jag likväl gjort mig skyldig till dem. Sålunda har jag överträtt alla Guds bud, och mina synders myckenhet är så stor, att en hel oxhud icke skulle räcka till att skriva dem på, ja, de äro tallösa, »talrikare än havets sand» (Manasses" bön v. 9). Till på köpet är djävulen så listig och förfaren, att han även av mina goda gärningar och min rättfärdighet kan göra den största synd. [89] Emedan alltså mina synder äro så verkligt allvarliga, stora, otaliga, förskräckliga och oövervinneliga, och emedan min rättfärdighet snarare är mig till skada än till gagn, har Kristus, Guds Son, utgivits i döden för dem för att röja dem ur vägen och frälsa mig och alla, som tro detta.

Den frälsande kraften ligger alltså just i att man håller dessa ord för allvarliga och sanna. Jag har bestämd anledning att säga detta. Ty jag har ofta fått erfara och erfar alltjämt dagligen, hur svårt det är att tro, särskilt när samvetet måste utstå strid, att Kristus icke är utgiven för heliga, rättfärdiga, värdiga och vänner utan för ogudaktiga, syndare, ovärdiga och fiender, vilka förtjänat Guds vrede och den eviga döden.

Låt oss alltså befästa vårt hjärta med detta och liknande uttalanden av Paulus, så att vi, när djävulen anklagar oss: Du är en syndare, alltså är du fördömd - kunna svara: Just därför att du kallar mig syndare, gör jag anspråk på att vara rättfärdig och salig. - Fördömd skall du bli! - Nej, ty jag flyr till Kristus, som utgivit sig själv för mina synder. Därför skall du, Satan, icke komma någon vart, då du framhåller syndens storhet för att skrämma mig och driva mig till sorgsenhet, otro, förtvivlan, hat, förakt och hädelse mot Gud. Just därigenom att du kallar mig syndare förser du mig med vapen mot dig, så att jag med ditt eget svärd kan halshugga dig och förtrampa dig. Vidare förkunnar du själv för mig Guds ära, ty du påminner mig om Guds faderliga kärlek mot mig, arme och tillspillogivne syndare, hans, som så älskade världen, att han utgav sin Son o. s. v. (Joh. 3, 16). Än vidare återkallar du i mitt minne min återlösares, Kristi välgärning, på vars axlar - icke på mina - alla mina synder vila. Ty »Herren lät allas vår missgärning drabba honom.» Likaså: »För hans folks överträdelses skull slog han honom» (Jes. 53, 6. 8). Då du därför säger, att jag är syndare, förskräcker du mig icke utan tröstar mig övermåttan. -

Den som kunde denna konst skulle lätteligen kunna göra alla djävulens ränker om intet, då han genom att erinra om synden söker döda människan och störta ned henne till helvetet, såvida hon icke bjuder honom motstånd enligt denna de kristnas konst och vishet, genom vilken ensam synden, döden och djävulen besegras. Men den som icke skakar av sig tanken på synden utan kvarhåller den och plågar sig med sina grubblerier över hur han skall kunna reda sig i egen kraft, eller den som vill vänta litet, tills samvetet kommit till ro, han faller i Satans snara (som denne utlägger i avsikt att fånga människorna), fördärvar sig själv genom sin grämelse och blir till sist ömkligen besegrad. Ty djävulen slutar icke att anklaga samvetet. Den listige ormen förstår sig utmärkt på att framställa Jesus Kristus, vår medlare och frälsare, såsom lagstiftare och fördömande domare.

I sådan anfäktelse skall man nyttja dessa Pauli ord, med vilka han uttryckligen och utan bildspråk beskriver Kristus på detta sätt: Kristus är Guds och jungfruns Son, utgiven och död för våra synder. Om här djävulen kommer med en annan beskrivning på Kristus, skall du säga: Beskrivningen och det beskrivna föremålet äro båda falska, därför godtager jag icke denna beskrivning. - Jag har goda skäl att trycka på denna sak. Jag vet nämligen, varför jag så exakt beskriver Kristus med Pauli ord. [91] Ty han är i själva verket icke en lagkrävare utan en försonare av all världens synder. Om du därför är en syndare, såsom vi förvisso alla alltid äro, skall du icke föreställa dig Kristus trona som domare på regnbågen, ty då blir du förskräckt och förtvivlar, utan lär dig den sanna beskrivningen på honom, nämligen denna: Kristus, Guds och jungfruns Son, är en person, som icke förskräcker, icke bedrövar, icke fördömer oss syndare, icke fordrar räkenskap av oss för vårt syndiga leverne, utan han är en sådan person, som borttagit världens synder, korsfäst dem och utplånat dem i sig själv.

Lär dig väl denna beskrivning, och öva särskilt in pronominet »våra», så att dessa båda stavelser, omfattade i tro, få uppsluka och förtära också all synd. Laga att du blir fullständigt viss om att Kristus borttagit icke endast några människors utan även dina och hela världens synder. Ty utgivandet har skett för all världens synder, fastän icke hela världen tror. »Dina synder» må alltså icke endast vara »synder» utan verkligen »dina», i det att du tror, att Kristus utgivits icke endast för andras utan även för dina synder. Håll envist fast vid detta och låt dig icke på något sätt ryckas bort från denna ljuvliga beskrivning på Kristus, som är hugnesam även för änglarna i himmelen, nämligen att Kristus enligt sin rätta definition icke är någon Mose, ingen bödel eller skarprättare utan syndernas försonare, som skänker nåd och som utgivit sig själv, icke för våra förtjänster, vår helighet, härlighet eller heliga leverne utan för våra synder. Kristus utlägger visserligen lagen, men det är icke hans egentliga och förnämligaste ämbete.

[92] Detta veta vi och tala om, ty orden bjuda ingen svårighet, men i samvetsstrider, då djävulen brukar fördunkla Kristus och rycka bort Ordet ur vårt hjärta, märka vi, att vi ej rätt ha inhämtat det. Den som då kunde rätt beskriva Kristus, prisa honom och betrakta honom som den milde frälsaren och prästen, icke som den stränge domaren, han skulle redan ha övervunnit allt ont och befunne sig redan i himmelriket. Men det är det svåraste av allt att kunna göra detta, när samvetet har att utstå strid. När jag säger detta, talar jag delvis av erfarenhet. Jag känner nämligen djävulens list, huru han vid sådana tillfällen icke blott brukar blåsa upp lagen för att skrämma oss, likaså att han av ett grand kan göra många stora bjälkar, det är, göra ett helvete av det som icke är någon synd (han är nämligen en beundransvärd mästare i att förstora synden och skärpa samvetsagget, även då det gäller goda gärningar), utan att han även brukar förskräcka oss med själve Medlarens person, till vilken han omskapar sig. Och genom att helt plötsligt genomborra vårt hjärta med något skriftställe eller något ord av Kristus framställer han sig för oss, som om han vore den verklige Kristus, och han vilseleder oss så, att samvetet kunde svära på att han är Kristus, från vilken ifrågavarande ord ju också är hämtat. Vidare är det Anklagarens list, att han icke framställer Kristus hel och hållen utan endast någon del av honom, nämligen att han är Guds Son, såsom människa född av jungfrun. [93] [Men han fortsätter icke med att tala om att han utgivits för våra synder utan], d) tillfogar hastigt något helt annat, det är, han framkastar något ord av Kristus, med vilket denne förskräcker syndare, som t ex. Luk. 13, 3: -»Om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås.» Så blandar han gift i den sanna beskrivningen av Kristus och åstadkommer genom denna förfalskning, att ehuru vi tro Kristus vara medlaren, förbliver han dock i samvetet i själva verket en tyrann och bödel. Då vi på detta sätt bedragas av honom, förlora vi den ljuvliga bilden av prästen och medlaren Kristus och frukta lika mycket för honom som för Satan.

Och detta är orsaken till att jag så kraftigt inskärper, att ni måste lära er att fullt exakt definiera Kristus enligt dessa ord av Paulus: »Som har utgivit sig själv för våra synder». Om han har utgivit sig själv i döden för våra synder, då är han sannerligen icke någon bödel, han vill icke bedröva de bekymrade utan upprätta de fallna och skaffa försoning och tröst åt de förskräckta. Annars skulle Paulus ljuga, då han säger: »Som har utgivit sig själv för våra synder». Om jag beskriver Kristus på det sättet, lämnar jag en rätt definition och fattar och äger den verklige Kristus. Och då lämnar jag funderingarna om det gudomliga Majestätet och håller mig till Kristi mänsklighet. Och då finnes där intet skrämmande utan endast ljuvlighet och glädje. Samtidigt får jag klar kunskap om Gud, om mig själv, om allt skapat och om all ondska i djävulens rike.

Vad vi lära är icke något nytt, utan vi inskärpa och stadfästa vad vi lärt alltifrån början. [94] Och det vore gott om vi kunde inskärpa och stadfästa denna lära, så att vi kunde icke endast föra den på tungan utan också ha den väl övertänkt i djupet av vårt hjärta, och särskilt så att vi kunde bruka den i dödskamp.

b) Hs: »Så tänkte vi: om jag hade biktat och bett tidebönerna; och sedan trädde jag fram och sade: 'Gud; misskunda dig över mig; syndare"; men i själva verket erkände jag icke, att jag var syndare. Så gör naturen.» Tillbaka

c) Hs: »De köttsliga äro persilja.»11) Tillbaka

d) Tillägget inom klammer, som kastar ljus över sammanhanget, är hämtat från Menius' tyska översättning. Tillbaka