1:3

Jag hoppas ni veta, vad orden nåd och frid betyda, eftersom dessa ord äro vanliga hos Paulus. Svåra äro de heller icke. Men eftersom vi utlägga detta brev, icke därför att det skulle vara nödvändigt just nu eller svårfattligt, utan för att våra samveten må stärkas mot kommande kätterier, skola vi icke sky mödan att upprepa vad vi annorstädes lära, predika, sjunga och skriva. Ty om icke läran om rättfärdiggörelsen upprätthålles, är det ute med alltsammans. Alltså är det av nöden, att vi dagligen inskärpa (som Mose säger om sin lag, 5 Mos. 6, 7) och inpränta den. Ty man kan aldrig nog väl fatta och fasthålla den. Långt mindre kan man göra det för väl. Ja, även om vi med all flit driva och inskärpa den, finnes det likväl ingen, som fullkomligt uppfattar den eller tror den med hjärtats hela hängivelse. Så lätt har vårt kött att i sin motspänstighet slingra sig undan andens lydnad.

Men denna apostoliska hälsning är något nytt, som världen aldrig hört, innan evangelium började predikas. Och dessa båda ord, nåd och frid, innefatta hela kristendomen. Nåden förlåter synden, friden lugnar samvetet. [73] Våra två djävlar, som plåga oss, äro synden och samvetet, lagens kraft och syndens udd (1 Kor. 15, 56).

Dessa båda vilddjur har Kristus besegrat och förtrampat både i denna världen och i den tillkommande. Därom vet världen intet. Därför kan den icke ge någon säker undervisning om hur man skall besegra synden, samvetet och döden. Sådan undervisning ha endast de kristna, och därigenom övas och väpnas de till seger mot Synden, förtvivlan och den eviga döden. Och det är en lära som givits av Gud, som icke har uppfunnits av någon fri vilja, något mänskligt förnuft eller någon mänsklig vishet.

Dessa båda ord, nåd och frid, innesluta alltså hela kristendomen. Nåden innebär syndernas förlåtelse, och friden innebär ett glatt och lugnt samvete. Någon frid kan man icke ha, förrän synden är förlåten. Ty lagen anklagar och förskräcker samvetet för syndens skull. Och den synd, som samvetet förnimmer, kan icke borttagas genom vallfärder, vakor, arbete, övningar, fastor, över huvud icke genom några gärningar. [74] Genom sådant ökas den tvärtom. Ty ju mera vi möda oss och svettas för att taga bort synden, desto värre få vi det. Den borttages nämligen endast genom nåden och på intet annat sätt. Detta måste man mycket noga lära sig. Själva orden bjuda visserligen ingen svårighet, men i anfäktelsen är det mycket svårt att i sitt hjärta vara viss om att vi få syndernas förlåtelse och frid med Gud genom nåden ensam med uteslutande av alla andra medel i himmel och på jord.

Världen förstår icke denna lära, och därför varken vill eller kan den tåla densamma. Den skryter med den fria viljan, våra krafter och våra gärningar, genom vilka den föregiver sig kunna förtjäna och förvärva nåd och frid, det är, syndernas förlåtelse och ett glatt samvete. Men det är omöjligt att samvetet kan få frid och glädje, om det icke får friden genom denna nåd, det är, genom syndernas förlåtelse, som utlovats i Kristus. Många ha visserligen ängsligt mödat sig och för detta ändamål uppfunnit olika ordnar och övningar för att skaffa samvetet frid, men därigenom ha de störtat sig i mångfaldigt värre elände. Ty alla dessa övningar tjäna endast att föröka tvivlet och förtvivlan. Varken mina eller dina ben skola få någon frid, om vi icke höra nådens ord och ståndaktigt och troget förlita oss på det.

Men aposteln skiljer denna nåd och frid från all annan nåd och frid. [75] Han beder nämligen om nåd och frid för galaterna, icke från kejsaren, från konungar eller furstar, ty dessa förfölja merendels de fromma och »resa sig upp mot Herren och hans smorde» (Ps. 2,2), icke heller från världen, ty »i världen», säger Kristus, »liden I betryck» (Joh. 16, 33), utan från Gud, vår Fader o. s. v. Det är alltså gudomlig frid, som han beder om åt dem. På samma sätt säger Kristus: »Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder, icke giver jag eder den såsom världen giver» (Joh. 14, 27).

Världens frid innebär endast frid för ägodelarna och kroppen, så att vi kunna leva glada och trygga i köttet. På samma sätt innebär världens nåd, att vi få njuta av vårt goda, slippa att berövas vår egendom o. s. v. Men i anfäktelse och i dödens stund har man ingen glädje av världens nåd och frid. Den kan icke rädda oss från andligt betryck, från förtvivlan eller död. Men där Guds nåd och frid är för handen, där är människan stark nog att bära både kors och frid, både glädje och sorg. Hon mottager nämligen kraften i den seger, som Kristi död innebar, och den börjar härska i samvetet över synd och död. Ty hon är viss om syndernas förlåtelse, och då den mottagits, blir samvetet glatt och fattar tröst. En sådan människa, som hämtar tröst och mod av Guds nåd, det är, av syndernas förlåtelse och den därav följande samvetsfriden, kan tappert uthärda alla trångmål, ja, själva döden. Denna Guds frid är icke given åt världen, ty hon begriper sig icke på den och vill icke ha den, utan åt dem som tro. Och den undfås icke på något annat sätt än genom Guds nåd allena.

Men varför tillägger aposteln: »Och ifrån vår Herre Jesus Kristus»? Var det icke nog att säga: »Ifrån Gud, vår Fader»? Varför förbinder han då Jesus Kristus med Fadern? [76] Ni ha ofta hört av oss, att man i den heliga Skrift bör synnerligen noga iakttaga den regeln, att man skall avhålla sig från spekulationer över Majestätet, som är outhärdligt för människans kropp och ännu mer för hennes själ. »Ingen människa kan se mig och leva», säger Skriften (2 Mos. 33, 20). Påven, turkarna, judarna och alla sekterister bry sig icke om denna regel utan lämna medlaren Kristus ur sikte och tala om Gud ensam, förrätta sin bön, handla och vandla inför honom. Så t. ex. tänker munken: Dessa gärningar, som jag gör, behaga Gud. Han skall se till dessa mina löften och frälsa mig för deras skull. Och turken: Om jag lever så och så, om jag förrättar de och de tvagningarna, upptager Gud mig och giver mig evigt liv. Och juden på samma sätt: Om jag håller Mose lag, får jag en nådig Gud och blir frälst. Likadant göra nu för tiden svärmarna, som skryta med Anden, med sina syner och jag vet icke vad. De röra sig med underbara ting, som ligga för högt för dem. Emedan de äro ett nytt slags munkar, fundera de ut ett nytt kors och nya gärningar och anse, att de därigenom behaga Gud. Med ett ord: de som icke förstå läran om rättfärdiggörelsen, röja försonaren Kristus ur vägen.

[77] Men som jag ofta har sagt, den kristna läran, som är den enda sanna teologin, framställer icke Gud i hans majestät, såsom Mose och andra lärare göra, utan talar om Kristus, född av jungfrun, vår medlare och präst o. s. v. Ty då vi i själsstrider mot lagen, synden och döden ha att göra med Gud, är intet farligare än om vi med våra funderingar ströva omkring i himlen och betrakta Gud själv i hans ofattbara makt, vishet och majestät och vilja ha reda på hur han skapat och styr världen. Om du uppfattar Gud på det sättet och vill försona honom med uteslutande av medlaren Kristus och själv medla med dina gärningar och fastor, med din kåpa och din tonsur, kan resultatet endast bli ett, nämligen att du faller som Lucifer och i fruktansvärd förtvivlan förlorar Gud och allt. Ty så outhärdlig för den mänskliga naturen är Gud i sin natur, i sin egenskap av omätlig, ofattbar och oändlig. Vill du därför vara trygg och utan fara för ditt samvete och din frälsning, så portförbjud detta djupsinniga filosoferande och fatta Gud, såsom Skriften lär oss att fatta honom. Det heter ju i 1 Kor. 1, 21 ff.: »Eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät predikas frälsa dem som tro. Ty vi predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap, men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en Kristus som är Guds kraft och Guds visdom.» [78] Börja alltså där han själv började, i jungfruns liv, i krubban, vid modersbröstet o. s. v. Ty för den skull var det som han steg ned, lät sig födas, umgicks med människor, led, korsfästes och dog, för att han på allt sätt skulle framträda för våra ögon och fästa vårt hjärtas ögon på sig. Därigenom ville han göra de filosofiska majestätsspekulationernas himmelsfärd överflödig.

När det därför är fråga om rättfärdiggörelsen, om hur man skall finna den Gud, som rättfärdiggör eller mottager syndare, var och huru man skall söka honom - då skall man helt enkelt icke veta av någon annan Gud än denna människa Jesus Kristus. Håll dig till honom och omfatta honom med hela ditt hjärta och bry dig icke om att fundera över Majestätet. a) Ty den som forskar däri, krossas av dess härlighet (Ords. 25,27). Jag vet av erfarenhet, vad jag talar om. Men svärmeandarna, som söka Gud utanför denna människa, tro mig icke. Kristus säger dock själv:

»Jag är vägen och sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig» (Joh. 14, 6). Utom denna väg, Kristus alltså, skall du icke kunna finna någon annan väg till Fadern utan endast villovägar, icke sanning utan skrymteri och lögn, icke liv utan evig död. Kom därför noga ihåg, att då det gäller rättfärdiggörelsen eller nåden, då vi alla ha att göra med lagen, synden, döden och djävulen, skall man icke veta av någon annan Gud än denne köttvordne och mänsklige Gud.

I andra sammanhang, då det icke gäller rättfärdiggörelsen, utan om du någon gång skall disputera med judar, turkar och svärmeandar om Guds vishet och makt o. s. v., må du gärna använda all din konst och efter bästa förmåga uppträda som en knivskarp debattör med hårfina distinktioner, ty då är det fråga om en helt annan sak. [79] Men då det gäller samvete, rättfärdighet, liv gentemot lag, synd, död och djävul, eller då det gäller tillfyllestgörelse, syndernas förlåtelse, försoning, evig frälsning, då skall du helt vända ditt sinne bort från alla tankar och funderingar om Majestätet och direkt fästa din blick på denna människa, som framträder som medlare för oss och säger: »Kommen till mig, I alla som arbeten o. s. v.» (Matt. 11, 28). Om du det gör, får du se Guds kärlek, godhet och ljuvhet, du får se Guds vishet, makt och majestät mildrat och anpassat efter din fattningsförmåga. I denna ljuvliga spegel skall du finna allt, i enlighet med vad Paulus säger: »Alla visdomens och kunskapens skatter finnas fördolda i Kristus» (Kol. 2, 3). Han säger också: »I honom bor gudomens hela fullhet lekamligen» (Kol. 2, 9). Sådant kan icke världen upptäcka hos Kristus, ty den betraktar honom endast som en svag människa.

Och detta är orsaken till att Paulus så ofta förbinder Jesus Kristus med Gud, Fadern. Han gör det för att lära oss den kristna religionen, som icke börjar uppifrån som alla andra religioner utan nedifrån. Den stiger upp på Jakobs stege, på vilken Gud själv står och som vidrör själva jorden bredvid Jakobs huvud. Då du därför vill tänka på och sörja för din frälsning, skall du lämna alla spekulationer om Majestätet, alla tankar på gärningar, människors stadgar, filosofiska sederegler eller gudomlig lag och begiva dig till krubban, till hans moders sköte, och där skall du fatta honom som jungfruns barn, hennes lille son. Du skall se hur han födes, diar, växer upp, umgås med människor, undervisar, dör, uppstår, upphöjes över alla himlar och har makt över allt. [80] Liksom solen driver undan molnen, skall du så lära dig att skingra all förskräckelse och undvika alla möjliga villfarelser. Denna syn håller dig kvar på den rätta vägen, så att du följer Kristus, varthelst han går. Detta är den första och mest tänkvärda lärdom, som vi böra hämta därav, att Paulus önskar nåd och frid icke endast från Fadern utan också från Jesus Kristus.

För det andra vill Paulus därmed stärka vår tro på att Kristus är sann Gud. Och sådana uttalanden om Kristi gudom bör man noga lägga märke till, icke endast för att ha dem till hands mot sektandarna, arianerna och andra irrlärare, som hava varit eller skola komma, utan även för att styrka oss själva. Ty Satan skall icke försumma att angripa alla trons artiklar hos oss, innan vi dö. Han är trons argaste fiende, ty han vet, att den är den seger, som övervinner världen. Därför böra vi stadigt eftersträva en rätt och väl befäst trosåskådning, så att vi kunna bjuda Satan motstånd.

 Men att Kristus är sann Gud, kan man också sluta sig till, eftersom Paulus tillskriver honom samma egenskaper som Fadern, nämligen att han giver nåd i egentlig bemärkelse, samvetsfrid, syndaförlåtelse, liv, seger över synden, döden, djävulen och helvetet. Så finge han icke tala, ja, det vore hädelse, om icke Kristus vore sann Gud. Ty frid kan endast den giva, som har den i sin hand. [81] När Kristus giver frid, så äger han den följaktligen.

Kristus bringar icke frid på samma sätt som apostlarna, vilka göra det genom att förkunna evangelium, utan han giver den som dess upphovsman och skapare. Fadern skapar och giver liv, nåd, frid o. s. v. Detta samma skapar och förlänar även Sonen. Men att skänka nåd, frid och evigt liv, att förlåta synder, rättfärdiggöra, levandegöra, befria från döden och djävulen, det kan ingen skapad varelse utan endast och allenast det gudomliga majestätet. Änglarna kunna varken skapa eller giva sådant. För sådana gärningar tillkommer äran uteslutande det högsta Majestätet, alltings Skapare. När alltså Paulus tillskriver Kristus samma och lika stor makt som Fadern att skapa och giva allt detta, följer därav, att han verkligen och till sin natur är Gud.

Hos Johannes finner man många sådana bevis, där man av de gärningar, som i samma mån tillskrivas Sonen och Fadern, kan bevisa och sluta, att Faderns och Sonens gudom är en och samma. Därför få vi icke någonting annat eller en annan gåva av Fadern än av Sonen, utan ett och samma utgår från Fadern och Sonen. Annars skulle Paulus ha talat på annat sätt, nämligen så: Nåd av Gud, Fadern, och frid av Herren Jesus Kristus. Men han förbinder bådadera och tillskriver dem i lika mån Fadern och Kristus.

[82] Jag framhäver detta så starkt, emedan det är fara värt, att när så många villfarelser äro för handen, och när det råder ett sådant brokigt myller av sekter, kättare skola följa, arianer, eunomianer, macedonianer o. s. v., som med sina spetsfundigheter kunna skada församlingarna. Arianerna voro sannerligen skarpa karlar. De kunde medge, att Kristus hade två naturer, att han kunde kallas Gud av sann Gud, men likväl blott en gud till namnet. Kristus, sade de, är en skapad varelse, som är ädlare och fullkomligare än änglarna och genom vilken Gud sedan skapat himlen, jorden och allting. Så talar också Muhammed ståtligt om Kristus. Men allt detta är endast lysande spekulationer, ett tal, som är ljuvligt och gynnsamt för det mänskliga förnuftet, och som svärmarna kunna imponera med på sådana, som icke taga sig i akt. Men Paulus talar på ett annat sätt om Kristus. Ni äro, säger han, rotade och stadfästa i den insikten, att Kristus icke är den fullkomligaste av alla skapade varelser utan sann Gud, eftersom han gör det samma som Gud. Han utför gudomliga gärningar, som icke tillkomma det skapade utan Skaparen, ty han giver nåd och frid. Men att skänka sådant är att fördöma synden, förstöra döden och förtrampa djävulen. Sådant kan ingen ängel giva. Men då detta tillskrives Kristus, måste han med nödvändighet till sitt väsen vara Gud.

a) Hs: K Men den kristna teologin är den som lär. att man skall utesluta Gud själv, vilken sekteristerna, turken och påven med åsidosättande av Medlaren åter införa - vi utesluta honom. Du skall icke stiga upp till Gud utan börja där han började: i moderlivet 'blev han gjord till människa och ställd under lagen, och portförbjud spekulationerna. Vill du vara trygg och utan fara från djävulen, ditt samvete, skall du icke veta av någon Gud utanför denna människa, och håll dig fast vid denna mänskliga natur... Och i striden mot synd och död, låt Gud fara, ty han är outhärdlig här.» Tillbaka

Logosmappen | Till början