Paulus hade predikat på skilda håll i Galatien. Även om han icke omvänt hela landet till Kristus, hade han där likväl många församlingar. I dem alla hade de falska apostlarna, djävulens tjänare, smugit sig in.

På samma sätt ställa i våra dagar svärmeandarna icke sin färd till de orter, där evangeliets motståndare härska, utan dit, där det finnes kristna, goda människor, som älska evangeliet. [67] Dem uppsöka de även inom sådana områden, där furstarna tyranniskt förfölja evangelium. a) Där tränga de sig i hemlighet in i hemmen och vända upp och ned på dem genom att sprida sitt gift hos folket. Varför bege de sig icke hellre till de papistiska furstarnas städer och landsbygd? Där kunde de öppet inför ogudaktiga furstar, biskopar och universitetslärare bekänna och försvara sin lära, som vi med Guds nåd gjort. Nej, de äro ömskinta martyrer, som icke vilja löpa någon risk och därför hellre komma till sådana ställen, där evangeliet redan vunnit ingång, så att de kunna arbeta i full trygghet och utan fara. På samma sätt undveko de falska apostlarna att på egen risk bege sig till Kaifas i Jerusalem eller till kejsaren i Rom eller till andra platser, där ingen förut hade predikat. Så hade ju Paulus och andra med honom gjort. Men de kommo hellre till Galatien, som genom Pauli riskfyllda arbete redan vunnits och beretts för Kristus, till Asien och till Korint, där det fanns goda kristna, som icke förföljde någon utan hade fördrag med allt. Där kunde dessa fiender till Kristi kors driva sin hantering i full säkerhet och utan att riskera förföljelse.

[68] Men lär av detta ställe, att detta är fromma predikanters öde, nämligen att de icke blott få lida förföljelse av den onda och otacksamma världen, icke blott måste uppbygga församlingar med stor möda och under ögonskenlig fara utan därtill tvingas tåla, att vad de själva länge och väl inpräntat i ett nu kullkastas av svärmeandarna. Sedan är det dessa som härska och föredragas framför dem själva. Detta onda smärtar dem mera än någon tyrannernas förföljelse. Alltså bör den som icke vill vara föraktad och icke vill utstå sådana olidliga motgångar icke bli en evangeliets förkunnare. Och om han redan är det, bör han lämna sitt ämbete åt någon annan. Ni se, att vi nu till dags få utstå det yttersta förakt och häftig förföljelse utifrån, från överhetens sida, liksom inifrån, just från dem som vi genom evangelium frigjort, och från falska bröder. Men detta är vår tröst och vår berömmelse, att vi äro kallade av Gud, hava löfte om evigt liv och förvänta den belöning, »som intet öga har sett och intet öra har hört, och som ingen människas hjärta har kunnat tänka» (1 Kor. 2; 9). Ty då överherden, Kristus själv, kommer, skola vi få härlighetens oförgängliga krona. Icke heller här i tiden låter han oss omkomma av hunger (Ords. 10; 3).8

Hieronymus framkastar i sin utläggning av detta ställe den viktiga frågan, varför Paulus kallar det för kyrka eller församling som icke är någon kyrka. Ty Paulus, säger han, skriver till galaterna, som blivit förvillade och ledda bort från Kristus och nåden till Mose och lagen. [69] Härtill svarar jag: När Paulus talar om »församlingarna i Galatien», använder han synekdoke, ett talesätt, som är mycket vanligt i den heliga Skrift. Så gör han även, när han skriver till korintierna och lyckönskar dem till att Guds nåd i Kristus blivit dem given, eftersom de genom honom »blivit rikligen begåvade i fråga om allt vad tal och kunskap heter» (1 Kor. 1, 4 f.). Likväl hade många av dem blivit förförda av de falska apostlarna, så att de icke trodde på de dödas uppståndelse o. s. v. Så kalla också vi nu till dags den romerska kyrkan helig och alla dess biskopsämbeten heliga, ehuru de äro vilseförda och deras ämbetsinnehavare ogudaktiga. Ty Gud »härskar mitt ibland sina fiender» (Ps. 110:2); Antikrist »tager sitt säte i Guds tempel» (2 Tess. 2; 4). Och Satan är tillstädes mitt ibland Guds barn. Även om alltså kyrkan finnes »mitt ibland ett vrångt och avogt släkte», som Paulus säger i Filipperbrevet (Fil. 2, 15), även om den befinner sig mitt bland vargar och rövare (jfr Joh. 10), det är, bland andliga tyranner, så är den icke desto mindre kyrka. Ehuru staden Rom är värre än Sodom och Gomorra, förbliva där dock dop, sakrament, evangeliets ordalydelse, den heliga Skrift, de kyrkliga ämbetena, Kristi namn och Guds namn. De som tillägna sig detta äga det, och de som icke tillägna sig det äro därför icke ursäktade, ty skatten finnes ju där. Därför är den romerska kyrkan helig, emedan den har Guds heliga namn, har evangeliet och dopet o. s. v. Om dessa ting finnas hos ett folk, kallas det heligt. [70] Så är också vårt Wittenberg en helig stad, och vi äro i sanning heliga, emedan vi äro döpta, ha undfått nattvarden och blivit undervisade och kallade av Gud. Vi ha Guds verk ibland oss, Ordet och sakramenten. De göra, att vi äro heliga.

Detta inskärper jag, för att vi framdeles skola kunna förstå, vad den kristna heligheten är, jämförd med andra slag av helighet. Munkarna kallade sina ordnar heliga (sig själva vågade de i alla fall icke kalla helgon), men de äro icke heliga, ty som vi ovan ha sagt, är den kristna heligheten icke aktiv utan passiv. Därför får ingen kalla sig helig på grund av sitt stånd, för sina gärningars skull, vare sig han nu fastar, beder, späker sin kropp, ger allmosor åt de fattiga eller tröstar de bedrövade och anfäktade o. s. v. Annars skulle fariséen hos Lukas (18; 9 ff.) också varit helig. Gärningarna äro visserligen goda, och Gud kräver dem med stränghet av oss, men heliga göra de oss icke. Utan jag och du, kyrkan, en stad eller ett folk äro heliga icke av sin egen utan av en annans helighet, icke genom aktiv utan genom passiv helighet, därför att de ha heliga och gudomliga ting, nämligen kallelsen till det kyrkliga ämbetet, evangeliet, dopet o. s. v. Genom dem äro de heliga.

Fastän alltså galaterna blivit vilseförda, bestod dock hos dem dopet, Ordet, Kristi namn o. s. v. [71] Det fanns bland dem några rättskaffens människor, som icke avfallit från Pauli lära, och de ägde i verklig mening Ordet och sakramenten, vilka icke kunde mista sin helighet för de villfarandes skull. Ty dopet, evangelium o. s. v. blir icke oheligt, därför att jag är befläckad eller ohelig eller icke tänker rätt om dem, utan de förbliva samma heliga ting, antingen de äro hos fromma eller hos ogudaktiga. Människor kunna nämligen varken göra till eller från, då det gäller heligheten hos dessa ting. De kunna visserligen vanhelgas eller helgas inför människor genom vår onda eller goda vandel, onda eller goda seder, men icke inför Gud. Därför är kyrkan helig, även där svärmeandarna härska, blott de icke förneka Ordet och sakramenten. Ty de som förneka dem utgöra icke längre någon församling. Varest alltså Ordet och sakramenten i och för sig äro för handen, där är den heliga kyrkan, även om Antikrist regerar där. Han b) sitter nämligen icke i ett djävulsstall eller i en svinstia eller bland en hop otrogna utan på det ädlaste och heligaste rum, nämligen i Guds tempel (2 Tess. 2, 4). På Hieronymus` fråga svara vi alltså i korthet, att kyrkan finnes allestädes i hela världen, varhelst evangeliet och sakramenten finnas. Judar, turkar och svärmeandar äro icke någon kyrka, emedan de bekämpa och förneka Ordet och sakramenten.

Nu följer hälsningen:

a) Hs tillägger: »såsom under Ferdinand och Bayern. Räven vilja de icke bita, blott fåren.» Tillbaka 

b) Hs: »ty påven sitter icke . . .» Tillbaka