Genast i början bestraffar han de falska lärarna, som skröto med att de voro apostlarnas lärjungar och utsända av dem, men vilka däremot föraktade Paulus, eftersom han varken var apostlalärjunge eller av någon blivit sänd att förkunna evangelium. Han hade kommit från annat håll och på eget initiativ trängt sig in i detta ämbete. Mot dem är det som Paulus försvarar sig med de anförda orden, med vilka han alltså vill säga: Min kallelse synes edra predikanter föraktlig, men alla som kommit till eder ha utsänts antingen från människor eller genom någon människa, det är, antingen ha de kommit utan kallelse, av egen drift, eller kallade genom andra. Men min kallelse är icke från människor och har icke heller skett genom någon människa utan står över all slags kallelse, som kan förekomma efter apostlarna. Den har nämligen skett genom Jesus Kristus och Gud, Fadern o. s, v.

Med "från människor" förstår jag sådana, som kalla sig själva och tränga sig på, utan att vare sig Gud eller människa kalla eller sända dem. De löpa och tala av sig själva, såsom i våra dagar svärmeandarna göra, vilka antingen krypa i vrårna och där söka något ställe, där de kunna utgjuta sitt gift, men undvika den offentliga gudstjänsten, eller också komma hit, där evangelium redan förut är planterat. Dem kallar jag "från människor". "Genom någon människa" åter kallar jag dem, som hava gudomlig kallelse ehuru genom en människa.

Det finnes alltså två slag av gudomlig kallelse, en förmedlad och en oförmedlad. Nu för tiden kallar Gud oss alla till Ordets ämbete genom medelbar kallelse, o.v. s. en kallelse, som sker genom ett medel, d. ä. genom en människa. Apostlarna däremot kallades omedelbart av Kristus själv, liksom profeterna i Gamla testamentet kallades av Gud själv. Sedan kallade apostlarna sina lärjungar. Så t. ex. kallade Paulus Timoteus, Titus o. s. v. Dessa i sin tur kallade biskopar (Tit. 1, 5ff.), och biskoparna kallade sina efterträdare ända till vår tid, och så skall det även hädanefter fortgå till världens ände. Sådan kallelse är medelbar, eftersom den sker genom en människa, och likväl är den av Gud.

När alltså en furste eller en ämbetsman, t. ex. jag själv, kallar någon, har han sin kallelse genom en människa, och detta är över hela världen det vanliga slaget av kallelse efter apostlarnas. Den skall icke heller utbytas mot någon annan utan hållas i ära för våra partiandars skull, vilka förakta den och skryta med en annan kallelse, i det de säga sig av Anden drivas att undervisa. Men de ljuga, de bedragarna. Av anden drivas de nog, men icke av någon god utan av en ond ande. Såsom, förkunnare (i min egenskap av doktor kunde jag visserligen predika i hela påvedömet, om man bara kunde tåla mig) får jag icke begiva mig utanför min lott till någon annan stad, där jag icke är kallad, och predika där, icke ens om jag hör, att själarna genom falsk lära föras hän mot fördömelsen och jag med min sunda lära kunde rycka dem undan både villfarelse och fördömelse. Nej, jag bör lämna saken åt Gud, som i sinom tid skall finna anledning att lagligen kalla tjänare och giva sitt Ord. Ty han är skördens Herre, som skall sända arbetare i sin skörd. Oss tillkommer det att bedja, Matt. 9, 38.

Därför bör man icke tränga sig in på en annans skördefält, som djävulen brukar göra genom sina sekterister, vilka alltid förebära det mest brinnande nit, nämligen att det gör dem ont att människor så jämmerligt föras vilse, att de vilja lära sanningen och rycka de vilseförda ur djävulens snara. Även om det är så, att någon vill i fromt nit och god avsikt med sin sunda lära befria de vilseförda ur deras villfarelse, uppstår därför likväl ett dåligt föredöme, varigenom de ogudaktiga lärarna få tillfälle att tränga sig in. Genom dem kan sedan Satan intaga lärostolen, varför exemplet i längden blir till den största skada.

Men då fursten eller någon annan överhetsperson kallar mig, då kan jag med visshet och tillförsikt berömma mig gentemot djävulen och evangeliets fiender, emedan jag enligt Guds uppdrag kallats genom en människas röst. Det är nämligen Guds uppdrag som uttalas genom furstens mun. Detta är verkliga kallelser. Alltså äro även vi kallade genom gudomligt uppdrag, icke omedelbart av Kristus, såsom apostlarna, utan genom en människa.

Denna lära om kallelsens visshet är högeligen av nöden för de fördärvbringande sataniska svärmeandarnas skull, på det att var och en må kunna berömma sig med Johannes Döparen: "Herrens befallning kom till mig" (Luk. 3, 2). När jag alltså predikar, döper och förvaltar sakramenten, gör jag det på befallning och enligt kallelse, eftersom Guds befallning kommit till mig, icke i en vrå, som svärmarna skryta med, utan genom en människa, som talat å ämbetets vägnar. Men om den ene eller andre medborgaren både mig predika, borde jag icke följa sådan kallelse av en privatman. Annars skulle ingång beredas djävulens tjänare, som enligt detta föredöme sedan kunde utöva sin skadliga verksamhet, i enlighet med vad vi ovan sagt. När åter de kalla mig, som sköta offentliga ämbeten, bör jag lyda.

När aposteln alltså säger: "Paulus, apostel, icke från människor, ej heller genom någon människa", träffar hans förebråelse de falska apostlarna, som om han sade: Hur mycket dessa huggormar än berömma sig, vad ha de mer att förhäva sig över än att de kommit från människor, det är, från sig själva, utan någon kallelse, eller genom en människa, det är, sända av andra. Intetdera gör intryck på mig, och jag vill icke, att ni skola låta sådant imponera på er. Själv är jag däremot kallad och skickad, icke från människor eller genom en människa, utan omedelbart, genom Jesus Kristus. Och denna min kallelse är alltigenom likvärdig med apostlarnas, eftersom jag nämligen är en apostel. - Denna läropunkt om apostlarnas kallelse behandlar Paulus därför omsorgsfullt, och i annat sammanhang skiljer han apostlarnas rang från andra, då han säger, 1 Kor. 12, 28, Ef. 4, 11: "Han har satt några till apostlar, några till profeter" o. s. v. I första rummet sätter han apostlarna, eftersom i egentlig mening endast de äro apostlar, som omedelbart insatts i sitt ämbete av Gud själv, utan någon förmedlare. Så kallades Mattias omedelbart av Gud själv. Ty då de övriga apostlarna uppsatt två på förslag, vågade de icke träffa valet mellan dem utan kastade lott och bådo, att Gud skulle giva till känna, vilkendera han utvalt. Ty eftersom han skulle bliva apostel, måste han ha gudomlig kallelse. På samma sätt kallades Paulus till att vara hedningarnas apostel. Av detta skäl kallas också apostlarna heliga, eftersom de äro vissa om sin kallelse och sin lära och trogna i sitt ämbete. Ingen av apostlarna har förkastats, utom Judas, som är det enda undantaget. Kallelsen är nämligen helig.

Detta är Pauli första anfall mot de falska apostlarna, som kommo löpande utan att någon skickat dem åstad. Alltså bör kallelsen icke föraktas. Ty det är icke nog att ha Ordet och den rena läran, kallelsen skall också vara säker. Den som kommer utan kallelse, han kommer för att slakta och förgöra. Gud giver nämligen aldrig framgång åt deras arbete, som icke äro kallade. Även om de kunna ha något hälsosamt att komma med, länder det dock icke till uppbyggelse. Så föra i våra dagar sekteristerna talet om tron på tungan, men de åstadkomma ingen frukt, ty deras huvudsyfte är att intala människorna sina villfarande meningar. Därtill kommer, att även de som ha en viss och helig kallelse och en ren och sund lära måste kämpa sig igenom mångfaldiga svåra anfäktelser, om de mot djävulens oupphörliga och otaliga försåt och världens angrepp skola kunna förbliva i sitt välsignelserika ämbete. Vad skulle då den kunna uträtta, vars kallelse är osäker och vars lära är oren?

Tröstegrunden för oss, som stå i Ordets tjänst, är alltså detta, att vi ha ett heligt och himmelskt ämbete, och eftersom vi i laga ordning äro kallade till det, visa vi en trotsig uppsyn även mot helvetets portar. Däremot är det förskräckligt, när samvetet säger: Detta har du gjort utan kallelse. Då brukar man uppskakas av en sådan förskräckelse, att den som icke är kallad skulle önska sig aldrig ha hört Ordet, som han undervisar i. Olydnaden gör nämligen alla gärningar onda, de må i och för sig vara aldrig så goda, och det i den utsträckning, att till och med de största verk och bemödanden bli de största synder. a)

Du ser alltså, huru gott och nödvändigt detta skrytsamma framhävande av vårt ämbete är. Förr, då jag var nybliven teolog och doktor, tyckte jag, att Paulus var enfaldig, därför att han i alla sina brev så ofta skröt om sin kallelse. Jag förstod icke vart han ville hän. Jag visste nämligen icke, att Ordets ämbete var något så viktigt. Ingenting förstod jag av läran om tron och ett gott samvete, enär man icke fick någon tillförlitlig undervisning därom, vare sig i skolan eller i kyrkan. Allt var ju fullt av skolastiska bagateller, kanonisters och sententiariers barnsligheter. Därför kunde ingen förstå den rätta innebörden och makten i detta heliga och andliga framhävande av kallelsen. Först och främst länder det till Guds och därnäst till vårt ämbetes ära. Därjämte befordrar det vår och folkets välfärd. Ty med detta skryt eftersträva vi icke att något vara inför världen. Vi söka icke ära inför människor, icke penningar, icke njutningar, icke världslig frid o. s. v. Men emedan vi stå i Guds kallelse och verk, framhäva vi med stolthet denna kallelse. För folkets skull måste full visshet råda om vår kallelse, så att man kan veta, att vårt ord är Guds ord. För den skull är det här icke fråga om uppblåst högfärd utan om alltigenom helig stolthet, som riktar sig mot djävulen och världen, medan den inför Gud är sann ödmjukhet.

a) Hs tillägger: "Den däremot som är kallad my tryggt och glatt berömma sig, vare sig han är svag eller syndig." Tillbaka