Sedan vi nu redogjort för ämnet i detta brev till galaterna och visat hän på dess huvudtanke, vilja vi ytterligare, innan vi övergå till själva utläggningen, förutskicka några ord om vad som gav Paulus anledning att skriva brevet. Själv hade han planterat den rena läran om evangeliet och trons rättfärdighet hos galaterna. Men kort efter det han lämnat dem hade falska lärare insmugit sig, som ryckte upp allt vad han planterat och meddelat riktig undervisning om. Ty djävulen kan icke låta bli att häftigt bekämpa denna lära med våld och list. Han ger sig ingen ro; så länge han ser en gnista vara kvar av den. Därför lida också vi av världen, djävulen och hans apostlar allt ont från höger och vänster av den enda orsaken, att vi förkunna evangelium rent.

Evangelium är nämligen något högre än världens vishet, rättfärdighet, gudsdyrkan o. s. v. Det lämnar visserligen allt detta i orubbat bo, så länge det icke överskrider sin funktion, och anbefaller det som en god Guds skapelse. Men världen sätter detta skapade över Skaparen och vill genom detsamma övervinna synden, befrias från döden och förtjäna evigt liv. Sådant fördömer evangeliet. Men världen kan icke tåla, att det utdömes som den skattar högst. Därför brännmärker den evangeliet såsom en uppviglande och vilseledande lära, vilken omstörtar samhällen, furstemakt, kungamakt, kejsarmakt och kyrkoväsen och vilken alltså förbryter sig mot Gud och kejsaren, berövar lagarna deras auktoritet, upplöser den goda seden och ger var och en frihet att ostraffat göra vad han vill. Följaktligen förföljer världen denna lära med det mest rättmätiga nit, skenbart i obrottslig lydnad för Gud, och avskyr dess lärare och anhängare som det mest fördärvbringande som tänkas kan på jorden.

Genom undervisning om evangeliet förtrampas vidare också djävulen, hans välde nedbrytes, lagen, synden och döden ryckas undan honom. Och det är just genom dessa nämnda, ytterst mäktiga och fullständigt oövervinneliga tyranner, som han lagt hela människosläktet under sitt välde. Och till på köpet föras hans fångar från mörkrets och träldomens rike till ljusets och frihetens. Skulle djävulen låta detta ske? Är det icke rimligt, om lögnens fader anlitar alla sina krafter och konster för att undanskymma, förvända och helt utrota denna lära, som för till salighet och evigt liv? Åtminstone klagar Paulus i detta och alla sina andra brev över att Satan i högsta grad arbetat i denna riktning genom sina apostlar, och detta medan han, Paulus, ännu levde.

Också vi måste uppstämma samma klagan i denna tid. Vi måste beklaga, att Satan skadat vårt evangelium mera genom sina tjänare svärmeandarna än genom alla tyranner, konungar, furstar och biskopar, som förföljt och alltjämt förfölja det med våld. Och om icke vi så träget och flitigt hade vakat och arbetat här i Wittenberg med att plantera läran om tron och undervisa i den, skulle vi icke så länge ha förblivit eniga, utan sekter skulle redan för länge sedan ha uppstått även bland oss. Men emedan vi ståndaktigt förbliva i denna lära och emedan den stadigt drives av oss, bevarar den oss i fullkomlig frid och endräkt. Andra åter, som antingen försumma den eller vilja komma med någon förment högre visdom, hemfalla åt allehanda fördärvliga villfarelser. Det blir ingen ände på splittring och sektbildning, och så äro de förlorade. - Med detta ha vi i förbigående velat angiva orsaken till att djävulen och världen äro så fientliga mot evangeliet, som dock är livets och den eviga salighetens ord.

Jag har förut sagt, att Paulus i detta sitt brev fått anledning behandla den kristna rättfärdigheten, emedan falska lärare strax brutit ned vad han hos galaterna byggt upp genom strängt och långvarigt arbete. Dessa falska lärare eller falska apostlar hade såsom omskurna och fariséer stort anseende. Och de skröto inför folket över att de tillhörde det heliga och utkorade judafolket, över att de voro israeliter av Abrahams säd, över att löftena och fäderna hörde dem till, och slutligen över att de voro Kristi tjänare och lärjungar till apostlarna, med vilka de umgåtts och vilkas undergärningar de varit ögonvittnen till. Kanske hade de också själva gjort tecken, i enlighet med vad Kristus säger, Matt. 7, 22, att även de ogudaktiga göra tecken. När så framstående män komma till något samhälle eller någon trakt, bli de genast föremål för beundran och imponera även på dem som fått undervisning i tron och äro någorlunda befästa i den. Deras sätt att bringa galaterna ur fattningen bestod i att fråga: Vem är Paulus? Har han icke sist av alla blivit omvänd till Kristus? Vi äro apostlarnas lärjungar och bekanta med dem, vi ha sett Kristus göra under och ha hört honom predika. Paulus har senare än vi kommit till tro och står oss följaktligen efter i rang. Det är icke möjligt att Gud låter oss fara vilse, vi som höra till det heliga folket, äro Kristi tjänare och ha mottagit den helige Ande. Dessutom äro vi flera, Paulus är ensam och har varken umgåtts med apostlarna eller sett Kristus. Han har ju rent av förföljt Kristi församling. Skulle väl Gud för denna enda människas, för Pauli skull, utlämna så många församlingar åt villfarelse?

Så tillgriper nu för tiden påven, eftersom han icke kan åberopa något Skriftens ord till sitt försvar, ständigt detta enda bevis mot oss: Kyrkan, kyrkan! Tror du, att Gud är så obarmhärtig, att han för några kätterska lutheraners skull förkastar hela sin kyrka? Tror du, att han under så många hundra år låter hela sin kyrka vandra i villfarelse? Han framhåller med all makt, att kyrkan icke kan förstöras eller omstörtas. Och de flesta taga intryck av denna bevisföring. - Med sådant och liknande tal imponerade alltså de falska apostlarna på galaterna, så att Paulus förlorade sitt anseende bland dem och hans lära framstod i misstänkt dager.

Mot detta deras tomma skryt och självberöm sätter Paulus frejdigt och med gott samvete sin myndighet som apostel. På ett synnerligen ståtligt sätt framhäver han sin kallelse och försvarar sitt ämbete. Och han gör här ett uttalande, som annars icke förekommer någonstädes i hans skrifter. Han säger sig icke vilja vika för någon, icke ens för apostlarna, långt mindre då för deras lärjungar. Och för att nedslå deras fariseiska högmod och krossa deras hårda pannor berättar han om tilldragelsen i Antiokia, då han uppträdde mot själve Petrus. Utan att bry sig om vilken anstöt han vållar säger han uttryckligen i texten, att han vågat anklaga och tillrättavisa själve Petrus, den förnämste bland apostlarna, som hade sett Kristus och umgåtts så förtroligt med honom. Jag är en apostel, säger han, och bryr mig icke om vad andra äro. Jag tager så liten hänsyn till andras ställning, att jag icke ens dragit mig för att tillrättavisa själve stödjepelaren för de andra apostlarna.

Kort sagt, i de båda första kapitlen gör han knappt annat än framhåller arten av sin kallelse, sitt ämbete och sitt evangelium, vilket han påstår sig icke ha mottagit av någon människa utan genom en uppenbarelse av Jesus Kristus och som därför icke är att anse som något mänskligt. Likaså bedyrar han, att om han själv eller rent av en ängel från himmelen predikar ett annat evangelium än han förkunnat, skall han vara förbannad.

Vad vill Paulus med detta sitt skryt? Svar: Denna punkt i den kristna läran tjänar till att göra varje Guds ords tjänare viss om sin kallelse, så att han förtröstansfullt kan berömma sig inför Gud och människor av att predika evangelium såsom en, vilken därtill är kallad och utsänd. På samma sätt har en konungs sändebud sin berömmelse och höghet däri, att han icke kommer som privatperson utan just i egenskap av konungens sändebud, och i denna hans värdighet tillkommer honom den hedern, att han får gå främst och placeras högre än vad som skulle vara fallet, om han kommit i egna angelägenheter. Därför bör en evangeliets förkunnare vara viss om att ha gudomlig kallelse. Och det är lämpligt att han efter Pauli föredöme inför folket framhäver härligheten i denna sin kallelse för att inför sina åhörare hävda sin myndighet, liksom ett kungligt sändebud betonar högheten i sitt uppdrag. Detta är icke tomt skryt utan ett nödvändigt påpekande, eftersom han icke framhäver sig själv utan konungen, som sänt honom. Det är dennes höghet han vill se erkänd som oantastlig. Då han i konungens namn ålägger undersåtarna något, säger han icke: Vi anhålla, utan: Vi befalla, eller: Det är vår vilja att så skall förfaras o. s. v. När han talar i eget namn däremot säger han: Vi anhålla o. s. v.

Så är det också med Paulus. När han ståtligt framhäver högheten i sin kallelse, är det icke sig själv han upphöjer, såsom många mena, utan i nödvändigt och heligt »högmod» förhärligar han sitt ämbete, i enlighet med vad han säger, Rom. 11, 13: »Eftersom jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt», det är, jag vill icke bli bemött som Paulus från Tarsus utan som Paulus, Jesu Kristi sändebud eller apostel. Och detta måste han göra för att skaffa sig gehör, för att hans åhörare, som höra detta, skola bli uppmärksamma, välvilligt stämda och läraktiga. Ty då de höra honom, höra de icke Paulus rätt och slätt utan genom Paulus den som sänt honom, Kristus själv och Gud, Fadern. Inför Guds myndighet och majestät måste de som människor stå i helig vördnad, och likaså böra de med största vördnad mottaga och lyssna till hans sändebud, som förkunna hans ord.

Detta är alltså ett viktigt ställe, då Paulus tager sig så hög ton och så framhäver sin kallelse, att han ser ned på alla andra. Om någon efter människosätt så föraktade alla utom sig själv och för egen räkning gjorde anspråk på allt anseende, vore han en framstående dumbom. Det vore både den största dårskap och direkt synd. Men här är detta »skryt» nödvändigt, eftersom det icke åsyftar Pauli eller vår ära utan Guds, åt vilken därigenom hembäres lovets och tacksamhetens offer. Ty genom detta skryt blir Guds namn känt för världen. - Därför börjar aposteln sitt brev till galaterna sålunda: