DOKTOR MARTIN LUTHERS FÖRORD.

[33] Jag vill knappt själv tro, att jag vid den offentliga utläggningen av den helige Pauli brev till galaterna varit så ordriks som denna bok nu visar. Och likväl märker jag, att det alltsammans är mina tankar som bröderna med sådan omsorg tecknat ned i denna skrift Följaktligen nödgas jag tillstå, att allt eller kanske t. o. m. mera yttrats av mig i den nämnda offentliga föreläsningsserien. Ty i mitt hjärta härskar denna enda artikel, tron på Kristus, från vilken, genom vilken och till vilken alla mina teologiska tankar dag och natt flyta och strömma tillbaka. Likväl finner jag, att jag av höjden, bredden och djupet i denna vishet fattat endast en svag och torftig begynnelse, endast några brottstycken.

 Därför blyges jag också över att dessa mina fattiga och matta utläggningar av den store aposteln, Guds utkorade redskap, nu utgivas. Men att icke taga hänsyn till denna blygsel, att vara fräck utan att rodna, därtill tvingar mig den oändligt förskräckliga skändlighet och hädelse, som i Guds församling alltid rasat och alltjämt rasar mot den enda fasta klippan, som vi kalla lärostycket om rättfärdiggörelsen, läran om huru vi icke genom oss själva och utan tvivel icke heller genom våra gärningar, som äro mindre än vi själva, utan genom en annans hjälp, genom Guds enfödde Son, Jesus Kristus, äro återlösta från synden, döden och djävulen och ha fått det eviga livets gåva.

 [34] Redan i paradiset anföll Satan denna klippa, när han övertalade våra första föräldrar att söka bli lika Gud genom egen vishet och egen kraft, med övergivande av tron på den, som givit dem livet och lovat bevara det. Strax därpå drev denne lögnare och mandråpare, som alltid skulle förbli sig lik, för samma klippas skull en broder till brodermord, utan annan anledning än att den fromme brodern genom tron framburit ett bättre offer och att han själv i sin ogudaktighet offrat sina egna gärningar åt Gud utan tro och därför icke funnit nåd inför honom. Sedan följde Satans ständiga och outhärdliga förföljelse mot samma tro genom Kains söner, tills Gud slutligen tvingades att genom floden rena jorden för att så försvara Noa, trons och rättfärdighetens härold. Satans säd fortlevde likväl i Ham, Noas tredje son. Men vem kan redogöra för allt detta? Hela världen rasade sedermera mot denna tro genom att uppfinna ett oändligt antal avgudar och religioner. Var och en vandrade, såsom Paulus säger, i dem sin egen väg, i hopp om att med sina gärningar blidka än en gud, än en gudinna, än gudar och än gudinnor, det är, man ville genom sina egna verk, utan hjälp från annat håll, d. v. s. från Kristus, frälsa sig från synd och allt ont. Härom vittnar också rikligen alla hednafolks historia och litteratur.

 Men allt detta väger lätt, om det jämföres med Israel, Guds egendomsfolk eller synagogan, detta folk, som framför de andra icke endast begåvats med det vissa löftet till fäderna och sedermera med den av Gud genom änglar givna lagen utan därtill kunde hämta styrka i sin övertygelse av profeternas ord, underverk och föredöme, som det ständigt hade för ögonen. Och likväl vann Satan, det är egenrättfärdighetsraseriet, sådan makt bland judarna, att de efter alla profeterna även dödade Guds egen Son, den åt dem utlovade Messias, naturligtvis alltjämt av samma orsak, nämligen därför att dessa lärde, att vi täckas Gud genom hans nåd, icke genom vår rättfärdighet. Och djävulens och världens huvudtes lyder alltifrån begynnelsen: Vi vilja icke ha ord om oss att vara ogärningsmän, utan vad helst vi göra bör Gud gilla, och alla hans profeter böra instämma. Om de icke göra det, må de dö. Ned med Abel, leve Kain! Detta vare vår lag! &emdash; Och så går det också till.

 Men bland de hednakristna har saken bedrivits och bedrives alltjämt med sådant allvar, att synagogans raseri i sin tur med skäl kan anses ha varit en ren barnlek. Ty judarna, säger Paulus, kände icke sin Messias, och därför korsfäste de härlighetens Herre (l Kor. 2, 8). Men hedningarnas församling har antagit Kristus och bekänner honom vara Guds Son, gjord till vår rättfärdighet, och detta mässar och läser och lär den offentligt. Men just dessa som vilja vara kyrkan rasa, trots denna sin bekännelse, med mord och förföljelse mot dem som intet annat tro, göra och lära än att Kristus är just detta som de i sitt skrymteri med ord och handling måste erkänna honom vara. De regera nämligen nu i Kristi namn, men om de utan Kristi namn kunde upprätthålla sitt regemente, skulle de utåt visa, hurudan Kristus de ha i sitt hjärta. Deras Kristus är faktiskt mycket svagare än judarnas, ty dessa senare anse honom åtminstone vara en thola, d. v. s. en med rätta korsfäst rövare. Men de våra hålla honom för en amsaga, liksom för någon diktad hednisk gudomlighet, en åskådning, vars förefintlighet man kan konstatera vid påvehovet i Rom och nästan överallt i Italien.

 Emedan alltså Kristus är en blott leksak för sina kristna (så vilja de nämligen kallas), och emedan Kain oavbrutet dödar Abel och Satans styggelse nu härskar som bäst, [35] måste vi med största flit avhandla denna artikel och hålla fram den mot Satan, antingen vi äro vältalare eller icke vältalare, lärda eller olärda. Ty om än varje människa tege, måste denna klippa ropas ut av själva klipporna eller stenarna.

 Därför gör också jag gärna min plikt och tillåter, att denna ordrika utläggning publiceras för att väcka bröderna i Kristus till vaksamhet mot Satans ondskefulla list. I dessa den yttersta tidens sista ögonblick har han nämligen med sådant raseri vänt sig mot den återupplivade sunda Kristuskännedomen, att om människorna hittills verkat vara besatta av onda andar och därför rasande, nu de onda andarna själva synas besatta av än värre andar och mer än djävulska i sitt raseri. Och detta med allt skäl, ty sanningens och livets fiende känner sig på nära håll hotad av den dag, som för honom är förskräcklig, därför att den innebär hans undergång, men för oss efterlängtad såsom medförande vår förlossning och slutet på själafiendens tyranni. Det är nämligen inte för inte som han är förvirrad och darrar i alla lemmar. Han är som en tjuv eller äktenskapsbrytare, vilken överraskats av den stigande och honom röjande morgonrodnaden.

 Ty vem har någonsin hört talas om (för att nu förtiga påvens skändligheter), att så många vidunderligheter på en gång frambrutit, som vi nu finna enbart hos vederdöparna? Bland dem uppeggar Satan överallt de sina med förfärliga ingivelser, som om hans välde vore i färd med att draga sin sista suck, och som om han ville genom dem med ens icke blott vända upp och ned på hela världen genom uppror utan också uppsluka både Kristus och hans kyrka genom den ändlösa sektbildningen. Så häftigt rasar han icke mot andra människors leverne och åsikter, mot äktenskapsbrytare, tjuvar, mördare, menedare, ogudaktiga, tempelskändare och otrogna. Nej, dem lämnar han i fred, omhuldar dem i sin kula och har fördrag med all deras färd. Det var alldeles likadant under kyrkans begynnelsetider. Han icke endast lämnade all världens avgudadyrkare av skilda bekännelser i lugn och ro utan gynnade dem till på köpet storartat, medan han angrep just Kristi kyrka och bekännelse från alla håll. Sedermera höll han fred med alla kättare och oroade endast den allrnänneliga läran. På samma sätt är det också nu för tiden blott en enda angelägenhet, som riktigt ligger honom om hjärtat, nämligen att förfölja vår Kristus, som är vår rättfärdighet utan våra egna gärningar, i enlighet med vad som är skrivet om honom: Du skall stinga honom i hälen (l Mos. 3, 15).

 Men dessa tankar kring den helige Pauli brev utgivas icke så mycket mot de nämnda som för de våras skull, vilka antingen skola i Herren tacka mig för min flit eller ha överseende med min oförmåga och oförvägenhet. Men jag skulle högeligen önska, att de ogudaktiga icke kunde finna något behag i mitt arbete utan tillika med sin gud blott retades av det. Den svett och möda, som det kostat mig, ägnas endast sådana, till vilka Paulus själv skrev sitt brev, nämligen vilseförda, bedrövade, oroade och anfäktade, i tron svaga galater. Endast anfäktade människor kunna nämligen förstå dessa ting. De som icke äro sådana må höra papisterna, munkarna, vederdöparna och många andra, som äro mästare i sin självgjorda, oändliga visdom och fromhet. Vår lära må de kraftigt förakta och icke bry sig om att söka förstå.

 [36] Ty papister och vederdöpare stämpla i våra dagar endräktigt mot Guds församling (ehuru de i ord vilja svära sig fria) med det gemensamma syftet, att Guds verk skall framställas såsom beroende av den enskildes värdighet. Vederdöparnas lära är nämligen denna: Dopet är ingenting, om icke den som döpes tror. Av denna grundsats följer med nödvändighet, att allt Guds verk intet är, om icke människan är god. Dopet är nämligen ett Guds verk, men en ond människa kan åstadkomma, att det icke är något Guds verk.

 Härav följer ytterligare: äktenskap, överhet, tjänareställning är Guds verk, men emedan människorna äro onda, är det icke Guds verk. De ogudaktiga hava solen, månen, jorden, vattnet, luften och allt, som är människan underlagt, men emedan de äro ogudaktiga och icke fromma, är solen icke sol och icke heller månen, jorden, vattnet och luften äro vad de äro. Vederdöparna själva hade kroppar och själar också före sitt omdop, men emedan de icke voro fromma, var det icke verkliga kroppar och själar som de hade. Icke heller voro, som de själva erkänna, deras föräldrar riktiga äkta makar, eftersom de icke voro omdöpta. Alltså äro alla vederdöpare oäkta barn, och alla deras föräldrar voro åt skörlevnad hemfallna äktenskapsbrytare. Men icke desto mindre ärva de sina föräldrars ägodelar, ehuru de erkänna sig vara oäkta och utan arvsrätt.

 Det bör härav vara tydligt för envar, att vederdöparna icke äro besatta människor utan just onda andar, besatta av än värre andar. På liknande sätt fortsätta också papisterna alltjämt att framhäva gärningarna och personens värdighet mot nåden och åtminstone med sina ord kraftigt hjälpa sina bröder vederdöparna. Ty svansarna på dessa rävar äro sammanbundna, även om huvudena peka åtskils (Dom. 15, 4). Utåt ställa de sig som varandras argaste fiender, men ser man till sakens kärna, är det samma mening som de förfäkta mot den ende frälsaren Kristus, som ensam är vår rättfärdighet. Må alltså den som kan hålla sig fast till denna enda artikel. De övriga, som lida skeppsbrott, må vi låta föras vind för våg, till dess de återvända till skeppet eller simma i land. Men mera om vederdöparna en annan gång, om Herren Kristus vill. Amen.

(I upplagan 1538 tillfogas här följande:)

 Det väsentliga och allvarliga i denna klagovisa är, att vi icke få hoppas på någon ro eller något slut på klagovisorna, så länge Kristus och Belial icke kunna förlikas (2 Kor. 6, 15), Ett släkte går, och ett annat kommer. Om en sekt dör ut, uppstår genast en ny, ty djävulen sover icke och slumrar icke. Jag, som redan varit tjugo år i Kristi tjänst, kan sannerligen, ehuru jag ingenting är, intyga, att jag anfallits av mer än tjugo sekter, av vilka några helt och hållet försvunnit, medan andra ännu röra sig, liksom då det rycker i döende insekters vingar.

 Men tid efter annan kallas nya till liv av Satan, denne gud för alla sektbildare. Så uppstod också nu sist den sekt, som jag minst av allt hade förutsett eller väntat, deras som lära, att tio Guds bud skola undanskaffas ur församlingen, eftersom människorna icke böra skrämmas med lagen utan mildeligen förmanas, genom att Kristi nåd förehålles dem.1 [37] Så går profeten Hoseas ord i uppfyllelse: »Dock bör man icke gå till rätta med någon» (Hos. 4, 4) eller Mikas: »Hören då upp att predika» (Mika 2, 6), som om vi icke visste eller aldrig hade lärt, att en bedrövad och förkrossad ande bör upprättas genom Kristus, medan en förhärdad farao, för vilken Guds nåd förgäves predikas, bör förskräckas genom lagen. Själva tvingas de dock att framställa, huru vreden uppenbaras över onda och otrogna, liksom lagen vore eller kunde vara något annat än en uppenbarelse av vreden. Så stor är förblindelsen och så stort högmodet hos dessa människor, som »själva fällt domen över sig» (Tit. 3, 11).

 Om Ordets tjänare vilja befinnas trogna och kloka på Kristi dag, böra de alltså vara vissa om att den helige Paulus icke talat fåfängt eller profeterat i vädret, då han sagt: »Ty partier måste ju finnas, för att det skall bliva uppenbart, vilka bland eder som hålla provet» (l Kor. 11, 19). En Kristi tjänare bör veta, menar jag, att så länge han lär rent om Kristus, skall det icke ens bland våra egna anhängare fattas förvända människor, som söka förvilla församlingen. Och han bör stärka sig med den tröstegrunden, att det icke kan finnas frid mellan Kristus och Belial, mellan ormens säd och kvinnans säd. Ja, han bör glädja sig över att han nödgas möta sekter och upprorsandar, som oavbrutet följa på varandra. Ty vår ära ligger i vårt samvetes vittnesbörd om att vi befinnas stå och kämpa för kvinnans säd mot ormens säd. Denna må väl stinga oss i hälen och icke upphöra därmed. Å vår sida skola vi icke upphöra med att söndertrampa hans huvud genom Kristus, hans egentlige förtrampare, vilken är välsignad i evighet. Amen.