Forts. från föreg. sida

Nu komma vi till den andra delen, om den yttre människan. Här vilja vi svara alla dem, som förargats över det förra talet och som bruka säga: »Hör, är nu tron allt, och räcker tron allena till att göra människan from, varför äro då goda gärningar påbjudna? Så vilja vi vara vid gott mod och ingenting göra!»

Nej, icke så, kära människa! Väl vore det så, om du vore allenast en inre människa och redan hade blivit helt och hållet andlig. Men sådant sker ej förrän på den yttersta dagen. Här på jorden är och förbliver endast en begynnelse och en tillväxt, vilken skall bliva fullkomnad i den tillkommande världen. Därför kallar aposteln det också »primitias spiritus», det är Andens förstlingsgåva. Därför hör det hit, som ovan sades: En kristen är en tjänstaktig tjänare för alla och var man underdånig. Där han är fri, där behöver han intet göra (nämligen till sin rättfärdighet inför Gud), men där han åter är tjänare, där måste han göra allt. Hur detta tillgår, vilja vi nu se.

Om ock människan invärtes, till själen, är genom tron tillfyllest rättfärdig och har allt, vad hon bör hava, utom att samma tro och rikedom alltid måste tilltaga ända till det tillkommande livet, så förbliver hon dock ännu i detta lekamliga liv på jorden, och måste styra sin egen kropp samt umgås med människor. Här begynna nu gärningarna, här får människan ingalunda gå sysslolös. Kroppen måste sannerligen drivas och övas med fasta, vaka, arbete och allt slags måttlig tukt, så att den får likhet med den inre människan, med tron och andens lydnad och ej hindrar och står i vägen, såsom dess natur är, där den icke tuktas. Ty den inre människan är väl ett med Gud, glad och frimodig för Kristi skull, som har gjort henne så mycket gott, och vill med all håg och lust tjäna Gud igen för intet och av fri kärlek. Men så finner hon nu i sitt kött en motsträvig vilja, som vill tjäna världen och trakta efter vad henne lyster. Det kan då tron icke tåla, utan lägger sig med glad iver på hennes hals för att dämpa och stävja henne. Såsom Paulus säger i Rom. 7:22, 23: »Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag; men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar.» Likaledes i 1 Kor. 9:27: »Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet.» Vidare i Gal. 5:24: »De som höra Kristus Jesus till, hava korsfäst sitt kött tillika med dess lustar och begärelser.»

Men dessa gärningar böra ingalunda ske i sådan mening, att människan därigenom skulle bliva from inför Gud, ty denna falska mening kan tron icke fördraga, eftersom tron allena är och skall vara vår rättfärdighet inför Gud, utan blott i den meningen, att kroppen må hållas i lydnad och bli renad från sina onda lustar, och så att ögat må hava akt på de onda lustarna blott för att utdriva dem. Ty eftersom själen är genom tron ren och älskar Gud, så vill den gärna, att likaledes allting måtte vara rent, framför allt hennes egen kropp, och att var man måtte med henne tillika älska och prisa Gud. Så händer då, att människan för sin egen kropps skull ej kan vara overksam, utan måste öva många goda gärningar i det syftet, att hon må hålla den i tukt. Och likväl äro gärningarna ej det rätta goda, varigenom hon blir rättfärdig och from inför Gud, utan hon gör dem av fri kärlek, för intet, för att behaga Gud. Hon söker eller åsyftar ej därmed något annat än att det alltså behagar Gud, vars vilja hon gärna på bästa sätt vill främja.

Därav kan då var och en själv taga mått och steg för kroppens späkande. Man fastar, vakar, arbetar, så mycket man ser vara nödigt för sin kropp för att dämpa dess okynne. Men de andra, som mena sig bliva fromma genom gärningar, inrikta ej sin uppmärksamhet på köttets späkande, utan se blott på gärningarna och mena, att om de blott göra många och stora sådana, så är det väl gjort och de bliva därmed fromma. Stundom förstöra de därmed sitt förstånd och fördärva dessutom sin kropp. Detta är en stor dårskap och okunnighet om det kristna livet och tron, att de sålunda vilja bliva fromma och saliga genom gärningarna utan tro.

För att nu använda en liknelse, så böra en kristen människas gärningar (sedan hon genom sin tro av Guds blotta nåd blivit rättfärdig och salig för intet) ej anses annorlunda än såsom Adams och Evas gärningar i paradiset. Därom står skrivet i 1 Mos. 2:15: »Så tog nu Herren Gud mannen och satte honom i Edens lustgård, till att bruka och bevara den.»

Nu var Adam av Gud skapad, from och rättfärdig, utan synd, så att han genom sitt arbete ej behövde bliva from och rättfärdig. Dock, för att han ej skulle gå sysslolös, gav Gud honom som arbete att plantera, bruka och bevara paradiset. Dessa voro då idel fria gärningar, gjorda i intet annat syfte än allenast till Guds behag och ej för att vinna en fromhet, som han redan förut ägde, vilken även vi alla skulle hava ärvt genom den naturliga födelsen.

Så förhåller det sig ock med en troende människas gärningar, som genom sin tro åter är insatt i paradiset och på nytt skapad och icke behöver några gärningar för att bliva rättfärdig, men för att hon ej må gå sysslolös, utan arbeta och bevara sin kropp, är henne befallt att göra sådana frivilliga verk Gud allena till behag.

Alldeles såsom en invigd biskop, när han inviger kyrkan, konfirmerar eller annars övar sitt ämbete, så göra honom ingalunda dessa hans verk till biskop. Ja, vore han icke förut invigd till biskop, så vore väl alla sådana handlingar idel narrverk. Alltså, en kristen, som genom tron gör goda gärningar, blir icke bättre genom dem eller mer helgad och invigd till kristen, (vilket sker allena genom trons förökande) utan ifall han ej redan förut trodde och vore en kristen, så hade alla hans gärningar ingen betydelse, utan vore idel narrverk, ja, straffvärda och fördömliga synder.

Därför äro dessa tvenne satser sanna: »Goda, fromma gärningar göra aldrig någonsin en god, from man, utan en god, from man gör goda, fromma gärningar.» »Onda gärningar göra aldrig någonsin en ond man, utan en ond man gör onda gärningar.» Således måste personen i alla fall först vara god och from, före alla goda gärningar, och de goda gärningarna följa och utgå från den fromma, goda personen. Liksom Kristus säger: »Ett gott träd kan icke bära ond frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt.» Nu är det uppenbart, att icke frukterna bära trädet, såsom träden icke heller växa på frukterna, utan tvärtom bära träden frukterna, och frukterna växa på träden. Såsom nu träden måste finnas till förut, och frukterna icke kunna göra trädet till gott eller ont, utan träden göra frukterna till vad de äro, så måste människan till sin person vara from eller ond, innan hon gör goda eller onda gärningar, och hennes gärningar göra henne icke till god eller ond, utan hon själv gör goda eller onda gärningar.

Något dylikt se vi även i alla hantverk. Ett gott eller dåligt hus gör icke en god eller dålig timmerman, utan en god eller dålig timmerman gör ett gott eller dåligt hus. Intet verk gör sin mästare sådan som verket är, utan sådan mästaren är, sådant blir också hans verk. Så förhåller det sig även med människans gärningar: såsom det är med henne i fråga om tro eller otro, så äro ock hennes gärningar därefter goda eller onda. Och icke tvärtom, att människan efter sina gärningars beskaffenhet är from eller levande. Nej, lika litet som gärningarna kunna göra en troende, lika litet göra de en människa from eller rättfärdig. Men såsom tron gör en människa from och rättfärdig, så gör den ock goda gärningar.

Såsom nu gärningarna icke göra någon from och människan förut måste vara from, innan hon kan göra vad gott är, så är det uppenbart, att tron allena, av idel nåd genom Kristus och hans ord gör personen tillfyllest from och salig. Och intet verk, intet bud är för en kristen nödvändigt till saligheten, utan han är fri från alla bud och gör allt, vad han gör, av fri vilja, för intet, utan att därmed söka sin nytta eller salighet, ty han är genom sin tro och Guds nåd redan tillfreds och salig och gör därför goda gärningar endast till Guds behag.

Omvänt kan icke heller någon god gärning gagna en icke troende till fromhet och salighet, icke heller kan någon ond gärning göra honom ond och fördömd, utan otron, som gör både personen och trädet ont, är det som gör onda och fördömda gärningar. Att man nu bliver from eller ond, har således icke sitt upphov i gärningarna, utan i tron eller otron, såsom den vise säger: »All synds begynnelse är att avvika från Gud och ej förtrösta på honom.» Så lär också Kristus, hur man icke bör begynna med gärningarna, och säger: »I måsten döma så: antingen är trädet gott, och då måste dess frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt vara dålig.» (Matt. 12:33), liksom ville han säga: den som vill hava god frukt, han måste först göra början med själva trädet och plantera ett gott träd.

Den som således vill göra goda gärningar, han må icke göra början med gärningarna, utan med personen själv, som skall göra de goda gärningarna. Men personen kan ingen göra god utom tron allena, och ingen gör henne heller ond utom otron allena. Väl är det sant, att gärningarna göra oss fromma eller onda inför människor, d.ä. de visa i yttre avseende, vem som är from eller ond. Såsom Kristus säger i Matt. 7:20: »Alltså skolen I känna dem av deras frukt.» Men det ligger i skenet och i det yttre. Och detta yttre sken förvillar mycket folk, som skriva och lära, hur man skall göra goda gärningar och bliva from, varvid de likväl icke alls tänka på tron. Blint gå de åstad, och den ene blinde leder den andre. De plåga sig med många gärningar och komma dock aldrig till den rätta fromheten. Paulus säger om dem i 2 Tim. 3:5, 7: »De skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft. De hålla alltjämt på med att lära, men kunna aldrig komma till kunskap om sanningen.»

Den som nu ej vill gå vilse tillsammans med dessa blinda, han måste se något längre än till gärningarna, buden och gärningsläran. Han måste framför allt fästa avseende vid personen, huru den kan bliva from. Men personen, d.ä. själva människan, blir icke from och salig genom bud och gärningar, utan genom Guds ord (det är genom hans löfte om nåd) och genom tron, för att hans gudomliga ära må bliva beståndande, att han icke genom våra gärningar utan genom sitt nådesord för intet och av sin blotta barmhärtighet gör oss saliga.

Av allt detta är nu lätt att förstå, när goda gärningar skola förkastas och när de icke skola förkastas, ävensom huru alla läror böra förstås, vilka driva goda gärningar. Ty där det falska tillägget och den förvända meningen finnes, att vi skola bliva fromma och saliga genom gärningarna, där äro gärningarna icke mer goda, utan i grund fördömliga, ty de äro icke då fria, utan försmäda Guds nåd, som allena gör oss fromma och saliga genom tron, vilket gärningarna aldrig förmå åstadkomma, även om de inlåta sig därpå, samt just därmed ingripa i nådens ämbete och ära.

Vi förkasta därför icke goda gärningar för deras egen skull, utan för det onda tilläggets, den falska och förvända meningens skull, som gör, att de endast synas goda och likväl icke äro goda. De bedraga därmed sin görare och även andra liksom glupande ulvar i fårakläder.

Men just denna onda tillsats och förvända mening i gärningarna är oövervinnelig, där tron icke finnes. Den förvända meningen måste bo i varje verkhelgon, till dess tron kommer och förstör den. Ty naturen förmår ej av sig själv utdriva den, ja icke ens igenkänna den, utan håller den för ett kostligt, saligt ting. Därför bliva ock så många bedragna genom den.

Fördenskull, ehuru det väl är gott att skriva och predika om ånger, syndakännedom, gottgörelse, kors, försakelse m.m. men man icke går vidare ända till tron, så äro de visserligen idel djävulska och förförande läror.

Man bör icke predika blott den ena delen av Guds ord, utan även den andra. Buden skall man predika för att förskräcka syndare och för att uppenbara deras synder, för att de må ångra sig och vända om. Men därvid bör man icke stanna. Man måste också predika det andra ordet, löftet om nåd, för att undervisa om tron, utan vilken buden, ångern och allt annat förgäves predikas. Väl finnas ännu predikanter, som predika syndaånger och nåd, men de utveckla icke buden och Guds löfte så, att man kan lära sig, varifrån och hur ångern och nåden komma. Ty ångern uppkommer av budorden, tron åter av Guds löfte. Människan blir alltså genom tron på Guds ord rättfärdiggjord och upphöjd, sedan hon börjat frukta Guds bud så att hon blivit förödmjukad och bringats till självkännedom.

Detta vare sagt om gärningarna i allmänhet och om det, som en kristen bör öva beträffande sin egen kropp. Nu vilja vi tala om nera gärningar, om dem som den troende gör gentemot andra människor. Ty människan lever icke allenast i sin kropp, utan också bland andra människor på jorden. Därför kan hon icke vara utan gärningar gentemot dem, hon måste ju tala och ha att göra med dem, fastän hon icke behöver sådana gärningar till sin rättfärdighet och salighet. Därför bör hennes tanke i alla gärningar vara fri, och riktad endast därpå, att hon med det som hon gör må tjäna andra människor och vara dem till nytta, utan annat mål än allenast andras behov. Detta är då ett rätt kristet liv, och där går då tron åstad och är verksam genom kärlek, såsom Paulus undervisar galaterna.

Då han först hade undervisat filipperna, huru de ägde all nåd och fullhet genom sin tro på Kristus, så undervisar han dem vidare och säger: »Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, fria från genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv. Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras.» (Fil. 2:1-4) Se, där har Paulus tydligt framställt ett kristet liv så, att alla gärningar böra vara inriktade på nästans fördel, emedan var och en har nog för sig själv i sin tro och allt annat verk och liv återstår för honom endast till att därmed tjäna sin nästa av fri kärlek. Därjämte framhåller han Kristus som ett exempel och säger: »Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds skepnad» och hade nog för sig själv och icke behövde leva, verka och lida, för att därigenom bliva from eller salig. »Dock utblottade han sig själv i det han antog tjänare-skepnad.» Han har gjort och lidit allt i ingen annan avsikt än till vårt bästa och ehuru han var fri, har han för vår skull blivit en tjänare.

Alltså bör en kristen, rik och mättad såsom hans huvud Kristus, även låta sig nöja med sin tro och alltid föröka den, ty den är hans liv, fromhet och salighet och giver honom allt, vad Kristus och Gud har, såsom ovan är sagt. Och Paulus säger, i Gal. 2:20: »Det liv som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son.» Men ehuru han nu sålunda är alldeles fri, så bör han återigen självvilligt bliva en tjänare till gagn och hjälp för nästan, med vilken han skall handla och umgås så, som Gud genom Kristus har handlat med honom. Och detta allt för intet, utan att därmed söka något annat än allena Guds välbehag i det han tänker: välan, min Gud har utan all min förtjänst, alldeles för intet och av idel barmhärtighet givit åt mig ovärdiga och fördömda människa i och genom Kristus en överflödande rikedom av all rättfärdighet och salighet, så att jag framgent intet mer behöver än allenast tro att det är så. Ack, så vill ock jag igen fritt och för intet med fröjd göra det som väl behagar en sådan Fader, som har överhopat mig med sina översvinneliga nådeskatter. Jag vill också bli en kristen gentemot min nästa och icke göra något annat än allenast det jag ser vara nödigt, nyttigt och saligt för honom, såsom ock Kristus har gjort emot mig. Ty själv har jag redan genom min tro allt tillfyllest i Kristus.

Se, så härflyter ur tron kärlek och lust till Gud och ur kärleken åter ett otvunget, villigt och glatt liv till nästans tjänst för intet. Ty på samma sätt som vår nästa lider nöd och behöver det vi hava till övers, just så hava vi också själva lidit nöd inför Gud och varit i behov av hans nåd. Såsom nu Gud genom Kristus har hjälpt oss för intet, så böra ock vi därför med vår kropp och dess gärningar intet annat än hjälpa nästan. Härav se vi nu, huru ett kristet liv är ett högt och ädelt liv, som nu tyvärr i hela världen ej blott ligger nere, utan också är okänt och icke mer predikat.

Så läsa vi, i Luk. 2:22, att jungfru Maria efter sex veckor gick upp till templet och lät rena sig efter lagen såsom alla andra barnaföderskor, oaktat hon icke var oren såsom de eller skyldig till en dylik rening, som hon ju inte behövde. Men hon underkastade sig det likväl av fri kärlek för att icke förakta de andra kvinnorna utan vara lik de övriga. Så lät också Paulus omskära Timoteus icke för att det var nödigt, utan för att icke ge de i tron svaga judarna anledning till onda tankar, under det att han tvärtom alldeles icke ville låta omskära Titus, då man yrkade på att sådant måste ske och vore nödigt till saligheten. Och Kristus frågade Petrus, i Matt. 17, då av hans lärjungar krävdes skattepenning, om icke konungens barn vore befriade från att giva skatt, vartill Petrus svarade ja. Dock befallde han honom gå till havet och sade: »Men för att vi icke skola bliva dem till en stötesten, så gå ned till sjön och kasta ut en krok. Tag så den första fisk som du drager upp, och när du öppnar munnen på honom, skall du där finna en silverpenning. Tag den, och giv den åt dem för mig och dig.» Detta är ett lämpligt exempel till denna lära, då Kristus kallar sig och de sina konungabarn som intet behöva och likväl ödmjukar sig, är villig att tjäna och giver skatt.

Lika litet som nu denna gärning var nödig för Kristus eller tjänade till att göra honom rättfärdig och salig, lika litet äro ock alla andra, hans och hans kristnas verk nödvändiga till frälsning, utan de äro idel frivilliga tjänster andra till gagn och förbättring. Så borde det ock förhålla sig med alla präster, klosters och stiftelsers gärningar, så att nämligen envar övade sitt stånds och sin ordens verk allenast i det syftet att tjäna andra för att tukta sin kropp och för att giva exempel åt andra som även behöva tygla sin kropp. Härvid bör man dock alltid väl lägga märke till att man ej företager sig sådant för att därigenom vilja bliva from och salig, vilket tron allena förmår åstadkomma.

Så bjuder också Paulus i Rom. 13 och Tit. 3, att man bör vara världslig överhet underdånig och lydig icke för att därmed bliva rättfärdig, utan för att tjäna andra och överheten, samt att man bör följa deras vilja av kärlek och ett otvunget hjärta. Den som nu hade denna kunskap, han kunde väl reda sig mitt bland de otaliga bud och lagar, som utgå från påven, biskoparna, klostren, stiften, furstarna och överhetspersoner, vilka några galna prelater så yrka och strängt hålla på, som vore de nödvändiga till frälsning i det de, ehuru med orätt, kalla dem kyrkans bud. Ty en frigjord kristen talar sålunda: Jag vill fasta, bedja, göra det ena och det andra, som är påbjudet, icke för att jag behöver sådant eller tänker bliva from och salig därigenom, utan jag vill göra påven, biskopen, församlingen, mina medbröder och överhet till viljes, liksom Kristus gjort mig vida större tjänster och lidit allt för min salighet, oaktat det för honom själv alls icke varit av nöden. Och ehuru tyrannerna göra orätt i att fordra sådant, så skadar det mig dock intet, så vida det icke är emot Gud.

Härav kan då envar bilda sig ett säkert omdöme om alla verk och bud och kan göra åtskillnad dem emellan ävensom mellan blinda, dåraktiga och rättsinniga präster. Ty den gärning, som icke är inriktad på att tjäna nästan eller att lyda hans vilja, såframt han icke tvingas att göra emot Gud, är ingalunda en god kristen gärning. Därav kommer det, att jag befarar, att få stiftelser, kloster, kyrkor, altaren, mässor, testamenten äro kristna, icke heller fastor och böner till vissa helgon. Ty jag fruktar, att envar i allt sådant söker blott sitt eget och tror sig därmed gottgöra för synderna och bliva salig. Vilket allt kommer av okunnighet om tron och den kristna friheten och av att somliga blinda präster driva folket därtill och framhålla ett sådant liv med försäkringar om avlat, men aldrig någonsin undervisa om tron.

Men jag råder dig så: vill du grunda någon stiftelse, bedja, fasta, så gör det icke i det syftet, att du därmed ville göra dig själv något gott, utan giv ut det fritt, för att andra människor må njuta av det. Så är du en rätt kristen. Vad skall du själv med dina ägodelar och goda verk, som du har till övers för att försörja och regera din kropp, då du (för själen och saligheten) har nog av tron, vari Gud har givit dig allting? Se, så måste Guds gåvor flyta ut ifrån den ene till den andre och bliva gemensamma, så att envar tager sig an sin nästa så, som vore han själv nästan.

Ifrån Kristus strömma de över till oss, från honom, som i sitt liv har antagit sig oss, såsom hade han själv varit det vi äro. Ifrån oss skola de åter strömma till dem, som äro i behov därav, och det så helt, att jag för min nästas skull måste inför Gud nedlägga även min tro och rättfärdighet för att överskyla hans synder och taga dem på mig och ej göra annorlunda, än som om de vore mina egna, såsom ock Kristus har gjort för oss alla. Se detta är kärlekens natur, där den är sann. Men sann är kärleken, där tron är sann. Därför tillerkänner den helige aposteln kärleken den egenskapen, 1 Kor. 13: att den icke söker sitt, utan det som tillhör nästan.

Av allt detta följer nu denna slutsats, att en kristen människa icke lever i sig själv, utan i Kristus och för sin nästa, i Kristus genom tron, för nästan genom kärleken. Genom tron far hon upp över sig själv till Gud, från Gud far hon åter ned under sig själv genom kärleken och förbliver dock alltid i Gud och i den gudomliga kärleken. Såsom Kristus, i Joh. 1:51, säger: »I skolen få se himmelen öppen och Guds änglar fara upp och fara ned över Människosonen.»

Se, det är den rätta, andliga, kristna friheten, som gör hjärtat fritt från alla synder, lagar och bud och som står så högt över all annan frihet, som himmelen är hög över jorden. Gud låte oss rätt fatta och behålla den friheten! Amen.