Denna högtidsdag har långt tillbaka i tiden kallats Kristi uppenbarelses högtid. Man säger, att tre uppenbarelser inträffat på en och samma dag, fast inte samma år, nämligen att Kristus uppenbarade sig för de vise männen från Österlandet genom stjärnan, vid Jordan, där han döptes av Johannes, och vid bröllopet i Kana i Galileen, där han gjorde sitt första under. Det må nu vara hur som helst med den saken, att uppenbarelserna skedde på samma dag eller inte. Det är i varje fall härliga tilldragelser och särskilt den, som denna dagen berättar om de vise männen. Ty därmed har Herren uppenbarat sig inte endast för judarna utan också för hedningarna, för att judarna inte skulle kunna säga, att han fördolt sig, så att ingen vetat om honom.

Att han enligt Guds beslut skulle komma från judarna, inte som en stor konung utan så fattig, att han knappt kunde finna en boning, när han skulle födas, det gör hans ankomst mycket anstötlig och förargar judarna än idag. Därför var det av nöden, att Gud uppenbarade och bekantgjorde honom även för hedningarna, så att det, även om det gick fattigt och eländigt till med honom, ändå skulle överallt bli predikat och utropat om honom på ett härligt sätt. Ty det var ju ingen ringa sak, att de vise från Österlandet vandrade en så lång väg och lät ropet ljuda om detta barn i Jerusalem, liksom Simeon och Hanna i templet, änglarna i skyn och herdarna i Betlehem gjorde. Alla hör de samman med detta barn. Alla sjunger och talar om honom. Ja, detta barn blir på det hjärtligaste sätt utropat, så att judarna skall lägga märke till det och ta emot det.

Vad nu denna dagens berättelse beträffar, så omtalar evangeliet med synnerlig noggrannhet, hur de vise först kommer till Jerusalem och där söker Kristus. Ty eftersom Jerusalem var huvudstaden och detta barn skulle vara judarnas konung, så kunde de inte tänka sig annat, än att de skulle finna det i Jerusalem. Men de tog fel, när de tänkte så. De finner inte barnet i den präktiga staden Jerusalem utan i den fattiga småstaden Betlehem.

Låt oss ge noga akt på detta! Vill vi komma till detta barn och finna det, så får vi inte följa våra tankar eller vårt förnuft, utan bör hålla oss till Ordet allena och inte låta oss lockas därifrån. Låter vi Ordet fara, så är anstöten genast där. Barnet har visserligen ett stort och härligt namn, men det är samtidigt ringa och fattigt och vill därför inte låta sig finnas i Jerusalem bland de stora och högt uppsatta. Därför måste vi, som de vise här gör, hålla oss till Ordet och inte låta oss förföras av världens prakt. Den som föraktar Ordet och inte vill höra vad och hur Skriften vittnar om detta barn, utan dömer efter det yttre anseendet, han kommer inte till Kristus och finner honom inte heller.

Det ser vi på de påviska. De låter Ordet ligga obrukat och målar sig en Kristus, sådan det lyster dem. Det behagar dem inte, att han allena skall vara Frälsaren. Därför gör de sig egna verk och en egen gudstjänst, i avsikt att få njuta sådant tillgodo vid sidan om Kristus. Vidare anropar de jungfru Maria, att hon skall blidka sin Son och menar, att sådan åkallan och bön skall vara dem en Frälsare. Men allt detta är idel lögn. Ty låter man Ordet fara och famlar efter Kristus utanför Ordet, så får man fatt i djävulen, som sedan inbillar människorna, att Kristus är en domare och fångvaktare, inför vilken man inte kan bestå utan helgonens förböner. Så har det i påvedömet gått så längt, att alla satt mer tro till jungfru Maria och helgonens förbön än till Herren Kristus själv. Därför är djävulen också mycket angelägen att slita oss loss från Ordet och föra oss in på våra egna tankar utanför Ordet. Ty då vet han, att han har vunnit och vi förlorat. Det är således en den högsta och bästa konst att hålla sig fast vid Ordet och inte om gudomliga ting tänka något annat, än det Ordet säger. Men det vill mycken möda till, innan man kan få människor dithän. Många kan man alls inte förmå att ifråga om nattvarden förbli vid Ordet. De dömer som ett kreatur, blott och bart efter vad de ser, att där nämligen inte finns något annat än bröd och vin och att Kristi lekamen och blod inte är med. De betraktar alltså endast gärningen utan Ordet. Detta kan man kalla att välja skalet och låta kärnan, vår Herre Kristi ord, vara. Så gjorde också dessa textens vise, när de först tänkte sina tankar om Kristus. När de genom en gudomlig uppenbarelse förstått, att judakonungen var född, beger de sig strax till Jerusalem och menar att de skall finna honom i ett kungligt slott och en präktig kammare. Och hur skulle väl förnuftet kunna tänka annorlunda om en konung? Men sådana tankar måste bort, eftersom de låg utanför Ordet. De misstar sig och finner inte barnet i Jerusalem, som ändå var den heliga staden, där Gud själv bodde. Skall de finna barnet, så måste de följa Ordet. Det är den rätta stjärnan, den klara solen, som hänvisar till Kristus. Alltså ser man i de vise ett förträffligt exempel på en skön och stark tro, eftersom de låter alla andra tankar, som de i likhet med hela världen hyst, vika från sina ögon och sina hjärtan och rätt och slätt följer Ordet, som räcks dem från profeten Mika. De stöter sig inte på, att de visas bort från Jerusalem, där den rätta gudstjänsten var och Gud själv bodde, alltså från Herren vår Gud och hans tempel till ett stall i Betlehem, fastän de inte sökte en tiggare utan en konung. Såsom det blir dem sagt, så gör de och låter inte sina egna tankar vålla oro. De ser bara på, vad Mika säger och blir därvid. Denna tro bör man med all rätt berömma som ett ovanligt exempel. Ty om jag hade varit där, skulle jag själv ha hållit mig till templet och tänkt: "Här bor Gud. Skall barnet finnas någonstädes i världen, så måste det finnas här, där hela prästadömet och gudstjänsten är." Men Gud har annat i sinnet. Han vill inte låta sin Son finnas bland översteprästerna, lika litet som man idag finner honom hos påven och hans anhang. Han har tvärtom i sinnet att alldeles avskaffa judarnas prästerskap och regering, det ena med det andra, eftersom de trotsade därpå och förhävde sig så storligen över att de var präster, leviter och Guds folk och hade templet. Sådant högmod kunde och ville Gud inte tåla. Därför måste templet, gudstjänsten och prästadömet, som de så förlitade sig på, skaffas bort det ena med det andra. Men det fattiga Betlehem måste fram i ljuset och vara Guds Sons första härbärge.

Detta är nu första stycket av denna berättelse, som innehåller en särskilt nödvändig och nyttig påminnelse om, att de vise, när de sökte den nyfödde konungen, inte, såsom de tänkte, fann honom i Jerusalem. Skulle de finna honom, så måste de ha fram profeten Mika och lyssna till honom. När de nu får tag i Ordet och låter sina egna tankar fara, så drar de villigt ut ur den heliga staden Jerusalem till den ringa staden Betlehem och stöter sig inte därpå. Då ger Gud dem den uppmuntran, att stjärnan åter visar sig, så snart de kommer utanför Jerusalem, och lyser för dem ända till Betlehem, tills de var vid dörren till det hus, där barnet var. Sådan uppmuntran behöver de också så väl, ty de finner ingenting annat där än fattigdom och armod. Josef och Maria är inte hemmastadda där, barnet ligger i en krubba. Där finns knappt ett glas vatten att få.

Hur rimmar sig sådant med en konung? Om man vill driva gäck med folk, så skulle man visa dem sådana vägar. Men de fromma männen låter inte förvilla sig. De håller fast vid vad de hört av profeten Mika och sett av stjärnan. Trots ringheten och fattigdomen faller de därför ned inför barnet, tillber det och tar fram sina skatter för att ge det skänker. Sådan är nu berättelsen.

Här skall vi framför allt inte glömma den stora och underbara trösten, att Gud kallar även hedningarna in i Kristi rike och upptar dem till sitt folk, fastän de inte som judarna är omskurna och underställda lagen. Här har vi hedningar ett säkert vittnesbörd om, att vi inte skall förtvivla, såsom hörde vi inte Kristus till, utan istället ta emot honom likaväl som judarna, fastän vi inte som de hör hans eget folk till. Ty dessa visa var ju hedningar, som på hedniskt sätt hade sina präster och sin gudstjänst, men utan Guds ord och befallning. Dessutom var de oomskurna. Trots allt detta kommer de såsom främlingar utan all förskyllan eller värdighet till ljuset, nämligen Herren Kristus och tar emot honom. Han tar också emot dem och låter deras tillbedjan och skänker behaga sig väl. Detta är skrivet oss till uppmuntran, att vi skall tacka Gud, för att han genom Kristus på jorden upprättat ett sådant rike, där det inte går efter förtjänst utan efter nåd med oss, som inte är hans folk.

För det andra bör vi också lära av denna berättelse, hur vi på rätt sätt skall förhålla oss mot vår käre Herre Kristus, att vi nämligen inte skall stöta oss på hans ringhet utan med dessa vise inför världen bekänna och av hjärtat söka och tillbedja honom såsom vår Frälsare. Och eftersom hans rike på jorden befinner sig i så stor ringhet och fattigdom,så skall vi med våra penningar, våra ägodelar och allt vad vi förmår gärna hjälpa till, att hans rike, som av djävulen och världen blir så illa hindrat och förtryckt, måtte främjas och förökas. Vi kan än idag ta fram våra gåvor och ge åt honom, såsom de vise gjorde. Ty hans ord säger: "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig." Matt. 25:40.

Den som med pengar och ägodelar bistår fattiga, nödlidande och övergivna människor, den som hjälper till, så att ungt folk kan gå i skola och undervisas i Guds ord och andra lärostycken, så att de i sinom tid kan ta del i kyrkans tjänst, han offrar och ger alltså åt det fattiga barnet Jesus, som, så snart det blivit fött, inte endast befann sig i armod och fattigdom utan också för tyrannen Herodes' skull måste rymma ut ur landet och fly till Egypten.

Till denna flykt och långa resa skaffade Gud medel genom de vise åt barnet, dess fosterfar och jungfru Maria. Det torde inte ha varit någon ringa gåva, eftersom evangelisten säger, att de tog fram sina skatter. Och då vi inte kan tvivla på deras hjärtelag mot barnet Jesus, att de erkände honom som Guds Son, den evige konungen och Frälsaren, så måste vi tro, att de gav honom rikliga gåvor. Detta skulle också påminna oss om, att fattiga kristna, som lider förföljelse och elände, inte skall förtvivla. Gud skall, förr än han låter en fattig kristen lida nöd och dö av hunger, få tag i en männnska över hundra mil bortifrån för att komma till undsättning och hjälp. Så tröstar oss nogsamt hans enfödde Sons exempel. Utom på själva tilldragelsen bör man ge väl akt på profeten Mikas förutsägelse, i vilken han ganska skönt tecknar Herren Kristus. Orden lyder så: "Du Betlehem i Juda land, inte är du minst bland Juda furstar, ty från dig skall utgå en furste, som skall vara en herde för mitt folk Israel."

I detta profetord har Gud, såsom judarna själva erkänner, uppenbarat, att man skulle vänta Herren Kristus i Betlehem, att han skulle födas där. Detta är en särskild ära, som gör det ringa och fattiga Betlehem till en tusen gånger härligare stad än Jerusalem. När profeten säger, att Betlehem är litet och föga ansett av världen, ändrar evangelisten profetens ord och förklarar att den inte är liten eller ringa. Och detta därför att Gud ärar det fattiga Betlehem så högt, att han låter sin Son födas där. Det måste väl vara en ära över all annan, som någon stad i hela världen åtnjutit.

Det är alltså underbara ord med vilka evangelisten prisar Betlehem när han säger: "Från dig skall utgå en furste, som skall vara en herde för mitt folk Israel." Här har vi en hugnelig text, som lär oss, för vem vi skall anse och akta Herren Kristus, att han, fastän han inför världen är arm, fattig och föraktad, född i en ringa och torftig vrå, ändå är en Herre och furste över Israel, d. v. s. över Guds folk.

Vad detta är för ett herradöme, det har vi hört av ängelns predikan på juldagen, som också kallar Kristus en herre, men ingalunda därför, att han vill plåga och förtrycka människorna. Därför nämner profeten orten vid namn och säger: "Du, Betlehem som är så ringa." Liksom ville han säga: "Om denne herre ville vara stor och ståtlig inför världen och skicka sig så, att man skulle vara rädd för honom, så hade han väl funnit en annan ort, där han låtit sig födas. Men här är ingen prakt, ingen makt, inga penningar och ägodelar, inga svärd, inga gevär. Därför går han förbi de stora och ståtliga orterna, Jerusalem den heligaste och Rom den mäktigaste bland städer, och låter sig nöja med det fattiga, ringa Betlehem, för att man genast, när man tänker på staden, som han låter sig födas i, skall kunna inse, hurudan herre han är, nämligen inför världen fattig och arm, men i anden rik på allehanda gåvor."

Hans titel är Herre och Furste. Däremot ser man på hans födelse, på staden där han föddes, ja, på allt vad han äger här i världen, att han är fattig och arm och att man hos honom inte finner någon konungslig eller furstlig prakti. När han nu är herre och furste, men ändå inför världen inte är härlig utan ringa och fattig, måste det inte då förhålla sig med hans härlighet så, att just han, som i världen är räknad som ringa och fattig ändå är mäktig och rik i det, vari världen är arm och torftig? Han är med andra ord rättfärdig och världen är syndfull, han är evig men världen är dödlig, han är djävulens överman, medan världen låter sig styras och drivas av djävulen, han är from men världen är ond, han är Gud behaglig, medan världen är under Guds vrede, han är det eviga livets herre, medan världen hör helvetets avgrund till.

Sådant är detta barnets herradöme och därför skall hans folk ha salig nytta av honom. Lekamligen hjälper han inte, utan att nöden fordrar det eller det rör din salighet och hans ära, ty han är själv arm och fattig. Ingen skall därför tänka, att han av honom skall få gods och penningar. Sådant får man vänta sig av påven och hans likar, som gör sina blinda anhängare till herrar över stora gods och utskiftar land åt dem, såsom Daniel har profeterat. Men detta barnets herradöme skall du söka och göra dig tillgodo endast genom, att han förlåter dig dina synder, gör dig rättfärdig och helig och ger dig den helige Ande och tar dig ut ur djävulens rike och döden och ger dig del av det eviga livet.

Här vill det nu tro till, så att du, som det i början blivit sagt, håller dig flitigt till Guds ord. Den som låter Ordet fara och vill följa sina egna tankar, han mister ju Kristus, som då blir honom inte en Frälsare utan en domare, för vilken han måste fly såsom för djävulen. Ty man fruktar ju, när man varit ond och gjort orätt, att denne skall komma och ta en. Vår käre Herre Kristus vill inte vara en sådan herre, som i hårdhet umgås med de sina, utan han vill vara en herre över sitt folk Israel för att hjälpa det från synden och ge det del av Guds nåd. Ty hans folk består av idel fattiga, eländiga syndare, som är förskräckta och ängsliga för sina synders skull och som gärna vill finna nåd hos Gud. Allt detta ställer Mika mycket skönt samman, både detta att han inte skall vara en världslig furste och detta att han inte heller i det andliga skall vara hård utan hjälpa alla dem, som tror på honom, mot synden, djävulen, döden och helvetet. Över en sådan herre har man ju orsak att fröjda sig.

Så långt leder Mikas profetia de skriftlärda men inte längre. De är kanske rädda för att det ändå är för mycket, ty de ser väl att Herodes står efter att förgöra denne judarnas konung. Därför utelämnar de det övriga, som Mika säger om honom. Liksom ville de säga: "Vi vet inte om någon annan konung i Juda än Herodes nuförtiden." Och ändå står det hos Mika, att en furste över judarna skall födas i Betlehem. De stannar alltså här och vågar inte gå längre. Men profeten talar ännu, fastän han är död och säger, hurudan furste eller konung detta barn skall vara till sin person: "Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar."

Detta sade de skriftlärda inte till Herodes. De förstod det väl knappast själva. Ty det är något dunklare än det förra, att han skall födas i Betlehem och vara en herre över Israels folk. Detta är lätt att förstå och ger klart besked om, att han måste vara en människa.

Men att profeten också tillägger, att hans ursprung hör begynnelsen och evigheten till, det innebär, att han också är evig Gud, som inte först i Betlehem har börjat finnas till. Han är visserligen född i Betlehem och det är ett slags ursprung. Men jämte detta ursprung har han ett annat, nämligen av begynnelsen och av evighet.

Det gäller nu att låta profetens ord vara, vad de är. Först säger han: "Från dig skall utgå", och här säger översteprästerna och de skriftlärde, att utgå är detsamma som att födas, såsom man i vårt språk säger: "Han är därifrån" d. v. s. "han är född där." Således måste ordet ursprung längre fram betyda detsamma: Hans ursprung är av evighet, innan tid och dag och stund fanns.

Vill du veta, varifrån detta barn kommit, så lyssna till profeten Mikas ord, när han säger: "Först och främst ifrån Betlehem." Och sedan? Jo, inte bara från Betlehem, nej, han var till, förrän värld, himmel och jord, sol och måne fanns. Det är omöjligt att fullständigt beskriva innehållet i de orden: förrän tid eller dag fanns. Detta kunde Herodes och judarna inte fatta. Därtill var de inte heller värdiga.

Sådan är den konung och herre, som föddes i Betlehem. En verklig, sann människa, men en som också är utgången av begynnelsen och evigheten, d. v. s. en sann, evig Gud, en sann, verkligt naturlig människa.

Världen känner sig tokig och galen vid tanken på detta. Den kan inte förena dessa båda slag av börd, att barnet även haft en härkomst eller födelse, innan sol och måne skapades. Judarna har inte kunnat lida sådant tal. Sedermera har också många kätterier uppkommit, som bestridit denna lära. Men du, som har Guds ord för ögonen, tänk efter: Av vem kan han väl vara född, om han är född, innan världen kom till? Av ingen annan än Gud. Den slutsatsen måste ju redan förnuftet göra, om det annars tror, att Gud har skapat himmel och jord. Ty vad annat än Gud kan man föreställa sig ha funnits före himmel och jord? Om nu detta barn är utgånget eller fött, förrän himmel och jord skapades, så måste det vara fött av Gud och själv vara Gud, ty utom Gud och det skapade finns ingenting.

Detta är nu den text, på vilken allt hänger. Ty om Kristus endast varit människa, så skulle döden ha dödat honom likaväl som andra människor. Inte ens det hade hjälpt honom att han var född av en jungfru. Ty det är ännu underligare, att Gud gjorde Eva av ett revben, än att Kristus föddes av jungfru Maria. Men däri består det, att jungfru Maria inte endast födde en son, utan en sådan son, som är född före världen. Därigenom är djävulen och döden och mörkrets hela rike övervunnet, eftersom de givit sig i strid med honom, som haft sin härkomst eller födelse, innan världen fanns till.

Ty hade det inte varit så, utan han hade haft sitt ursprung endast från Betlehem, så skulle döden ha uppslukat honom likaväl som mig och dig, jungfru Maria, Johannes Döparen och andra Guds barn. Men hans ursprung är av evighet. Därför måste döden, som dittills slagit alla människor, stå med skam inför detta barn, vår Herre Jesus. Ty eftersom han var Gud, kunde han inte synda, inte anklagas av lagen, inte dödas av döden, inte fördömas av djävulen. Men eftersom han hade sin härkomst i tiden från Betlehem och var född till världen som ett annat barn, så måste han dö. Så händer det, att djävulen och döden själva fastnar i snaran, eftersom de inte ser längre än till hans härkomst från Betlehem. På grund av denna födelse låter detta barn sig dödas en gång. Men just då han ligger i graven säger han: "Jag är till före världen", och tränger sig så med makt genom grav, synd och djävul, så att de inte kan hålla honom kvar.

Ett sådant budskap vill profeten framföra till oss om denne furste, att han har en tvådubbelt ursprung eller födelse och att han därför till sin person är på en gång sann Gud och sann människa, men ändå så, att han är en person och inte två, så att man kan säga: "Kristus är jungfru Marias son, som legat vid hennes bröst och lekamligen vuxit till som en annan människa men samtidigt är han även född av sin Fader, den levande, evige Guden före världen, av evighet." Sålunda är två naturer, den gudomliga och den mänskliga oskiljaktigt förenade i en person, en Kristus, som är sann Gud och sann människa. Detta sade översteprästerna inte till Herodes. Det var väl inte heller, som vi sagt, tillrådligt att låta honom veta och förstå det. Och de förstod det väl inte heller riktigt själva.

Detta är nu en övermåttan underlig börd. Och vill vi fatta den rätt, så måste vi börja med att betrakta födelsen i Betlehem. Den ordningen följer också profeten. Han skriver först om den timliga födelsen. Om den talar han också utförligare än om den andra, som är av evighet. Ty den som vill veta, hur vår Herre Gud är sinnad mot oss, han får börja nedifrån och först lära sig, vad han gjort här på jorden, och hur han uppenbarat sig för människorna. Sedan skall han av detta barn utförligt lära sig inse, att det är fött av evighet, såsom ju också texten säger om det. Och detta kommer då inte att förskräcka utan blir det allra ljuvligaste och trösterikaste.

Men nu är det så olyckligt, att man med sin skadliga och otillbörliga förvetenhet vill börja mästra Guds försyn i det ena eller andra. När Gud vet allting, varför har han inte då hindrat människans syndafall? Varför ser han på och låter världen dra fördömelsen över sig, när han ändå kunde avstyra den och omvända henne, så att hon blev from? Den som med sådana frågor vill börja lära känna Gud, han bryter halsen av sig. Detta var just orsaken till djävulens fall, att han bara ville stiga högre och högre upp. Men det sättet duger inte.

Vill du komma säkert fram och rätt lära känna Gud i hans ord, så måste du börja, som profeten här gör, så att du först kommer till Betlehem och sedan stiger upp till himmelen och evigheten. Vilket ju också Kristus framhåller, när han säger: "Jag är vägen, sanningen och livet. Den, Filippus, som ser mig han har ock sett Fadern." Joh. 14:6, 9. Den som inte vill börja på det sättet utan genast vill fara uppåt och spekulera över, hur Gud regerar, hur han straffar och dräper, han får skylla sig själv, att det går honom illa. Såsom ock den vise säger: "Utrannsakandet av svåra ting, det varder för svårt" (g. ö.). Ordspr. 25:27.

Rätta sättet att lära känna detta barn är således att man först går till Betlehem, d. v. s. ser till, vad för ett ämbete Jesus skall fullgöra och uträtta i världen, nämligen att han, såsom Mika säger, skall vara en furste, som skall frälsa sitt folk ifrån synden och den eviga döden.

När man väl lärt sig detta och sålunda funnit, betraktat och omfamnat detta barn i krubban, så faller det av sig självt, att han inte bara är Marias utan även Guds Son, född av Gud, innan något ännu var skapat. Och av detta skall inte komma någon skada utan tvärtom all glädje och trygghet, eftersom vi genom detta barn kommer till Gud och hans nåd, då vi annars aldrig kunnat hålla honom för en nådig Gud. Detta är nu texten om barnet Jesus i Betlehem.

Men se nu också, hur skändligt Herodes och de skriftlärda beter sig. Herodes förföljer barnet, de skriftlärda föraktar det. Här ser vi, hur Herren Gud kan konsten att lägga en sådan förträfflig text mitt för näsan på människorna, så att de både kan tala och sjunga därom, utan att ändå förstå ett ord därav. Är det inte förunderligt, att de skriftlärda här läser denna text och att Herodes, efter att ha hört den, skickar de vise till Betlehem, medan han till på köpet i sin illslughet säger: "Gå och sök noga efter barnet, och när ni har funnit det, underrätta mig, så att även jag kan komma och tillbe det." Ändå förstår de inte ett ord av det. De har skalet men finner inte kärnan.

Så handlar Gud än idag med otacksamma och vrånga kristna, inte bara med de påviska, som har, läser och känner Bibeln lika väl som vi, utan också med människor av vår lära, att de vet att tala om evangelium, men inte förstår ett ord. Annars skulle de väl med sin vandel bevisa något annat än de gör. Så har de skriftlärda och Herodes profeten i munnen, men om de förstod honom, tror du inte då, att också de gav sig iväg för att söka efter barnet och för att ge det sin hyllning? Men att de inte gör det, utan går bort och skakar av sig alltsammans, det bevisar, att de själva inte vet och förstår, vad de lär andra.

Men de troende har en stor fördel framför de okristna, att de inte bara hör Ordet utan också förstår det och hämtar mycken glädje och tröst därav. Om än världen, påven och våra stolta borgare och bönder står högt över oss ifråga om pengar, ägodelar, makt och ära, så vet vi därför, att de ändå ligger långt, långt under oss i detta stycke, därför att det är så illa ställt med dem, att de, fastän de kan höra, ja, till och med predika och lära ut Ordet, ändå inte förstår det minsta därav. Vilket också deras leverne nogsamt utvisar, att de liksom de förstockade judarna har öron och ändå inte hör och att de med seende ögon intet ser.

Må Gud nådeligen föra oss med de vise männen med sitt heliga ords stjärna till sin Son Kristus Jesus och bevara oss för all anstöt i evighet! Amen.