Detta är ett förträffligt och skönt evangelium. Vi ser här vilket som är den rätta, enda och pålitliga vägen till det eviga livet. Det förefaller som om man hade förlagt det till den heliga Trefaldighetens högtid, just därför att det så klart och tydligt visar skillnaden mellan gudomspersonerna i sammanhang med beskrivningen av det största och högsta verk som Gud gör med oss arma människor nämligen att han frälsar oss från synden och gör oss rättfärdiga och saliga. Ty här står det tydligt om Fadern, att han älskar världen och givit henne sin enfödde Son. Här har vi två särskilda personer, Fadern och Sonen, var och en med sin särskilda välgärning. Fadern älskar världen och skänker henne Sonen. Sonen låter sig givas åt världen; han låter sig, såsom Kristus här säger, t.o.m. upphöjas på korset, liksom ormen i öknen, på det att var och en som tror på honom icke skall förgås utan få evigt liv. Härtill kommer nu också den tredje personen, den Helige Ande, som genom det saliga dopets bad upptänder tron i hjärtat och därmed föder oss på nytt till Guds rike.

Detta är en ganska tröstande predikan, och den bör ge oss ett glatt hjärta inför Gud. Ty vi ser här hur alla de tre personerna och hela gudomen samverkar för och arbetar på, att de fattiga och eländiga människorna skall bli frälsta från synden, döden och djävulen, och i stället vinna rättfärdighet, evigt liv och Guds rike. Hur är det nu möjligt, att vi skulle förskräckas för Gud för att vi är syndare? Hur kan vi hysa ett fientligt hjärta mot honom? Ty om han hade velat fördöma oss för våra synders skull - vilket vi alltid fruktar, i synnerhet när vår sista stund kommer - då hade väl icke Fadern skänkt oss sin Son? Icke hade väl då heller Fadern och Sonen kallat oss till nya födelsens bad och velat samla in oss under den helige Andes vingar. Läran om Guds treenighet är alltså här framställd på bästa sätt och vittnar för oss om Guds kärlek.

Men om detta har vi i näst föregående predikan talat nog. Därför vill vi nu ta för oss detta evangelium stycke för stycke, och det handlar om ett långt samtal som Kristus hade med den skriftlärde Nikodemus, varvid den gode gamle mannen icke kunde reda sig. Vi skall då först se till, vad det var som så fullständigt hindrade honom från att förstå vad Herren talade och ville ha lärt honom. Det är ett gott tecken, att han kommer till Herren, och att han infinner sig om natten, när han nu icke vågar visa det öppet. Hans ord låter oss också förstå, att han icke hade något ont i sinnet mot Herren Kristus, utan satte stort värde på honom såsom en predikant, som var sänd i världen av Gud själv, och hade med stora underverk bekräftat sanningen av sin lära. Detta sade Nikodemus icke av falskhet, såsom fariséerna gjorde, när de i Matt. 22:16 sade: "Mästare, vi vet att du är ärlig och ger en rätt undervisning om Guds väg." Nej, Nikodemus menar uppriktigt vad han säger, att nämligen Kristus måste vara en utmärkt lärare, eftersom Gud med stora underverk bekräftar hans lära.

Detta hans tänkesätt behagar Herren Kristus väl. Och liksom Nikodemus håller honom för den bäste lärare, så håller därför också Kristus den allra bästa predikan om det största och bästa verk, varom predikas kan, nämligen hur man skall kunna få se Guds rike, d.v.s. hur man skall kunna bli fri från synden, få del i Guds nåd och vinna evigt liv. Detta är den predikan, som ingen annan än Guds Son fört med sig från himmelen till oss här nere på jorden, såsom Johannes säger: "Den enfödde Sonen som är i Faderns sköte, han har kungjort det." Det är väl sant, att hela världen alltjämt har grubblat över hur den skall bli salig, och prövat och upptänkt allehanda sätt och vägar därtill. Så hade ju Nikodemus själv den tanken, att han, Gud ske lov, nog vet, utan att behöva fråga efter Kristus, hur han skall kunna bli salig. Han tänkte, att eftersom han var jude och hade lagen, han också hade det företrädet, att han förstod, vad han borde göra, om han ville leva Gud till behag och bevisa den rätta lydnaden mot honom. Därmed slog han sig till ro, och tänkte icke på att åtskilligt kunde förhålla sig på ett helt annat sätt än han trodde, vilket han ock sedan fick höra av Kristus. Detta ser vi ännu på dem, som följer den påviska läran. När en munk kommer så långt, att han kan fullgöra ordensreglerna, då tycker han sig redan sitta i Guds sköte, liksom fariséen i Luk. 18, vilken berömde sig av sin fasta, sitt betalande av tionden med flera goda gärningar.

Överhuvud är alla människors hjärtan så beskaffade. Liksom de blir ängsliga och förskräckta, när de märker att de syndat, så tror och hoppas de tvärtom, att de står väl hos Gud, om de i utvärtes måtto är fromma och icke har på sig någon ond gärning, som kunde göra deras samveten ängsliga eller försagda. Därför företar sig den ene ett, den andra något annat, var och en vad han tror är bra, och tänker sig därmed kunna bestå inför Gud. Juden har Mose lag, munken har sin ordensregel. Och vi lever nästan alla i den inbillningen, att det icke skulle vara någon fara med oss, om vi blott kunde hålla de tio buden. Det tänkte också Nikodemus. Men eftersom han höll Kristus för att vara en stor och ovanlig predikant, så ville Kristus också inför honom bevisa sig vara detta, och ger honom då först denna undervisning: "Sannerligen, sannerligen säger jag dig: om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon icke få se Guds rike." Nå väl. Detta är klara och tydliga ord. Kristus låter här höra sig såsom en lärare, vars make Nikodemus aldrig förr har hört. Därför förstår han icke heller något av det. Blott det förstår han väl, att han ännu icke är född på nytt. Men hur han skall kunna bli född på nytt, det vet han icke. Också du skall nu betänka, vad Herren vill ha sagt med detta. Ty kan man icke få se Guds rike utan att vara född på nytt, så bevisar det ju, att då är vi allesamman fördömda, sådana vi av fader och moder är födda till världen, med både vårt förnuft och vår fria vilja och med alla goda gärningar, som dessa båda, förnuftet och den fria viljan, kan utöva. Det kan icke hjälpas. Hur bedrövligt är det icke då, att man icke undervisar folket om denna nya födelse, utan hänvisar dem, såsom påven gör, till deras egna gärningar, för att de genom dem skall bli saliga. Hur stämmer en sådan lära överens med Kristus och det han säger i evangelium? Man säger: Människan blir salig genom goda gärningar. Men Kristus säger: Är du icke född på nytt, så blir du icke salig.

Nu är det ju sant och obestridligt, att en människa av sig själv och av egen kraft kan vänja sig vid tuktighet, ärbarhet och dygd, såsom man ser på hedningarna. Så ser man ju också, att icke alla människor är mördare, äktenskapsbrytare, otuktiga, tjuvar, drinkare eller lättingar, utan många är inför världen gudfruktiga och ärbara. Allt detta är förträffliga och vackra dygder, till vilka man bör förmana envar, ty Gud fordrar sådana i de tio buden. Men det är säkert, att om där icke också är en ny födelse, så tillhör de djävulen i helvetet, där må sedan vara så många dygder och goda gärningar som helst. De kan icke komma in i himmelen och Guds rike. Detta säger Kristus själv; då kan väl ingen tvivla på det.

Förnuftet kommer ingen väg med detta. Det ställer det ena tillsamman med det andra och gör denna slutsats: att stjäla, mörda och begå äktenskapsbrott, det är sådant som misshagar Gud, och han straffar det; därav följer ju, att det behagar Gud, att man undviker sådana synder, och att han belönar det. Eljest skulle Gud vara orättvis, säger förnuftet. Nu är det sant, att det behagar Gud väl, att man tar sig till vara för dessa och andra synder och gör det som är gott. Han vill icke heller låta det sakna sin lön. Men att få se Guds rike, därtill fordras något annat och större, nämligen att man blir född på nytt, såsom det står här. Gud var icke vred på fariséen (Luk. 18) därför att denne icke var en rövare, äktenskapsbrytare eller orättfärdig såsom andra, eller därför att han fastade och gav tionde. Allt detta skulle tvärtom ha behagat Gud, om icke den skamliga odygden klibbat därvid, att han menade sig skola komma in i himmelen på grund av detta och vara mycket bättre än uppenbara syndare. Därför står det fast: förnuftet är något ädelt och dyrbara viljan att göra det goda likaså. Lagen och de tio buden samt en vacker, ärbar och ostrafflig vandel är alltigenom förträffliga gåvor, för vilka man bör tacka Gud. Men är det fråga om Guds rike och om hur man skall komma ditin, så hjälper varken förnuft eller vilja eller lag eller goda gärningar. Utan då kommer det helt och hållet an på nya födelsen. Utan den kan man icke få se Guds rike, utan måste med förnuftet och den fria viljan, lagen och de tio buden bli och förbli fördömd. Det kan icke hjälpas.

Ja, säger du, då kan jag lika gärna låta bli att göra något gott. Nej det duger icke heller. Därmed gör du Guds dom över dig så mycket svårare. Utan du bör göra båda delarna: beflita dig om att hålla de tio buden och tillika uppriktigt bekänna dig vara en fattig syndare, som måste bli evigt fördömd, ifall det skulle komma an på ditt eget görande. Därför skall du sedan också lyssna till Herren Kristus, hur han tröstar, sedan han, i vad som angår vår första födelse, så alldeles frånkänt oss saligheten.

Nikodemus känner den hårda domen ganska djupt. Han tänker därför på vad nya födelsen kan vara för något, och anmärker, att han väl icke kan födas om igen på lekamligt sätt av fader och moder, samt frågar därför, hur detta skall gå till. Ty icke kan jag, säger han, krypa tillbaka in i min moders liv och födas om igen? Med denna fråga får han då Herren att lära hur nya födelsen tillgår. Ty Herren svarar: "Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande."

Här fäller Herren för andra gången domen över den första födelsen, att den är köttslig och full av synd, samt icke hör till Guds rike. Såsom ville han säga: Du frågar om du måste födas på nytt av din moder. Men om du tusen gånger blev född om igen av henne, så är och förblir du likväl densamme Nikodemus som förut. Av kött kan ingenting annat än kött födas. Därför hör fader och moder icke till denna nya födelse, ty de äro båda två kött och fulla av synd. Till den nya födelsen behöves däremot vatten och Ande. Den som på det sättet är född på nytt, han är en ny människa och kommer in i Guds rike. Detta föreföll utan tvivel Nikodemus besynnerligt, och han lär väl ha tänkt: Skall mitt förnuft och min vilja och därtill lagen och Mose ingenting kunna uträtta, men däremot vattnet göra det? Vad kan meningen med detta vara? Den gode mannen blev så förvirrad, att han icke visste, vad han skulle säga, utan måste bekänna, att han icke förstod ett enda ord härav, fast han mycket väl förstod Moses och de tio buden, och därför ansåg sig för höglärd doktor.

Låt oss nu ge väl akt på orden och reda ut sammanhanget. Det står fast, att vi skall göra goda gärningar och öva oss i att lyda lagen; men det hjälper oss icke till att få se Guds rike. Skall vi få se det, så räcker det icke med andra gärningar, utan där måste bli en helt annan och ny människa. Och det sker icke genom den naturliga födelsen utan genom vatten och Ande. Ty de är de rätta föräldrarna till detta nyfödda foster. Vattnet är icke något annat än det heliga dopet. Ty så säger Kristus i Mark. 16:16: "Den som tror och blir döpt skall bli frälst." Av naturen har dock icke vattnet en sådan kraft. Ty vatten är vatten, d.ä. ett ämne och ett skapat ting, som icke av sig själv kan röra eller förändra hjärtat, ej heller avtvå synden. Smuts på kläder eller hud kan man tvätta bort med vatten, så att det blir rent, men själen kan icke röras eller rengöras med vatten. Men det vatten, varom Herren här talar, och som vi kalla dopvatten, är icke vanligt, naturligt vatten utan ett vatten som är förenat med Guds ord, befallning och löfte. Där kommer två ting tillhopa, vattnet och ordet, och dessa är så förenade med varandra, att man icke kan skilja det ena från det andra. Tar du bort ordet från vattnet, då har du intet dop; tar du vattnet från ordet, så har du heller intet dop. Men om ordet och vattnet får förbli tillsamman, så har du ett vatten i vilket den helige Ande är närvarande och med vilket han föder dig på nytt till Guds rike, d. ä. förlåter dig din synd och gör dig salig.

Därför skall vi ge väl akt på detta språk, och särskilt ha det i minne gent emot sådana människor, som i sin blindhet anser barndopet odugligt och onyttigt. Hur kan du hålla dopet för något odugligt, när du hör, att Kristus själv förordnar vattnet att genom den helige Andes medverkan tjäna till ny födelse? Då nu barnen behöver födas på nytt, och de eljest icke kan se Guds rike, varför skall man då vägra dem dopet eller påstå, att detta vatten, som är förordnat genom Guds ord och förbundet med Guds ord, icke gör dem någon nytta till ny födelse? Icke sant? Kristi ord går ut därpå, att den som skall födas på nytt måste födas på nytt genom vatten. Vattnet utan den helige Ande uträttar visserligen ingenting, men den helige Ande vill dock icke utan vatten uträtta sitt verk hos oss. Det är därför en ond och förskräcklig villfarelse, att man på sina håll företagit sig att döpa barn utan vatten. Ty om dopet skall vara rätt och människan bli född på nytt, så måste icke ordet ensamt, icke Anden ensam, utan också vattnet vara med. Så förordnar Kristus här, och den ordningen får ingen bryta.

Dopet i vattnet ser man med ögonen, men nya födelsens verk, som den helige Ande genom dopet utför i vårt hjärta, ser man icke. Men för att man nu icke må förakta det utvärtes ringa och oansenliga vattendopet, för det att den helige Andes verk är hemligt och osynligt, säger Herren vidare till Nikodemus: "Förundra dig icke över att jag sade dig, att I måsten födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet icke varifrån den kommer eller vart den far, så är det med var och en som är född av Anden."

Dessa ord är ganska enkla, liksom hela verket är enkelt och oansenligt. Det ser ju icke mycket ut för förnuftet, att man har fram ett litet barn eller en äldre människa och förklarar, att hon för syndens skull är i djävulens våld och icke själv kan göra sig fri, och att man likväl i denna stora och djupa nöd icke gör något annat, än att man i Faderns, Sonens och den helige Andes namn nedsänker henne i eller begjuter henne med vatten. Men Kristus säger, att ingen får förakta dophandlingen, därför att den ser så obetydlig ut. Ty den helige Ande uträttar sitt verk i det fördolda. Här är det fråga om tron, som omfattar ordet och icke tvivlar på att det är så som orden säger. Ty du skall aldrig kunna se det med ögonen, eller kunna förstå och fatta det. Så är det också med vinden: du hör den susa, men det är omöjligt för dig att begripa den, så att du skulle kunna säga: här börjar den, här upphör den. På samma sätt är det med dopet. Man ser det utvärtes användandet av vattnet; man hör ordet ljuda eller susa förbi öronen, ordet som säger att det sker i Jesu namn till syndernas avtvående. Den som icke vill hålla sig till ordet, utan fatta eller söka Andens verk på någon annan väg, han far vilse. Ty skall han bli född av Anden, så fordras därtill intet annat eller mera, än att han låter sig döpas med vatten, ger akt på rösten d. ä. ordet, och tillägnar sig det med tron. Då blir han född på nytt till Guds rike. Men på någon annan väg går det icke. Var är nu de smädande partier och svärmare, som icke kan något annat än beropa sig på och berömma sig av den helige Ande? Det är den onde anden, djävulen själv, som besatt dem lekamligen, när dopet, nattvarden och ordet, vilka Kristus dyrt förvärvat åt oss, av dem förkastas såsom till saligheten onyttiga ting. Gud straffe smädeanden! Kristus lär icke så, utan han visar oss till det heliga dopet och till vindens sus, d. ä. till ordet, och låter oss veta, att om vi icke låter oss nöja med vattnet och ordet, så blir vi icke av den helige Ande bevarade och kommer aldrig till någon ny födelse. Låt oss därför taga vara på dopet och ordet såsom vår högsta skatt, eftersom vi med visshet vet, att om vi förblir därvid, så är vi födda på nytt till Guds rike.

Detta är nu läran om hur man skall komma till att bli född på nytt, d. ä. hur man skall komma till Guds rike. Detta är en ny och hittills ohörd predikan, men den allena är pålitlig och rätt och bedrar oss icke. Alla andra läror är däremot falska och bedrager oss, de må inför världen synas hur vackra som helst. Det såg präktigt ut med fariséernas levnad i judendomen och med munkarna och prästeståndet under påvedömet; det är också vackert att se, när en människa förhåller sig anständig och ärbar, och rättar sig efter de tio buden. Men hon blir icke född på nytt därigenom. Vattnet och Anden och intet annat måste göra det. Men dessa låter sig icke märkas eller ses på annat sätt, än såsom vinden med dess susande. Den som lyssnar till susandet d. ä. till ordet och blir döpt, han är född på nytt och blir salig. Men Nikodemus är så intagen i sina egna tankar om lagen och goda gärningar, att han icke kan fatta denna predikan. Vi ser detsamma hos dem av de påviska, som menar väl och icke med uppsåt står emot sanningen. För dem är det alltid en stötesten, att de tänker: Vad nu? Skall vårt görande vara av noll och intet värde? Skulle det icke behaga Gud, att vi fastar så mycket, tjänar honom dag och natt och för ett så strängt liv? Därför tilltalade också Kristus Nikodemus något skarpare, när denne icke ville tro och låta sig undervisas, och sade: "Är du Israels lärare och förstår icke detta?" Såsom ville han säga: Du är en lärare för Guds folk, vilket du skall undervisa och lära att finna salighetens väg. Men vilken undervisning och vägledning kan det väl bli? Du känner ju icke rätt din egen natur och beskaffenhet. Du är ju fången i den tanken, att du skall komma till himlen utan att vara född på nytt. Här förkastar Kristus både Nikodemus och alla de predikanter, som icke kan predika om annat än lagen och goda gärningar. Han räknar dem alla såsom villfarande. Icke så som om det vore något orätt att undervisa om goda gärningar och förmana folket till sådana. Det gör ju Gud själv; därför är det också både rätt och väl gjort. Men det är orätt att låta det stanna vid denna undervisning liksom om intet mer behövdes till evigt liv. Ty här står klart och tydligt, att lagen och goda gärningar, de må göras hur väl som helst, dock icke kan hjälpa någon in i Guds rike, med mindre man blir född på nytt genom vatten och Ande. Det är Anden som genom vattnet och ordet skapar andra människor och nya hjärtan. Den som vill lära människor rätta vägen till Guds rike, han skall därför vända sig hit och icke börja med gärningarna och lagen, ty de låter det gamla hjärtat förbli sådant som det är. Utan han skall visa människorna till dopet och Anden, d. ä. till ordet, ty det är genom detta, som den helige Ande blåser på människohjärtan och föder dem på nytt. Ty liksom vi icke känner eller vet mer om vinden än susandet, så har vi av den helige Ande intet mer än ordet. Vid detta skall vi hålla oss och vänta att den helige Ande skall verka därmed.

Nu lär oss Herren Jesus vidare, vilket detta ord är, och hur den helige Ande talar. Han säger därom: "Ingen far upp i himmelen, utom den som steg ned från himmelen, Människosonen som var i himmelen." Här börjar den predikan, varom Herren säger: "Tron I icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru skolen I då kunna tro, om jag talar till eder om himmelska ting?" Ty denna predikan har aldrig kommit upp i någon människas hjärta, utan den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har uppenbarat den. Och den har två delar. Den första delen är mycket sträng, ty det heter kort och bestämt: "Ingen har stigit upp till himmelen, utom den som steg ned från himmelen." Härmed är då sagt detsamma som förut: om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon icke få se Guds rike. D.v.s. ingen människa kan komma till syndernas förlåtelse, rättfärdighet, salighet och evigt liv genom lagen och goda gärningar, ej heller genom sitt förnuft och sin fria vilja. Ja, det hjälper icke ens om lagen, de goda gärningarna, förnuftet och den fria viljan är av bästa slag; vi är och förblir fattiga och fördömda syndare och kan icke komma in i himmelen. Detta är ju ett klart och tydligt besked, som skulle betaga både judarna och de påviska all förtröstan på egen gärning och fromhet, om de trodde det.

Ty, säg mig, vilken människa har stigit ned från himmelen? Ingen, icke ens Adam och Eva. Guds och Marias Son är den ende som bar gjort det, såsom Johannes här säger. Om nu ingen kan stiga upp till himmelen, utom den som har stigit ned från himmelen, så är saken avgjord, och ingen människa kan göra någon ändring däri. Alla människor, sådana de av fader och moder är födda till denna världen, måste stanna här nere och kommer icke till himmelen. Kommer de icke till himmelen, vart tar de då vägen? På jorden har de icke heller någon säker och varaktig bostad, ty de måste dö. Kommer de icke till himlen, så måste de bli kvar i döden. Detta är den dom som Kristus fäller över hela världen, ingen undantagen, det må sedan vara Adam, Eva, Abraham, Mose eller David. Allesamman måste förbli här nere och kan icke av sig själva komma in i himmelen, ty ingen stiger upp till himmelen, utom den som har stigit ned från himmelen. Vad blir det då av de goda gärningarna, förtjänsten, lagen, den fria viljan? Alltsamman hör till helvetet, och kan icke hjälpa oss till himlen, så mycket är säkert. Vad, säger du, skall då alla människor bli fördömda och gå förlorade? Ja, för så vitt det kommer an på dem själva, kan det icke gå på annat sätt. De må göra och låta vad de vill eller kan, så skall de dock aldrig kunna göra sig någon väg eller öppning till himmelen. En enda väg leder dit, och den öppnar icke vi utan Guds Son. Därom predikar Kristus nu vidare och säger: "Såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, för att var och en som tror skall i honom hava evigt liv."

Detta är den andra delen av denna himmelska predikan. Det är en verklig fläkt av den helige Ande, och den är lika tröstande som den första delen var förskräckande. Det är ju en förskräckande dom, att ingen skall komma till himmelen och bli salig. Med denna förfärliga dom vill emellertid Herren visa oss, att vår första födelse är syndig, och att det icke finns något hos oss som förtjänar det eviga livet. Och detta förkunnar han för oss, för att vi icke skall bli säkra och högfärdiga, utan gå till oss själva, ödmjuka oss inför Gud och begära nåd. Då kommer den rätta trösten, så att, liksom du förut hört, att ingen människa kommer in i himmelen, så får du här höra, att alla de som tror på Kristus skall icke förgås utan få evigt liv. Detta är nu den vindens ljuvliga susning, på vilken man kan märka och erfara att den helige Ande verkar.

Båda dessa slag av predikningar måste hållas vid makt i kristenheten Först om synden och om vår fördärvade natur och beskaffenhet. så att vi måste ge upp hoppet att komma till himmelen, för så vitt det skall bero på våra gärningar, vårt liv, vårt görande och låtande. När nu människornas hjärtan blivit rätt slagna och förskräckta genom denna predikan, då skall också trösten följa därpå, nämligen att Jesus Kristus, Guds Son, stigit ned från himmelen till jorden, tagit på sig vårt kött och blod, d. ä. vår natur, och lidit döden för våra synder, på det att vi därigenom måtte bli fria från synderna och återfå det eviga livets arv. Den som tillägnar sig denna predikan, så att han håller den för sann och tröstar sig av den, han har blivit frisk och är återställd, så att Kristus icke vill överge honom här nere på jorden, utan föra honom med sig upp till himmelen.

Detta är en predikan om sådana himmelska ting, som människor än i dag har svårt att få i sig och rätt fatta. Och detta gäller i synnerhet dem som liknar Nikodemus, så att de kommer med de tankarna, att om man bara har lagen, så behöves intet mer för att bli salig. Först och främst förstår dessa nämligen icke, att, fastän lagen är rätt och god, så kan den ändå icke hjälpa oss, eftersom vi av naturen är onda, och för vår medfödda och medförda ondskas skull icke kan uppfylla lagen, om vi också till skenet gör de utvärtes gärningarna.

För det andra förstår de ännu mindre, att vi endast kan komma in i himmelen genom denne Marias Son, som är den ende som har stigit ned från himmelen. Och detta har med sig en ofattbart stor skada, i det att de icke blott förlitar sig på sina gärningar och sin utvärtes rättfärdighet, utan också föraktar och förföljer den rättfärdighet, som kommer av tron på Kristus. Detta ser vi på de påviska. Det finns ingenting, som de mindre kan tåla eller häftigare bekämpar än denna vår lära, att vi måste bli saliga endast genom tron på Kristus och att vi icke kan uträtta något med goda gärningar. Men den läran har vi icke uppfunnit själva. Vi säger blott efter det som Kristus, vår Herre, har sagt, han som är sanningen själv. Den som icke vill tro det, han må låta bli.

I 4 Mos. kap. 21 berättas det, att Israels folk i öknen blev missnöjt, knotade mot Gud och mot Moses och i synnerhet föraktade den välgärning, som Gud bevisade dem därmed, att han i öknen gav dem bröd från himmelen. För denna synd straffade Gud dem på det sättet, att han lät giftiga ormar komma ibland dem och bita dem. Därav blev deras kroppar strax upptända med en invärtes hetta och brann liksom av eld från helvetet, så att de föll ned och dog i stora hopar. Då bekände de andra sin synd, att de hade handlat orätt. Och de gick till Moses och bad honom, att han skulle åkalla Herren om att plågan måtte bli tagen från dem. Herren befallde då Moses att göra en orm av koppar och sätta upp den i öknen: den som då såg upp på kopparormen, han skulle tillfriskna och icke dö. Denna berättelsen anför Herren här, och uttyder den på sig själv, att han måste bli upphöjd liksom ormen. Den som nu ser på honom, d. ä. (såsom han själv förklarar det) tror på honom, han skall icke förgås utan få evigt liv.

Låt oss nu först och främst lära oss känna orsaken till den förskräckliga dom som Kristus två gånger fäller över alla människor, då han säger: Ingen har stigit upp i himmelen utom Människosonen, som steg ned från himmelen. Och åter: Om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon icke se Guds rike. Varav kommer då den olyckan över människan, att hon måste stanna utanför himlen, och, för så vitt på henne beror, gå evigt förlorad? Av intet annat än att den gamle ormen, d. ä. djävulen, så illa bitit och genom synden fördärvat den första människan, att hon nu bär döden i sig, och icke har någon möjlighet att själv läka eller hjälpa sig. Det ser man på israeliterna i öknen. De som blivit bitna var dödens rov, det fanns ingen hjälp för det. Så är det med oss allesamman. Den lön som synden ger är döden. Där synden är, där måste döden följa efter. Och emedan alla människor i den naturliga födelsen är födda av fader och moder, så är de hemfallna under den domen, att de måste dö. Såsom också Gud hotar Adam och Eva med detta, i det att han uttryckligen säger: När du äter av detta trädet, skall du döden dö.

Men här visar nu Gud sin barmhärtighet, så att han icke vill, att dessa arma, av synden förgiftade och till döden dömda människorna skall förgås. I öknen bjöd Gud, att man skulle sätta upp kopparormen, som till utseendet var lik de andra ormarna, fast han icke hade något gift i sig, utan i stället skulle hjälpa mot giftet. På samma sätt låter han sin Son bli upphöjd på korsets stam, för att de som ser på honom icke skall förgås, utan bli frälsta från döden och i stället få evigt liv. Kristus bär på korset samma gestalt som de giftiga ormarna. Men det är så blott till utseendet, och där finns hos honom intet gift. Ty han har visserligen antagit vårt kött och blod, men det är ett kött och blod, som är utan gift, d.v.s. utan synd, och som tvärtom tjänar därtill att vi blir frälsta från syndens gift.

Här är den helige Andes rätta susande, varigenom han verkar den nya födelsen i hjärtat, så att man tror och i stadig förtröstan ser på denna kopparorm, och så blir botad. Men det slår nog icke fel, att somliga av judarna föraktat detta medlet och sagt: Käre, tror du att det skall hjälpa dig att du ser på ormen? Vore här ett eller annat läkemedel, så skulle jag tro, att det kunde hjälpa, men vad för kraft kan där finnas hos en kopparorm? Eller om den verkligen hade någon kraft, så skulle väl den kraften snarare göra verkan och medföra hjälp, om man tar ormen och trycker den på såret, än bara därigenom att man ser på den?

Så går det än i dag med den rätta kopparormen, d.v.s. med Herren Kristus. Alla människor tror, att om de skall få hjälp, så kan icke blotta seendet eller tron göra det, utan att den som gör goda gärningar och icke försyndar sig, han måste ha företrädet inför Gud. Man må predika så mycket man vill, så hjälper det icke. Utan den ene företar sig ett och den andre något annat, ty tron är icke var mans. Så vill man söka en annan väg till frälsning, än seendet på Kristus, d.v.s. än tron på honom.

Lyssna därför till och lägg på hjärtat denna undervisning: det är säkert, att djävulen har så förgiftat dig genom synden, att du bär den eviga döden i dig. Du kan icke slippa undan den, utan du måste bara följa med. Om du då skall få hjälp mot detta gift och denna död, så tänk icke på något annat läkemedel än detta blickandet, att du rättfram fäster ögat på den på korset upphöjde Kristus och ser hur han för dig har dött, uppoffrat sitt liv, med sin död betalt för dina synder och sålunda försonat dig med Gud. Tror du detta och är du döpt, så är du genom den helige Ande på rätta sättet född på nytt till Guds rike, därom är intet tvivel. Ty du har nyss hört, att den nya födelsen sker endast genom Andens susning i ordet. Vid detta bör man alltså hålla sig och tro, att så som han har sagt i ordet, så är det ock i själva verket. Det är sant och visst.

Så är då den lärdom som vi skall hämta av denna dagens evangelium i korthet denna: vi människor är av naturen syndare och har förtjänt att evigt dö; men vi blir frälsta, om vi ser på den människan Jesus Kristus, som hängt på korset, lidit det syndastraff som vi förtjänt, dödat döden, försonat oss med Gud och fört oss till det eviga livet. Detta är den lära, som gör oss till nya människor och ger oss nya hjärtan, så att vi när vi ansättas av synderna, av döden och andra frestelser, kan säga: ja, den gamle ormen, djävulen, har illa tilltygat och förgiftat mig, det kan jag icke neka till. Men jag tröstar mig därmed att jag vet, att min Herre Jesus Kristus, fastän det i anseende till hans mänskliga natur ser ut som om han vore full av gift liksom en annan orm, likväl icke blott icke har något gift i sig, utan hänger på korsets stam just därför att han skall rena mig från detta giftet och hjälpa mig mot synd, död och djävul. Därför må djävulen gärna komma och stinga mig och anstifta all slags olycka; jag vill hålla mig till min Herre Kristus och trösta mig därav, att han blivit upphöjd på korset, för att de som tro på honom icke skall förgås utan få evigt liv. När nu den rätta trösten mot syndagiftet finns i hjärtat, så följer också ett rättskaffens och vänligt förhållande mot andra människor, och liksom man av Herren Kristus väntar hjälp mot det eviga fördärvet, bevisar man då också andra hjälp på vad sätt man kan. Ty en sådan människa blir vidsynt, och fast hon kan få lida orätt av andra, låter hon sig icke retas till vrede utan förbarmar sig över dem. Hon förstår nämligen, att det alltsamman kommer av det gift, som vi alla fått av djävulens stygn, och därför ser hon sig om efter utvägar att även förmå andra att komma till det rätta läkemedlet och bli frälsta från detta skadliga gift. Denna lära är således den rätta brunnen och källan, varifrån all dygd, all tröst, all glädje och trygghet rinner upp. Må Gud, den allsmäktige och barmhärtige Fadern, för sin käre Sons Jesu Kristi skull bevara oss i denna lära och låta oss dag efter dag förkovras i den, så att vi icke försumma detta seendet på Jesus, och så genom en rätt tro på honom bli förlossade från den eviga döden. Amen.