Uppenbarelsens högtid, som även kallas Heliga tre konungars, har fått sitt namn av att Kristus uppenbarades, dels genom stjärnan, som visade sig för de vise männen, dels också vid Jordan, då han blev döpt. Eftersom den senare uppenbarelsen är den allra största, förnämsta och tröstefullaste, så firar vi med all rätt denna dag till minne av att Herren Kristus på den blev döpt och framträdde vid Jordan, då han var trettio år gammal.

Hur det gick till, berättar evangelisten noga och väl om och skildrar, hur Kristus, som dittills levat i stillhet och ännu inte tillträtt sitt ämbete, begav sig från Galileen och kom till Johannes vid Jordan för att låta döpa sig som andra syndiga människor, vilka bekände sin synd och bad om förlåtelse därför.

Johannes förundrar sig över detta och anser sig inte värdig att döpa honom. Men Jesus säger: "Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet.", d. v. s. "du måste döpa mig, om arma syndare skall vinna rättfärdighet och bli saliga. Jag är ju för alla syndares skull gjord till syndare och måste därför göra det, som Gud ålagt syndare att göra, så att de sedan skall kunna bli rättfärdiga genom mig."

Oss till tröst och föredöme skedde det, att Guds Son, som inte hade någon synd, lät sig döpas och gjorde vad han inte var skyldig att göra. Vi däremot är så fattiga, eländiga och fördärvade människor, att vi inte ens gör, vad vi är skyldiga att göra, ja, är sådana usla syndare, att vi minst av allt förmår göra något utöver vad vi är pliktiga att göra.

Därför skall vi här ge särskilt noga akt på, att Kristus, Guds Son, som själv är stiftaren av det heliga dopet, ändå låter sig döpas och befaller, att dopet för all framtid skall hållas vid makt i kyrkan, och att alla som vill bli saliga skall låta sig döpas.

Alltså är de förblindade och bedragna av djävulen, som inte vill se och höra, vad som här sker, utan föraktar dopet eller talar hånfullt om det. Varför vill du, o människa, inte bli döpt eller döpa dina barn, när t. o. m. Guds Son låter döpa sig? Hur kan du vara så högfärdig, ja, så blind och dåraktig, att du vågar förakta detta heliga och saliga verk? Borde du inte hålla dopet i all ära även om det för övrigt inte skulle vara till någon nytta, när du hör att Guds Son själv låtit döpa sig, så att du också läter döpa dig till hans ära?

Dessutom står det också här, vad vi har att vänta av dopet och till vilken nytta det vill vara för oss. Vi kan ju se, att Gud själv i himmelen bevisar all nåd vid sin Sons dop, då, som evangelisten säger, den förut tillslutna himmelen öppnar sig, så att det över Kristi dop blir liksom en dörr eller ett fönster, så att man kan se ditin och så att det härefter inte blir någon skiljande mur mellan Gud och oss. Fadern är själv närvarande och säger: "Denne är min älskade Son." Är inte detta en mäktig uppenbarelse och ett säkert tecken på, att Gud inte är emot dopet, som hans käre Son med sin lekamen själv har helgat, utan snarare har lust och kärlek till det och själv inte kan vika därifrån?

Eftersom vi nu firar en Kristi uppenbarelses högtid, så bör man väl ha denna uppenbarelse i minne, vid vilken Fadern, Sonen och den helige Ande så mäktigt uppenbarar sig. Den helige Ande uppenbarar sig ju också i en blid gestalt. Han uppenbarar sig som en menlös duva, den mildaste bland alla fåglar; vilken inte hyser någon vrede eller ondska inom sig, som ett tecken på, att han inte vill vara vred på oss, utan genom Kristus vill hjälpa oss att bli fromma och heliga.

Här har vi nu en tvåfaldig uppenbarelse. Gud uppenbarar sig i den ena som den evige, allsmäktige Fadern, i den andra som den helige Ande. Dessa båda är närvarande vid vår Herres Kristi dop, när han låter sig döpas vid Jordan inte bara till föredöme för oss utan också till ett nådens tecken på att detta dop skall bli oss till nytta, och att vi skall tro, att vi därigenom finner en nådig Gud. om vi följer detta exempel och låter döpa oss efter Kristi befallning.

Fadern uppenbarar sig inte endast så, att han upplåter himmelen och gör himmelen och jorden till ett. Han talar också med en ny stämma, sådan ingen någonsin hört den från himmelen, då han säger: "Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje." Det är en annan röst än den på Sinai, då Gud också talade från himmelen, men så att jorden darrade därvid och bergen skälvde och människorna betogs av dödsfruktan.

Här talar Gud inte med en sådan förskräckande röst. Här hör man ingenting annat än idel vänlighet, nåd och barmhärtighet. Det är som ville han säga: "Människor, vänd edra ögon hit och se vad som här sker. Ni ser, att Johannes här vid Jordan döper en man, alldeles så som han döper flera andra. Men vill ni veta, vem denne man är, så hör på mig: Han är min älskade Son, i vilken jag har all min glädje och mitt hjärtas välbehag. Ni behöver inte vara rädda för honom. Han står där ju blott och bar, såsom en annan människa, utan svärd och världslig makt. För mig behöver ni inte heller frukta. Jag kommer inte med dunder och blixt, inte med gevär och basun, såsom på Sinai berg, utan i en vänlig skepnad och med milda åtbörder."

Allt tilldrar sig alltså på det allra vänligaste vis. Guds Son, som är oskyldig och utan synd, står där i Jordan och låter sig döpas. Den helige Ande kommer som en duva över honom, så att Johannes med sina ögon ser det. Fadern talar på det vänligaste med oss och säger oss, att han inte sänder en apostel, en profet eller en ängel utan sin enfödde Son, i vilken han har ett gott behag.

Detta innebär, menar jag, en befallning från Gud att se på Sonen, eftersom Gud inte har försmått att vid Jesu dop säga oss alla, att denne är hans älskade Son. Det är som ville han säga: "Vill ni ha en nådig Fader, så låter det sig lätt göra. Håll er bara till min Son. Honom kan jag inte vara emot. Om ni lyssnar till hans röst, så blir ni även mig kära för hans skull. Hör honom därför och gör vad han befaller. Han behöver lika litet dopet som omskärelsen, eftersom han är utan all synd. Johannes' dop är av mig förordnat för syndares skull, för att alla de, som bekänner sin synd, sörjer över den och längtar efter att bli befriade från den, skall komma till detta dop i den fasta förvissningen, att jag vill vara dem nådig. Men varför låter min Son döpa sig, han som inte är någon syndare? Inte för sin egen skull utan för er skull, som är syndare. Han har ju tagit edra synder på sig. Från dem vill han renas, dem vill han lägga bort, för att ni skall få hjälp och för att edra synder inte mer skall bli ihågkomna."

Detta säger evangelisten så skönt, när han berättar, att Kristus, när Johannes avslog hans begäran, svarade: "Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet." Därmed har han sagt, att på detta dop hänger hela världens rättfärdighet. Eftersom hela världens synd vilar på mig och jag bär den, så måste jag, om världen skall bli frälst, göra, vad Gud har befallt syndare att göra, nämligen låta mig döpas av dig. Hindra inte denna saliga gärning, utan liksom jag gärna vill låta mig döpas för fattiga syndares skull, så var du också gärna mig till hjälp och döp mig, så att Guds vrede blir stillad och synden utplånad. Detta behagar den evige Fadern väl. Ja, han talar själv från himmelen, visar oss sin käre Son och säger: "Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje." Det säger han, till vår tröst, för att vi skall begagna oss av detta dop och fast tro, att Guds vrede är stillad och våra synder genom Kristi dop utplånade och att Gud hädanefter vill vara tillfreds med oss för sin Sons skull.

Till den rösten borde vi nu lyssna och aldrig mer låta den härliga uppenbarelsen försvinna från våra ögon och våra hjärtan, att Herren vår Gud öppnar sin himmel, sänder den helige Ande ned i en duvas gestalt och själv säger med kärleksfull röst: "Här har ni min Son, mitt hjärta och min högsta skatt, mitt allt i alla." Och vad gör Sonen? Han beter sig som en arm och fattig syndare och låter sig av Johannes döpas i Jordan. Här uppenbarar sig alltså hela gudomen på det mest nådiga och vänliga sätt, allt efter personernas art i en trefaldig gestalt, så att var och en skall veta, att den som håller sig till Herren Kristus, tar emot hans ord och hämtar tröst av hans verk, honom varken vill eller kan Gud stå emot. Här står det ju, att vad Sonen bjuder, säger eller gör, det har Fadern behag i.

Hur saliga vore vi inte, om vi lyssnade till Kristi ord och av allt hjärta förbleve fasta därvid! Hur eländiga och olyckliga är inte tvärtom de människor, som låter den rösten ljuda och gå förbi sig, som hörde de den inte!

Lyssna alltså och lär, kära barn, när den rösten ljuder er till mötes. Förr visste man ingenting om den. Då var himmelen tillstängd och man måste höra, vad människor predikade om skärselden, spökerier och andra lögner. Men nu, Gud vare lov, har den rena läran kommit till heders. Nu fattas det bara, att man också hör och lär den. Och eftersom världen inte vill låta sig hjälpas, så låt oss tacka Gud för den välgärningen, att han idag har uppenbarat för oss sitt hjärta och sin skatt, den helige Ande i en duvas gestalt, sin Son vid dopet i Jordan och sig själv i en härlig, kärleksfull röst.

Vem kan annat än beklaga den som inte vill tacka Gud, inte vill vara glad, inte vill av allt hjärta ta emot Sonen, som här i Jordan låter sig döpas av Johannes och på vilken den helige Ande sätter sig i en duvas gestalt, under det att Faderns röst är så nära som till närmaste vägg? Säkert var där också otaliga änglar med. Ty där Fadern och Sonen och den helige Ande är, där måste också hela den himmelska härskaran vara.

Denna högtid skall man alltså lära sig att akta högt. Även det är en uppenbarelse, att Kristus uppenbarade sig för de vise genom en stjärna, men den här är vida större. De tre rätta konungarna är Gud Fader, Guds Son och Gud den helige Ande, som alla tre är närvarande, när Kristus döpes. Om det hade varit hans vilja, så skulle denna uppenbarelse lika väl ha kunnat ske i öknen eller i Jerusalems tempel. Men nu har den skett i samband med dopet, för att vi, som jag ofta sagt, skall lära oss att hålla dopet högt i ära och, eftersom vi är döpta, se på oss själva som ingenting mindre än nyskapade helgon.

De hädiska vederdöparna säger, att dopet bara är vatten. Gud förbarme sig över sådana smädemunnar! En hund, ett svin, en ko skulle döma så, ty de har inte smak för annat än vatten. Men en kristen bör inte döma efter smaken, utan efter Guds ord. Ty i dopet är inte bara vatten utan också Guds ord och kraft. Vi ser ju här, att vid Kristi dop är Gud själv. Fadern, Sonen och den helige Ande, närvarande. Alltså är det inget vanligt vatten, utan ett vatten, i vilket Guds Son tvår sig, över vilket den helige Ande svävar och Gud Fader predikar. Alltså är dopet icke blott vatten utan ett nåderikt vatten, ett bad till ny födelse,invigt och helgat genom Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande. Kristus har också inrättat dopet så, att det skall ske i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Därför är det än i dag, när ett barn döpes, Guds Son, som med sin lekamen, den helige Ande som med sin närvaro och Gud, Fadern, som med sin röst helgar dopet. Då kan man ju inte säga, att det bara är vatten, när hela gudomen är närvarande. Då skall vi väl inte heller anse dopet som ett människoverk. Ty även om en människa förrättar dopet, så gör hon det ändå inte i sitt eget namn utan i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Dessa tre är också närvarande vid denna handling. Annars skulle inte dopet kunna uträtta, vad det bör uträtta.

Vem vill nu förakta det, som Fadern, Sonen och den helige Ande är närvarande vid? Vem vill kalla sådant vatten bara vatten? Ser vi då inte, vilken krydda Gud lägger ned i detta vatten? Lägger man socker i vattnet, så blir det inte bara vatten utan en kostligare dryck. Varför vill man då i detta sammanhang skilja ordet från vattnet och säga, att det bara är vatten, som om Guds ord och Gud själv inte vore med och när vattnet? Så bör det inte vara, ty Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande, är med och när detta vatten alldeles som vid Jordan, när Kristus stod där i vattnet, den helige Ande svävade däröver och Fadern predikade. Därför är dopet ett vatten, som tar bort synden, döden och all olycka och hjälper oss till himmelen och det eviga livet. Ett så kostligt läkemedel har det blivit, därigenom att Gud själv blandat sig däri. Men Gud är livets Gud. Och när han nu är med och när detta vatten, så måste det vara ett rätt livets vatten, som fördriver döden och helvetet och ger evigt liv.

Så skall vi lära oss att rätt förstå och högt värdera dopet. Vi döper ju inte i en ängels eller människas namn, utan i Guds, Faderns och Sonens och den helige Andes namn eller, som det heter i Apostlagärningarna, i Jesu namn vilket kommer på ett ut. Ty den som bekänner Jesus Kristus, han måste också bekänna Gud Fader och den helige Ande, eftersom Kristus tydligt säger, att han är kommen från Fadern och skall sända den helige Ande. Den som av hjärtat bekänner Kristus, han beskyller inte hans ord för att vara lögn, utan tror, att inte Sonen allena utan också Fadern och den helige Ande är när honom, även om han inte nämner Fadern och den helige Ande vid namn.

Vi bör därför noga lära oss detta och inte skilja ordet i dopet från vattnet, utan bekänna och säga, att det är av Gud förordnat att för Herrens Kristi skull genom den helige Ande rena oss från synden och frälsa oss från den eviga döden. Vad skulle annars Gud, Fadern och Sonen och den helige Ande, uträtta i dopet? Erkänner du, att barnet som fötts är en syndare, så bär det fram till det heliga dopet och låt Gud göra sitt verk med barnet, så som hans ord säger och lovar, nämligen att man genom vatten och ande blir född på nytt och att den som tror och blir döpt skall bli frälst. Och erkänner du, att barnet är underkastat döden, så låt det på Kristi befallning komma till detta bad eller dop, så skall döden bli dödad. Och du som redan är döpt, tänk också du på, att ditt dop är för dig ett insegel och en säker underpant på att Gud förlåtit dig din synd och tillsagt dig det eviga livet genom Kristus. Ty dopet har en gudomlig kraft att ta bort döden och avtvå synden. Därför är vi också döpta, nämligen i detta hopp döpta till Kristi död.

Och fastän vi fallit i synd och gjort vad som är orätt, så skall dock dopet och vad som blev oss sagt i dopet förbli fast och visst. Man måste dock omvända sig och får inte bli kvar i synden. Ty det går inte ihop att begära syndernas förlåtelse och ändå vilja bli kvar i synden och inte vilja avstå från den. Nej, man måste göra bot och bättring och i rätt tro säga: "Herren Gud har tillsagt mig all nåd, när han lät mig komma till sin Sons dop. Den nåden vänder jag nu åter till och litar på, att min synd är tagen ifrån mig, inte för min eller någon människas eller någon skapad varelses skull utan för min Herre Kristi skull, som har befallt och instiftat dopet och låtit sig själv som en syndare döpas.

Denna uppenbarelse är alltså mycket förmer än den, då stjärnan visade sig för de vise. Denna uppenbarelse kommer ju alla kristna tillgodo, medan bara några få hedningar fick gott av den andra. Därför bör denna dag med rätta få sitt namn av Kristi dop och heta Kristi dop dag. Så får vi anledning att predika om dopet emot svärmeandar och mot djävulen, som gärna låter oss få behålla allt annat, men inte vår allra bästa skatt. Den vill han gärna rycka undan från våra ögon och våra händer, såsom han gjort under påvedömet, då man föga eller inte alls predikade om denna uppenbarelse vid Jordan.

Vi bör alltså lära oss och flitigt ge akt på, hur Gud denna dag uppenbarade sig med den härliga predikan om sin Son, att vad denne än säger oss och gör med oss och vi med honom, så skall allt vara honom till behag. Den som följer Sonen och håller sig till hans ord, han skall själv bli Guds älskliga barn och undfå den helige Ande, som ju här vid dopet lät sig ses i en skön, vänlig och fridfull gestalt. Så lät också Fadern den vänligaste röst höras, då han sade: "Här får ni inte en ängel, profet eller apostel utan min Son och mig själv." Hur skulle han väl kunna uppenbara sig på ett härligare sätt? Och hur skulle vi väl kunna tjäna honom bättre än så, att vi lyssnar till hans Son, vår Frälsare, och håller oss till det ord, som han predikar och talar? Men den som inte vill höra på honom och följa honom, sig själv till salighet, han må lyssna till djävulens apostlar, sig själv till evigt fördärv. Vi bör alltså tacka Gud för denna nåd och be, att han skall bevara oss i den och göra oss saliga. Amen