Denna tilldragelse inträffade, då barnet Jesus var sex veckor gammalt och efter föreskriften i lagen bars in i templet för att, som sed var med alla förstfödda gossebarn, bäras fram inför Herren och lösas med ett offer, en liten penningsumma och ett par turturduvor, såsom det predikas om på jungfru Marias kyrkogångsdag. Då kommer den gamle Simeon genom Andens tillskyndelse till templet, tar barnet Jesus i sina armar och predikar om honom. Han hade i förväg av den helige Ande fått försäkran om, att han inte skulle se döden, förrän han hade sett Herren Kristus. Den försäkran går nu i uppfyllelse. Simeon ser Herren Kristus och sjunger om honom, att han skall bli en Frälsare och ett ljus, som inte bara skall lysa som en lykta för det judiska folket utan öppet och fritt för hela hednavärlden. Men om den gamle Simeons lovsång skall vi i sinom tid få höra.

Efter den lovsången kommer dagens evangelium. Simeon sjunger, att barnet är en Frälsare, som Gud har berett åt alla folk, och ett ljus, som skall lysa för hedningarna. Barnet, säger han, skall inte vara ett litet undangömt ljus, såsom Gud förut låtit sitt ljus lysa endast för det judiska folket, utan ett stort ljus, avsett för alla, ett ljus som skall lysa som den klara solen för hela världen. Maria och Josef förundrar sig över denna lovsång och över det härliga vittnesbörd, som Simeon ger om barnet. Evangelisten säger ju också: "Hans far och mor förundrade sig över det som sades om honom."

Att evangelisten kallar Josef för Herren Kristi fader, får man inte tolka så, att Josef skulle vara hans rätte, naturlige fader. Nej, han talar så, som andra människor föreställer sig barnets förhållande till Josef. Dessförinnan har han kraftigt förebyggt alla missförstånd, då han sagt honom vara avlad av den helige Ande och född av jungfrun Maria. Den heliga Skrift gör ibland så, att den talar om en sak på samma sätt som folk föreställer sig den. Jungfru Maria säger på samma sätt, som vi senare skall få höra: "Din fader och jag har sökt dig med stor oro." Det var ett Guds fördolda verk, att jungfru Maria blev havande, något som Josef själv måste tro, sedan ängeln i drömmen uppenbarat det för honom. Annars hade han ingenting vetat därom, liksom vi inte vet utan måste tro det, eftersom Skriften lär så och vår kristna tro betygar, att Guds Sons moder var en jungfru. Detta bör man ge akt på, så att ingen tar anstöt av att Lukas öppet säger, att hans fader förundrade sig, och man bör veta, att det är sagt i enlighet med det allmänna talesättet bland folket. Han talar så, som Moses brukar, vilken också kallar styvfadern för fader, och så som andra människor talade om detta barn.

Man har placerat detta evangelium på innevarande söndag, därför att det står här, att Josef och Maria förundrade sig över de ting, som sades om barnet. Detta har man väl ibland tolkat som om det var sagt om ängelns tal till herdarna, som vi den här högtiden fått höra talas om. Men det är sagt om den gamle Simeons tal. Den åldrige Simeon kommer nämligen hit och kan av ålder knappt se vägen framför sig. Ändå är han så skarpögd, att han känner igen detta barn och prisar det som världens Frälsare och ljus. Alla kejsare, konungar, furstar, menar han, är idel mörker, men detta barn är hela världens ljus. Hela världen hör annars döden och fördömelsen till, men genom detta barn skall världen bli salig. Kort sagt, detta barn är det, som alla profeterna har talat om. Evangelisten sammanfattar orden i korthet, men Simeon har utan tvivel skönt utvecklat dem.

Denna predikan var sådan, säger evangelisten, att hans far och mor förundrade sig över den. Ty det ordet, att han skulle vara ett ljus för hedningarna, hade de inte ens av ängeln fått så klart utsagt, som det nu sades av Simeon. De andra, som också hörde detta i templet, ringaktade det troligen såsom dåraktigt prat och tänkte, att Simeon var drucken eller att ålderdomen gjorde honom fånig och att han därför talade som en människa, som inte har sitt fulla förstånd. Hur skulle detta barn, som inte hade något annat än en simpel linda, och vars mor knappt hade ett öre på fickan, kunna vara hela världens Frälsare och ljus? De andra, som var närvarande, torde därför ha föraktat och inte brytt sig om den gamle Simeons tal. Men Josef och Maria förundrade sig över det. Maria hade visserligen hört mycket om detta barn, både först när ängeln kom med budskapet till henne, och sedan när herdarna berättade för henne, vad de hade hört änglarna säga. Ändå måste hon nu förundra sig över detta Simeons tal. Hon tänkte väl: "Änglarna sade, att detta barn skulle frälsa sitt folk ifrån deras synder, men Simeon gör saken ännu bättre och säger, att barnet inte bara skall vara en Frälsare för alla folk utan också ett ljus för hedningarna." Däröver förundrar de sig.

Vad skall vi då säga om detta? Tog Jesu föräldrar miste och gjorde orätt i att de förundrade sig? Det kan ju se ut, som om deras förundran var ett tecken på otro. Nej, att de förundrar sig är tvärtom ett tecken och bevis på en stor och stark tro och ett gott förstånd. Det heter om Abraham i 1 Mos. 17: "Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj, utan hennes namn skall vara Sara. Jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne." Då Abraham hörde detta, föll han ned på sitt ansikte och log och sade vid sig själv: "Skulle barn födas åt en man, som är hundra år gammal?" Fastän båda två, han och hans hustru, var gamla, så gladde honom detta som Gud sade så, att han trodde det fast och visst och blev genom denna tro rättfärdig inför Gud, såsom Skriften säger: "Abraham trodde Gud och det räknades honom till rättfärdighet." Se 1 Mos. 16:6. Detta säger också Paulus i Rom. 4:3, där han högeligen berömmer Abrahams tro och säger i v. 20, 21: "Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla."

Liksom nu Abraham i denna sin redliga och starka tro ler av glädje, så förundrar sig också Maria och Josef inte av otro utan i en stark tro och med ett gott förstånd. Ty det är trons rätta art, att ju mer man tror en sak, desto mer förundrar och gläder man sig över den. När man däremot inte tror en sak, så tar man den inte till hjärtat och har varken lust eller glädje av den. Om jag i mitt hjärta skulle vara fullt viss och utan minsta tvivel trodde, att barnet Jesus, fött av jungfru Maria, är min närmaste vän, min broder, mitt kött och blod, och att hans rättfärdighet är min och hans liv mitt, som vi i dessa dagar har påmints om, när vi hört om Jesu födelse, ja, om jag av hjärtat trodde detta, så skulle jag förundra och glädja mig över det, ja, jag skulle inte kunna nog förundras och glädja mig eller nog tänka på detta barn.

Så prisar Lukas med dessa ord bådas tro, faderns och moderns, och låter oss förstå, att modern var glad och förnöjd och inte kunde nog förundra sig över att detta barn skulle bli ett ljus för hedningarna, medan alla andra konungar och furstar är idel mörk natt, ja, själva ligger fångna i synd och död och därför långt ifrån skulle kunna hjälpa andra. Och hon skulle alltså vara denne förträfflige sons moder!

En sådan förundran borde också vi känna inför evangelium, så att vi blev stolta och glada och berömde oss av detta: Jag är en kristen, jag är döpt, därför tvivlar jag inte på, att jag genom Herren Jesus skall bli och förbli herre över synd och död, ja, att himmelen och hela skapelsen skall samverka till det bästa för mig. Om en furste skänkte mig en sammetsrock eller en by, skulle detta göra mig så glad, att jag inte kunde nog förundra mig över det. Men vad var det mot detta? Ja, hade jag än en kejsarkrona, så var detta ändå ingenting emot det att jag är döpt till att dela arvet med vår Herre Jesus Kristus och att han på den yttersta dagen skall säga och redan nu säger till mig: "Du är min käre broder. Allt mitt är ditt. Du skall leva med mig i evighet."

Men var finner man någon, som riktigt tror det, och tar det till hjärtat? Alla kan vi säga efter det, men att vi inte tror det bevisas just av, att det i vårt liv inte blir någon glädje, förundran eller förändring. Vill man kalla det tro, så är det sannerligen en kall och till hälften död tro, annars skulle vi inte förskräckas eller vredgas utan vara glada och stolta. Ty en kristen är en glad, stolt och salig människa, som inte frågar efter vare sig djävulen eller någon annan fara. Han vet ju, att han genom Kristus är herre över allt sådant.

Jungfru Maria torde alltså utan tvivel i denna förundran ha känt en ädel och helig stolthet, som inte var byggd på henne själv utan på Guds nåd och barmhärtighet och på barnet Jesus, vilket Lukas så skönt antyder med orden: Hon förundrade sig, icke över att hon var barnets mor, fastän också detta ingick i hennes glädje, utan över det som sades om honom. Så gör alla kristna. De ser inte på vad de själva är eller förmår, utan vad de fått och berömmer därför inte sig själva utan honom, som skänkt och gett dem allt av nåd.

Detta predikar vi dagligen och många av oss tror sig tyvärr kunna det alltför väl. Men Gud give, att vi lärde det av allt hjärta och var fast övertygade om den sanningen, att vi genom Kristus gjorts till alltings herrar. Om Petrus och Paulus kan man väl tro, att de är Kristi medarvingar och skall leva med honom i evighet. Men det fattas mycket i, att jag tror detta om mig och du tror detta om dig så visst som vi borde, eftersom vi ännu inte ser, känner och upplever detta hos oss själva. Vi tänker så här: "Petrus och Paulus är herrar och furstar över himmel och jord. Men om jag också är det, det vet jag inte. Men vad menas med att tro detta? Kan jag inte tro om mig själv, att jag genom Kristus är herre och furste över himmel och jord, så kan jag lika litet tro det om Petrus och Paulus. Och likaså: tror jag inte att det himmelska arvet är mig givet genom Kristus, så tror jag inte heller, att Kristus mig till godo blivit människa och att jag är döpt att vara hans."

Lukas har alltså uttryckt sig väl om faderns och moderns tro, då han sagt, att de förundrade sig. Ty där det finns en rätt tro, där blir frukten den, att man förundrar sig och gläds över den stora nåd och välgärning, som vederfarits en genom detta barn. Men där den frukten uteblir, där hjärtat varken förundras eller gläder sig, där finns det antingen ingen tro eller också är tron inte så stark, som den borde vara. Fanns där en sådan tro, som var säker på, att vi arma syndare insatts i ett evigt liv och en evig rättfärdighet, så skulle det väl märkas åtminstone som en liten gnista, som gjorde hjärtat glatt och frimodigt, så att vi inte under anfäktelse och förföljelse blev försagda utan kunde trotsa både djävul och värld och säga: "Synd, död, djävul, värld, påve och kejsare må grymta och vredgas så mycket de vill. Det frågar jag inte efter. Tar påven eller kejsaren mitt liv, så äventyrar han mer och lider han större förlust än jag. Han tar ifrån mig barken och skalet, men kan inte ta ifrån mig den kärnan och förmånen, att jag genom Kristus är friad från synden och har undsluppit döden och Guds vrede. Får jag bara behålla detta barn, så får allt detta andra fara sin kos. Det får jag ju ändå inte behålla. Ty en kristen är inte som världen hänvisad bara till detta timliga och förgängliga livet, utan till det tillkommande, eviga livet."

Så borde vi förundra oss över det, som vi hör om Kristus och vara frimodiga och oförsagda. Att vi ännu fruktar och bävar, är tecken på att vi ännu inte har en riktigt fast tro på att det eviga livet och himmelriket förvärvats och skänkts oss genom Kristus. Nåväl, den som kan det, han kan det. Men den som inte kan det, han bör lära sig det. Det finns dock somliga som förundras och gläder sig över det översvinnliga goda, som är oss förvärvat och skänkt av Kristus. För dem är denna predikan en evig föda, som de aldrig kan äta sig mätta nog på, och den är som Petrus säger, sådan att det lyster änglarna att skåda därin. Men en liknöjd och trög själ frågar inte därefter utan tänker bara på köttslig njutning. Har hon sin gud Mamon, vin, säd, mat och dryck, så tycker hon sig äga allt.

Men låt oss nu begrunda Simeons profetia.

"Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: "Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel."

Detta är en besynnerlig välsignelse. Sedan den gamle Simeon först sagt, att detta barn skulle bli en stor och mäktig man, en Frälsare, sänd till salighet för hela kristenheten och till ett ljus för hedningarna, stora ord, som Josef och Maria förundrade sig över, så säger han nu, att detta barn skulle bli satt till fall eller upprättelse för många i Israel. Många inte bara bland hedningarna utan också ur Israels folk skulle alltså ta anstöt av Herren Kristus, så att de löper emot honom och faller. Många skall å andra sidan tvärtom upprättas och bli stående. Sådan är nu detta barns, vår käre Herres, Jesu Kristi, titel. Så skall det gå honom, så skall han bli bemött i världen, att många kommer på fall, men många stöder sig på honom och får hans hjälp att resa sig.

Den som nu vill vara en kristen, han måste foga sig i detta. Man har ju ingen makt att tvinga någon till tro. Tvånget har Gud överlämnat åt furstar, borgmästare och bödel. De skall i sin styrelse tvinga och med våld hota alla dem, som inte vill avstå från stöld, mord, lögn, bedrägeri och andra laster. Men i Kristi rike går det inte så till. Vill du tro, så välan! Vill du inte tro, så får du låta bli. Ingen tvingar dig eller drar dig vid håret fram till tro. En annan kommer väl, som i sinom tid tvingar dig, så att du inte längre förmår göra motstånd.

Ja, säger man, får jag långt anstånd, så är det ingen nöd å färde. Nåväl, vill du vara en kristen, så måste du ta emot denne konung, som enligt Simeons antydan är för världen en stötesten, som en stor mängd både hedningar och judar stöter sig på så att de faller. Ingen får dock betvivla, att det också finns några, som tar emot honom, för vilka han alltså inte blir till fall utan till upprättelse.

Det är en mycket nödvändig påminnelse denna, att vi skall se på Kristus inte bara som den, som för judarna är en stötesten och för grekerna en dårskap (1 Kor. 1:23) utan också som den, som blir många i Israel till upprättelse. Vi får inte lägga det vid oss, att han blir den stora hopen till fall, och att den på det skändligaste missbrukar hans evangelium, som vi ju ser för våra ögon, att både borgare och bönder olyckligtvis reser sig upp mot Kristus och gör vad dem lyster. Det kommer aldrig att bli annorlunda här i världen. Varhelst denne konung befinner sig med sitt ord och sitt rike, där blir han de flesta till anstöt och fall. Det måste du som kristen vänja dig vid och finna dig i, samtidigt som du ger akt på och håller dig till den lilla skaran, som inte faller utan håller sig hårt till denne konung och därför blir upprättad. Ser du nu, att människor i mängd snavar och faller, så får du låta det ske. Det går ju alldeles så, som Simeon här säger.

Det låter dock sorgligt, att Simeon säger, att barnet Jesus är satt till fall för många i Israel. Påven och allt vad stort och högt är i världen smädar gruvligt vårt evangelium, kallar det kätteri och angriper det häftigt. Man kan inte säga, att de tar anstöt därav, ty de vet väl, att det är sant, men de rasar och fäktar mot det av ren ondska för att upprätthålla sin värdighet och prakt. Inte frågar de heller mycket efter Kristus och hans ord, ty buken är deras Gud. Vi räknar dem därför inte till den hopen, som tar anstöt.

De som tar anstöt är däremot de, som av okunnighet bekämpar det, de som vredgas och förbittras, när de hör, att detta barn allena är världens Frälsare och ljus. Ty de kan inte fatta, att våra gärningar och allt vad en människa gör Gud till ära och pris skulle vara av noll och intet värde. "Skulle då", säger de, "alla de förkastas, som hittills under så många hundra år levat efter den gamla läran och tron? Tror du verkligen, att Gud låtit kyrkan fara vilse så länge? Det kan jag aldrig tro." Detta är det svåraste slaget av den anstöt, som Simeon här talar om.

När du ser, att det går till på det viset, så säg: "Det går precis som det skall gå. Ty det står skrivet, att detta barn, fött av jungfrun Maria, som skall vara hela världens Frälsare och alla hedningars ljus, är satt till fall inte för dem, som inte alls vet av Gud, utan för många i Israel, d.v.s. för sådana, som är Guds folk och hör hans ord. Just för dem är detta barn satt till fall, så att de världsvisa, kloka och heliga springer emot, stöter sig, faller och fördärvas. Då man inte vill ta emot barnet Jesus, så får vi alltså finna oss i det och sluta till våra ögon och öron, som märkte vi inte deras fall. Ty det skall vara så med detta barn, att hans evangelium smädas som kätteri, och det hör med till hans ställning, att många skall stöta sig på honom och falla."

För judarna gick det så, att de blev övermåttan förargade, när Kristus predikade för dem och sade: "Ni kommer att dö i era synder. Ty om ni inte tror att Jag Är, skall ni dö i era synder." Och likaledes: "Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria." Alldeles som ville han säga: "Vill ni leva, så måste ni ha genom mig och i mig." Då tänkte de: "Vad säger den narren? Vi har ju Moses och profeterna. Vi vet ju, vad som är rätt och vad Gud kräver och så vill denne timmerman mästra oss alla, när det gäller de ceremonier och bruk, som Gud själv förordnat. Hans predikan och lära är ingenting annat än bedrägeri." Så gick de sin väg, de stötte sig på Kristus och föll.

Så gör också munkarna - jag talar nu om de bästa bland dem, ty större delen av dem tjänar, som jag sagt, sin buk. - De smädar vår lära som en djävulsk lögn och ett kätteri och säger: "Jag har väl nu i trettio år i min orden bett, fastat och gjort livet surt för mig, och nu säger dessa lutherska kättare, att allt detta inte duger någonting till. Nåväl, om inte fasta och bön behagar Gud, så låt oss frossa, supa, bedriva otukt och på det viset behaga Gud och komma in i himmelriket." Dessa stöter sig på barnet Jesus och faller så, att de näppeligen mer kan resa sig.

Vill du nu vara kristen, så nöj dig med detta och lär dig inse, att din Herre Kristus, du själv, din lära och allt ditt görande inte kommer att behaga världen. Ty här hör du, att din Herre Kristus själv är en stötesten och en klippa till fall för dem som hör Guds folk till, mot vilken alla de stöter sig och faller, som vill vara stora och mäktiga, kloka och heliga. Vill också du bli betraktad som en narr, kättare och förförare av dem och deras anhang - ty med mindre slipper man inte undan - så tag emot denne konung och bli en kristen. Men vill du bli befriad och löst från honom och hålla dig till djävulen, så kommer världen att prisa och berömma dig. Den som alltså vill vara en kristen och efter detta livet leva i evighet, han måste här i världen i likhet med sin Herre Kristus bli de andra till anstöt och fall och anses som ett djävulens barn, en kättare, förförare och narr. Detta var textens första bild.

Det andra stycket visar oss däremot en skön och tröstefull bild. Simeon säger, att han är satt inte endast till fall utan också till upprättelse för många i Israel. Det är de, som tar emot denne kung, upprättas av honom och, när nöden kräver det, offrar liv och lem för hans skull. De överger sitt världsväsende, sin egen vishet, makt, rättfärdighet och helighet, ty de vet, att de inte kan hjälpa sig själva genom sin vishet, sina gärningar och sin förtjänst. Skall de bli hjälpta, så måste han allena göra det, om vilken det står skrivet, att han är världens Frälsare och ljus. Därför längtar de så mycket efter Kristus, därför upprättas de och blir saliga genom honom.

Så framträder nu detta barn i två gestalter, en som väcker anstöt, och en skön och tröstefull. För somliga blir han till fall, som en över vägen lagd stock, som man snavar över. För andra är han till upprättelse, såsom en klippa vid vägen, som man stöder sig på, när man reser sig upp. De stolta, högmodiga och visa helgonen löper med huvudet emot honom, studsar tillbaka och smädar och förbannar honom. Men dårarna, de fåkunniga, de fattiga syndarna, de upprättas genom honom och tror på honom. Vad som ligger blir genom honom upprättat. Det som står upp snavar och faller genom honom. Det som är förlorat och förtappat blir saligt genom honom, det som är dåraktigt blir vist, det som är syndigt blir rättfärdigt och heligt. Trösta dig med detta. Det kan inte gå på annat sätt med detta barn.

Flera år har jag med all flit huggit liksom på ett block och funderat över, hur jag skulle kunna predika så om Herren Kristus, att det behagade var man och så att varken påven eller kejsaren eller furstarna eller någon annan förargades eller stötte sig på honom. Men det ville inte gå och det går inte heller. Därför får vi finna oss i det och lära oss, hur vi skall svara dem, som säger, att allt var tyst och stilla under påvedömet, då man ingenting hörde om kätteri eller oenighet. Men sedan denna lära kommit, har all möjlig olycka hänt. Föga eller intet gott har den haft med sig.

Sådant förståndigt folk och sådana försmädare bör man svara med detta evangelium och med Simeons profetia, att överallt där den rena läran om Kristus går vidare, där följer det också, att somliga faller och ställer till partier, sekter och allehanda olyckor. Men denna lära bär också den frukten, att somliga håller sig till Kristus och upprättas genom honom. Det är, som vi sagt, de arma, ängsliga samvetena, som genom honom förlossas och tröstas.

Detta vill de visa försmädarna inte se. De ser bara fallet och anstöten, en tavla som inte är så skön att se, men oundviklig, inte för lärans skull, ty den är ren, rätt och god, utan för människornas skull, som inte förhåller sig rätt och inte vill rätta sig efter den. Men se rätt på saken och bekänn öppet: Är det inte sant? Det hade ju varit mycket bättre, om fall och anstöt hade haft sin gång under påvedömet liksom nu, än att allt var så tyst och stilla och djävulen regerade över allt med avguderi och falsk lära och drev alltsammans till helvetet. Vem vill inte hellre utstå en timlig skada än en evig? Så var det då en outsäglig, ja, evig skada, att ingen rätt predikan, ingen sann gudskunskap, ingen rätt gudstjänst var att finna.

Vi märkte ofta, att man rådslog om detta och gärna ville få det därhän, att allt skulle vara jämnt och polerat, ja, att man skulle predika så, att det blev alla till behag och ingen till anstöt. Men det är säkert, att tar du bort anstöten och fallet, så är också Kristus själv borta. Ty vart denne än kommer i världen och visar sig, så blir det snart uppståndelse och fall.

"Ja", säger denna världens visa och mäktiga, "men vi vill inte veta av detta." Nåväl, tycker du illa om det, så förhindra det då. Kristus kom till judarna och frågade dem inte på förhand, om han fick komma eller inte. Han uppväckte stort rabalder i deras land och de kunde inte förhindra det. Nu har han genom sitt evangelium kommit till oss utan vår vetskap och vilja och kommer även här åstad stort buller. Tycker du inte om det, så försök hindra det. Är du klok, så finn på råd. Många är väl de som tilltror sig att klara av saken med hjälp av mänsklig vishet, men det skulle jag just vilja se. Kan de ställa allt tillrätta, ta bort all söndring och anstöt och återställa frid och sämja överallt, som de påstår, så vill jag skrapa bort denna text ur Bibeln.

Kristus säger själv i Matt. 10:34: "Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd." Därför blir det väl så som Simeon här säger: "Han skall bli många i Israel till fall, men han skall också bli många till upprättelse och salighet." De som nu vill klara saken med mänsklig vishet, de uträttar inget annat, än att de inte bara faller och aldrig mer står upp, utan de blir krossade. Ty de vill göra Kristus till något annat än det som Gud Fader gjort och förordnat honom till.

Ty att oenighet och annan olycka blir följden av läran, det är inte lärans skull, utan de människors, som vill mästra och regera Kristus. Om en sten eller en stolpe placeras vid vägen, för att man i nödens stund skall kunna stödja sig på den och så resa sig upp, inte kan då stenen eller stolpen hjälpa, att de flesta är så galna och dåraktiga, att de inte stöder sig därpå utan rusar däremot med huvudet och stöter sig? Det är inte stenens skull, utan de blinda och dåraktiga människornas, som beter sig så förvänt. Likaledes - vad kan hörnstenen Kristus och hans evangelium rå för, att den stora hopen tar anstöt av honom, faller och blir illa tilltygad? Han är ju av Gud utsedd, att man skall tro på honom och inte komma på skam, såsom det heter i Jes. 28:16.

Men man får naturligtvis inte fördenskull hålla evangelium för en sådan lära, som inte anstiftar annat än hat, oenighet och all möjlig olycka i världen. Lade man bara inte några hinder i vägen för denna lära, så skulle tvedräkt och annat elände nog bli avstyrt. Men när nu den stora hopen sätter spärr för denna lära och inte vill låta den ha sin gång, och andra åter drar åstad med sin egen vishet och inte vill låta Kristus bli någon till fall, utan predikar honom så, att ingen skall ta anstöt av honom, då är det ju inte så underligt, att Gud inte alltid handlar med oss så, som vi gärna skulle önska.

Detta är nu den lärdom vi får av dagens evangelium. Vad vi framför allt skall lägga märke till är, vad Simeon profeterar om Kristus, nämligen att han skall bli många i Israel till anstöt och fall, men också att många tvärtom genom honom skall bli upprättade, så att vi inte bara låter bli att förargas över honom utan också är rustade emot mordskränet, då all världens elände tillskrivs detta kära evangelium. Därtill förläne oss Gud sin nåd genom Kristus, vår Frälsare. Amen.