Vi hör i dagens evangelium, att det finns fyra slags åhörare, som lyssnar till Guds rena ord, bland vilka dock endast de sista bevara det och bär frukt Det sägs, för att var och en må se sig väl om och noga pröva, till vilken skara han hör, så att han en gång kan få räknas med till dem, som är den goda jordmånen och hos vilka Ordet skaffar frukt

De första, säger Herren, är den säd, som faller på vägen. Den bär aldrig frukt, ty antingen blir den nedtrampad eller uppäten av fåglar.

De andra är de, som hör Ordet och inte bara börjar tala om det utan också att tro på det och som ger lovande växt, alldeles som det korn som sås ut på en stenig åker. Så snart en het sommardag kommer, börjar det att vissna, ty det har varken rot eller saft. När förföljelse och anfäktelse nalkas, så avfaller människor, innan trons rätta frukt i tålamod framträtt.

Det tredje slaget är lätt att känna igen. Det är sådana kristna, som liknar sädeskornet inne bland törnena, som, om det kommer upp, ändå inte kan bära frukt, utan förkväves, eftersom törnena växer över det.

Det fjärde slaget utgöres av de fromma åhörarna, hos vilka Ordet faller ned i ett gott hjärta och förblir där, till dess det bär frukt i tålamod. De lida för Ordets skull vad dem tillskickas, övar sig i kärlek och lydnad för Gud och bär frukt, den ene hundrafalt, den andre sextiofalt och åter en annan trettiofalt.

Här ser vi de fyrahanda åhörarna. Och nu må envar gå in i sitt eget hjärta och se efter, i vilken skara han befinner sig. De tre först nämnda hoparna är odugliga, men de allra första är de värsta. De hör Ordet, och när de hör det, säger Herren, så kommer djävulen och tar bort Ordet ur deras hjärtan, så att de inte skall tro och bli saliga. Det må man noga ge akt på!

Det hade jag förut inte vågat tänka eller påstå, att sådana hjärtan skulle vara besatta av djävulen, som hör Ordet, men inte ger akt på det utan låter det förkvävas och aldrig tänker på det. Vi tycker, att det inte är så farligt att höra Guds ord utan att gömma det, att de som gör så är enfaldiga och vårdslösa människor och att det är alldeles naturligt, att man hör predikan och sedan strax glömmer bort den. Men Kristus bedömer detta annorlunda. Han säger: "Djävulen tager bort ordet ur deras hjärtan."

Här ser du, vad man bör tänka om människor, barn och tjänare, som hör predikan och sedan vårdslöst går sin väg, som om de inte hade hört den och ogärna offrade en tanke på den. Dessa kan inte berömma sig av den helige Ande, ty djävulen är dem så närgången, att han griper in i deras hjärtan och tar bort Ordet därifrån. Därav måste följa andra odygder, att de är olydiga, trolösa, egensinniga, stolta, oförsonliga, medan däremot Ordet, om det fick bli kvar i deras hjärtan och de flitigt hörde det, skulle skapa rena, lydiga, villiga, trogna,ödmjuka och milda hjärtan.

Dessa är de första och värsta. Sådana oarter misshagar Herren på det högsta. Han säger icke så skarpa ord till någon av skarorna som just till denna. Han säger ju, att de onda andarna, som sväva i luften, tar bort Ordet ur deras hjärtan, så att de inte tar det åt sig utan anser det vara likgiltigt, om man låter Ordet gå in genom ena örat och ut genom det andra. Men vill du veta, hur farligt detta är, så hör vad Kristus, som visst vet det bättre än någon i världen, säger, nämligen, att djävulen gör det.

När du alltså ser människor, som är som stockar, när man talar till dem och predikar för dem, vilket ju är fallet med evangeliets motståndare, så att allt vad man predikar, sjunger och talar är som att slå vatten på en gås, så tänk inte annat, än att djävulen tagit sin boning i deras hjärtan och där tar bort säden, som är Guds ord, så att de inte skall tro och bli saliga.

Ty om inte djävulen vore med, utan det vore en naturlig, medfödd lätthet att glömma - somliga människor är ju alltid läraktigare än andra - så skulle det ändå finnas någon åstundan, så att man tänkte: "Ack, Gud, att jag kan fatta så föga. Giv mig din nåd och öppna mitt hjärta, så att jag kan ge akt på och behålla, vad jag hör i predikan!" Hos sådana människor, som har begär efter Ordet och gärna vill hålla det kvar, där har djävulen inget utrymme. I så fall skulle ju även detta begär snart försvinna. Men de andra frågar inte efter det. De tycker, att det vore en stor förlust, om de för predikans skull kom att förlora några ören eller något ännu värdelösare. Där är säkert djävulen med. Ingen skall tänka annat.

Den hopen är nu störst, som hör Ordet men inte tar det i akt, eftersom djävulen plockar bort det ur deras hjärtan. De två andra hoparna är inte lika usla, men de är svaga. De gör en liten början, de ger akt på ett och annat, ja, de finner t. o. m. glädje däri. Herren lämnar dem inte heller så helt åt djävulen, som de första, fastän det icke heller hos dem blir någon frukt. Det är nu dessa, som inte härdar ut och blir ståndaktiga, när förföljelse kommer. De är som den maskstugna frukten, som sitter kvar på trädet, så länge det är stilla, men som i mängd faller ned, så snart det kommer en vindstöt. Herren säger om dem: "De tro till en tid." Men så snart korset närmar sig, så blir de förskräckta och vill och kan inte lida. Då blir det inte heller någon det eviga livets frukt, lika litet som andra goda frukter, som växer fram ur Ordet och tron.

Den tredje gruppen består av sådana, som av girighet och omsorger och detta livets vällust inte tar vara på Ordet. Den som blir upptagen av världsomsorger, den som bara vill samla och skrapa ihop och tänka ut, hur han skall kunna bli stor och rik; han låter sitt hjärta förtyngas, såsom Kristus säger i Luk. 21:34, varför den rätta frukten förkväves som utsädet bland törnena.

Arbeta skall man, ty det är inte förbjudet utan påbjudet, att var och en i sin kallelse skall vara flitig och oförtruten. Men detta att man på det viset skrapar ihop och bara tänker på det världsliga, på kronor och ören, det är törnen, som förkväver Guds ord i människors hjärtan, så att det inte kan växa upp eller bära frukt, eftersom man inte rätt tänker därpå, utan är mer mån om annat.

I dessa trenne hopar blir nu Ordet fåfängt och förgäves. Skadan av detta, är inte ringa, den är större och gruvligare, än ett människohjärta skan föreställa sig.

Därför förmanar Herren oss alla med allt allvar och säger: "Så sen då till, huru I hören, ty den som har, åt honom skall varda givet, men den som icke har, från honom skall tagas också det han har." Med de orden låter han oss tydligt förstå, att han inte talar om obetydliga ting, att det här icke är något att skämta med, så att man skulle kunna tänka: "Ännu en tid vill jag ha det, som jag har det, sträva och syssla med det som hör levnaden till. När jag sedan längre fram får mer tid och har fått ihop vad jag behöver, så skall jag lyssna till Guds ord och sätta tro till det." Se till, att du inte bedrar dig. Vem vet, hur länge du får leva? Eller hur länge du kan få höra Ordet? Eller vad Gud kan komma att göra med dig? Dig själv kan du lura och bedraga, men aldrig Kristus, som flitigt och träget förmanar dig, när han säger: "Den som har öron till att höra, han höre." Han vill inte, att du skall skjuta på saken till en annan gång, som vi ändå så ofta gör. Nu, säger han, då du hör Ordet, så tag emot det. Annars går det dig illa.

Låt oss därför noga se till, att vi befinns vara med i den fjärde skaran, ja, låt oss allvarligt bedja, att våra hjärtan må bli den goda jorden, att vi måtte ta emot och behålla Guds ord och bära god frukt.

Denna lilla skara består av de verkliga helgonen. Inte påvens helgon, som går i kåpor och med rakade hjässor, håller mässa, fastar och klär sig i särskilda kläder, utan de som hör Guds ord. Men de som hör Ordet bär hundrafaldig, d. v. s. väldig frukt, eller som Matteus uttrycker det: somliga bär hundrafaldig, andra sextiofaldig och åter andra trettiofaldig frukt. Ty liksom tjänsterna är olika, så är också frukten olika. En predikant gör kyrkan större tjänst än en hantverkare, som bara förestår sitt eget hus. Men bägge är de kristna, genom Kristus återlösta från synd och död och arvingar till det eviga. Låt oss sluta oss till den skaran, som är minst!

Men därtill hör, som Kristus säger, ett gott hjärta, d. v. s. ett sådant hjärta, som först och främst är uppmärksamt och befattar sig med Guds ord på rätt allvar. Sådant måste hjärtat framför alla vara, om inte djävulen skall komma och ta bort Ordet.

För det andra bör hjärtat vara visst och stadigt, icke ombytligt eller klenmodigt, så att det låter sig förföras eller förskräckas eller oroas av människors gunst eller ogunst. Ty om vi icke fruktar och älskar Gud över allting, så sitter Ordet inte länge kvar, isynnerhet som det inte i världen får förbli oanfäktat. Djävulen kan ju inte tåla och uthärda det. Han är en verksam herre, som alltid piskar på sina tjänare och aldrig låter dem njuta någon ro eller låter dem vara stilla.

För det tredje bör hjärtat också vara rensat och fejat, så att törnen inte växer därinne. Vi får med andra ord inte älska gods, penningar, ära och vällust mer än Guds ord och det tillkommande livet, inte heller syssla mer med världslig handel än med Guds ord, såsom Kristus säger: "Söken först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder."

Det hjärta som alltså är uppmärksamt, visst på sin sak, ståndaktigt och väl rensat, det är ett ganska gott hjärta, som säkerligen skall bära frukt, men i tålamod, ty utan kors och anfäktelse, utan svårigheter och motgångar avlöper det inte, såsom Paulus säger: "Så skola ock alla de, som vilja leva gudfruktigt i Kristus Jesus, få lida förföljelse." På detta får vi också bereda oss och söka genom tålamod få, vad utlovat är och därvid inte glömma bönen. Det slår ju inte fel, det måste vi själva medge, att vi får våra stötar, att det inte går framåt och vi på grund av vår natur inte här i världen kan akta det timliga ringa. Djävulen slår sig inte heller till ro, utan försöker på alla vis att ta ifrån oss Ordet och dessutom betunga hjärtat med omsorger, girighet, högfärd, vrede och allehanda fel. Det förstår vi ju, att det skulle finnas mycket bättre människor, om inte girighet, äresjuka, otukt och annat sådant fyllde hjärtana och hindrade dem från Ordet.

Därför är det nödvändigt, att vi ger noga akt på denna vår naturs brist och skröplighet så att vi inte fortsätter med vår säkerhet utan ber Gud om hans helige Ande, varom vi i Luk. 11:13 fått en tröstefull tillsägelse: "Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?" Vi skulle bedja, att han ville rensa bort rubb och stubb, ja, ta bort törne och tistel ur hjärtat, så att vi kan höra och hålla kvar Guds ord och bära rätt frukt, d. v. s. tron på Kristus, genom vilken tro vi inte bara kan leva i lydnad för Herren utan också bli Guds barn och arvingar. Ty detta är det främsta ändamålet med att säden sås ut, att det heliga evangeliet blir predikat i hela världen, så att det kan åstadkomma en sådan frukt i oss, som förbliver evinnerligen.

Dessutom skulle denna liknelse hjälpa oss att inte förundra oss över, om inte Ordet överallt skulle bära frukt. Här hör vi ju, hur Herren själv gör en sådan uppdelning och talar om fyra hopar, av vilken bara en och därtill den minsta är rättsinnig. De andra tre hoparna är platt odugliga. Dem bör man lämna och inte förarga sig över dem. Ty överallt, där evangelium predikas, där kommer det att gå så, att dessa tre slags odugliga åhörare finns, vartill varken Ordet eller den som bär fram och predikar det är skulden, såsom de påviska i sin blindhet alltid ropar, såsom vore de rasande, medan de inbillar sig. att de inte kan smäda vårt evangelium värre eller göra det förhatligare än genom att dra fram de förargelser, som djävulen åstadkommit, sedan evangelium börjat predikas.

Men om den regeln skall gälla, måste man inte säga, att stor förargelse skedde och svåra synder begicks också när Kristus själv och Johannes och apostlarna predikade? När Johannes Döparen trädde fram och predikade, strömmade alla till, hörde hans predikan och såg, att han var en helig man. Ändå fick han höra, att han var besatt och regerad av djävulen. Konung Herodes, som enligt evangelisternas vittnesbörd hörde honom mycket och gärna, lät ändå avliva honom. Ja, människor lyssnade till Kristus, Guds Son själv, och såg honom uppväcka döda och göra stora under. Ändå naglade de honom fast vid korset. Varför säger man inte då: "Johannes, Kristus och apostlarna var inga rättsinniga predikanter. Annars skulle folket inte ha varit så ogudaktigt utan bättrat sig efter den rena lära de hört." Då tvingas de till tystnad. Annars skulle man kunna dra den slutsatsen, att de är Kristi fiender och försmädare. Men de mena sig ha bättre fog för att smäda oss och vår lära.

Vad vår lära beträffar så skall vi låta det bero och inte den här gången tala om, varför vi håller på vår lära och inte vill låta oss drivas därifrån. Det kan vara nog att ge akt på Jesu, vår Herres ord: "Säden är Guds ord." Ingen är väl så dåraktig och galen, att han vågar säga, att det ord, varom Kristus här talar, är ett ont ord eller en falsk lära. Men vad säger Kristus om denna ädla och goda säd? Vad blir det av den? Jo, bara fjärdedelen av den slår rot och bär frukt. Vem kan då förneka, att världen förblir ond, fastän Ordet och predikan är rätta, rena, goda och i sig själva fruktbärande.

Men om vår lära skall jag, såsom jag sagt, inte tala den här gången, inte säga varför vi omfattar den. Men det måste även de påviske bekänna, utan att vi tackar dem för det, att världen förblir ond och inte bättrar sig efter Ordet, fastän predikan är rätt och predikanten from. Ty här har vi icke endast detta Kristi vittnesbörd, att bara fjärdedelen bär frukt utan också hans eget exempel, Johannes och apostlarnas att förtiga, att han inte kan få det därhän, att var man tror på och tar emot Ordet. Större delen är och förblir ond och utan frukt. Den mindre och ringaste delen bättrar sig och tror.

Har nu sådant hänt Kristus, Guds Son, den störste av alla predikanter, vad under då att det händer Johannes Döparen, apostlarna och oss i våra dagar? Har man därför rätt att klaga på läran och säga, att den är oriktig. Då får man också anse, att den säd icke är god, som faller på vägen och stengrunden och bland törnena. Men man bör säga tvärtom och inte smäda Gud. Hans ord är säden, som sås ut. Detta ord är rätt och gott och kan efter sin natur icke annat än bära frukt. Men att den inte överallt bär frukt, det får vi inte ge Gud och hans ord skulden för, utan jordmånen, som inte är god. Det är den som gör, att den goda säden fördärvas och blir utan frukt.

Ingen får alltså klandra vår lära eller kalla henne orätt för det att många tar anstöt. Däremot bör man fälla domen över sig själv och andra människor, som inte har fromma och rena hjärtan. Ty skulden är inte Ordets utan hjärtanas, som är orena och odugliga. Till dem kommer djävulen, som eggar och driver dem att stå emot Guds ord, såsom Herren i en annan liknelse, Matt. 13, säger om den goda åkern, som är besådd med god säd och ändå bär ogräs. Frågar du, varifrån ogräset kommer, så hör och lär det av Kristus. Djävulen sår ut det, säger han, bland vetet. Han kan inte tåla, att allt är gott och rent. Kan han inte utrota den goda säden, så sår han åtminstone ogräs däri. Men vem vill ge Guds ord skulden för detta och säga, att det är orsaken till denna förargelse?

Så må då envar av detta lära, att det aldrig kommer att hända på annat sätt med evangelium, än vad som här säges, nämligen att några därigenom drivs till bättring och blir frommare, men att tre gånger så många kommer att stöta sig därpå. Därför blir det, som Herren säger i slutet av föregående evangelium, att många äro kallade, men få utvalda. Eftersom de icke håller sina hjärtan rena utan ger rum åt djävulen och låter ordet fara sin kos, så kan de omöjligen behaga Gud.

Därav följer inte bara utvärtes synder och förargelser, utan denna vanart straffas, som Herren här säger, med blindhet, så att de med seende ögon intet se ej heller förstår vad de hör eller rättar sig därefter.

Ingen må alltså stöta sig på eller smäda evangelium, därför att mångahanda förargelser sker, ty det är icke Ordets skull, utan de vanartiga, onda och förblindade hjärtanas skull, alldeles som det inte är sädens skull, att den inte bär frukt på vägen, på stengrunden och bland törnena.

Ingen må alltså bekymra sig över detta. Må var och en istället se till, att han får del av denna ädla säd och bedja Gud om nåd, att han genom sin helige Ande måtte öppna hjärtat och göra det rent, så att Ordet, som vi hör, må förbliva i våra hjärtan och bära frukt i tålamod och att vi genom Kristi tro, som den helige Ande genom Ordet och sakramenten nedlägger i oss, må bli saliga. Detta give oss vår käre Herre Jesus Kristus oss allesamman! Amen.