Här har vi ett djupsinnigt evangelium, som ungt och enfaldigt folk har svårt för att rätt förstå. Men eftersom det denna söndag föreläses, så vill vi säga ett och annat därom.

Vi hör i denna liknelse, att husbonden går ut tidigt på morgonen och anställer arbetare i sin vingård. De skall arbeta tolv timmar. Sedan andra för nio timmar och åter andra för sex och tre och till slut några för bara en enda timme. Arbetet är således mycket olika men lönen en och densamma. Husbonden träffar nämligen avtal bara med de första, men ger de sista som bara arbetat en timme lika mycket som de första, med vilka han kommit överens om en viss dagspenning.

Sådant skulle inte duga för världen och inte heller vara rätt och rimligt. Ty där gäller det måttet och den regeln, att den som arbetar mycket får stor lön och den som arbetar litet får liten lön. Men om nu någon får sin överenskomna lön, så bör och får han inte klandra husbonden, om denne godvilligt skänker en annan något. Annars är det naturligtvis orätt att ge lika lön, när arbetet är olika.

Men Herren anför denna liknelse för att därmed skilja sitt rike från världens rike och lära oss att det i hans rike går till på ett helt annat sätt än i världens rike och att det inte heller kan tillgå på samma sätt eftersom personerna är olika. Ty att det finns olikheter även i världen, så att husbonden har fler ägodelar än tjänaren och tjänaren ändå får arbeta mer, det har sin särskilda anledning och hör inte med till liknelsen, i vilken Herren upphäver all olikhet och vill lära oss, att i hans rike är allt lika, så att den ene skall ha och anses för detsamma som den andre. Men i det utvärtes och världsliga livet, där kvarstår olikheten, eftersom stånden är olika. En bonde lever på annat sätt än en borgare, en furste på ett annat sätt än en adelsman. Här är allt olika och skall så förbli. Men i Kristi rike är alla lika, det må vara en konung, furste, husmor, tjänare, piga eller vad de nu kan kallas. Ingen har här ett annat dop, en annan tro, ett annat evangelium ett annat sakrament, en annan Kristus eller Gud än den andre. Man går tillsammans till predikan. En tjänare, borgare eller bonde får höra samma ord som den förnämste herre. Och varje barn, det må heta så eller så, döps med samma dop som jag blivit döpt med. Maria från Magdala och rövaren på korset hade samma tro som Petrus och Paulus och samma tro har jag och du, om vi är kristna. Samme Gud och Kristus som Johannes Döparen har alla syndare, om de omvänder sig. Således är allt lika, fastän den ene är högre än den andre eller ringare när det gäller stånd, ämbete eller gåvor.

Det viktigaste i detta evangelium är alltså, att vi skall hämta den trösten, att vi kristna i Kristus är allesammans lika. I världen måste en viss olikhet kvarstå, så att fadern är förmer än sonen, husbonden förmer än tjänaren, konungen eller fursten förmer än undersåten. Gud som har skapat och inrättat stånden, vill ha det så. Den som där ville införa likhet, så att tjänaren skulle ha samma ställning som husbonden och tjänstepigan ha lika mycket att säga till om som husmodern, bonden lika mycket som fursten, han skulle ställa till med en skön regering, såsom man ju också har sett på orosstiftare och upprorsmakare.

Men det må nu gå hur olika till i världen, som det vill, så bör vi, av hur högt eller ringa stånd vi än är, trösta oss med, att vi alla har en enda Kristus, ett dop, ett evangelium, en Ande och att ingen har ett bättre evangelium, ett bättre dop en annan Kristus än den ringaste piga, den ringaste dräng. Även om någon har mer pengar, gods eller annat än du, så har han inte fördenskull en annan eller bättre Gud.

Detta bör man lära sig och noga ge akt på, så att var och en i sitt stånd kan tjäna Gud med hjärtats glädje och säga: "Jag är ingen kejsare eller konung, jag har inga slott, som stora furstar har, men jag har samma heliga dop, samme Kristus, som har dött för mig och vunnit det eviga livet åt mig, samme Kristus som konungen har." De stora rikedomar vi äger genom vår Herre Jesus bör göra oss stolta, så att vi kan lära oss att förakta denna världens härlighet och endast sätta vår lit och tröst till att vi är döpta i Jesu namn och att han för oss har dött och farit upp till himmelen, där han sitter på Guds högra sida för att hjälpa oss från synd och död och all olycka. Den som har det så och vet, att vi i Kristus alla är lika, han går till sitt arbete med glädje och låter sig inte oroas av att han här på jorden under denna korta tid hör till ett ringare stånd och ställning än en annan. Ty därvid blir det, att det är en olikhet i det utvärtes levernet, att den ene har mycket och den andre litet, att den ene är husbonde och den andre tjänare. Därav låter en kristen inte oroa sig utan säger: "På jorden kan det i Guds namn inte bli annorlunda. Även om jag har det besvärligare än husbonden och matmodern och även om jag inte är så mäktig som en furste, konung eller kejsare, så vill jag ändå inte knota för det utan gärna och villigt bli kvar i mitt stånd, till dess Gud ställer det annorlunda för mig och kanske också gör mig till husbonde eller matmor och under tiden trösta mig med, att jag vet, att varken kejsare eller kung har en annan Kristus eller mer av Kristus än jag. Vill de ha något mer, så vet jag, att de inte finner någon plats i detta rike, ty där är allt lika, eftersom vi alla är Gud behagliga bara därför, att Kristus Jesus lidit för oss och med sitt blod renat oss alla, den ene såväl som den andre, från våra synder. Den skatten äger jag helt och fullkomligt. Därför oroar det mig inte, om jag lider brist i det utvärtes och timliga, då jag i detta stycke inte lider någon brist och då jag, när det gäller de eviga skatterna, blir alla helgon lik."

Detta skall alltså vara vår stolthet och vår tröst att i Kristi rike ingen olikhet finns. Därför skall vi i en sådan kristlig stolthet ärligt gå åstad och göra vad som åligger oss. Så skall var och en i sitt stånd vara glad och from. Ty då blir allting glatt och gott och väl, när en kristen av hjärtat kan säga: "Varför skulle jag knota över min kallelse? Den är ju god, även om den är ringa och arbetsam. Även om det inte är ett furstligt stånd, så är det dock ett kristligt stånd och vad vill jag då mer begära eller äga?"

Så gör inte dessa första, som knotar och ser snett på att de inte får mer än de andra. Påvens prästerskap gör det inte heller. De vill att Herren Gud skall löna dem efter deras gärningar, att han skall se efter, hur mycket mer de gjort än andra, att han därför skall ge dem en finare plats i himmelen och ge dem en annan större och bättre Kristus. Ty så lär de: när en präst står för altaret, så uträttar han ett sådant verk, att han delar ut åt andra och därigenom hjälper dem in i himmelen. Därför är han förnämligare och har en högre ställning i Kristi rike än lekmannen. Därmed knotar de över den jämlikhet, som råder i Kristi rike och vill införa en sådan olikhet, som råder i de världsliga stånden.

Vidare lär de, att en jungfru i ett kloster i anseende till tron är förmer än en äkta hustru. Och den som ännu i våra dagar lär annorlunda, honom fördömer de som en kättare. Där har vi åter detta, att de första knorrar och vill ha mer än de andra. De räknar ut för Herren, vår Gud, hur länge de arbetat och hur besvärligt det varit för dem. Men vad säger Herren om detta? Med avseende på det utvärtes levernet är där en olikhet. Där får den ene vara flitigare och arbeta mer än den andre. Men ingen har ett bättre dop eller en bättre Kristus än den andre. Inte heller predikar man för den ene ett annat eller bättre evangelium än för den andre.

Det som munkar och nunnor skrytsamt framhåller, att nämligen äkta makar bara har ett ringare evangelium och så de tio buden, men att de själva har ett högre evangelium och att de håller mer än de kristna i vanligt stånd är befallt att hålla, det är idel osanning och helt och hållet stridande mot evangelium. Ty de vill därigenom göra en skillnad på evangelium, då däremot Kristus gör allt lika och lär just i denna dagens evangelium, att i hans rike den ene betyder lika mycket som den andre.

I sig själv är det naturligtvis intet ont i att förbli ogift, om man har nåd och gåva till det Ingen vill heller förbjuda eller förhindra det. Men att man därför vill berömma sig inför Gud, vill vara bättre än andra och vänta högre lön, det är den stötesten och förargelseklippa, som påven stöter sig på, när han beskyller oss för att vi förbjuder goda gärningar. Han gör oss i detta orätt. Vi förbjuder ingalunda goda gärningar. Men vi säger, att i Kristi rike råder jämlikhet, i det att Gud vill handla med oss allesamman inte efter förtjänst utan allenast efter sin nåd och barmhärtighet för sin Sons, Jesu Kristi skull.

Vidare säger vi: eftersom du har en sådan likhet i Kristus, du må vara skollärare eller präst, herre eller fru, dräng eller piga, så arbeta och gör vad du kan i din kallelse och nöj dig stilla med denna olikhet. I Kristus är vi nämligen inte olika utan jämlika. Världen stöter sig på detta, isynnerhet judarna. De blir ursinniga och vilda, när de hör att vi hedningar, fastän vi inte är omskurna och inte heller håller deras sabbatsbud och andra lagens stadgar ändå skall bli saliga likaväl som de, som dock bär denna börda med så mycken möda, att de svettas under den. Så angriper också Herren i liknelsen dem på ett träffande sätt och säger: De första ville ha mer och knorrade, när var och en av dem, som arbetat bara en timme, fick samma penning som de.

Men Kristus vill inte veta av någon olikhet. "Min vän", säger han, "jag gör dig ingen orätt. Kom du inte överens med mig om en denar?" D. v. s. åt eder är lönen redan utbetald: landet Kanaan. Men jag skall upprätta ett annat, ett nytt rike, i vilket alla skall vara lika. Allt är mitt. Så har jag väl rätt att göra därmed, som jag vill. Jag behöver inte er undervisning om, hur jag skall handla med mina tjänare.

Så förspiller judarna det eviga livet och vill inte vara likställda med hedningarna, ja, de förebrår Gud, att han gör dem orätt, så att han måste försvara sig och säga: allt är mitt och inte ditt. Det angår dig därför inte, vad jag gör med det som är mitt. Påven och hans anhang gör på samma sätt. De vill inte gå in i ett rike, där allt är jämlikhet utan vill vara och äga något framför andra och avstår annars hellre från det eviga livet.

Därför bör man noga och väl lägga märke till denna skillnad mellan världsligt och kristligt leverne och mellan världens rike och Kristi rike. Ty i Kristi rike skall jämlikhet råda, eftersom vi bara har en Gud, en Kristus, en helig Ande, ett evangelium, ett dop, en nattvard, en tro. På grund av denna likhet kan den ene vara lika god, from och helig som den andre. Och när vi nu har allt detta, så bör vi tacka Gud för dessa gåvor och rätt erkänna dem, sjunga hans lov och säga: "Man må anse mig för vad man vill och anse mig så ringa man vill, jag har ändå lika mycket som alla kejsare och kungar, ja, lika mycket som alla helgon och änglar i himmelen. På vad sätt? Jo, genom Kristus. Därför vill jag gå åstad och vara husmor, husfar, dräng eller piga och med glädje, lust och kärlek göra allt vad min kallelse kräver, eftersom jag har en så stor skatt i min Herre Kristus."

Detta är den lärdom vi får i dagens evangelium, att vi här på jorden förblir olika, liksom personerna är olika. En furste är en annan person än en präst, en piga en annan person än hennes husmor, en skollärare en annan person än en borgmästare. De bör och kan därför inte föra alldeles samma levnadssätt. Den olikheten bör finnas kvar. Men i Kristi rike heter det: "Jag vill ge den ene lika mycket som den andre. Och detta därför att ingen har förtjänat att av mig få himmelriket och frälsningen från döden och synden. Jag är således inte skyldig någon detta. Jag ger det av nåd åt vem jag vill." Vi skall akta oss för att knorra över detta. Vi bör tvärtom tacka Gud för det och därav hämta tröst i allehanda faror, mödor och arbete, som vi i den utvärtes olikheten får utstå. Då skall allt bli oss ljuvligt och lätt.

Av det sista språket: "Många äro kallade, men få utvalda", hämtar en del nyfikna huvuden åtskilliga orimliga och gudlösa tankar och menar: den som Gud har utkorat blir ovillkorligen salig, men den som han inte har utvalt, han får göra vad han vill, han får vara så from och troende han vill, så är han ändå bestämd att gå förlorad och kan inte bli salig. Därför får det gå bäst det vill. Skall jag bli salig, så sker det mitt åtgörande förutan, varom inte, så är det förgäves, vad jag än gör och företar mig. Vilka onda och säkra människor det växer fram av sådana gudlösa tankar, det kan var och en själv tänka sig.

På trettondedagen, då vi avhandlade texten hos profeten Mika, visades nogsamt, att man bör akta sig för sådana tankar såsom för djävulen själv och företa sig ett annat sätt att forska och tänka över Guds vilja, nämligen att lämna Gud i hans majestät ifred och vara nöjd med hans skickelse, ty däri är han outgrundlig. Annat är inte möjligt, än att en människa stöter sig på sådana tankar och antingen hamnar i förtvivlan eller blir gudlös och fräck.

Den som rätt vill lära känna Gud och hans vilja han bör gå raka vägen och skall då inte stöta sig utan förbättras. Rätta vägen åter är Kristus såsom han ju också säger: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Den som vill rätt lära känna Fadern och komma till honom han skall först komma till Kristus och lära känna honom och det sålunda: Kristus är Guds Son och allsmäktig och evig Gud. Han blev människa för vår skull, gav sig under lagen för att förlossa oss från lagen, har låtit sig korsfästas, har dött på korset för att betala för våra synder och har åter uppstått från de döda, för att han genom sin uppståndelse skulle bereda oss väg till evigt liv och hjälpa oss från den eviga döden. Han sitter nu på Guds högra sida för att mana gott för oss, ge oss sin helige Ande och genom honom regera och leda oss och bevara sina trogna mot all anfäktelse och djävulens ingivelse. Detta är att rätt känna Kristus.

När nu denna kännedom är väl och fast rotad i hjärtat, fatta då mod, stig upp i himmelen och gör upp din sak såhär: Eftersom Guds Son har gjort detta för människors skull, hurudant kan då Guds hjärtelag vara mot oss människor, eftersom hans Son gjort detta efter Faderns vilja och på hans befallning? Ditt eget förnuft tvingar dig att säga: Eftersom Gud har utgivit sin enfödde Son för oss och inte har skonat honom för vår skull, så kan han inte mena illa med oss människor. Han vill inte, att vi skall gå förlorade, eftersom han sökt och använt de yppersta medel för att hjälpa oss till livet. Inte sant?

På det sättet kommer man rätteligen till Gud, såsom Kristus själv säger i Joh. 3:16: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son på det att var och en som tror på honom skall inte förgås utan ha evigt liv." Så må man nu ställa dessa tankar mot dem som framgår ur den förra meningen. Då finner man, att dessa var djävulens tankar, av vilka människan måste ta skada och antingen förtvivla eller bli fräck och gudlös. Hon kan ju inte vänta sig något gott av Gud.

Somliga gör sig andra tankar och uttyder ordet såhär: "Många äro kallade", d. v. s. Gud erbjuder många sin nåd, "men få äro utvalda", d. v. s. han låter sådan nåd komma få till del, ty få av dem blir saliga. Denna tolkning är synnerligen gudlös. Ty om man tror och menar så om Gud, hur kan man då annat än bli fientlig mot honom, eftersom det skulle bero bara på hans vilja, att vi inte alla blir saliga? Den tolkningen skall man jämföra med den som framkommer, då man rätt lär känna Herren Kristus. Då skall man finna att den är idel djävulsk hädelse.

Det ligger alltså en helt annan mening i de orden. "Många äro kallade, men få utvalda." Evangelii predikan är ju allmän och offentlig för var och en som vill höra och ta emot den. Gud låter oss predika så kraftigt och tydligt, så att var och en skall höra, tro och ta emot det och bli salig. Men hur går det? Alldeles så som det är sagt i vårt evangelium: "få äro utvalda", d. v. s. få förhåller sig så mot evangelium, att Gud kan ha välbehag till dem. Somliga hör det ju, men tar inte vara på det. Andra hör det men håller sig inte till det och vill inte heller försaka och lida något för det. Somliga hör det men älskar mer penningar och ägodelar och världslig vällust. Men detta behagar inte Gud, därför vill han inte veta av sådana människor.

Det kallar Kristus att inte vara utvald, d. v. s. att inte förhålla sig så, att Gud kan finna behag i en. Sådana människor däremot är utvalda och Gud behagliga, som flitigt hör evangelium, tror på Kristus, bevisar sin tro i goda gärningar och för sin tros skull lider vad som påfordras.

Detta är den rätta uttydningen, som ingen kan ta anstöt av utan istället förbättras av, eftersom man måste tänka: "Skall jag behaga Gud och vara utvald, så går det inte an att leva med ett dåligt samvete, att synda mot Gud och inte vilja fly synden. Nej, jag måste lyssna till predikan, be Gud om hans helige Ande, inte låta hans ord försvinna ur mitt hjärta, kämpa mot djävulen och hans ingivelser och be om beskydd, tålamod och hjälp." Då kan man bli en god kristen. Däremot blir de, som menar, att Gud inte unnar alla människor saligheten, antingen förtvivlade eller ock säkra och gudlösa människor, som lever sitt liv likt djuren och tänker: "Det är redan bestämt, om jag skall bli salig eller inte. Vad behöver jag då oroa mig för det?" Så skall du inte tänka. Du har befallning att höra Guds ord och tro på Kristus, att han är din Frälsare och har betalt för dina synder. Tänk då på den befallningen så att du lyder den. Finner du otrohet eller svaghet hos dig själv, så bed Gud om hans helige Ande och tvivla inte på att Kristus är din Frälsare, så skall du, om du tror på honom och hämtar tröst av honom, genom honom bli salig. Det förläne vår käre Herre Jesus Kristus oss allesamman! Amen.