Ordet pingst är icke svenska utan taget från grekiskan och betyder femtionde dagen. Pingstdagen är nämligen den femtionde dagen efter påsk, och var hos judarna en stor högtidsdag. Den firades till minne av att judarna hade fått de tio buden på Sinai berg, vilket skedde på femtionde dagen, efter det att de hade ätit påskalammet och dragit ut från Egypten. Det var en stor välgärning, att Gud själv från himmelen kungjorde sin vilja för dem, så att de kunde veta, vad som behagade och vad som misshagade Gud, vad han ville att de skulle göra och vad de icke finge göra. Gud befallde därför, att denna femtionde dagenskulle hållas helig till minne av denna välgärning, och för att de skulle lära sig att så mycket noggrannare rätta sig efter Guds vilja, när de påmindes om med vilket allvar Gud hade uppenbarat sin vilja för dem, och hur de då förbundit sig att i allt lyda Guds bud. Historien om detta kan vi läsa i 2 Mos. 19 och 20 kap.

Nu förhåller det sig så (såsom ock Paulus lär oss i 1 Kor. 10:6) att allt vad som i Gamla Testamentet berättas om det som hänt judarna, var en förebild till det som skulle ske i Nya Testamentet, i nådens tid. Nu har vi i Nya Testamentet ett annat och bättre påskalamm, ty i Egypten tjänade lammets blod. som ströks på dörrposterna, blott till att hindra mordängeln från att skada judarna, då han dödade allt förstfött i Egypten, då däremot det rätta påskalammets, Jesu Kristi, blod frälsar oss från det andliga Egypten, d. ä. från synden och den eviga döden. På samma sätt har vi nu ock i Nya Testamentet en annan och bättre pingst, än man hade i Gamla Testamentet.

De fick på Sinai berg de tio buden. I sig själva är dessa en god, nödvändig och förträfflig kunskap, som man har all anledning att tacka Gud för. Men att buden predikas och läres, det skaffar oss ingen hjälp mot djävulens rike, synden och döden. Ty lagen gör oss blott till ännu större syndare, och vårt samvete anklagar och fördömer oss inför Gud, eftersom vi icke fullgör det, som buden befaller oss att göra. Det såg förskräckande ut vid Sinai berg, när Gud talade, och det åskade och blixtrade, så att hela berget rök och skakades. Och det är likadant än i dag, när lagen rätt träffar ett hjärta. Då gör den hjärtat ängsligt och försagt, så att man i sin ångest icke vet, vart man skall ta vägen. Ty att veta vad Gud fordrar, och på samma gång känna med sig, att man icke har uppfyllt det, det är något som omöjligen kan annat än oroa och ängsla människan. Ty hon har då för sina ögon det, varmed Gud hotar dem som överträder hans bud, nämligen evig död och pina. Därför är judarnas pingst och pingstpredikan en hård och förskräckande pingst och en predikan som alls icke kunde ha med sig någon glädje.

Hurudan är däremot pingsten i Nya Testamentet? Den är övermåttan härlig och ljuvlig; den har ingenting förskräckligt, utan där är idel frimodighet, fröjd och glädje. Som vi nyss hörde, berättar evangelisten, att då judarna på pingstdagen var sysselsatta med att tacka Gud för de tio buden och firade minnet av det som skedde på Sinai berg, så var apostlarna och de andra kristna tillsammans i ett hus. Då hördes plötsligt ett dån från himmelen, såsom om en våldsam storm hade farit fram, och det uppfyllde hela huset, så att det gav genljud överallt. Under stormen och dånet fick de se tungor såsom av eld, som fördelade sig och satte sig på dem. Så lät sig den Helige Ande både ses och höras. Ty i dånet hörde man honom, och i eldtungorna såg man honom. Och detta var, vad Kristus förut hade lovat, och vad Johannes Döparen hade förutsagt, nämligen att de skulle bli döpta med den helige Ande och med eld.

Detta har nu sin särskilda betydelse och anledning. Eldtungorna syfta på predikoämbetet. Detta skall icke vara utan verkan, utan det skall liksom blåsa på människors hjärtan och i dem tända ett nytt ljus och en ny eld. Men därom skall vi tala mera längre fram. Genast efter dånet och eldslågorna, uppfyllde den helige Ande lärjungarna och upptände deras hjärtan, ja han liksom blåste igenom dem, så att de i ett ögonblick lärde rätt känna Gud och hans Son, Jesus Kristus, lärde sig rätt förstå hela skriften och fick en sådan frimodighet, att de icke behöll denna insikt för sig själva utan vågade bekänna den fritt och öppet. Till detta kom också det undret, att de kunde tala allehanda främmande språk, fastän de före denna händelsen endast hade förstått sitt eget modersmål. I Jerusalem skulle evangelium börja att predikas, men det skulle icke stanna där, utan det skulle, såsom profeterna förutsagt, redan från första början förkunnas på alla språk. Och när den helige Ande gav apostlarna gåvan att tala främmande språk, så var detta just ett vittnesbörd om att evangelium icke skulle stanna endast i judiska landet, utan bli predikat i hela världen och på alla språk.

Detta är pingsten i Nya Testamentet, där man lär känna Gud rätt. Där blir man icke förskräckt för honom, utan man blir glad och får ett gott samvete och därjämte en frimodighet, som icke rädes för något utan gärna lider vad som helst för Kristi skull, såsom man kan se på apostlarna. Denna det Nya Testamentets pingst har icke blott Kristus utlovat i sin sista predikan, utan även profeterna, David, Jesajas, Jeremias, Joel, Sakarja och andra ha förutsagt den. Därför vilja vi också i dag predika om den helige Ande, vem han är, vad han har för ämbete och vad han verkar, samt hur vi skall förhålla oss, om vi vill vara med om en sådan salig pingst och få del i den helige Ande.

För det första skall ni tänka, att den helige Ande också förut funnits i kyrkan och bland människorna. Han är ju evig och allsmäktig Gud, såsom Kristus lär oss, då han säger om den helige Ande, att han utgår från Fadern. Därför måste han vara av samma natur och väsen som Fadern. Vi har också säkra vittnesbörd om att den helige Ande alltid har verkat hos människorna, upplyst deras hjärtan och styrt och lett dem efter Guds vilja. Ty Kristus själv säger, liksom också Petrus, att den helige Ande talar genom profeterna. Och evangelisterna bekräftar att den helige Ande bott både i den gamle Simeon, och i Hanna. Sakarias och Elisabet, samt i Johannes Döparen. Därför skall vi tro och tänka detsamma om den helige Ande, som om Kristus. Guds Son. Denne har varit till från evighet, och strax efter det första löftet i paradiset börjat sitt verk att strida mot djävulen och söndertrampa hans huvud. Detta för länge sedan började och allt sedan fortsatta verk har Kristus öppet fullbordat, då han blev människa, dog på korset och på tredje dagen åter uppstod. På samma sätt har den helige Andes verk alltjämt hållit på i världen, i det att han genom Guds ord har fört människor till tro, upplyst, styrkt och tröstat dem, samt lett dem i hela sanningen. Men först på pingstdagen fullbordade och utförde han öppet detta verk, så att det icke mer skulle vara så fördolt som förut, utan var och en som såg det skulle märka och tvingas att bekänna, att det var den helige Ande som verkade. Ty det är uppenbart, att de ljuger med vett och vilja som icke vill hålla detta för en verkan av den helige Ande utan säga, att apostlarna är druckna av sött vin. Deras egna hjärtan överbevisar dem nog om, att man icke under ruset kan lära sig främmande, obekanta språk.

Men vad kan vara orsaken till att denna den helige Andes uppenbarelse fördröjdes ända till denna pingstdag? Det är ingen annan än den, att vi skall lära och förstå, att det är endast för vår Herres Kristi skull, som vi får den helige Andes gåva. Han har förvärvat den och det är endast genom honom som den helige Ande och hans gåvor gives åt oss. Därom hörde vi på Kristi himmelsfärdsdag ur den 68 ps. v. 19 att han undfick gåvor bland människorna, d. ä. för människornas räkning. I sin predikan på den första pingstdagen utlägger också Petrus detta språk så, då han säger: "Sedan Kristus genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern undfått den utlovade helige Anden, har han utgjutit vad I här sen och hören." Detta är det första som vi skall tänka på, att nämligen den helige Ande icke först på pingstdagen börjat sitt verk eller inträtt i utövningen av sitt ämbete. Utan han har alltid utövat det i sin församling. Men först på pingstdagen trädde han uppenbart fram med sitt verk och lät det märkas så kraftigt, för att vi därav måtte lära, vilken härlig skatt vår käre Herre Jesus Kristus förvärvat och förtjänat åt oss genom sin död och uppståndelse.

För det andra skall vi lägga märke till och lära oss detta: liksom Skriften ger Herren Kristus ett särskilt namn och kallar honom Ordet, så ger den också Guds Ande ett särskilt namn och kallar honom den helige Ande, som blåser på våra hjärtan med sin nåd och helgar dem, som förut var oheliga och syndiga. Av detta namn hämtar de kristna mycken tröst, ty de ser tydligt nog, att de är för svaga mot djävulen och icke själva kan stå emot hans anfall. Såsom det nu oroar dem, att de har den onde anden mot sig, så tröstar det dem däremot, att de genom Kristus har den helige Ande, som förlåter dem deras synder och driver dem till en rätt lydnad mot Gud.

Hur den helige Ande åstadkommer detta, det lär vi av Joh. 16:8, nämligen, att den helige Ande skall låta världen få veta sanningen i fråga om synd, rättfärdighet och dom. Ty den heliga Treenighetens verk uppdelas i vår trosbekännelse på följande sätt för att lättare kunna fattas av ungdomen och av de enfaldiga: Gud Fader har givit oss liv och lemmar och skapat oss för sitt rike. Men sedan våra första föräldrar genom synden råkat i dödens våld, och detta gått i arv på oss, deras efterkommande, så har Guds Son blivit människa, genom sin död upprättat oss från detta fall och förlossat oss från synden och den eviga döden. Denna förlossning kungör den helige Ande för hela världen genom det heliga evangelium, och upplyser människors hjärtan så att de mottager det och tror det, d.v.s. de tröstar sig därmed att Kristus Jesus har dött för dem, och de tvivlar icke på att de därigenom är försonade med Gud, så att han icke mer vill tänka på deras synder utan för Kristi skull förlåta synden och efterskänka skulden. Detta den helige Andes verk kallas för att helga våra hjärtan eller såsom Petrus säger i Apg. 15:9: "Sedan han genom tron hade renat deras hjärtan."

Där nu syndernas förlåtelse är genom tron, så att vi, fastän vi har synd, likväl icke faller i förtvivlan, utan tröstar oss med Kristi död och uppståndelse, där följer också en annan helgelse med, i det att den helige Ande också helgar våra kroppar, så att vi icke förblir liggande i synden, och icke heller såsom förut har lust och kärlek till den, utan i stället avhåller oss från den, och beflitar oss om att göra vad som behagar Gud. Därom säger Paulus i Ef. 4:28: "Tjuven skall sluta stjäla och i stället arbeta och uträtta något nyttigt med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver." Detta är den helige Andes ämbete och verk, att han verkar i oss en ny, rätt och hjärtlig lydnad mot Gud, så att vi står synden emot, dödar den gamle Adam och genom tron har förlåtelse för alla synder.

Men denna helgelse är icke så fullkomlig som den första, och den första måste vara fullbordad, om vi skall komma någon väg med den senare. Ty kött och blod är för svaga och djävulen är oss för stark. Vi har heller icke fått mer än "förstlingen" av den helige Ande. Därför kan denna lydnad icke vara fullkomlig. Men vad som fattas i denna bristfälliga lydnad och helgelse, det ersattes genom den första helgelsen, den som kommer av tron, nämligen att vi tror syndernas förlåtelse och därigenom blir rättfärdiga och fullkomliga. Ty den synd och orenhet som ännu finns hos oss, den blir då förlåten, som om den aldrig hade funnits. Ni ser alltså, varför den helige Ande har sitt namn, nämligen därför att han vill helga oss i tron, d.v.s. genom ordet verka tron på Kristus hos oss, för att vi för hans skull skall få syndernas förlåtelse.

Den helige Ande utför också andra verk i oss, förutom denna helgelse, och har därför också andra härliga namn. Profeten Sakarja kallar honom bönens ande, därför att han så rör våra hjärtan, att de vågar tillförse sig allt gott av Gud och i nöden bedja honom om hjälp. Kristus själv kallar honom en Hjälpare, därför att han understöder och uppmuntrar våra hjärtan att villigt och gärna lida vad det vara må, och icke rädas för någon olycka, såsom ni hörde i förra söndagens evangelium. Han kallas också sanningens ande, eftersom han icke bara ger oss en viss och pålitlig tröst, utan också bevarar oss för lögn och falsk lära och behåller oss fasta vid Guds rena ord och i tron, under det att djävulen annars skulle genom vårt förnuft och genom falsk lära föra oss i villfarelse och komma oss att tro lögn.

Allt detta är nu den helige Andes eget verk, vartill kommer, att han pryder de trogna med åtskilliga dygder och gåvor, och är, såsom Kristus säger, en Hjälpare som evigt förblir hos oss, då däremot all världslig tröst blott är timlig och icke har någon varaktighet. Men när nu den helige Ande vill verka så stora och härliga ting i oss, sä är det viktigt, att vi får reda på, hur vi skola kunna erhålla dessa gåvor och få den helige Ande, så att han måtte ge oss dem och vi så genom honom bli helgade och saliga. Hur detta skall gå till, lär oss vår käre Herre Jesus Kristus själv i Luk. 11:13: "Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?" På detta språket skall du ge väl akt. Det lär dig, att Gud är den ende som ger den helige Ande, men också att han säkert ger honom åt dem som ber om denna gåvan och suckar efter den och hjärtligt önskar sig den. Om därför ditt hjärta öppnar sig, så att du tänker: ack Gud, ge även mig din helige Ande, så håll på med sådana tankar och böner och tvivla icke. Detta är den genaste och bästa väg, på vilken du kan komma till den Helige Ande, ty Kristus själv lär dig, att du skall göra så och bedja om den helige Ande.

Men denna bön, så väl som alla andra böner, skall ske endast i Jesu namn, så att vi ber, att Gud för Jesu Kristi, sin Sons och vår Frälsares, skull skall ge oss den helige Ande. I fråga om detta har vi också den stora förmånen, att Kristus har gått till Fadern och farit upp till himmelen, just för att han skulle taga emot denna gåvan av sin fader, och sända den ned till oss. Därför kan vi bedja om den helige Ande utan att tvivla om bönhörelse. Ty vi har icke bara befallning att vi skall be om den helige Ande och löfte om att vi då skall få honom, utan Kristus sitter därjämte på Guds högra sida, och detta gör han enligt Faderns vilja, just för att han skall låta den helige Ande och hans gåvor komma oss till godo, såsom det också heter i 68:de psalmen, att han undfått gåvor, icke för sin person, utan för människorna, att han skulle ge det åt dem.

Likväl räcker det icke med endast bön. Ty om du blott ville sätta dig i en vrå och be om den helige Ande, men icke flitigt brukade ordet och sakramenten, så skulle bönen icke uträtta något, ty det är endast genom ordet och sakramenten, som den helige Ande utför sitt verk. Om någon håller sig borta från dem, så kommer den helige Ande aldrig till honom. Därför låter vi döpa oss, går till Herrens nattvard, hör Guds ord, och begär avlösning, ty vi vet att detta är de medel genom vilka den helige Ande uträttar sitt verk. Vi har också många exempel, som bevisar detta. De tretusen personer, som Petrus omvände med den första predikan på denna dagen, skulle aldrig i hela sitt liv ha blivit omvända, om de icke hade fått höra ordet. Men när de hörde ordet, och deras hjärtan träffades därav, så lät de döpa sig, emedan Kristus så har befallt. Den etiopiska drottningens hovman hade icke kunnat få den helige Ande, om icke Filippus predikat och förklarat Skriften för honom. Men när hjärtat genom denna predikan hade blivit rört av den helige Ande, så ville den helige Ande icke fullborda sitt verk, med mindre Filippus också döpte hovmannen i vatten.

Om du vill ha den helige Andes gåva, så måste du därför först och främst i Jesu namn bedja Fadern om den gåvan, men sedan också flitigt hålla dig till ordet och med allvar tänka på ditt dop, på vad Gud i dopet lovade dig och vad för ett förbund han i dopet ingick med dig, och därjämte ofta gå till nattvarden och begära avlösning. Ty det är genom ordet och sakramenten, som den helige Ande vill upptända trons nya ljus i våra hjärtan, så att vi icke bara hör ordet, vilket ju också de förhärdade judarna gjorde, utan även kan förstå det och därigenom blir nya människor och får nya hjärtan. Men dessutom är det nödvändigt, att vi icke genom ett gudlöst, lättsinnigt och lastbart liv, eller genom uppsåtliga synder, hindrar den helige Ande från att verka, och driver honom ifrån oss. Ty den helige Ande kan icke bo där, varest djävulen bor. Därför bör du, när djävulen frestar dig till girighet, vrede, otukt eller någon annan synd, strax gripa till bönen och be att Gud ville bevara dig för sådant och behålla dig i lydnad. Ty skall den helige Ande komma till dig eller förbli hos dig, så måste du ta dig till vara för sådana utvärtes synder, och om du av svaghet faller, så måste du stå upp och icke förbli liggande i synden. Då vill den helige Ande bistå dig, och på din bön hjälpa dig att kämpa mot djävul, kött och synd. Däremot blir de som frivilligt belastar sig med synder, ju längre desto mer besatta av djävulen och kan aldrig få den helige Ande, om de icke gör bättring. Ty den helige Andes verk är, som sagt, att han först helgar oss genom tron och syndernas förlåtelse och sedan hjälper oss att sträva mot synden och leva i lydnad för Gud.

Men ni har redan hört, att vi här på jorden endast får Andens förstling, men förblir kött och blod, så länge vi lever här nere. Därför är det så, att även de som har den helige Ande, likväl är svaga och ofta faller. Därför skall ingen tro, att den som har den helige Ande, icke mer kan falla, ty om man tror det, så bedrar man sig. Det är sant, att om vi alltid rättade oss efter den helige Andes ledning, så skulle vi icke falla. Men detta är omöjligt. Djävulen är för stark, världen för ond, vårt kött och blod för svagt. Därför gäller det att alltjämt bedja, att Gud icke måtte taga från oss sin helige Ande, utan i sin mildhet bevara oss i sin nåd, hålla oss uppe och alla dagar föröka hos oss den helige Andes gåvor, och, såsom vi bedja i Fader vår, förlåta oss våra skulder. Ty icke ens helgonen kan vara utan skulder, men genom tron på Kristus blir synderna förlåtna, så att de icke skadar oss.

Så har vi nu hört, vad den rätta pingsten är. Nu bör vi av hjärtat fröjda oss över den. Ty den är mycket härligare än judarnas pingst, eftersom den helige Ande genom Kristus blivit utgjuten över allt kött, så att vi genom evangelium känner Gud och genom den helige Ande blir heliga och fromma till kropp och själ, om vi annars vill låta göra oss skickliga därtill genom bön, ordets hörande och ett ostraffligt liv. Därtill förhjälpe oss den helige Ande för Kristi skull. Amen.