Denna dagens högtid handlar om den trösterika och fröjdefulla artikel i vår tro, i vilken vi bekänner, att Kristus är på tredje dagen uppstånden från de döda. Här är det då nödvändigt, att man först på det enfaldigaste fattar och inpräglar hos sig själva berättelsen, och sedan också lär sig varför detta skett och hur man skall kunna göra sig den rätta nyttan därav.

Det som tilldrog sig var detta: när Kristus på torsdagsaftonen hade stigit upp från nattvarden och gått ut till örtagården, blev han där förrådd av Judas och gripen av judarna. Därefter förde man honom från den ene översteprästen till den andre. Och till slut överlämnade man honom åt den romerske ståthållaren Pilatus, som ägde rätten att döma. Ungefär vid tredje timmen på dagen fälldes domen över honom, varefter han utfördes till avrättsplatsen och korsfästes. Vid sjätte timmen, d. ä. vid middagstiden eller en stund därefter inträffade jordbävningen och solförmörkelsen. Därefter vid nionde timmen eller omkring tre timmar före solnedgången, dog Kristus på korset. Så anger Markus timmarna och tiden. De andra evangelisterna gör det icke lika bestämt.

Nu står det i vår trosbekännelse, att Kristus uppstod på tredje dagen. Detta är icke riktigt detsamma som efter tre dagar. Ty Herren Kristus var icke död tre hela dagar och nätter, Utan han dog, som nyss sades, på fredagen ungefär tre timmar före nattens inbrott. Dessa tre timmar räknar man för den första dagen. Hela den följande natten och hela sabbatsdagen låg han död i graven, likaså natten efter sabbaten intill morgonen. Denna natt räknas också som en dag. Ty judarna började dygnet med natten. En natt och en dag utgör för dem en hel dag d.v.s. ett dygn. Vi gör tvärtom. Vi börjar med dagen och gör av en dag och den efterföljande natten ett helt dygn. Dock räknar man i kyrkan icke alltid så. Den föregående dagens afton räknas ibland till den följande dagen, så att kyrkans högtider börjar aftonen före själva högtidsdagen.

På söndagen, (som var den tredje dagen från och med fredagen, då Kristus blev korsfäst) när morgonrodnaden började försvinna och krigsknektarna låg omkring graven, reste sig Kristus, som varit död, upp till ett nytt och evigt liv och stod upp från de döda, utan att krigsknektarna som låg på vakt märkte det. Ty av Mattei berättelse förstår man tydligt, att Herren Kristus icke stod upp vid jordbävningen. Utan jordbävningen inträffade, när ängeln kommit ned från himmelen och vältrat stenen ifrån graven. Men Kristus gick genom den tillslutna graven, utan att bryta det insegel som var tryckt på den, alldeles som han samma afton kom in till lärjungarna genom stängda dörrar.

Krigsknektarna blev så förskräckta över jordbävningen och åsynen av ängeln, att de blev som döda. Men så snart de kom till sans, sprang de från graven, den ene hit, den andre dit. Ty ängeln kom icke för att de skulle ha glädje av honom, utan för att de skulle förskräckas och bäva. Det var helt andra människor som ängeln skulle trösta med sitt vänliga tilltal. När nu krigsknektarna hade sprungit bort från graven, så begav sig Maria Magdalena och den Maria, som var Jakobs moder, och Salome åstad för att bese graven. Och efter dem kom Petrus och Johannes. Då tröstade ängeln kvinnorna och underrättade dem om att Kristus icke var där; han var uppstånden och de skulle få se honom i Galileen. Ängeln bjöd dem att genast gå och förkunna detta för lärjungarna. När de då var på återvägen, visade Herren Kristus sig för Maria Magdalena i en trädgårdsmästares gestalt. Likaså visade han sig för Petrus, såsom Johannes berättar. Mot aftonen kom han till de två lärjungar, som var på väg till Emmaus, och uppenbarade sig för dem, då han bröt brödet eller lade för dem vid bordet. Dessa två lärjungar skyndade då strax tillbaka till Jerusalem för att tala om för de andra, vad som hänt dem, och att de hade sett Herren. Och medan dessa förundrade sig däröver utan att likväl alla kunde tro det, kom Jesus genom stängda dörrar och stod mitt ibland dem. Joh. 20. Dessa uppenbarelser av vår käre Herre Kristus tilldrog sig på den heliga Påskdagen, såsom man kan finna av evangelisternas berättelser. Och det är nödvändigt, att man väl känner till detta. Ty mycket beror på denna artikel i vår trosbekännelse, såsom vi nu skall få höra.

Men det räcker icke att bara ha reda på tilldragelsen. Man måste ock lära sig, vad uppståndelsen har för nytta och hur vi skall rätt använda den. Om detta skall vi nu säga något. Ty om man än predikar därom var dag på året, så kan ingen utpredika det eller lära sig det till fullo. Ett så rikt ämne är det. Men om vi vill rätt förstå nyttan av Kristi uppståndelse, skall vi föreställa oss två olika bilder av Kristus. Den ena är den sorgliga, eländiga, föraktliga, jämmerliga och blodiga bilden, som visades för oss på Långfredagen, då vi hörde omtalas, hur Kristus hängde mitt emellan två rövare och dog under svåra smärtor. Denna bild bör vi, såsom ni då hörde, betrakta med hjärtan som icke tvivlar på, att allt detta skett för våra synders skull, så att han, den rätte och evige översteprästen, gett sig själv till ett offer för vår synd och med sin död betalt för den. Ty det skall varenda människa veta, att det är våra synder, som så sargat och så illa tilltygat Kristus, och att hans lidande icke är något annat än din och min synd. Så ofta vi betraktar eller tänker på denna ömkliga och blodiga bild, skall vi därför icke föreställa oss något annat än att vi ser våra egna synder. Och därav skall vi lära oss betänka, hur förfärlig den Guds vrede är, som vi dragit över oss med våra synder. Ty dessa synder är så stora, att ingen skapad varelse kan bära eller betala dem. Det förmår endast Guds Son genom sitt offer och sin död. Men det vore förskräckligt, om det skulle stanna vid denna sorgliga bild.

I trosbekännelsen förbinder vi dessa artiklar nära med varandra, att Kristus är korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket och på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda. Likaså visar det sig, att denna bedrövliga bild icke länge blir kvar. Ty förr än tre dagar är förlidna visar vår käre Herre Kristus oss en annan bild som är skön, frisk, vänlig och glad. Och detta sker för att vi skall lära oss att med visshet tillägna oss den trösten, att vår synd är genom Kristi död utstruken och dödad, och att vi nu genom hans uppståndelse skall bli rättfärdiga och evigt saliga. Därom säger Paulus: "Han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull." Rom. 4:25, och: "Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade. Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor." 1 Kor. 15:17-19.

Förut hängde synderna om hans hals och korsfäste honom. Men nu ser du på den andra bilden, att ingen synd längre finns hos honom utan idel rättfärdighet, ingen död utan idel liv, ja ett evigt liv som går långt, långt utöver detta timliga livet. Över den bilden bör vi med rätta fröjda oss. Den förra bilden är vid första påseendet något förskräckligt. Men om vi betraktar orsaken, varför Jesus led allt detta, så bör vi icke önska, att den vore annorlunda. Ty du ser på den, att Gud har tagit ifrån dig dina synder, som låg så tungt på dig, att du under dem hade måst digna ned till jorden. Och i stället har han lagt dem på sin Son, som är evig Gud och stark nog att bära den bördan. Och låt du dina synder ligga på honom. De kan aldrig ligga någonstans, där de mindre trycker och besvärar dig.

Men tag nu också för dig den andra bilden. På den ser du, att vår Herre Kristus, som förut för dina synders skull var så ömklig och eländig, nu är skön, ren, härlig och glad, och att all synd har försvunnit från honom. Nu skall du räkna så: När dina synder för Kristi lidandes skull icke längre ligger på dig, utan är av Gud själv tagna från dig och lagda på Kristus, men i dag på Påskdagen efter hans uppståndelse icke längre finns hos honom, vart har de då tagit vägen? Är det icke så som Mika säger, att de är sänkta i havets djup, så att varken djävulen eller någon annan varelse mer kan finna dem?

Detta är nu den härliga och fröjdefulla artikeln i vår trosbekännelse, som ensam gör människor till kristna. Och likväl blir den föremål för hela världens spott och spe och blir av så många hånad och försmädad. Ty många i kristenheten håller denna berättelse för en saga och för ett påhitt. De är s. k. fritänkare och skrattar högt, när man talar om ett annat och evigt liv efter detta livet. Man ser också, hur både lärt folk, adel, borgare och bönder mera av gammal vana, än därför att det är deras allvarliga övertygelse bekänner, att det finns ett liv efter detta. Ty trodde de det verkligen, så skulle de förhålla sig på ett helt annat sätt än de gör. De skulle då icke så högt värdera detta timliga livet, ägodelar, ära och annat sådant, utan mera eftertrakta det som evigt är. Men man må predika och tala vad man vill, så håller förnuftet det för dårskap. Så förnekas denna lära och får icke tränga så djupt in i människors hjärtan, som det väl behövdes.

Men om vi annars vill vara rätta kristna, så måste vi befästa denna lära i våra hjärtan, och vara vissa om att Kristus, som på korset burit våra synder och betalt för dem med sin död, åter är uppstånden från de döda för vår rättfärdighets skull. Ju vissare vi tror detta i våra hjärtan, desto större glädje och tröst skall vi få erfara. Ty det är omöjligt annat, än att du måste fröjda dig, när du nu i Kristus ser en så ren, skön och frisk människa, han som förut för dina synders skull var så eländig och jämmerlig, när han dog och blev begraven. Du blir nämligen därigenom förvissad om, att dina synder är borttagna och icke längre finns till. Av denna vissheten har de många sköna sånger sitt ursprung, vilka av de gamla kristna är författade både på vårt språk och på latin. Såsom då vi sjunger:

                             Kristus är uppstånden av döda,
                             och löste alla världen av möda.
                             Dess mage vi alla vara glad
                             och prisa vår Herre i allan stad. Halleluja.

                                                        (1695 års psalmbok nr 164)

Eller

                             Lammet som oskyldigt var,
                             fåren frälst och friköpt har.
                             Kristus syndare försonte,
                             att de bliva nådigt skonte.

                             Mellan liv och död en strid
                             kämpats ut; nu är det frid.
                             Han som fälld av döden bliver,
                             lever och oss livet giver.

Vem författaren till denna sång än må vara, så har han haft en djup kristlig insikt, eftersom han kunnat måla denna bilden så väl och förträffligt. Döden angrep livet och djävulen använde också sin makt till att döda det. Vår Herre Kristus led och lät sig dödas. Men döden misslyckades, ty livet i Kristus var evigt. Döden såg icke, att en evig makt, en gudomlig kraft, var dold i den dödliga kroppen. Han missräknade sig därför och förgrep sig på den, som icke kunde dö, men likväl dog. Detta tillgick så, att kroppen dog och blev begraven, men personen förblev levande. Detta bör man väl ge akt på, att Kristi person var på samma gång lekamligt död och evigt levande. Nu hade döden uträttat vad den förmådde och kunde icke göra mer. Emedan nu personen är levande och icke kan bli kvar i döden, så tränger han sig fram igen och kastar under sig både döden och alla dess hjälpare, både synd och djävul. Sedan regerar han i ett nytt och evigt liv, vilket varken synd, död eller djävul mer kan nå.

Detta är en underlig, ja, underbar predikan, som icke kan fattas av förnuftet utan måste tros, nämligen att Kristus lever och likväl är död, att han har dött men så, att döden i honom måste dö och förlora all sin makt. Detta blir predikat oss till tröst, på det att vi skall tro och lära oss, att döden har förlorat all sin makt. Ty det finns nu, Gud vare därför lovad i evighet, en sådan människa, som döden anfaller och dödar såsom den gör med alla människor. Men i det att den dräper henne, måste den själv dö och bli uppslukad. Kristus däremot, som blivit dödad, lever i evighet. Den helige Paulus beprisar detta ganska härligt då han säger i Kol 2:14, 15: "Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset. Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem." Detta språk innehåller två stycken. Först säger aposteln, att Kristus med sitt lidande har utplånat handskriften, vilken vi för lagens skull fått avlämna. Paulus menar: Vi vet alla genom lagen, vad Gud fordrar av oss, att vi skall göra eller icke göra. Om vi nu förgår oss, antingen vi då icke gör det som är oss befallt, eller vi gör det som är oss förbjudet, så kan vi icke försvara oss. Vårt samvete står där och överbevisar oss om att vi gjort orätt. Vårt samvete liknar således ett skuldebrev genom vilket vi själva erkänner, att vi varit olydiga och därför måste underkasta oss Guds vrede och straff.

Paulus säger, att handskriften anklagade oss genom sina stadgar. Ty funnes icke lagen, så funnes heller ingen överträdelse. Men nu finns båda delarna, både synden och handskriften, som överbevisar oss, så att vi icke kan neka, utan måste erkänna oss skyldiga, alldeles så som en köpman måste göra, när man lägger fram hans egen handskrift och sigill. Här, säger Paulus, kommer oss nu vår käre Herre Kristus till hjälp. Ty han tar denna handskrift och naglar fast den vid korset. D. ä. han river sönder den och gör den ogiltig, så att den icke längre skall gälla och icke mer kunna anklaga och skada oss. Ty Herren Kristus hänger på korset, just därför att han tagit på sig vår synd och på sin kropp betalar för den. Detta är det första.

För det andra har Kristus avväpnat andevärldens furstar och väldigheter. D.v.s. att han fråntagit djävulen hans makt. Denne får därför icke längre driva och tvinga de kristna till synd, så som han gjorde förut, innan de kommit till Kristus. Nu kan de genom den helige Andes hjälp göra motstånd mot den onde anden och försvara sig med ordet och tron, så att han måste lämna dem i fred. Just därför är det, som Kristus ger oss sin helige Ande. Liksom nu djävulen är avväpnad och berövad sin makt, så är också väldigheterna avväpnade, nämligen döden som kuvar oss alla. Honom har Kristus nu dödat, så att de kristna nu kan vara vissa om seger över både djävulen och döden. Ty om än båda två är onda och vreda, så kan de dock intet uträtta, såsom Paulus säger till romarna i kap. 8 v. 1: "Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus."

Liksom Kristus har övervunnit döden, så har han också övervunnit synden. För sin egen person är han syndfri. Men eftersom han tager på sig andras synder, så blir han en syndare, såsom han själv klagar i Ps. 41:5: "Jag säger: HERRE, var mig nådig, bota min själ, ty jag har syndat mot dig." Detta är orsaken till att synden överfaller honom. Och Kristus låter sig gärna gripas och föras till korset. Han dör, alldeles som om han själv hade syndat och därmed förtjänat döden. Därom säger Jesaja i kap. 53:12: "Han blev räknad bland förbrytare." Och detta fastän icke han utan vi hade syndat. Han hade icke gjort något annat, än att han tog på sig andras synder och lade på sig vår missgärning. Men den helighet som fanns hos honom, fastän dold under de synder han tagit på sig, var så stor, att synden icke kunde övervinna den. Alltså angriper synden, men träffar på orätt man, liksom döden gjorde. Den blir därför kraftlös och dör i Kristi kropp, såsom Paulus säger.

På samma sätt gick det för djävulen. Denne ville visa sin makt över Kristus och använde därför sin styrka mot honom, och ville kasta honom under sig. Men han träffade på en starkare makt, som han icke kunde övervinna. Ty fastän Herren Kristus ställde sig svag och det såg ut, som om han skulle falla till jorden och vika för djävulen, så var dock i denna svaghet en oövervinnelig styrka dold. Detta såg djävulen icke och förlorade således all sin makt därvid. Vår Herre Kristus kan alltså berömma sig av att han både legat under och ovanpå. Och därför måste dessa tre mäktiga fiender, död, synd och djävul ligga under hans fötter. Det är denna härliga seger som vi firar i dag. Nu beror allt därpå, att vi tar detta till hjärtat och fast tror, att i Kristus har Gud kämpat med djävulen och vunnit, rättfärdigheten med synden, livet med döden, det goda med det onda och äran med skammen. Denna bild är framställd för att beskådas av oss. Om detta skall vi vara övertygade och betrakta den rätt ofta.

Ty liksom vi i den första bilden på Långfredagen ser, hur vår synd, förbannelse och död ligger på Kristus och gör honom till en eländig och plågad människa, så ser vi på Påskdagen en annan bild, och i den finns där ingen synd, ingen förbannelse, ingen Guds vrede, ingen död, utan endast liv, nåd, salighet och rättfärdighet Med den bilden skall vi upprätta våra hjärtan. Ty den är framställd för oss och given åt oss, på det att vi må taga emot den så, som om Gud på denna dag uppväckt oss själva med Kristus. Du ser ju ingen synd, död och förbannelse hos Kristus. Då skall du också tro, att Gud för Kristi skull lika litet vill se något sådant hos dig, om du annars vill taga åt dig hans uppståndelse och trösta dig av den. Sådan nåd kommer oss till del genom tron. Men på den stora dagen skall man icke längre tro, utan se, taga med händerna och förnimma.

Icke dess mindre måste vi, så länge vi lever här på jorden, i vårt kött dragas med synd, död, skam, smälek samt all slags brist och bräcklighet. Sådant kan vi icke slippa undan. Men det tränger dock icke längre in än i köttet. Ty efter tron räknat, är vi redan saliga. Synden är nämligen borttagen och vi är Guds barn genom Kristus. Alltså fattas intet annat, än att vi lägger ned vårt huvud och låter kroppen begravas. Men även kroppen skall en gång uppstå till evigt liv och vara helig och ren från all synd. Nu däremot är vi lika bräckliga och syndiga som andra människor, fast med den skillnaden, att vi icke tillstädjer synden hennes vilja samt undviker grova synder. Ty fastän rätta kristna också ibland kan falla, så förblir de dock icke liggande i synden. Utan de står åter upp genom rätt bot och bättring och får genom tron förlåtelse för alla synder.

Därför kan man icke bedöma en kristen efter det utvärtes levernet. Ty detta är i visst avseende orent och skröpligt liksom de okristnas leverne. Därför ber de också dagligen: förlåt oss våra skulder. Den som skall kunna rätt avgöra vem som är en kristen, han måste bedöma det efter tron. Ty i anseende till vårt kött och blod är vi syndare och måste dö, och har därjämte att vänta allehanda olyckor här på jorden, alldeles som de okristna, och till och med mer än dessa. Ty vi känner synden djupare än världen, som lever i all säkerhet utan att bekymra sig om synden.

Nå, säger du, hur kan vi då berömma oss av att vara heliga och utan synd? Jo, därför att vi genom Kristus, som har burit våra synder och uppstått från de döda, tror på syndernas förlåtelse och ber därom. Detta kan ingen annan göra än de kristna. Att man tror på syndernas förlåtelse och ber därom, det är nämligen ett verk av den helige Ande. Där den helige Ande icke är med, där kan man icke bedja. Det ser man på evangelii fiender. De är stora, förfärliga syndare. Men de känner det icke och därför ber de icke heller. Men kommer det en gång därtill, att de känner det, då kan de icke bestå utan måste råka i förtvivlan. Ty de känner icke till bilden av den uppståndne Kristus, som icke mer har någon synd på sig.

Men så mycket en kristen med tron kan fatta den bilden, så mycken salighet har han i Kristus. Ty Kristus har uppstått från de döda och är nu icke längre blodig och sårad utan skön, ljuvlig och härlig att skåda. Liksom han förut var blodig och hängde på korset för våra synders skull, så är han nu oss till tröst skön och ren och lever i evighet. Därför skall vi nu glädja oss och trösta oss av honom. Ty även detta har skett för vår skull. Båda delarna hör således tillsamman: efter tron på Kristus är vi rena och saliga, efter den gamle Adam är vi orena och syndare. Denna orenheten skall vi kasta på "Fader vår", så är vi heliga, fast vi är syndare. Ty vi vet, att, hur mycket som än fattas oss, så är Kristus, vår Herre och vårt huvud, uppstånden från de döda. Ingen synd och ingen död är nu längre i honom. Därför har också vi genom tron på honom icke längre någon synd eller någon död. Men den som icke tror och därför icke har Kristus, han måste med all sin gudstjänst och alla sina gärningar vara och förbli en syndare. Det kan icke hjälpas.

Låt oss därför flitigt och noga betrakta och hos oss inprägla denna glada, ljuvliga och trösterika påskbild, i vilken det varken finns synd eller död. Om nu synden vill oroa dig och bedröva ditt samvete, därför att du har gjort det eller det och är svag i tron, så håll dig hit till denna påskbild, och säg: "Det är sant, att jag är en syndare och svag i tron. Det kan jag icke förneka. Men jag tröstar mig mot detta med den vissheten, att Kristus har tagit på sig min synd och burit den, och att han uppstått på Påskdagen, så att både synd och syndastraff försvunnit. Säg mig, du synd, du död, du djävul: vad har den mannen gjort, eftersom du anklagat honom inför Pilatus och korsfäst honom? Gjorde du rätt däri?" Då måste synd, död och djävul bekänna, att de träffat fel och gjort honom orätt. Och då kan du säga till dem: "Gå då bort och låt mig vara i fred. Fråga Kristus, var han har gjort av mina synder, om han icke orkat bära dem utan varit tvungen att åter lägga dem på mig." Den som så kan visa djävulen från sig till Herren Kristus, på vilken han redan svett sitt gap, han är frälst.

Detta är den rätta läran om tron. Var och en tycker sig veta och förstå den ganska väl. Men i själva verket är det få som förstår den rätt. Ty den kan varken in- eller uttalas med ord. Den helige Ande måste lära oss förstå den. Kan du den konsten, så är du en kristen. Kan du den icke ännu, så tacka dock Gud för att du hör till den skaran, som gärna hör talas om detta och icke försmädar det. Det gör däremot de som tycker sig vara så fromma, att de vågar träda inför Guds domstol och utan Kristus kämpa med döden, synden och djävulen, varvid tron alldeles måste gå under. Du däremot må lära dig att icke bygga på din helighet. Inprägla i stället Kristi bild hos dig så, att du icke vet någonting om dig själv, på samma sätt som dina ögon icke ser sig själva, när du går din väg fram, så skall du i ditt hjärta icke ha någon annan än Kristus ensam, han som har uppstått från de döda och övervunnit synd och helvete. Då är du frälst. Därtill förhjälpe oss vår käre Herre Kristus Jesus. Amen.