Idag firas, som bekant är, instiftandet av vår Herres Jesu Kristi lekamens och blods heliga sakrament. Ty fastän man väl bland oss kristna ständigt predikar om detta heliga sakrament så är det ändå tillbörligt, att man utväljer några särskilda dagar, då man betraktar dess ursprung och begynnelse Därför vill vi också nu tala därom, så som vår text ger anvisning till och efter den nåd som Gud förlänar.

I texten berättas först vad som tilldrog sig vid Herrens måltid med sina lärjungar, vilket måste avskiljas från hans lekamens och blods sakrament. Först berättas nämligen om påskalammsmåltiden, varom Moses ger befallning i gamla testamentet. I 2 Mos. 12 står det skrivet, att judarna på fjortonde dagen i första månaden efter middagen, det är omkring klockan fem eller sex på aftonen skulle börja fira det osyrade brödets högtid eller påsken, som de skulle fira i sju dagar. All surdeg och allt syrat bröd skulle då skaffas bort ur husen. Endast osyrat bröd fick under de sju dagarna förtäras. På första påskdagen skulle påskalammet ätas.

Judarnas påskhögtid sträcker sig efter vår räkning in på skärtorsdagens kväll. Kristus firar denna högtid med sina lärjungar och säger: "Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar. Ty jag säger er att jag inte kommer att äta det förrän det får sin fullbordan i Guds rike." Därmed vill han ha sagt: "Jag har känt ett starkt begär och en hjärtats åtrå och längtan efter att få äta detta påskalamm med eder. Ty detta blir sista påsken, som jag får fira med eder. I och med denna påsk tar det gamla judiska påskalammet, prästadömet, konungariket och gudstjänsten en ände, medan en ny påskhögtid skall ta vid i mitt rike, nya testamentets påskhögtid. Därför vill jag nu för sista gången äta påskalammet med eder för att säga det farväl och göra en ände därpå."

Det gamla mosaiska påskalammet skulle judarna äta i följande ordning: De skulle allesammans vara omgjordade kring sina länder och ha stavar i sina händer och äta som de, som hastar vidare och var stund är redo till uppbrott. Det var Herrens passah, därför skulle de alla ha skor på fötterna och vara omgjordade och rustade som pilgrimer, som är redo att strax skynda vidare. Liksom ett ilbud står vid bordet och äter i bråd hast och dricker något för att vederkvicka sig och sedan skyndar därifrån, så skulle judarna äta påskalammet. Så torde Kristus ha stått eller, som evangelisterna säger, suttit vid bordet med skor på fötterna och stav i hand och på samma sätt hans lärjungar, och ätit med hast, som längtade de därifrån.

Denna det gamla testamentets påskalammsmåltid firade Herren Kristus med sina lärjungar, för att den skulle bli ett avsked icke blott för hans egen person, som nu skulle skiljas från jordelivet, varvid den ene äter och dricker med den andre, utan för hela Mose lag. Judarna skulle fira påsken för att lova och prisa Guds nåd och barmhärtighet, att han fört dem ut ur Egypten, upprättat bland dem både konungarike och prästadöme och gjort dem till sitt egendomsfolk. Denna välgärning, som Gud bevisat dem, skulle de under påskhögtiden tänka på och tacka Gud för. Men hela denna ordning avskaffar Kristus nu, så att man i fortsättningen icke skulle årligen predika om befrielsen ur Egypti land och inte heller längre behålla det judiska konunga- och prästadömet. Allt detta skulle nu anses som övervunnet och föråldrat, fastän det blivit av Gud genom Mose förordnat.

Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: "Tag detta och dela mellan er. Ty jag säger er att jag från denna stund inte skall dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer." Detta syftar icke heller på Kristi lekamens och blods sakrament, utan är, en avskedsdryck efter påskalammet. Det är som ville Herren säga: "Detta är avskedsdrycken. Jag dricker den icke längre så med eder, som det är förordnat av Mose, ty den gäller icke längre. Med denna bägare och denna dryck säger jag det gamla påskalammet farväl. I det nya testamentet skall hädanefter firas en ny påsk och ett nytt påskalamm."

Så har Kristus hållit den gamla påsken med sina lärjungar och den måste man nu väl skilja från Kristi lekamens och blods sakrament. Det är sant, att man här åt och drack på samma sätt som i sakramentet. Men här är bröd och vin rätt och slätt, vari Kristus sagt farväl till det gamla judiska påskalammet och konunga- och prästadömet och predikan om och tacksägelsen för befrielsen ur Egypten. Men därefter förordnar och instiftar han ett nytt påskalamm, ett nytt konunga- och prästadöme, en ny predikan och tacksägelse, vilket framgår av fortsättningen: "Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: 'Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.' På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: 'Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.'"

På så sätt instiftar Kristus sin lekamens och blods sakrament. Och den texten bör man lätt kunna hålla i minnet. Den är ju icke lång och samtidigt skön, klar och tydlig. Vår käre Herre Kristus ville icke betunga oss med många lagar, så som de i gamla testamentet betungade judafolket. Han tar helt enkelt bröd och vin och säger däröver orden: "Tagen, det är min lekamen. Dricken, det är mitt blod" eller "det är kalken, det nya förbundet i mitt blod. Gören det till min åminnelse." Låt oss då öppna ögonen och spetsa öronen, så att vi riktigt säkert förstår dessa ord.

Tidigare, när Herren räckte sina lärjungar kalken, sade han: "Tag detta och dela mellan er. Ty jag säger er att jag från denna stund inte skall dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer." Men då sade han inte: "Detta är mitt blod." Men nu, då han tar brödet, säger han: "Detta är min kropp", och när han tar kalken: "Detta är mitt blod" eller "det nya förbundet i mitt blod". Här är alltså icke endast bröd och vin, utan brödet är hans lekamen, som han giver att äta och vinet är hans blod eller det nya förbundet i hans blod, som han giver att dricka. Så lyder ju orden: "Han tog brödet, han tog kalken" och sedan: "Detta är min lekamen, detta är mitt blod" eller "denna kalk är det nya förbundet i mitt blod." I kraft av dessa ord är brödet hans lekamen och vinet hans blod. Den som nu äter brödet, han får del av Kristi sanna lekamen och den som dricker av kalken, han får del av Kristi sanna blod, han må sedan vara värdig eller ovärdig.

Detta bör man säkert tro. Alla kära kristna bör giva Gud äran och bekänna, att vad Gud lovar, det kan han också göra, såsom också Paulus vittnar om Abraham, att denne gjorde så. Rom. 4:21. Den som vill vara en kristen, han får inte göra som våra svärmare och partiandar, som bekymrar sig så mycket för, hur det kan gå ihop, att brödet är Kristi lekamen och vinet Kristi blod. De vill med sitt förnuft mäta och begripa Gud och eftersom detta inte är rimligt för förnuftet, så menar de, att Gud inte heller förmår göra det.

Men varför skall man bekymra sig så mycket för detta. Även om man slet sig i stycken, så skulle man inte med sitt mänskliga förnuft kunna fatta Herren, vår Gud. Han är nämligen inte en sådan Gud, som låter sig mätas av vårt mänskliga förnuft, begripas och förstås. Hans ord och verk är icke heller lagda under det mänskliga förnuftets dom. Det är som Paulus säger i Ef. 3:20: "Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker." Varför skall vi då plåga oss till döds med detta eller understå oss att döma över och vrida och vända på Guds ord och verk, för att de skall överensstämma med och rimma sig med vårt förnuft? Nej, så här skall det heta: "Är det Guds ord, så är Gud allsmäktig och sannfärdig. Vad han säger, kan han också göra."

Vi bör alltså hålla oss fast till dessa klara och tydliga ord, vari Kristus säger, att det framräckta brödet är hans lekamen och det framräckta vinet hans blod eller det nya förbundet i hans blod. Vi skall enfaldigt gå åstad och utan alla tvivel tro, att det förhåller sig så. Alldeles som de enfaldiga barnen gör. Vi skall också tacka Kristus för denna nåd, vara glada över den, styrka våra hjärtan och tänka efter, varför Kristus har gjort det och inte tvista och fråga, om han kan göra detta. Det är nyfikna hjärtan, som inte frågar, varför Kristus har gjort detta, utan endast om han kan göra sådant.

Ingen av oss kan ju veta, hur det går till, att våra ögon kan se. Ingen kan med sitt förnuft fatta, hur det går till, att han somnar eller vaknar. När jag öppnar ögonen, så kan jag med mina ögon se mer än två mil bort. Vidare: en enda predikants stämma fyller många tusen människors öron och hjärtan. Sådant ser och hör jag, men förstår ändå inte, hur det går till, även om jag slet mig i stycken. När vi nu inte ens förstår det, som vi dagligen lever i och företar oss, hur kan vi då vilja vara mästare och domare över Guds väldiga verk, som är förborgade för oss? Min tunga dallrar i min mun och rör sig. Därav kommer ett begripligt tal. Inte förstår väl någon, hur det går till. Inte heller kan någon säga, hur ett hår växer på huvudet. Kan du nu, käre vän, inte begripa, hur det går till, som du dagligen upplever, så ge då Kristus den äran, att tro att det är sant, när han säger: "Detta är min lekamen, detta är mitt blod", även om du inte förstår, hur det är möjligt.

Det är ganska barnsligt, att människor, när det gäller Guds verk, skall ha det därhän, att det skall rimma sig med deras förnuft. Ty eftersom vi inte kan mäta de skapade tingen eller begripa de förhållanden, i vilka vi dagligen lever och rör oss, hur skulle vi då kunna mäta och begripa det som Gud bara antyder i sitt ord, men vari vi icke lever eller rör oss? Därför bör vi ge Gud äran, låta honom vara allsmäktig och sannfärdig och tro, att vad han säger, det kan han också göra. Att en ko äter hö och gräs, det förstår du, det har du förstånd nog att döma om. På samma sätt vad guld, silver, stenar, träd och säd beträffar. Du kan bedöma, vad man kan göra av sådant. Var i sådana stycken så klok du kan! Men vad Gud gör och skapar, hur ögonen kan se, öronen höra och tungan tala, låt alla lärda, kloka och visa träda fram med sitt allra härligaste förnuft och all deras konst, låt dem tvista, fråga och forska. Ingen skall ändå kunna säga dig rätt, hur ens det minsta av det Gud gör, blir till.

Vi bör alltså låta Guds ord och verk vara obestridda och obetvivlade och endast fråga efter, vem som har talat eller gjort det, om Gud har sagt det eller bara en människa, om verket är Guds eller en människas. Är det Guds ord och verk, så får du sluta dina ögon till och inte fråga, hur det är möjligt, utan tro, att Gud är allsmäktig och sannfärdig i sina ord och gärningar. Jag bör låta mig döpas i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och tro, att jag genom detta bad renas från alla mina synder och inte tvista om, hur det går till. Vi har ju Guds ord, befallning och löfte: "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut."

Likaså säger Kristus också här med klara och tydliga ord: "Tagen och äten, detta är min lekamen. Dricken härav alla. Detta är mitt blod. Gören det till min åminnelse." Sålunda räckes oss och mottages i sakramentet sannerligen och verkligen under bröd och vin hans lekamen och blod. Så är hans ord, befallning och ordning. En människa har icke sagt detta. Kristus har själv ordnat, instiftat och befallt det så. Liksom dopet icke är en människas ord och verk utan Kristi, så är också detta sakrament Kristi ord och verk och icke en människas. Hur det är möjligt, kan vi med vårt förnuft aldrig utgrunda. När jag inte vet eller kan veta, hur det går till, att jag ser, hör och talar, fast jag märker, att det sker, så kan jag ännu mindre veta, hur det går till, att Kristus på detta sätt ger oss del av sin lekamen och blod i sakramentet.

Den som nu inte vill bli bedragen, han skall icke vända sig till svärmares gräl eller till djupsinniga, svåra och höga spörsmål, utan lägga märke till den frukt, den nytta och glädje, som han kan hämta ur detta sakrament. Kristus har ordnat och instiftat allt på enklaste och älskligaste sätt. Om Kristus med sina lärjungar stod eller satt det betyder ingenting. Huvudsaken är, att man rättar sig efter hans ord, hans instiftande och ordning.

Han finner inte på något, som är svårt att göra. Att äta och dricka hör ju till det allra lättaste. Människor brukar inte vilja något hellre än det. Att äta och dricka hör till det roligaste man kan ha i världen, såsom ordspråket säger: "På en mätt kropp sitter ett muntert huvud." Kort sagt: att äta och dricka är en lika behaglig som nödvändig syssla. Man lär sig den raskt och kan lätt lära andra den. Denna behagliga och nödvändiga gärning använder sig nu vår Herre Kristus av och säger: "Jag har rett till en glad, ljuvlig och behaglig måltid. Jag vill inte tvinga Er till en svår och besvärlig syssla. Jag befaller Er inte att kläda Er i munkkåpa, eller att pansarklädda draga till Jerusalem, att låta Er omskäras, att slakta och offra boskap, att två edra kläder, såsom Mose lag påbjöd utan jag instiftar en nattvard. När ni samlas i mitt namn och vill lära och predika om mig, så tag bröd och vin och uttalen dessa ord däröver. Då skall min lekamen och mitt blod sannerligen och verkligen vara där."

När nu vår käre Herre Kristus väljer en så ljuvlig anordning och reder till en sådan härlig och tröstelig måltid, så är det underligt, att människor så motvilligt går dit, ja, att de drar sig undan från sakramentet. Predikar man för dem om detta, så är det dem en börda. Förmanar man dem att göra det, så känner de bördan ännu tyngre. De har nämligen sådant bekymmer för att först bli fromma och fly synden. Under påvedömet var det inte underligt, att man drog sig och bävade för det, eftersom man då ställde till så mycken oro för människorna. Man förstörde detta sakrament genom att blanda det med galla, ättika och malört och tog ifrån oss den glädje, som vi bort få av sakramentet. Man lärde ju, att inte ens ett stoftkorn av daglig synd fick finnas kvar hos oss, ja, att vi skulle vara så heliga, att Herren vår Gud knappt vågade se på oss för vår stora helighets skull. Sådant kunde jag inte upptäcka hos mig själv. Därför var jag förskräckt för sakramentet. Och denna rädsla, som jag insöp under påvedömet och som jag vant mig vid, hänger i mig än idag, då jag ändå borde komma dit med glädje.

Det är visserligen sant, att vi skall vara fromma och lägga bort synden. Ty älskar du synden mer än Gud, så bör du hellre vara borta från sakramentet än gå dit. Men man skall inte skrämma människor från sakramentet. Det är ju en ljuvlig och tröstefull spis. Kristus har inte instiftat åt oss en måltid, vari han vill ge oss gift och död. Eftersom vi redan är nedsänkta och döda i våra synder, så kan det inte vara nödvändigt att ge oss gift på gift. Giv akt på hans ord, så skall du få höra, att han säger sig ha utgivit sin lekamen och utgjutit sitt blod för dig. Han säger inte, att han utgivit sin lekamen och utgjutit sitt blod emot dig, utan för dig, dig till godo, till tröst och styrka, och din fattiga själ till frälsning, så att du ju längre dess mer må bli en allt större fiende till synden och en allt starkare kristen. Alltså ger Kristus dig sin lekamens och sitt blods sakrament icke för att det skall bli dig till förgiftning och död.

Liksom han döper och nedsänker dig i vatten, inte för att du skall drunkna och förgås i vattnet utan för att du genom detta saliga bad skall förlossas från synden och bli född på nytt, så ger han dig i detta sakrament sin lekamen och sitt blod att äta och dricka, icke för att dräpa och förgöra dig utan för att vederkvicka dig och göra dig levande.

Därför bör man med all flit predika om vari detta sakraments nytta och ändamål består och om varför Kristus har instiftat det, nämligen för dig och mig och oss allesamman. När jag känner min synd, när jag känner, att jag varit en ogudaktig sälle och ett olydigt barn, att djävulen bedragit mig och att jag gjort, vad jag icke bort göra, då skall jag gå till detta bord, så att jag kan bli fri från mina synder och bli vederkvickt.

Till sådana människor, som känner sin synd och gärna vill bli henne kvitt, skall man säga, att de bör ta emot sakramentet och inte se det som en måltid, som man skall ängslas och vara rädd för utan som en ljuvlig och tröstefull måltid för fattiga, bedrövade själar. Det torde väl bero på gammal vana från påvedömet, att vi fruktar och bävar för detta sakrament. Men man bör undervisa de kristna om att gå dit med glädje, tillförsikt och tröst och säga: "Jag är en fattig syndare. Jag behöver hjälp och tröst. Jag vill gå till Herrens nattvard och bli befriad genom min käre Herres, Jesu Kristi, lekamen och blod. Ty därtill har han instiftat detta sakrament, att alla hungrande och törstande själar skall mättas och vederkvickas. Han kommer inte att fördöma, långt mindre att fördärva mig, om jag bara kommer på den räkningen, att jag vill bli välsignad och få hjälp och tröst."

Även om det inte låg en sådan skatt och en sådan rik tröst däri, en tröst som rätteligen bör göra detta sakrament till en ljuvlig och trösterik måltid för oss, så borde vi ändå gå till sakramentet för att på det sättet visa lydnad mot Herren, vår Gud, som bjudit och befallt oss det. Flera gamla lärare har kallat det för en eucharisti eller tacksägelse. I påvedömet har man kallat det ett offer eller ämbete, d. ä., om man rätt tolkar det, en gudstjänst. Om jag predikar Guds ord, heter det, så offrar jag. Om du med hjärtat hör Guds ord så offrar du. Om vi beder, ger åt vår nästa, lånar och hjälper, så offrar vi. Likaså offrar jag när jag tar emot detta sakrament, d. v. s. jag går in i Guds vilja och tjänst, jag bekänner och tackar Gud, som givit oss detta sakrament jämte alla himmelrikets håvor, alldeles så som han bjudit och befallt mig.

Därför kan det väl kallas ett offer. Icke så att sakramentet självt är ett offer, men att mottagandet eller bruket av sakramentet kan kallas ett offer, dock icke ett offer för synden utan ett tack- och lovoffer, genom vilket jag bekänner Kristus vara död för mina synder. Påven har av sakramentet gjort ett offer, ja, ett sådant offer, genom vilket världen blir försonad med Gud, fastän varken sakramentet, eller sakramentets bruk är ett gärningsoffer, genom vilket Guds nåd och hjälp skulle kunna köpas eller förtjänas. Men väl är sakramentets bruk eller Kristi åminnelse, som han själv kallar det, ett tackoffer, genom vilket vi bekänner och tackar Gud för att vi genom hans blotta nåd och genom Kristi lidande, död och blodsutgjutelse förlossas och blir rättfärdiga och saliga. Liksom evangelii predikan är ett tackoffer genom vilket vi bekänna och tacka Gud, för att vi av honom fått hans ords skatt, så är också mottagandet av sakramentet ett tackoffer, så att den, som undfår sakramentet, därmed bevisar Kristus sin tacksamhet för hans lidande och hans nåd.

Även om alltså icke den stora och rika trösten kunde beveka oss att ta emot sakramentet, så borde vi ändå tänka på vår Herres, Jesu Kristi, ära och ofta bruka det, så att han genom en sådan åminnelse måtte bli föremål för lov, pris och ära och av oss få mottaga en tillbörlig tacksamhet, liksom Mose borde hos judafolket bevara åminnelsen av uttåget och räddningen ur Egypten, så att judarna, när de åt påskalammet, skulle prisa, lova och tacka Gud för hans välgärning, då han räddade dem från träldomen, förde dem genom Röda havet och gav dem konunga- och prästadömet. Det var för dem en fröjdefull måltid. Än idag firar judarna den och äter påskalammet med fröjd, som ginge de till en lustiger dans. Så har Kristus velat hos sitt folk i nya testamentet bevara åminnelsen av sitt lidande och sin död, så att vi, när vi tar emot sakramentet, skulle tacka honom för den räddningen, att han befriat oss inte från Egypten och Röda havet utan från synd, död, djävul, helvete, Guds vrede och all jämmer. Detta skulle icke vara oss till skräck utan till idel fröjd och glädje, framför allt i anden, så att vi tjänade Gud och lovade och tackade honom för hans nåd och välgärningar, som han i Kristus bevisat oss.

Därför bör vi villigt och glatt gå till sakramentet och i all frimodighet säga: "Jag vill också gå till det rätta sakramentet och äta och dricka min käre Herres, Jesu Kristi, lekamen och blod, fira hans åminnelse och tacka honom för återlösningen, så att jag inte måtte vara bland föraktarna och de otacksamma, som inte bryr sig om utan glömmer denna dyra förlossning."

Det är detta Jesus säger med orden: "Gören detta till min åminnelse." Med ordet min skjuter han åt sidan det gamla påskalammets åminnelse, nämligen åminnelsen av befrielsen från träldomen i Egypten och av löftet om konunga- och prästadömet. Det var en åminnelse av en utvärtes gärning, given för att man skulle predika om befrielsen från Egypten och tacka Gud för denna hans välgärning. Nu vill han säga: Liksom judarna i gamla testamentet offrade påskalammet och åt osyrat bröd och därvid påminde sig, att Gud genom stora tecken och under fört dem ut ur Egypten, ut ur träldomshuset och givit dem Kanaans land, som de icke odlat och hus fulla av håvor, som de icke samlat och vin och olivlundar, som de icke planterat, så skall ni, när ni i nya testamentet gör bruk av mitt sakrament, tänka på mig, att jag dött för eder, utgivit min lekamen i döden för eder och därigenom eder till godo nederlagt död, synd, helvete och Guds vrede.

Detta är en helt annan förlossning, en andlig och evig sådan, genom vilken vi förlossas icke från en lekamlig konung utan från djävulen, som är en syndens och dödens konung. Från denne Farao har Kristus befriat oss och genom den befrielsen skaffar han oss inte ett timligt utan ett evigt konungarike och prästadöme, där vi skall vara präster och konungar i evighet. Detta är hans storverk och gåvor, som icke vi genom vår vishet, helighet, kraft och styrka utan han genom sin för oss utgivna lekamen och sitt för oss utgjutna blod förvärvat och vunnit åt oss. Detta ger han oss nu i sakramentet, för att vi så skall lova och prisa honom därför.

Sådan är nu vår gudstjänst i nya testamentet, liksom judarna hade sin i gamla testamentet, för att vi, när vi tar emot sakramentet, skall med hjärta och mun predika och lära, att Kristus tagit oss fattiga syndare på sina axlar och genom sin lekamens offer utplånat och genom sitt blod fördränkt vår synd. Så bör vi fira vår påsk, att vi lovar och prisar den man, som heter Jesus Kristus, för hans stora förlossning och för det eviga konungarike och prästadöme, som han genom sin lekamen och sitt blod förvärvat och skänkt oss. Han allena har genom sig själv, genom sin lekamen och sitt blod övervunnit synd och död. Men nu skänker han oss allt det han förvärvat och till ett säkert tecken, en underpant och ett insegel ger han oss i nattvarden sin lekamen att äta och sitt blod att dricka.

Ack, hur skamligt och gruvligt var det inte, att man i påvedömet på ett så skändligt sätt förvände detta sakrament! Hur skamligt och gruvligt kommer det inte fortfarande att tillgå i världen, om vi inte rätt brukar detta sakrament och tackar Gud för denna hans outsägliga välgärning. I påvedömet har man inte predikat rätt om vare sig sakramentet eller om dess bruk. Man läste t.ex. bara upp texten om Kristi lidande utan någon förklaring. Om sakramentet lärde man så här: du får endast ta emot brödet. Inte vinet. Annars är du inte kyrkan, din moder, lydig. Du skall vidare känna ånger och samvetskval, värdigt bereda dig och göra något lydnadsverk. Om den fröjdefulla, trösteliga, ljuvliga måltiden, som vi borde ha i detta sakrament och om tron sades icke ett ord. Därför blev det också idel människoverk av sakramentet.

Ni ser nu, att fortfarande uppstår sakramentssvärmare och vederdöpare, som är övermätta och självbelåtna andar, som inte tackar Herren vår Gud för hans nåd och välgärning utan tvärtom låter honom ha orätt och pådyvlar honom lögn. De förvänder Ordet, brukar inte sakramentet med fröjd, prisar och lovar inte heller Gud utan söker sin egen ära, sitt eget lov och pris. Därför bör vi allvarligt bedja Gud, att han måtte ge oss sin nåd och bevara oss i en rätt kunskap om hans ord och sakrament och isynnerhet om hans nattvard, så att vi måtte kunna fira dem med fröjd och tacka Kristus för hans godhet och kärlek.

Nu torde någon fråga: "Skall man då inte predika något annat än att Kristus dött för oss? Är det inte tillräckligt att man predikar därom en gång för alla?" Jag har nu hört det så ofta, att jag kan det utantill. På detta svaras: Judarna skulle inte bara en gång påminna sig befrielsen ur träldomen i Egypten, utan ständigt och jämt förnya påminnelsen därom. Varför skulle då vi kristna förarga oss över att ständigt behöva uppliva minnet av vår återlösning, genom vilken Kristus förlossat oss från synden, döden, djävulen och helvetet? Är du en sådan människa, som säger: "Detta har jag hört, varför skulle jag då höra det om igen?", så är ditt hjärta övermättat och självbelåtet. Därför smakar dig inte den maten, alldeles som det hände med judarna i öknen, att de vämjdes vid mannat från himmelen. Men är du en kristen, så äcklar det dig icke utan behagar dig väl att ofta höra och tala därom.

Jag vill säga ett ord om mig själv. Jag är den heliga Skrifts doktor. Men ju mer jag tänker på trons artiklar, Fader vår, dopet och nattvarden, dess bättre smakar de mig. Även jag kunde väl med de övermätta och självbelåtna andarna säga: jag kan tron, Fader vår, dopets och nattvardens instiftelseord och psaltaren utantill. Men dagligen upplever jag och måste bekänna, att även om jag idag har läst trosbekännelsen, bedit Fader vår eller betraktat instiftelseorden till dopet och nattvarden, men inte i morgon än en gång erinrar mig detta, stycke för stycke, så blir min själ kall och trög. Gör jag det inte heller tredje dagen, så blir jag ännu kallare och trögare, ända till dess likgiltigheten övergår i förakt.

Förr menade jag, att jag inte skulle gå till nattvarden förrän jag blev väl beredd. Detta hade jag nämligen lärt mig under påvedömet. Men när jag märkte, att djävulen ville hindra mig och till slut alldeles utestänga mig från sakramentet, så sade jag: "Djävul, jag må vara beredd eller oberedd, så behöver jag sakramentet och kan icke undvara den trösten. Därför vill jag gå och inte dröja." Jag gick också dit. Ibland t. o. m. utan skriftermål. Inte därför att jag föraktade bikten eller föraktade och undandrog mig avlösningen, men jag gick ibland oskriftad för att trotsa djävulen, som ville uppehålla mig med den tanken, att jag inte skulle gå till sakramentet, förrän jag var fullkomligt beredd.

Därför är det inte sant, om du säger, att du nu kan ordet så väl, att du inte behöver oftare höra eller upprepa det. Låter jag bönen vara en dag, så förlorar jag en god del av glöden och tron. Profeten Jesaja vittnar i kap. 55:10, att ordet icke blir utan frukt. Likasom regnet fuktar jorden och gör henne fruktbärande, så tuktar, tröstar och förbättrar Guds ord människans själ. Låter du nu Guds ord och bönen vara och tänker: "Jag skall väl bedja en annan gång", så går under tiden en del kraft och värme bort från din själ. Därför bör man inte tänka så om Guds ord, att det skulle räcka att höra det en gång. Det händer nog i alla fall, att man får andra göromål och för deras skull glömmer Ordet. Därför bör man dagligen ta sin tillflykt till Ordet. Gör du inte det, så se till, att du inte blir för kall och trög, ja, så att du till slut inte längre känner igen dig själv och inte på åratal kommer till sakramentet.

Så har vi nu hört, att tvenne orsaker bör locka och driva oss till sakramentet. Först och främst vår nytta och vår nöd, eftersom Kristus har instiftat det oss till godo. Han har inrättat och gett oss det till tröst och hugnad. För det andra bör Guds ära och tjänst förmå oss till det. Om vi inte för vår egen skull vill bedja Fader vår och tron eller för vår salighets skull ta emot sakramentet, så bör vi ändå bedja och bruka sakramentet för Herrens skull, för att han av oss må få den ära och tjänst, som honom tillkommer.

Detta har jag nu talat till förmaning, för att vi måtte bruka de härliga gåvorna, de stora förmånerna, så länge vi har dem, så att de icke måtte tagas ifrån oss, så som det för längesedan gått med de påviska och ännu dagligen går för partiandarna. Är skatten väl en gång borta, så skulle vi gärna vilja bruka den, men då torde inga predikanter vara till hands, som kan undervisa oss därom.

Vi har nu betraktat dessa båda händelser: Den första att Kristus åt påskalammet med sina lärjungar såsom ett farväl till det judiska påskalammet, konungariket och prästadömet Det andra, att han instiftade sin lekamens och sitt blods sakrament, som vi bör bruka samtidigt som vi har honom i åminnelse. Därtill förläne oss den barmhärtige Guden sin nåd! Amen.