I slutet på detta evangelium talas det om de små barnen och deras änglar. Det är därför som det är förlagt till denna högtid, på det att man måtte få anledning att tala om de heliga änglarnas beskydd.

Det har två huvuddelar. I den försfa delen bestraffar Kristus sina lärjungars högfärd, att den ene alltid vill vara för mer än den andre. Därför säger han, att om de vill komma in i himlen, får de inte sträva efter att bli räknade för höga och stora. De skall i stället ödmjuka sig och i det stycket bli lika barnen.

Den andra delen av evangeliet innehåller en varning. Först att de kristna inte får bli någon till förförelse, och i synnerhet att de bör akta sig för att förföra de unga. För det andra, att, när de ser något ont hos andra, de skall akta sig och inte låta förföra sig av det. Om dessa två stycken vill vi nu i korthet tala.

För det första är det sorgligt, att man skall predika detta evangelium för sådana människor, som inte bryr sig om att lägga det på hjärtat eller med allvar begrunda det. Ty det är något stort och viktigt när Herren här säger om barnen: "Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte." Det skulle redan varit något stort, om han blott hade sagt om barnen, att de har sina egna änglar. Men han gör det ännu större därmed att han säger, att dessa änglar ser den himmelske Faderns ansikte. Därmed vill han säga: "Jag lägger er på hjärtat att inte förföra de unga utan uppfostra dem väl, ty de ligger Gud ömt om hjärtat. Om ni föraktar dem och inte bryr er om att skona dem, så skona ändå deras änglar. För dem skall ni frukta och lära er förstå, att dessa så högt upphöjda andar, som står inför Guds ögon och alltid ser och hör honom, likväl hjärtligt gärna tjänar de små och gör vad som tjänar till deras bästa. Då skall ni göra på samma sätt, så att ni inte förför de små utan gärna tjänar och vårdar dem, eftersom ni är mycket, mycket ringare än änglarna."

Även om vi nu inte hade mer än detta enda språk av Kristus om, hur ömt barnen ligger hans Fader om hjärtat, borde redan det överbevisa oss om, att det inte finnes någon bättre gärning än att uppfostra barnen väl. Ty vem skulle inte akta det för något stort att få tjäna dem, som till sina tjänare har änglar som alltid ser den himmelske Faderns ansikte? Därför borde fader och moder, tjänare och tjänarinnor, skollärare och präster och alla som har med ungdom att göra, vara av hjärtat villiga och benägna till den tjänsten. Och de bör inte hålla sig för goda till det, när de hör, att dessa stora himmelska furstar inte blygas för att tjäna de unga och ha tillsyn med dem. Detta är, jämte läran om änglarna, det första som vi skall lära oss av denna dagens evangelium.

Det andra är detta: Man skall inte bara tjäna barnen utan också akta sig för att med ord eller gärning förföra dem. Däremot skall man uppfostra dem till det som är gott. De skall lära sig att bedja, att vara tuktiga, måttliga, lydiga, pålitliga, stillsamma och sannfärdiga. De skall inte svärja, inte kivas utan uppföra sig ordentligt och rättskaffens både i sitt tal och sitt beteende. Det som Gud fordrar av oss äldre, är just att vi skall uppfostra ungdomen så. Vi skall därför se väl till på alla vis, att de unga inte växer upp till köttsliga, självsvåldiga och utsvävande människor. Ty detta kan lätt inträffa, om man inte förebygger det med noggrann tukt. Erfarenheten visar ju, att ungdomen är som ett fnöske och hastigt antänds av det som är ont och förföriskt. Därför behövs en omsorgsfull flit både i att se på barnen och på deras änglar. På änglarna att man inte bedrövar dem, på barnen att man inte förför dem. Ty hör här än vidare, hur Herren betraktar detta: "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup."

Här står båda delarna bredvid varandra. Kristus talar här först om den, som med rätt allvar tar sig an ett barn och uppfostrar det så, att det lär sig att känna Gud, men inte att svärja, stjäla m. m. Och så säger han om en sådan människa: "Hon tar sig an mig själv och gör mig en sådan kärlekstjänst, som om hon bär mig på sina armar och vårdar mig som min moder har vårdat mig." Detta är ju att predika ljuvligt och locka vänligt. Men varför gör Herren så? Jo, det gör han därför, att han väl vet, hur gärna barn hör oanständigheter, och hur lätt de blir förförda. Och det fattas inte onda munnar, som hjälper till med det. Och det vare klagat inför Gud i himmelen, att man finner gossar och flickor om tio eller tolv år, som svärjer gruvliga eder och även eljest är oanständiga och grova i munnen. Av vem lär de sig detta? Av inga andra än av dem, som borde bevara dem för sådant nämligen fader och moder samt av dåligt och ogudaktigt tjänstefolk. Sådant går fortare i dem och lärs vida lättare än "Fader vår". Detta kommer av det gamla usla fnösket, den fördärvade naturen, som bor i oss. Men vilken dom kommer att följa därpå? "För honom vore det bättre", säger Kristus, "att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup." Han vill med dessa ord ge till känna, att sådan förförelse och synd blir straffad inte bara med den lekamliga döden utan också med den eviga fördömelsen.

Därför borde man i ungdomens närvaro vara mer försiktig och uppmärksam på sig själv och inte tala och göra allt, som man annars talaroch gör. Så har också hedningar sagt, att man är skyldig ungdomen den största hänsyn. Men hur många är det som gör så? Därför står det också överallt i världen så illa till, att det inte längre finns någon ärbarhet, tukt, tro eller pålitlighet bland människor. Och detta därför att de äldre utan hänsyn gör och talar vad som helst i de ungas närvaro.De unga föreställer sig då, att de har rätt att göra detsamma som de andra, och i synnerhet att det inte kan vara dem förbjudet att göra det som deras föräldrar gör. Men om vår Herre Gud kommer att le åt det, kan du få reda på genom denna vår Herres predikan. Världen tycker inte, att det är något farligt att använda svordomar och fara ut i grova och skamliga ord i barnens närvaro. Men Kristus säger därom, att det vore bättre att ha en kvarnsten om halsen och ligga sänkt mitt i havet.

Därför bör vi vara barnen till nytta och inte förföra dem. Och därvid skulle vi inte nöja oss med att inte göra något ont i deras närvaro, utan vi skulle därjämte hindra dem från att göra det onda och flitigt hålla dem i tukt. T.ex. om ett barn svär eller låter höra ett oanständigt ord, då skall man förmana det allvarsamt och säga: "Skäms ända in i hjärtat och gör aldrig så mer. Här är din ängel närvarande. Han ser och hör det och förskräckes och bedrövas över ditt svärjande. När nu din ängel, som står inför Guds ansikte, blir förskräckt och bedrövad, tror du inte då att Gud, som ser och vet allt, också skall märka det och bli både bedrövad och vred? Gör därför aldrig mer så." Med dessa och liknande ord kan man tillrättavisa de unga. Annars växer de upp i självsvåld och lär och utövar all möjlig odygd. Men om ord och trofast förmaning inte får gehör eller hjälper, då är föräldrarna ålagda att ge barnen stryk och inte låta dem hålla på med sitt självsvåld.

Herren vill således lära oss äldre, att vi måste ge akt på ungdomen och hindra odygden, medan den ännu kan hindras. Ty överser man en gång med den, så är det sedan ohjälpligt. Här behövs allvar och uppmärksamhet och det så mycket mer, som ungdomen, såsom nyss sades, är som fnöske som lätt fattar eld. Om du svär eller låter ett oanständigt ord undfalla dig, i tanke att barnet inte hör det, så snappar det upp det på ögonblicket. Och när du sedan inte är närvarande, säger barnet efter det och glömmer det kanske inte i hela sitt liv. Så lätt är det hänt, att en ung människa blir fördärvad. Därför måste man göra sig all möda för att förebygga det och ha noga akt på sig själv.

Och här är det inte fråga om något skämt. Herren har bestämt ett svårt straff för det. Å andra sidan säger han också, att vad gott man gör mot ett barn, det är bevisat mot honom själv. Båda delarna bör beveka oss att inte försynda oss utan bete oss såsom det anstår kristna. Gör vi det inte, så heter det: "Det vore bättre att du vore sänkt i havets djup." Därför skall vi ta oss till vara, så att vi inte blir till förförelse för de unga. I stället skall vi med vårt exempel vänja dem till Guds ord och till att vara tuktiga och anständiga både i sitt tal och sitt uppförande. Detta behagar Gud väl, och han vill belöna det med sin välsignelse. Däremot har de varken lycka eller välsignelse att vänta, som hjälper till att förföra de unga och inte låter dem vara i fred.

Detta får nu vara nog sagt om det stycket i dagens evangelium, att man skall akta sig för förförelse och i synnerhet se till, att man inte förför de små, som för sin ålders skull inte kan ta vara på sig själva. Hur stor synd detta är, kan vi tydligt se av det straff, varmed Gud hotar den. Till och med för dråp har Gud inte stadgat något svårare straff än att dråpare skall avrättas med svärd och liv tagas för liv. Men om dem, som blir de små till förförelse, säger Herren, att de skall få ett sådant straff, att de hellre borde låta sig sänkas i havet. Därför är det här inte fråga om något skämt, utan när ungdom är närvarande bör vi alla med särskild omsorg ha akt på oss själva, så att vi inte blir någon till förförelse.

Till denna lärdom och förmaning lägger Herren ytterligare en, i det att han låter oss veta, att världen inte frågar efter varningen. Den gör vad henne lyster, antingen någon därav blir förförd eller inte. För världens ondskas skull kan det alltså inte undvikas, att förförelse kommer. Därför lär och förmanar Herren de kristna, hur de skall förhålla sig. Han använder därvid en liknelse och säger: "Tänk dig, att du inte har annat att välja på än att antingen få behålla båda händerna och båda fötterna men bli kastad till helvetets eld eller också låta den ena handen och den ena foten avhuggas och så få komma till himlen." Inte sant, då skulle du mycket hellre vilja mista foten eller handen än gå miste om himmel och salighet? Likaså är det väl mycket bättre att förlora ett öga än att få behålla båda ögonen men komma till helvetet? Men nu är det visst och säkert och kan inte vara annorlunda, än att på förförelse följer helvetet. Den som förför eller låter förföra sig, har därför förspillt himmelen. Hur skall då de kristna förhålla sig? I världen går förförelsen fram med makt, och det är lätt hänt, att man blir förförd av den.

Här svarar och lär Herren oss alla och säger: "Faran är stor. Ty där förförelsen finns, där är helvetet och döden. Om ni nu vill undgå denna fara, så måste ni gripa er an, till och med om det skulle göra lika ont som om man toge en arm eller ett ben av er." Om du t.ex. har en god vän, så kan det väl hända, att du hellre ville mista en hand eller en fot än mista den vännen och skilja dig från honom. Men om du vill förbli en kristen, komma till himlen och ta dig till vara för helvetet, så får du inte fråga efter någon, det må vara fader eller moder, husbonde eller matmoder, furste eller kejsare. Vill han förföra dig, så tag dig till vara, följ honom inte. Det må sedan i det timliga bli hur svårt eller farligt som helst för dig. Ty den andliga faran är ännu större, nämligen att den som låter förföra sig råkar ur livet i döden.

Denna varning går alltså ut på, att vi måste förbli vid ordet och hålla oss fast därvid samt inte fråga efter någon människa, hur stor nytta eller skada, vi än kunde ha av henne. Ty ingen fara, ingen vinst eller nytta kan någonsin vara så stor som faran av, att man låter förföra sig. Den som gör det, låter sig förledas av en liten timlig fördel och råkar i en evig fara. Det ser man på inte så få i våra dagar och det visst inte bara bland de ringare. Många som är i konungars och furstars hov vet mycket väl, att de påviskas lära inte har någon grund. Men hellre än att förtörna fursten eller ådraga sig någon fara för bekännelsens skull, följer de med i förförelsen och säger inte ett enda ord mot den. De trot, att det skulle gälla deras liv eller kosta dem händer, fötter och ögon, om de skulle skilja sig från sina herrar och överge sitt avguderi. Detta är en vanlig orsak till förförelsen bland de påviska. Det är nämligen inte det som fattas dem, att de skulle veta vad som är orätt. De vet, att deras ogifta levnad inte kan bestå utan förförelse och stor synd. De vet, att man inte får betunga samvetena för matens skull. De vet också, att man bör utdela nattvarden under både bröd och vin, att man inte får tillbedja helgonen o.s.v. Och ändå framhärdar de i förförelsen och skyller på att, om de skulle avstå från det påviska väsendet, så skulle det kosta dem armar och ben. De skulle inte kunna livnära sig. De måste ta till tiggarestaven liksom lama, blinda och krymplingar, som inte själva kan skaffa sig sitt uppehälle. De vill alltså inte ådraga sig någon besvärlighet eller lida något för evangelii skull utan beter sig så, att de, såsom Herren här säger, hellre vill med båda händerna, fötterna och ögonen i behåll fara till helvetet, än komma till himlen med en hand, en fot och ett öga.

Denna varning syftar alltså åt båda hållen. Du skall akta dig för förförelse, så att ingen bli förförd genom dig. Ty då vore det bättre, att en kvarnsten bundes om din hals och du sänktes ned i havets djup. Men du skall inte heller låta dig ryckas med av förförelsen Utan du skall förbli vid ordet och inte göra mot detta. Och därvid skall du inte fråga efter vad människor säger om det, antingen de ler eller ser missnöjda ut, hjälper dig eller tillfogar dig skada.

Detta vill vår käre Herre Kristus ha befallt sina kristna. Ty han vet, hur stor vikt det ligger därpå, och hur svårt det är att akta sig, så att man varken själv förför eller låter sig av andra förföras. Må Gud, den evige Fadern, genom sin helige Ande för Jesu Kristi skull nådigt bevara oss för all förförelse, i nåd behålla oss i den rätta tron och vid sitt ord utan all förförelse och göra oss evigt saliga. Amen.