Här har vi ett av de evangelier, i vilka vår käre Herre Kristus lär sina kristna, att de skall lita på, att han inte låter dem dö av hunger, utan genom sin välsignelse skaffar dem allt vad de behöver Det är en predikan som girigbukarna, som inte kan annat än tänka på sin vinning, inte är värdiga att höra långt mindre att tro. Ty nog hör de, att Herren genom sin välsignelse gjort ett stort under, men de vill inte se till, att han kan få göra det också med dem. Därför är de giriga och förhåller sig på allt sätt så, som om Kristus inte kunde göra det undret med dem, utan som om de själva måste sörja och tänka sig för, om de inte skall bli glömda. Med sådana människor vill Kristus inte ha något att skaffa.

Men dem som håller sig till hans ord försäkrar han här icke med ord utan med gärning, att han vill skaffa dem allt, vad de behöver, för att vi inte skall tvivla eller bekymra oss för, hur vi skall försörja oss, utan sätta vårt hjärtas lit till Kristus. En sådan tro kommer inte på skam. Ty Kristus vill då vara när oss och ta med sig ett förråd, även om det inte skulle vara mer än fem bröd, som är av honom välsignade så att fem tusen män, förutom kvinnor och barn skall kunna bli mätta och att trots detta ännu mer blir över än som fanns från början. Från början var det ju knappt mer än en halv korg med bröd och ändå blir tolv korgar fulla av det som blev över.

Huvudsumman av vad detta evangelium vill lära oss är alltså detta: Vi skall vara gudfruktiga och noga rätta oss efter Guds ord och tro på det, som folket gjorde i vårt evangelium. Då skall Gud se till, att vi får vårt uppehälle och blir försörjda. Och så lär man av berättelsen här, att även om alla inte är gudfruktiga, så sörjer Herren för dem och skaffar dem utan deras egen omsorg den mat de behöver, eftersom det i skaran ändå finns några rättsinniga och fromma hjärtan, som tänker mer på att få höra Ordet än att få äta och dricka.

Det är som ville Herren säga: "Kära själ, lär dig att först söka efter Guds rike. Hör mitt ord, tro på mig och gör med flit, vad du i din kallelse är befalld. Om du gör det, så vill jag sörja för resten. Är du inte rik, har du inte många tusen kronor, så skall jag ändå skaffa dig det dagliga brödet. Ty du kan ju inte äta guld, silver, penningar eller ädla stenar, du måste ju ha bröd, som växer fram ur jorden. Kan du inte få bröd ur jorden, har du varken hus eller gård, åker eller trädgård, så tro bara och följ mig, så skall du få bröd nog."

Sådant märker och ser man dagligen för sina ögon. Av en fattig skolpojke, som är flitig och gudfruktig, kan Gud göra en lärd och berömd man. Åt en fattig tjänstepiga, som är gudfruktig och troget tjänar sitt husbondefolk, kan Gud ge en from man med hus och gård. Dagligen ser man många sådana exempel på hur Gud hjälper fattigt folk framåt. Däremot får de, som inte fruktar Gud och inte heller värderar hans ord utan är trolösa och lata förbli fattiga tiggare och kommer aldrig så länge de lever på grön kvist.

En vanartig yngling, som inte läser med flit eller också i andra stycken är tråkig, trotsig och trolös, skall veta, att Herren Gud låter honom gå sina färde, komma med i krig och där bli ihjälstucken eller skjuten eller bli en bödel eller annan föraktlig människa. På samma sätt med en piga, som inte vill vara gudfruktig, inte hålla sig kysk, inte lyda, inte tjäna troget och flitigt. En sådan låter Gud falla ur synd i synd, så att det aldrig blir något av henne. Detta är rättvist, det är välförtjänt lön. Ty varför är de inte gudfruktiga? Varför tror de inte på Kristus? Varför lyder de inte hans ord? Då skulle Kristus ha varit med dem och sagt: "Låt mig sörja för, hur du skall bli upphöjd, rik och ärad."

Detta evangelium lär oss alltså att tro, att Kristus vill uppehålla oss och ge oss vad vi behöver, om vi bara är fromma, håller oss till hans ord och med folket i texten rättar oss därefter och för dess skull vågar och lider något. Ty den gärning, som Herren här utför, är som en predikan, genom vilken han ville säga: "Är du from och gudfruktig och låter du mitt ord vara dig kärt, så skall jag ge dig ditt uppehälle. Du skall inte bli övergiven. Jag skall visst göra någonting av dig. Men vill du inte vara from, föraktar du mitt ord eller för övrigt förhåller dig orätt och därför blir en tiggare, så skriv det på din egen räkning. Skulden är då ingen annans än din egen. Om du än blir rik, så måste du ändå till djävulen. Dina ägodelar kan inte hjälpa dig. Ty så är det sagt, att den som föraktar Guds ord och inte vill göra vad Gud bjuder, honom vill Gud inte heller ge, vad han gärna ville ha och vad han så väl behövde."

Detta vill Herren här lära oss genom att han med fem bröd bespisar femtusen män, som följt med honom ut i öknen, med kvinnor och barn, som till äventyrs också var fem tusen. De fick alla tillräckligt. Ändå blev mycket över. Detta är att predika i gärning och inte med ord, vilket han dock även gjorde, när han i Matt. 6:33 sade: "Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också." Alldeles som ville han säga: "Se bara till att du är gudfruktig, att du håller dig till Guds ord och lever därefter. Låt mig sedan sörja för, hur du skall få ditt uppehälle." Detta är nu den lära om tron, som lägges fram för oss i undret i dagens text.

Men vid sidan om denna lärdom och tröst, finns här tvenne stycken, som evangelisten noga har velat framhålla. Först detta, att Herren frågar lärjungarna och att de säger sin mening. Och för det andra att han säger till, att man skall samla tillhopa det överblivna och att han sålunda inte vill, att något skall förfaras.

Vad nu lärjungarna Filippus och Andreas beträffar, så märker man tydligt på dem, vad orsaken är, att tron inte riktigt vill fästa sig hos oss, fast Herren genom en så underbar välsignelse just lockar oss att tro. Felet med oss alla är detsamma som hos dessa lärjungar, att vi bara ser på hur mycket vi behöver. Men hur mycket Kristus med sin välsignelse kan ge, det glömmer vi att se på.

Filippus gör en ganska noggrann beräkning. Han säger: "Bröd för två hundra silverpenningar vore icke nog, för att var och en skulle få ett litet stycke." En penning var värd ungefär tjugofem öre. Om nu bara fem tusen män, men varken kvinnor eller barn varit med, så skulle var och en ha fått bröd för ungefär ett öre. Det är inte mycket för en hungrig mage, helst om man inte får något till. Men nu var också, som Matt. berättar i kap. 14, kvinnor och barn med, som man inte räknade. Alltså ser man, att Filippus inte räknat för högt, utan att han noga övertänkt, hur mycket han ungefär måste ha, om han skulle kunna bespisa så många människor i öknen med bröd.

Vi kan också noga räkna ut, hur mycket vi behöver för vårt hushåll för en vecka, ett kvartal eller ett helt år. Men så snart vi finner, att vi saknar förråd, så blir vi klenmodiga och bedrövade och tänker, att vi måste gå från gård och grund, rymma vår väg eller alldeles dö av hunger.

Så går det också för Andreas. Han ser, att Herren gärna vill hjälpa det fattiga folket och talar därför om, att ett litet förråd finns, nämligen fem bröd och två fiskar. Men när han tänker på den stora skaran och på de många munnarna och de hungriga magarna, så tycks honom detta förråd vara så gott som ingenting. "Vad förslår det", säger han, "för så många?" För sitt räknandes skull låter han tron fara och anser att det inte fanns någon möjlighet att hjälpa alla dessa.

Här har vi nu det vanliga felet, som vi ännu idag lider av, inte bara när det gäller vårt uppehälle utan också i allehanda nöd och motgång, att vi så väl förstår oss på att beräkna vad vi behöver och hur mycket det skulle vilja till, om vi skulle finna råd och hjälp. Och finns det då inte genast så mycket tillhands, som vi ville ha, så kostar den beräkningen oss ingenting annat än missmod och bekymmer. Det vore mycket bättre, att vi lät Gud råda och inte tänkte på, hur mycket vi behövde. Så blir det bara besvärligt, när nöden kommer på, eftersom vi då har både nöden och sorgen, utan att kunna med vår sorg avhjälpa nöden. Därför plågar och grämer vi oss i förtid med våra tankar och beräkningar, som ju ändå är förgäves och till ingen nytta. Vi kan ju aldrig grubbla eller sörja oss till rikedom, men vi kan väl grubbla och sörja oss till sjukdom, tvinsot, galenskap och vansinne, såsom vi ser, att det ofta händer.

Eftersom vårt förnuft inte förmår mer än att noga räkna ut och se, vad det är vi behöver och detta alldeles är emot tron, så har evangelisten inte velat gå förbi detta, för att vi av lärjungarnas exempel skall lära, att ett sådant räknande är alldeles falskt och odugligt, om vi annars är kristna och har Kristus med oss. Efter förnuftet tänker Filippus och Andreas rätt. Det är omöjligt, att en människa skulle kunna tänka annorlunda eller göra en bättre beräkning. Men vi kristna har inte bara tillgång till förnuftet utan också till Guds ord. Vi bör därför inte bara kunna räkna noga utan också tro fast och visst. Och när vi inte kommer tillrätta med räkningen, så bör vi hålla oss till Ordet och tron.

Se nu vad för en värd och hushållare en kristen har i Herren Kristus. Vi kan inte ge mer än vi har. Men Johannes säger om Kristus, att han gav av bröd och fisk, inte så mycket som fanns utan så mycket han ville. Tro nu inte, att han gjorde det bara den gången och inte fortfarande vill göra det bland sina kristna. Vi ser ju, som vi förut sagt, prov på denna välsignelse varje dag, inte bara när det gäller bespisningen, att Gud ger arma fattiga, behövande människor, som fruktar honom och håller hans ord kärt och dyrbart, deras uppehälle och hjälper fram dem utan också i allehanda annan nöd, vari han underbart och överraskande ger hjälp. Ty han är allsmäktig och har lovat oss hjälp och räddning.

När vårt beräknande slår fel, gäller det därför bara att vi håller oss till tron och bönen och tröstar oss med, att vi har en sådan Gud, som inte bara genom sin välsignelse kan föröka ett litet förråd, såsom han underbart och oväntat förökade mjölet och oljan för änkan i Sarepta, utan också förmår att av intet göra allt.

Den trösten skall vi väl lägga märke till och efter Kristi ord i Matt. 6 främst söka efter Guds rike och hans rättfärdighet. Det andra, det som vi behöver till vårt uppehälle, det skall vi låta vår himmelske Fader sörja för. Han skall, som det står i Ps. 127:2 "Detta ger han åt sina vänner medan de sover." De skall med andra ord få välsignelsen, utan att veta hur och varifrån den kommer, såsom det ju också här gick till. Ty det var ett under, att brödet och fisken synbarligen förökades under Herrens händer. När han bröt ett stycke i två delar och lämnade det ena ifrån sig, så blev samma del en gång till så stor. Detta vill Herren gärna låta våra ögon och hjärtan se, så att vi inte bara gör upp beräkningen efter det vi ser för ögonen eller har i skafferiet.

Vi ser, hur bedrövligt det står till överallt i världen. Våra fiender försummar sig inte utan förtrycker oss mer och mer. De sparar ingen möda. De hittar på det ena efter det andra för att undertrycka den rena läran och återupprätta det gamla avguderiet. Vi åter växer till dag för dag i osämja och misstroende mot varandra, medan vi utarmas på penningar och folk.

När en kristen då ser sådant, uteblir inte anfäktelsen. Förnuftet börjar noga tänka efter och söker allt vad det förmår efter medel att avhjälpa det onda. Men eftersom medlen inte vill passa och räkningen inte går ihop, så kan hjärtat inte annat än bedrövas och nästan förtvivla, som skulle allt brista sönder och förgås. Men eftersom denna anfäktelse icke uteblir och kött och blod inte kan annat, än vad dess natur kräver, så måste de kristna lära sig, att beräkningen slår fel och hålla sig vid Ordet och tro det.

Men vad säger Ordet? Vad skall vi tro i nödens tid? Du bör tro, att Kristus har övervunnit världen och att dödsrikets portar icke skall bli hans församling övermäktiga. Matt. 16: 18. Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga och hans öron till deras rop. Ps. 34:16. Vem kan göra er något ont, om ni ivrar för det goda? Ja, även om ni skulle få lida för rättfärdighetens skull, är ni saliga. 1 Petr. 3:13, 14. Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen och att hålla de orättfärdiga i förvar och straffa dem fram till domens dag. 2 Petr. 2:9. Detta visar också Petrus på samma ställe med den fromme Lots exempel i Sodom.

Den som alltså tar Guds ord och tillsägelse till hjärtat, honom skall beräkningen, även om den slår fel, icke kunna göra klenmodig eller föra i förtvivlan. Ty han ser framför sig en herre, som råder mitt ibland fienderna och har sin lust i att, när man inte går ur vägen för hans ord och när man låter hans kristna vara ifred, bevisa sitt namn och sin makt på sina fiender och fälla till marken allt som reser sig upp mot honom, såsom han gjorde med Farao och egyptierna.

Så kommer man med Ordets hjälp därhän, att man kan hoppas, där ingen förhoppning finnes. Förnuftet kan inte annat än misströsta, när det icke ser hjälpen för ögonen. Men Ordet visar på en säker hjälp, såvitt vi bara håller oss troget vid Guds ord, förblir fromma och åkallar Gud. Men den som är ogudaktig och lever i synd och med ett dåligt samvete men ändå tröstar sig med Guds löften, med vilka Gud uppmuntrar de fromma, han kommer på skam.

Felet med lärjungarna är här, att de kan räkna så bra men att de inte vill tro eller se, vilken herre de har i Kristus. Annars skulle Filippus ha sagt: "Två hundra silverpenningar vore inte nog för att var och en skulle få ett litet stycke, men Gud ske lov, att vi har dig hos oss, käre Herre Jesus. Genom din välsignelse och hjälp kan vi ju få bröd nog, fast vi inte har ett öre och befinner oss mitt i öknen. Du kan ju en konst, som andra människor inte kan."

Andreas skulle också ha sagt: "Här är en pojke, som har fem bröd och två fiskar. Skall jag själv dela ut det, så räcker det knappt till tio av dem. Men får det gå genom dina händer, så skall allasamman få nog och det blir ändå över." Detta skulle Ordet genom tron ha lärt dem. Men eftersom Ordet och tron kom bort under den noggranna uträkningen, så ser man, att de inte har den tillförsikten till Herren, att han här skall veta någon råd. Därför heter det: Vill du vara en kristen och inte kan låta bli att räkna, så tag Ordet till dig, håll dig fast därvid och lär dig att tro det. Annars får du ingen hjälp.

När nu vår käre Herre Kristus på det sättet uppträder ibland oss med sin välsignelse, så bör vi, såsom han här befaller apostlarna, ta vara på det överblivna och inte låta det förfaras. Ty liksom vårt förnuft, när brist är på färde, bara vill räkna men inte tro, så vill och kan världen inte heller förhålla sig rätt, när Guds välsignelse är riklig. Somliga missbrukar välsignelsen till överflöd, så att, som man finner, var och en, när det är ett rikt år, menar, att Gud har gett så mycket, att man kan supa och förslösa så mycket mer. Men det är icke hans mening. Man bör noga uppsamla Guds välsignelse och inte slösa bort den utan spara för kommande behov. Så lärde Josef konungen i Egypten, att han skulle använda de sju goda åren så, att han under de sju magra skulle kunna rädda sig och sitt land från hungersnöd.

Likaså, när Gud ett år ger det ena eller andra yrket framgång, så att varorna har god avsättning och betalas väl, så bör man noga spara på förrådet och inte tänka, att man skulle förtära och göra slut på så mycket mer. Nej, Guds välsignelse bör alltid hållas i ära och sparas för kommande behov. Gör man inte det utan skamligen missbrukar Guds välsignelse till synd och skam, så tvingar man med sådant självsvåld Gud att hålla igen och låta två eller tre onda år följa på ett gott. Ty hur skulle Gud annars kunna näpsa den skändliga, arga världen och det gruvliga missbruket.

Andra åter missbrukar välsignelsen på det sättet, att de under billiga år samlar och sparar för att under dyr tid skaffa sig vinning, förtrycka och uppskörta de fattiga och höja varupriserna efter sitt behag. Sådana är också fula och skadliga människor, som visst inte får lägga beslag på någon nåd hos Gud, om de inte bättrar sig. Annars måste Gud högeligen vredgas på dem. Ty detta att Herren ger befallning om att samla tillhopa det överblivna, det vill han inte, att man skall fatta så, att man skulle vara girig utan att man därmed skulle tjäna sin nästa i nöden och så mycket lättare kunna hjälpa de fattiga, som lider brist. Men du vill kanske under goda tider köpa upp och samla säd och vin och annat sådant, för att när dyrtid kommer utsuga andra människor, och dig själv till behag skinna och skrapa ihop. Som om Gud skulle ha gett ett gott år, för att du ensam skulle njuta därav och på andra människors bekostnad tillfredsställa din skamliga girighet.

Över sådant måste Herren låta sina straffdomar komma. Den som tror på hans ord, honom vill han däremot, som vi redan hört, vara nära med sin välsignelse, även om han skulle lida brist, så att det lilla mer än väl förslår och att det dessutom kan bli något över. Den däremot, som river och skrapar åt sig och missbrukar Guds välsignelse till girighet, honom straffar Gud så, att allt smälter bort, även om han har mycket och att han med allt sitt överflöd får det, som om han vore den fattigaste tiggare. Så ser och märker man ofta, att girigbukar och ockrare är usla, eländiga och beklagansvärda människor. Lika besvärligt som det är för dem, innan de fått ihop något, lika besvärligt, ja ännu besvärligare är det för dem, innan de tänkt ut, hur de till så högt pris som möjligt skall kunna sälja det Om det nu, såsom ofta händer, bär så illa till, att kornet gror i stacken eller vinet surnar i källaren eller något annat missöde händer, då först blir det riktig hjärtesorg. De vet inte, vart de skall ta vägen. De grämer sig då och plågas invärtes, så att de inte endast har svårt för att glädjas över sina håvor, utan dessutom, så snart det slår om, bara får olycka, sorg, möda, arbete och sjukdom därav.

Vem ville väl inte mycket hellre ha litet med frid och glatt hjärta än ha mycket med sådan ängslig oro, sådan bedrövelse och sådana bekymmer? Isynnerhet, om man tänker på, att djävulen inte håller sig långt ifrån sådana människor, utan ofta så förblindar och förvillar dem, att de, när säden eller vinet faller i pris, går och hänger sig av sorg eller på annat sätt tar livet av sig, därför att Gud ger de fattiga mat och dryck. Då följer på den timliga jämmern en evig sådan.

Så går det, när man missbrukar Guds välsignelse till girighet. Man skall inte slösa bort den, utan ta väl vara på den, så att man så mycket rikligare skall kunna hjälpa andra behövande människor, när de kommer i nöd. Ty att Herren, vår Gud ger den ene mer än den andre, det sker inte för att vi skall använda hans gåvor till högfärd eller njutning, utan för att vi så mycket villigare skall kunna tjäna andra behövande och spara både för egen och deras räkning.

Så har vi då fått en skön och tröstlig lärdom om hur vi i nöden bör se på Herren Kristus, hålla oss till hans ord och vänta välsignelsen från honom. Gud förläne oss sin nåd, att vi dag för dag växer till i hans fruktan och får erfara hans välsignelse både ifråga om vårt uppehälle och i all vår nöd, genom Jesus Kristus vår Herre. Amen.