Denna högtid firas på grund av det stycke i vår trosbekännelse, där det heter: "Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria." Detta är nämligen en viktig och oumbärlig trosartikeL Om inte skriften så tydligt och kraftigt undervisade oss om detta, så skulle vi inte ens kunna drömma något sådant. Alla andra kvinnor föder ju barn på ett och samma sätt genom sin mans tillhjälp. Vem skulle väl då kunna tro, att Gud skulle ställa fram denna enda jungfru och med henne företaga något nytt, något som aldrig förut i världen varit hört och inte heller härefter skall inträffa, så länge världen står, nämligen att hon blir moder, inte genom någon man, utan endast genom den helige Andes verkan. Det är omöjligt för förnuftet, säger jag, att veta eller tro detta. Ty detta rättar sig efter det vanliga talesättet: om jag gör och tror som andra, gör jag inte något galet.

Men en kristen måste alldeles förkasta det talesättet och i stället säga: "Om jag vill vara kristen, måste jag tro och göra det som andra inte gör." Guds verk tycks vara dåraktiga och omöjliga men är likväl stora och sker på ett underbart sätt. Så är det också med detta, att Maria, den rena jungfrun, blir moder utan att någon annan människa på jorden än hon själv vet om det. Det låter ju galet och omöjligt. Hade något sådant hänt förut, så kunde det förefalla sannolikt och bli trott. Men att Gud utväljer denna jungfrun ensam bland alla kvinnor och gör ett sådant underverk med henne, är något alldeles otroligt. Därför är de kristna ett särskilt slags folk, som är kallat till att predika och tro sådana artiklar, som inför världen innehåller idel dårskap och orimlighet. Men just därför skall de så mycket flitigare höra predikan och lära Ordet. Ty den som utanför Guds ord vill spekulera över sådant, är snart förlorad. Nu firar man emellertid denna högtid för att denna artikel om Kristi avlelse skall förbli fast och viss i de kristnas hjärtan. Alltså vill vi betrakta denna artikel, så som evangelisten skriver därom och lära oss hur denna underbara händelse gick till.

Vi vill dela denna predikan i tre delar. Första delen skall handla om jungfru Marias person, att hon är av Davids hus. Andra delen om ängelns förkunnelse, i vilken han undervisar om Herren Kristus och hans ämbete. Den tredje om jungfru Marias tro.

Evangelisten uttrycker sig helt kortfattat i fråga om jungfru Marias person. Han omtalar inte, i vilket stånd eller i vilken ställning hon befann sig, eller vad hon hade för sig, när ängeln kom till henne. Inte heller säger han något om i vilken gestalt ängeln visade sig för henne. Den som gärna vill veta något om detta, får nöja sig med de mycket enkla och enfaldiga föreställningar, som berättelsen och profetiorna ger anledning till. Att hon inte levde i något särskilt välstånd, antydes klart av berättelsen. Sedan kan man då lätt gissa, hurudant levnadssätt en sådan fattig jungfru förde. Hon har väl tjänat hos någon vän och förrättat vanliga hushållssysslor, liksom en annan tjänarinna, som är enkel, from och rättskaffens. Och det är mycket möjligt, att hon sysslat just med sådant husligt arbete, då ängeln kom till henne med detta budskap. Ty man finner i många berättelser, att änglarna kom till människor, just då de gick i sitt kall och skötte sina sysslor. Så visade sig ängeln för herdarna, då dessa vaktade sin hjord. För Gideon syntes han, då denne tröskade korn och för Simsons moder, då hon satt på marken. Kanske stod jungfru Maria ensam i en vrå och bad som ett fromt barn om Israels förlossning. Ty änglarna infinner sig särskilt gärna vid bönen.

Evangelisten nämner inte ett ord om, vem jungfru Maria var till härkomst eller stam. Om Josef, som hon var förlovad med, säger han, att denne var av Davids hus. Därpå ligger dock inte för oss så stor vikt. Däremot är det angeläget, att vi vet, att jungfru Maria var av Davids hus. Men evangelisten håller det för överflödigt att säga något därom, eftersom det på förhand så noga givits tillkänna av profeterna, att Kristus skulle komma av Davids hus och kallas Davids son. En sådan profetia är bland andra också denna: "Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt." Jes. 11:1. Här anger profeten tydligt, att Isai stam måste bestå, ända till dess att Kristus föddes av den. Emedan nu det barnet inte har någon fader på jorden utan endast en moder, så måste alltså denna moder vara av Davids stam och blod. Annars kunde hennes barn inte sägas vara Davids son, avkomling och arvinge.

Detta språk anger också noggrant tiden liksom löftet i 1 Mos. 49:10. Profeten liknar nämligen Kristus vid ett skott, som skjuter upp ur en gammal stam och ur roten. Ty Davids stam var då så gott som utdöd. Den hade inte mer något anseende, och det fanns inte heller många medlemmar kvar av den. Således liknade denna härliga och konungsliga släkt nu ett träd, som inte blott hade förlorat grenar och blad utan också var förtorkat ända till stammen. Så brukar Gud förhålla sig, när han vill uträtta något. När var och en misströstar och tänker: "Av detta kan det inte bli någonting", då först börjar Gud och gör mycket härligt och stort, som ingen människa kunnat förmoda. Så gick det också här. Just då spiran, såsom Jakob säger, blivit tagen ifrån Juda och denna släkt sjunkit ned i den största ringhet, kallar Gud fram denna fattiga tjänarinnan, jungfru Maria, och uträttar genom henne det underbara verk, som alla profeter och patriarker predikat om, och som hela världen förtröstat på.

Hur detta gick till, därom skriver Lukas i fortsättningen: Ängeln kom in till henne, hälsade henne och lät henne veta, att hon hade en nådig Gud. "Hell dig, du högtbenådade", säger han. Detta är höga och innehållsrika ord. Och den fromma jungfrun blev med rätta mycket förskräckt, när hon hörde dem och tänkte på vad detta kunde vara för ett budskap. Om hon strax vid första åsynen förstod, att det var en ängel, kan vi inte veta. Av Lukas ord förefaller det nästan, som om hon inte hade känt honom. Ty han säger, att hon blev förskräckt, inte för ängeln utan för hans tal och hälsning.

Det var nämligen en ovanlig hälsning. Och hon måste säkert också efteråt tänka, att det var ett ovanligt budskap, han kom med. Han började ju så: "O, Maria, salig är du! Vilken nådig Gud har du inte! Ingen kvinna är född på jorden, mot vilken Gud bevisat en sådan nåd. Du är kronan för dem allesamman." Sådana ord kom säkert den fromma jungfrun att rodna. De förvånade henne väl till den grad, att hon inte visste, var hon var. Därför tröstar ängeln henne och förkunnar henne, vad Gud vill uträtta med henne och vartill han vill bruka henne. Frukta inte, Maria, säger han, ty du har funnit nåd för Gud! Lägg väl märke till detta ord! Det skulle inte bara tjäna till att trösta jungfrun utan också till att förhindra det gruvliga avguderi, som sedan genom påven och munkarna insmugit sig bland de kristna och som ännu är gängse hos de påviska. Ty dessa gör en gudinna av jungfru Maria och tillskriver henne all makt i himmel och på jord, såsom om hon hade den av sig själv. Ty visserligen är Maria välsignad över alla kvinnor, eftersom sådan nåd och ära inte kommit någon annan kvinna till del. Men med detta ord sänker ängeln henne ned och gör henne lik alla andra heliga, i det att han klart och tydligt säger, att det hon är, är hon av nåd och inte av förtjänst. Det måste ju finnas en skillnad mellan den som ger nåd och den som tar emot nåd. Man skall ju söka nåd hos dem som ger nåd och inte hos den som själv åtnjutit nåd. Så har man inte gjort i påvedömet. Alla vände sig till jungfru Maria. Hos henne sökte och hoppades man mer nåd än hos Herren Kristus. För att kunna bemöta den villfarelsen, bör du lägga väl märke till detta ord: "Maria, du har funnit nåd för Gud." Lär dig därav att anse henne för en människa som har fått nåd, inte för en som skall meddela nåd. Till detta är nämligen barnet, vår käre Herre Jesus sänd. Det har nämligen skett för att vi hos Honom skall söka nåd och genom honom komma till nåden. Därför säger Johannes döparen (Joh. 1:16): "Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd."

Nu vill vi också höra ängelns budskap. Han talar så: "Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes Son." Detta är det första stycket av den himmelska predikan, den första uppenbarelsen om vår Herre Jesus Kristus. Här finner man båda delarna. Först att han är en sann och verklig son av jungfru Maria, av henne avlad i moderlivet och född till världen. Hur han blivit avlad skall vi tala mera om längre fram. Och för det andra att han är Guds sanne och verklige son, i evighet född av Gud. Orden är klara och tydliga: "Du skall bliva havande och föda en son." Alltså är detta barn en sann människa, som har kropp och själ liksom en annan människa, och som är i moderlivet danad, närd och utvecklad såsom ett annat barn. Det är alltså en skadlig villfarelse, som några i forna tider drivit, att Kristus inte haft någon verklig och naturlig kropp. Likaså lär i våra dagar somliga, särskilt vederdöparna, att han inte av jungfru Maria antagit vare sig kött eller blod. Ty om det varit på det sättet, hade han inte kunnat vara Davids son, och evangelisten kunde inte ha uttryckt sig så: Du skall bliva havande (eller egentligen: Du skall avla i ditt liv). Emot denna och annan villfarelse bör man ge akt på dessa ängelns ord. Den som vill förneka dem, honom får man låta fara som en vansinnig människa och bör inte längre ha något att skaffa med honom.

Det är också ett kraftigt vittnesbörd mot de villolärare, som inte velat låta Kristus vara en evig, allsmäktig Gud, att ängeln här säger: "Han skall kallas den Högstes son." Man skall alltså predika och tro om honom, att han är Guds Son. Vi vet ju, vad som menas med en son, nämligen en som är född av någon. Är nu Jesus, som är född av jungfru Maria, Guds Son, så följer därav, att han är Gud. Ty vad Gud föder, måste vara av hans väsen, art och beskaffenhet, d. ä. lika evigt, allsmäktigt, rättfärdigt och levande. Man må vrida sig hur man vill, så kan dock den som inte vill bedraga och förvilla sig själv, inte komma förbi dessa ord. Utan han måste låta det barn, som är fött av jungfru Maria, vara sann, evig och allsmäktig Gud. Detta ger ju också ängeln tillkänna, då han i fortsättningen säger: "Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut."

Detta är ju kraftigt och uttryckligt talat om, att vår Herre Jesus är på en gång evig Gud och sann, verklig människa. Ty tänk efter: Vilken tron och vilket rike har David haft? Var det inte Israels folk, som bodde här på jorden, i Kanaans land? Skall nu detta barn besitta sin fader Davids tron, så måste han liksom hans fader David vara människa. Ty annars kunde varken David kallas för hans fader eller han för Davids arvinge. Men sedan blir här en mycket stor olikhet. David dog och lämnade sin tron och sin regering åt sin son Salomo. Denne dog också, och så dog den ene efter den andre ända till barnet Jesus. Han intar Davids tron men besitter den inte endast en tid bortåt, som David och dennes arvingar efter köttet, utan besitter den i evighet, så att på hans rike inte skall bliva någon ände.

Lär dig då att sammanställa dessa två saker. Barnet är fött av jungfru Maria, äter, dricker, sover och vakar som en annan människa. Därav följer, att han också måste dö som en annan människa. Därför bekänner vi ju också, att Kristus dött på korset och blivit begraven. Allt detta hör med till det timliga livets natur och beskaffenhet. Och likväl säger ängeln om det barn, som jungfru Maria skall föda, att det till evig tid skall sitta på sin fader Davids tron. Att dö och att regera i evighet är ju två motsatser, som inte kan förlikas med varandra, och ändå skall de förenas hos denne person. Han dör, men på samma gång kan han inte dö utan skall regera i evighet. Då skulle jag gärna vilja veta, vem som kan tilltro sig att förlika dessa två stycken med varandra på annat sätt än genom den enda artikeln, att denna människa, som är född av jungfru Maria, är inte endast människa utan också Gud. Såsom människa måste han dö. Men såsom en sann och verklig Gud kan han inte dö utan är herre över döden, och döden kan inte behålla honom.

Men om döden inte skall och inte kan döda honom, så skall inte heller synden ha någon makt över honom. Ty liv och synd kommer inte överens. Där synden är, kan inte livet vara, utan där måste döden råda. Och tvärtom: där livet är, kan ingen synd finnas, utan där måste vara idel rättfärdighet och fullkomlig uppfyllelse av lagen. Varav kommer det sig då, att människan Kristus måste dö, fast han inte är en syndare utan rättfärdig och utan all synd? Här möter oss nu den stora och underbara trösten, att vi får anse vår Herres Kristi död och bortgång för en oskyldig död, som han fått lida inte för egna utan för andras synder. Han har nämligen lidit den för våra synders skull, på det att vi genom hans död må bli förlossade från synden och få evigt leva med honom.

Ängelns ord är korta, men de innehåller över måttan mycket. De lär oss att rätt och noggrant känna denna människa, som är född av jungfru Maria. De lär oss, att han är en verklig Gud, att han har blivit människa, att han skall dö, fastän han är Guds Son och fri från all synd och därför inte kan dö, och slutligen lär de oss också, att han skall evigt besitta och regera det rike, som han har ärvt efter sin fader David. Således är i honom människa och Gud en person, som dör och ändå lever evigt. Döden träffar honom för andras synders skull. Livet däremot har han i sig själv genom sin egen rättfärdighet och oskuld. Därför bör vi tillägna oss hans död och veta, att den har skett för vår skull, på det att vi därigenom skulle bli fria från synd och död och bli evigt saliga. Detta förkunnar ängeln för den fromma jungfrun, på det att hon må glädja sig över detta barn och låta all fruktan och alla bekymmer fara. Men det var inte hon ensam som skulle ta detta åt sig. Det angår också oss. Fast denna fromma jungfru ensam är moder till detta barn, så hör därför också vi till det barnets rike, så att det skall regera över oss. Annars skulle det stå mycket illa till med oss. Allt vad vi är och har är timligt och varar blott en ganska kort tid. Ty vad är fyrtio, femtio eller till och med hundra år? Den däremot som befinner sig i ett rike, som är evigt, har det väl ställt för sig och har skäl att dansa sin väg fram, om han också skulle vara den eländigaste människa på jorden. Ängelns förkunnelse går nu ut på, att han vill göra det timliga livet rätt litet och obetydligt för oss. Det finns ju så mycken fara, synd och död däri. Han talar däremot om ett konungarike, vars like aldrig blivit upprättat på jorden, ett rike som är evigt och inte har någon ände. I ett sådant konungarike skall det inte finnas någon död inte heller någon synd, ty synd och död hör tillsamman. Inte heller Guds vrede kan finnas där, utan allt är idel nåd och barmhärtighet. Ty näst efter sin Son är livet den högsta skatt, som Gud skänker oss. Vem skulle inte då av hjärtat vilja vara i ett sådant rike? Vem skulle då längre bekymras över, att han en tid måste vara här nere på jorden, där intet annat finns än synd, död, bekymmer, ångest och nöd, när han sedan får det riket? Så ville ängeln göra detta livet likgiltigt och värdelöst för oss med alla konungariken, makt och prakt och allt vad världen har. Ty allt detta är ovaraktigt och förgängligt och ingenting annat än ett syndens och dödens rike. Men han vill med sina ord också hänvisa oss till denne konung, vars rike inte skall ha någon ände som andra konungariken.

Hur man nu skall komma till denne konung och detta eviga rike, får ni höra predikas om året runt, kära vänner. Man skall ta emot evangelium, fast tro vad Kristus lovar oss och sätta all sin förtröstan och tillförsikt till honom, som genom sin död och uppståndelse förvärvat sig ett sådant rike. Ty att han gjort det, betyder att han hjälpt oss från evig död till evigt liv. Ty om det riket skall evigt bestå, måste han också ha människor som lever evigt. Han skall vara konung över Jakobs hus. Det är alltså fråga om människor, inte om änglar, inte heller om oskäliga djur. Skall nu människorna leva evigt, så måste synd och död skaffas bort. Det livet borde vi söka efter och förakta det timliga livet här nere. Men vi gör vanligtvis tvärtom och bär oss åt så, att man tydligt kan förstå, att vi skulle alldeles glömma det eviga, om vi hade fullt upp av det timliga.

Detta är det första stycket av ängelns predikan. Det syftar framförallt till att lära jungfru Maria och oss alla, vad det är för ett barn, som hon skall föda, nämligen att det inte är ett vanligt barn sådant som alla andra. Det skall väl vara likt andra barn däri, att det har kött och blod, lemmar och annat som barn brukar ha, att det behöver torkas och tvättas, samt att det skall äta och dricka, sova och vaka. Men det är olikt andra människobarn däri, att det är Guds Son och skall regera i evighet. Och det skall inte bara för egen del leva evigt, utan det skall också i sitt rike upprätta ett evigt liv, så att de som är i det riket skall leva evigt och inte skadas vare sig av synden eller av döden.

Ängeln fortsätter sin predikan och förkunnar, att eftersom detta barn skall i så viktiga avseenden vara olikt andra barn, skall det också bli avlat på ett helt annat sätt än alla andra. När Maria tagit emot budskapet om, att hon skulle föda en son, som skulle kallas Guds Son, förundrade hon sig och frågade ängeln, hur detta skulle ske, eftersom hon inte visste av någon man. Och då svarade ängeln och sade: "Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son."

Efter naturens vanliga lopp och Guds ordning kan Maria inte bli havande av sig själv. Likväl skall hon bli det utan att veta av någon man. Hur skall nu detta tillgå? Detta är det underbara verk. som ängeln här talar om, och som ingen människa med sitt förnuft kan fatta, nämligen att denna jungfru skall bli havande inte av någon man utan av den helige Ande. Och hur detta skulle ske kan ängeln själv inte beskriva med något bättre eller tydligare uttryck, än att den gudomliga kraften skall överskygga henne. Med detta får vi nöja oss utan att vidare bekymra oss om hur det gått till. Vi kan dock inte fundera ut det. Det är en gudomlig kraft, som inte låter sig fattas med vår tanke.

Men så mycket kan vi fatta och förstå: när denna jungfru blir havande endast genom den helige Ande, blir hennes kött helgat, och det som föds av henne blir heligt och alldeles utan synd. Därför ger ängeln barnet Kristus, som ännu är i moderlivet, ett sådant namn, att han kallar det för "det heliga". Han säger: "Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son." Med detta ord gör ängeln en lika stor åtskillnad mellan detta barn och alla andra barn, som där är olikhet mellan dess avlelse och andra barns, varom förut är talat. Ty fastän Johannes döparen och flera andra blivit helgade i moderlivet, är de dock avlade såsom oheliga och har blivit helgade efter sin avlelse, vilken skett i synd. Men detta barn är ett heligt barn, hos vilket det aldrig funnits någon synd. Det har inte blivit helgat utan helgar själv allt.

Detta tjänar nu till, att vi skall lära känna oss själva, att vi av naturen är oheliga och syndiga och alltså i det stycket alldeles olika detta barn. Men det skall också tjäna till, att vi skall veta, till vem vi skall vända oss, när vi vill bli befriade från denna ohelighet och synd. En tiggare går inte, om han vill ha pengar, till en annan tiggare, som inte heller äger något. Nej, han får vända sig till en rik man som inte är snål utan gärna ger. Så ock, när vi vill bli fria från synden och bli heliga, då skall vi inte gå till dem som är likadana syndare eller människor sådana som vi och själva behöver nåd. Utan vi skall i stället hålla oss till detta barn, som är heligt. Varför går då de påviska till jungfru Maria, Petrus, Paulus och andra helgon och ber, att Gud måtte låta deras förbön och förtjänst komma oss till godo? Det är visst sant, att de är heliga och att Gud har dem kära. Men de har inte den heligheten av sig själva, utan det är en skänkt helighet, som de av nåd har blivit ägare till. Nådens brunn finner man inte hos dem. Där är inte själva källan utan endast vatten, som hämtats upp ur den. Men detta barn är fött av Gud i evighet och kallas därför Guds Son samt är avlat av Maria genom den helige Ande. Fastän det har kött och blod, är detta kött och blod alltigenom heligt och obesmittat av synd. Här är nådens rätta brunn och källa, och till den måste vi hålla oss, om vi vill vara heliga och utan synd.

Skälet till att detta heliga barn blev fött är också just det, att vi, oheliga och syndfulla människor, låg under Guds vrede i dödens våld och inte kunde hjälpa oss själva ur sådan nöd. Skulle vi få hjälp, måste det ske genom en, som själv var utan synd och kunde hjälpa andra ur synden. Och det är vår käre Herre Kristus, evig Gud och likväl sann människa. Han är avlad genom den helige Ande i den rena och fromma jungfru Marias liv och född till världen, för att vi skall komma till honom, hålla oss till honom och trösta oss av hans helighet. Om man i påvedömet hade predikat för människorna om Kristi helighet, så som ängeln här gjorde, skulle väl det avguderi ha uteblivit, som man bedrivit med de avlidna helgonen. Men man har läst orden och likväl inte visat folket till Herren Kristus såsom den, som ensam är helig och ensam kan göra helig. I stället har man satt allt sitt förtroende till helgonen. Gud förlåte dem det.

Detta är nu den käre ängelns predikan om barnet Jesus. I sammanhang därmed ger han också Maria underrättelse om, att den gamla Elisabet också är havande med en son på sin ålderdom. Till detta lägger han ett skönt och trösterikt språk, att för Gud är intet omöjligt. Men detta vill vi låta vara så länge och i stället övergå till det tredje stycket.

När den rena jungfrun noggrant fått reda på av ängeln, vad Gud ville göra med henne, svarar hon och säger: "Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Detta är ett förträffligt svar. Man finner inte däri bara en stor och ovanlig ödmjukhet utan också en stor tro och en hjärtlig kärlek till alla människor. Ty först överlämnar hon sig i all ödmjukhet och fullkomlig lydnad: "Se, jag är Herrens tjänarinna." Därmed vill hon säga: "Se här är jag. Min Gud och Fader i himmelen må göra med mig vad som helst, så är jag villig därtill. Och fastän jag är alltför ovärdig till detta, som du talar med mig om, så tar jag ändå med glädje och tacksamhet emot denna Guds nåd och välgärning." Ty att hon säger: "Ske mig såsom du har sagt", är ett tecken till, att hon av allt hjärta önskar samt gläds och är förnöjd över att den saliga stund nu är kommen, då djävulens huvud skall söndertrampas och de fattiga och eländiga syndaträlarna frälsas. Detta önskar hon av hjärtat, och hon är glad, att Gud vill använda henne till detta. Men hon gläder sig inte för sin persons och äras skull, utan därför att hon vet, att genom detta barn både hon och hela världen skall frälsas från synd och död. Hon tror båda delarna: först att Gud skall med henne utföra det verk, som han sagt och, för det andra, att detta barn skall ha ett evigt rike och frälsa både henne och hela världen från djävulens rike och döden. Genom denna tro och intet annat har hon blivit salig och fri från döden. Hon har alltså inte blivit det genom den gärningen, att hon fött Guds Son till världen. Detta var visst en ovanlig nåd och härlighet, som hon själv bekänner i sin lovsång: "Härefter skall alla släkten prisa mig salig." Men Guds barn och delaktig i det eviga livet blir hon endast, genom att hon om detta barn tror, vad ängeln förkunnar om honom, nämligen att han skall helga henne och av nåd skänka henne det eviga livet.

Men medan hon ensam äger den härligheten att bliva Guds moder och föda Guds Son till världen, bör vi alla tillsammans med henne tro, att detta barn är heligt och skall ha ett evigt rike och skall helga oss.

Om denna händelse är det som man på denna högtid skall predika, på det att den trosartikeln må bli befästad bland oss, att vår käre Herre Kristus, som är avlad av den helige Ande, är både sann Gud och sann människa i en person. Det skall vara vår berömmelse emot djävulen och alla varelser, att vi fått den äran, att Gud själv är och kallas vårt kött och blod. Så nära har han inte förbundit sig med någon varelse som med människan. Redan det vore nog att bereda oss stor glädje, att han vill bo i människan och umgås med henne. Men nu har han till och med själv blivit, vad vi är och kommit oss så nära, att han har en sådan natur, en sådan kropp och själ som jag och du har, endast med undantag av att allt hos honom är heligt men hos oss syndigt. Denna ära, som Guds Son bevisat oss, arma människor, förtryter djävulen på det högsta. Ty han unnar oss inte den berömmelsen, att vi kan säga: Mitt kött och blod är Gud, sitter där uppe i härlighet och regerar himmel och jord.

Därför är vi skyldiga att tacka Gud för denna nåd och gåva, att han insatt oss i så stor och hög ära och låtit sin Son bli människa. Annars ser det ofta ut som om Gud skulle vara fiende till världen. Men här ser vi, att det inte är sant, eftersom han befryndat och förbundit sig så nära med oss människor, att han inte endast velat bo i oss utan själv personligen bli människa.

Denna nåd firar vi i dag. Och vi gör det för att tacka Gud för att han genom sin Sons heliga födelse har helgat vår orena och oheliga födelse och utgjutit den välsignelsen över oss alla, att vi genom honom skall bli heliga och saliga. Och därtill har vi hans kära ord, det heliga dopet och den högvärdiga nattvarden.

Gud, vår nådige Fader, sände sin helige Ande i våra hjärtan, att vi må detta tro och därigenom bli evigt saliga. Amen.