Denna dag gäller det berättelsen om vår Herres Jesu Kristi död, om vilken vi bekänner i vår trosbekännelse: "Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde son vår Herre, vilken är pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven." De kristna bör visserligen ständigt och dagligen predika, övertänka och betrakta Kristi lidande och död. Men eftersom ju berättelsen därom är omfattande och inte tillfyllest kan avhandlas på en enda gång - varför vi också brukar fördela den på flera dagar och timmar - så är denna dag särskilt förordnad till att predika om och betrakta Kristi lidande, just därför att allt vad Kristus led i örtagården, i översteprästen Kaifas' palats, inför landshövdingen Pilatus, inför domstolen och på korset tilldrog sig på denna dag. Därför vill vi nu också tala därom, så långt tiden medger det och Gud förlänar nåd därtill.

Judarna sysselsatte sig med Herren Jesus hela natten och den följande dagen, för att påskdagen måtte kunna firas på vederbörligt vis. Gud hade genom Mose befallt, att de skulle börja fira påskhögtiden på aftonen den fjortonde dagen i första månaden och detta iakttog de noga. Kristus blev således korsfäst på första dagen i påskhögtiden, efter vår räkning på långfredagen, dock så, att man bör börja räkningen med skärtorsdagskvällen och medräkna den följande natten.

Torsdag natt omkring klockan elva började judarna pina Jesus och fortfor med detta till fredag eftermiddag klockan tre. Jesus gick nämligen ungefär klockan sju på torsdagskvällen ut ur staden Jerusalem till örtagården, där han kämpade med döden, så att hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på marken. Icke långt därefter vid pass klockan nio greps han i örtagården, blev bunden och fördes inför översteprästerna och folkets äldste och hela Stora rådet, som var församlat i Kaifas' hus. Omkring klockan elva på natten förhördes han och anklagades av falska vittnen. Omkring klockan tolv blev han begabbad, bespottad, hånad och smädad, vilket fortfor hela natten intill morgonen. På morgonen fördes han inför domstolen, varvid domaren Pilatus tre gånger gav honom det vittnesbördet, att han var oskyldig och att han icke fann honom skyldig till något som förtjänade döden.

Först då judarna anklagat Jesus, för att han skulle ha uppviglat folket och förbjudit dem att giva kejsaren skatt och inte velat låta kejsaren vara kejsare, utan själv velat bli konung och kejsare och då Pilatus efter anklagelsen förhört Jesus och av hans svar och bekännelse funnit, att hans rike icke var av denna världen och att han således icke ville göra kejsaren något intrång i dennes makt, sade Pilatus till översteprästerna och folket: "Jag finner honom icke skyldig", varpå han sände honom till Herodes. Detta var hans första undskyllan.

När Jesus sedan blivit sänd tillbaka från Herodes till Pilatus, kallar denne samman översteprästerna och folkets äldste och säger till dem: "I haven fört till mig denne man och sagt att han förleder folket, och jag har nu i eder närvaro anställt rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något av det som I anklagen honom för. Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig. I sen alltså att denne icke har gjort något som förtjänar döden." Så ställde han fram inför folket upprorsstiftaren och mördaren Barabbas tillika med Jesus och säger: "Vilken viljen I att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus som ock kallas Messias?" Men översteprästerna och de äldste uppeggade folket att de skulle begära Barabbas och förgöra Jesus. Detta är det andra vittnesbördet.

När detta försök slår fel, så låter Pilatus för det tredje gissla Jesus och vill sedan ge honom lös. Den helige Johannes skriver, att han lät hudflänga honom, d.v.s. jämmerligen piska, sarga och sönderriva honom. Han menade, att han därmed skulle beveka judarna och stilla deras blodtörst. Därför förde han ut honom, klädd i en purpurmantel, törnekrönt, piskad och söndersliten och sade till judarna: "Se, mannen!" Alldeles som ville han säga: "Se, en sådan människa! Har jag inte tillräckligt låtit misshandla honom?" Detta är hans tredje försök att komma undan.

Men detta hjälpte inte. Judarna ropade, att Jesus måste bort. De trängde sig ännu vildare inpå Pilatus och ropade: "Giver du honom lös, så är du icke kejsarens vän." Förhandlingarna inför domstolen drog ut på tiden och varade från klockan sju på morgonen till omkring klockan tio. Därefter blev Jesus korsfäst mellan klockan elva och tolv på middagen. Därvid miste solen sitt sken och förmörkelsen varade intill klockan tre på eftermiddagen. Och innan förmörkelsen var slut, avsomnade Jesus och hängde på korset vid pass tre timmar. Därefter togs han ned från korset och begravdes omkring klockan sex på aftonen. Allt detta tilldrog sig den föregående natten och denna dagen.

Så beskriver de heliga evangelisterna tilldragelserna och isynnerhet evangelisten Johannes, som anger tiden och timmarna, så att man kan räkna ut, att Jesus led hela natten och hela dagen. Han säger också uttryckligen, att Jesus led på judarnas påskdag, ty så lyder hans ord: "Det var judarnas tillredelsedag." Lidandet varade i drygt aderton timmar. Tre timmar hängde han på korset, tre timmar stod han inför domstolen, sju timmar eller hela natten förhördes, begabbades och bespottades han i Kaifas' hus. Två timmar kämpade han i örtagården med döden, två timmar gick han fången och bunden ut ur örtagården, först till Hannas och sedan till översteprästen Kaifas, utom det han led under måltiden, då han var bedrövad i sin ande, som Johannes skriver i kap. 13.

Så har vår käre Herre Jesus Kristus fullkomligt och riktigt firat judarnas påskdag. Han lyssnade den dagen till Guds ord, var stilla och tålig och lät i lydnad för den himmelske Fadern lidandet gå över sig. I den heliga Skrift var sagt, att han skulle lida och dö, såsom det heter i 1 Petr. 1:11: "De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa." Sådana ord och en sådan predikan hörde Kristus på påskdagen. Under aderton eller kanske tjugofyra timmar måste han icke endast inför översteprästernas råd och Pilati domstol höra judarnas mord- och verop: "Korsfäst honom! Bort med honom! Korsfäst honom!" Han hörde säkert också i sitt hjärta Skriftens utsagor, att han skulle lida och dö. Hela natten och hela dagen tänkte han på, hur han skulle fullborda, vad profeterna förutsagt om honom och jag håller före, att nattens lidande varit vida svårare än dagens.

Därav kommer det sig, att evangelisterna överallt i berättelsen om Kristi lidande använder dessa ord: "Detta skedde, för att det skulle fullbordas, som blev sagt av profeterna." Ty allt, vad Kristus led, skedde, för att Skriften skulle fullbordas. Därför har evangelisterna inte bara berättat, hur allt tillgick vid Herrens lidande utan upprepar också ständigt de orden: "Detta skedde, för att skrifterna skulle fullbordas." Liksom ville de säga oss: "Fråga profeterna om detta. De kan säga eder, varför Kristus måste lida." Stort och svårt var alltså hans lidande, kval och kors. Men stor är också hans kärlek, ömhet och hjärtinnerlighet. Ja, oändligt stor är den nåden mot oss, att den milde Herren och Frälsaren för vår skull fullbordat Skriften genom sitt lidande och sin död.

Så står det skrivet i 1 Mos. 3:15: "Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen." Detta språk har Kristus säkert fått höra under sitt lidandes stunder. Det har ljudit i hans hjärta och varit en predikan för honom. Ty nu var stunden kommen, att han skulle söndertrampa ormens huvud. Icke den ormen, som krälar i gräset, utan den gamle ormen djävulen. Och detta skulle han göra icke med oxfötter, icke heller med svärd eller vapen, utan med sin lekamen och sitt liv, så att han lät djävulen överfalla sig och utgjuta all sin vrede och grymhet. Därmed förtrampade och krossade han djävulen, för att vi skulle få ro och frid för honom.

Om ormens huvud söndertrampas och krossas, så är det ute med honom. Då är det god natt och slut. Eftersom nu Kristus har söndertrampat den gamle ormens, d.v.s. djävulens huvud, så har djävulen förlorat sin makt och sitt herravälde. Han förblir visserligen en djävul bland oss, liksom världen förblir värld, men hans huvud är krossat. Kristus har förstört hans rike, som är dödens, syndens och helvetets rike och tagit ifrån honom hans makt.

Detta språk hade Kristus, menar jag, för sina ögon, när han led och sade: "Detta är stunden, då jag skall söndertrampa ormens huvud och han skall stinga mig i hälen. Detta bör och vill jag därför lida. Idag är min påskdag, min rätta högtidsdag." Och då var hans smärta, lidande, kval och jämmer så svåra, att det icke kan uttalas. Det var en sträng predikan, som Kristus hela natten och dagen måste lyssna till om sitt lidande, sådant den heliga Skrift vittnar därom. Detta utstod han på judarnas påskdag och firade därmed påskdagen på tillbörligt sätt och förstörde genom detta sitt lidande djävulens rike, så att han har makt över djävulen. Ett enda ord från honom och djävulen måste vika hädan med sitt rike, syndens, dödens och helvetets rike. Och den som tror på honom, han kan vara viss om, att synden, döden, djävulen och helvetet icke skall kunna skada honom.

Sammalunda finns också andra språk hos profeterna, såsom t. ex. Ps. 16:2, 3: "Jag haver sagt till Herren: du är ju Herren, jag måste för din skull lida. För de helige, som på jorden äro, och för de härlige, till dem haver jag allt mitt behag." (g. ö.) Här talar David såsom profet i Kristi ställe och säger: Kristus måste lida för Herrens skull men utstår samtidigt detta lidande även för de heliga på jorden och för de härliga, d.v.s. för de utvalda och de fromma, som han utkorat och som han har behag till. Detta språk predikades och sjöngs för Kristus på påskdagen och påminde honom om att han måste lida.

I Ps. 22:2 står det: "Min Gud, min Gud, varför har du Övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran" och strax därefter i v. 7: "Jag är en mask  och inte en människa, hånad av människor, föraktad av folket." Vidare i v. 9: "Anförtro dig åt HERREN! Han skall befria och rädda honom, han har ju honom kär." Så ock i v. 17: "Hundar omger mig, de ondas hop omringar mig, mina händer och fötter har de genomborrat." Och ytterligare: "De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad." v. 19. Här finner vi profetior om Kristi lidande med tydliga hänsyftningar på hans kval på korset om hur hans händer och fötter genomborrades och hans leder utspändes, så att man kunde räkna dem. Likaså om hur de delade hans kläder mellan sig. Därför anför evangelisterna Matteus och Johannes denna psalm, när de beskriver hur krigsknektarna delade Jesu kläder emellan sig. Ja, Herren brukade själv denna psalmens ord, när han på korset ropade och sade: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"

I Ps. 69:22 heter det: "De gav mig galla att äta och ättika att dricka i min törst." Här talar David också å Kristi vägnar och klagar över sina bödlar och försmädare, som gav honom galla och ättika att dricka. Därför hänvisar också Johannes på denna psalm, när han säger: "Jesus visste att allt redan var fullbordat, och han sade därefter för att Skriften skulle uppfyllas: "Jag törstar." Därmed har han velat lära oss, att Kristus på korset hade profeternas förutsägelser om sitt lidande i sina tankar.

Hela kapitel 53 hos Jesaja är en härlig profetia om Kristus, om hans lidande och om hans uppståndelse. I detta kapitel har den helige Ande lika tydligt och klart betygat Kristi lidande, som det sedan beskrives av en apostel. Denna profetia har genom Kristus på ett överflödande sätt gått i fullbordan. Så åberopar evangelisten Markus på ett ställe profeten, då han säger: "Och de korsfäste med honom två rövare, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra. Och så blev Skriften fullbordad, som säger: 'Han blev räknad bland ogärningsmän.'" Ja, Herren själv anför en profetia om sig och säger till sina lärjungar i Luk. 22:37: "Ty jag säger er att på mig måste det ord uppfyllas som står skrivet: Han blev räknad bland förbrytare. Ja, det ordet om mig blir nu uppfyllt."

Så har vår käre Herre Kristus firat påskdagen så, att han hört Guds ord om sitt lidande och med verk och gärning fullbordat det. Ty han var en predikant, som icke endast bar fram Guds ord med munnen utan också bekräftade det i gärning, såsom Lukas säger om honom: "Jesus begynte både göra och lära." Och detta har profeterna långt dessförinnan betygat, för att vi skulle veta, att Kristus dog, icke för sin egen skull, utan i lydnad för sin himmelske Fader och för att tjäna oss och visa oss kärlek.

Detta är också det främsta och viktigaste, när det gäller Kristi lidande, att man betraktar och betänker, att Kristus har lidit i lydnad för sin himmelske Fader och oss till tjänst och nytta, för att Skriften skulle fullbordas. Det är något att besinna, med vilken återlösning Kristus har återlöst oss, nämligen icke ur Egypten, icke en timlig utan en evig återlösning från synd, död och helvete. Man bör också betrakta och betänka vilken betalning, som erlagts för vår synd, att Jesus nämligen icke betalt med guld och gods utan med sitt liv och blod, såsom Paulus ofta säger, att Kristus utgivit sig själv för våra synder. Likaså bör vi väl besinna, vilka stora kval Kristus lidit för oss, hur smärtsamt det varit för honom att svettas blod, törnekrönas, begabbas, bespottas, hudflängas och genomborras och fastnaglas vid korset - allt för vår skull.

Men detta är det största och det viktigaste, att Kristus har lidit allt, för att Skriften genom honom skulle fullbordas. Detta bör man träget betrakta och betänka, så att man inser, inte bara återlösningens storhet, betalningens värde och kvalens höjd utan också Herrens Kristi barmhärtighet och goda vilja mot oss, hur hjärtligen väl han menade med oss, ja vilken stor kärlek och ömhet han haft för oss, eftersom han utgivit sig själv för oss. Därför bör vi också visa genkärlek både mot honom, som lidit dessa kval för oss och mot den himmelske Fadern, som ålagt och befallt honom det. Denna kärlek, i vilken han tar på sig och utstår sådana kval för oss, bör mana oss att erkänna hans stora barmhärtighet. Det människohjärta, som icke röres och bevekes av detta, måste vara hårdare än sten, ja, hårdare än järn och stål.

Ändå går den fromma och ömhjärtade världen förbi detta och tar det alls icke till hjärtat, utan är trög och kall och otacksam och föraktar denna stora förmån. Och därav blir följden, att Herren Gud i sin ordning lämnar henne därhän, så att hon ju längre dess mer kommer bort från honom. Och däri gör Herren, vår Gud rätt, att han säger till den otacksamma världen: "Värderar du inte den stora kärleken, att jag så faderligt och hjärtligt besökt dig och utgivit min käre Son för dig att lida så svårt, så frågar jag icke heller längre efter dig. Frågar du icke efter, vad jag har gjort, så frågar jag icke heller efter dig. Vill du inte ha min Son, Jesus Kristus, så tag Barabbas, ja, djävulen själv i stället." Och så lämnar han denne därhän åt partiandar och falska lärare, åt girigheten, åt högfärden o.s.v.

Och detta är ju icke att undra över. Vem kan förtänka Herren vår Gud detta? När han ger dig sin Son, och Sonen vågar sin lekamen och sitt blod för dig för att frälsa dig från döden och helvetet, men du inte bara är likgiltig för detta utan öppet föraktar en sådan nåd och kärlek, så handlar han bara rätt, när han säger till dig: "Vill du ha det så, kära barn, så gå din väg till fördärvet." När man ser, hur otacksamma människor är, och hur liten glädje de har i Kristus, så är det inte underligt, att Gud förtörnas och låter världen fara. Den som inte vill ta emot kärlek och vänskap av Kristus, han må dra sina färde till djävulen och bli denne lik. Vem kan hindra världen från det?

Men vi predikar om Kristi lidande, inte för att människorna skall bli otacksamma, utan för att de skulle erkänna den himmelske Faderns och hans Sons, vår Herres, Jesu Kristi, stora kärlek till oss och älska både Fadern och Sonen tillbaka. Ty den som av hjärtat tror, vad Jesus lidit för honom, han kan inte vara otacksam. Han måste bli Kristus tillgiven av hjärtat. Kommer någon mig till hjälp, när jag är i dödsnöd, i elds- eller vattunöd, och vågar liv och lem för mig, så vore jag ju en usling, om jag inte älskade honom tillbaka. Gör jag nu detta för tio kronor, älskar jag den som ger eller lånar mig den summan, vad skulle vi då inte göra, när Guds Son blir oss given, som för vår skull ger sig in i synd, död och helvete? Borde man inte då säga så och handla därefter: "Detta har min Herre Jesus Kristus lidit för mig. Därför vill jag älska honom tillbaka och gärna förkunna, höra, tro, lyda och följa hans ord."

Gör vi inte det, så är vi tusen gånger sämre än hedningarna. Ty de vet ingenting om denna nåd, men vi vet om den och är ändå otacksamma och glömska och tänker inte på, att vi genom Kristus är förlossade från synd och död. Han säger till oss: "Varken synd eller död skall skada er, ty jag har genom min död förvärvat er en evig förlossning." Att förakta detta är ju förskräckligt.

Därför bör vi lära Kristi lidandes historia så, att vi vet att detta lidande skett oss till godo, så att vi håller det för ingenting mindre än en evig hjälp. Hans blodiga svett, hans nattliga ångest och hans pina på korset bör vi se så, att vi säger: "Detta är min hjälp, min styrka, mitt liv, min fröjd." Ty allt detta har skett, för att vi skulle få frukt och nytta därav och tro, att det har skett oss till godo, så att vi av hjärtat tackar honom. Den som gör det, och så gör bruk av Kristi lidande, han är en kristen. Ja, Kristus har bevisat oss en sådan välgärning, att vi aldrig bör förgäta den, utan alltid tacka honom därför och själva hämta tröst därav, så att vi säger: "Hans smärta är min tröst, hans sår är min hälsa, hans straff är min förlossning, hans död är mitt liv." Ingen kan nog predika därom. Ingen kan nog förundra sig över att en så hög person stigit ned från himmelen, trätt in i vårt ställe och lidit döden för oss. Med riklig nåd har Gud besökt oss och vi är dyrt köpta. Händer oss nu något ont, så att vi blir förförda eller på annat sätt plågade, så bör vi ge vår egen otacksamhet skulden därför. Alla nådeföraktare förtjänar, att Gud så överger dem. Ty när de inte sätter värde på denna rika och eviga tröst, kärlek och hjälp utan driver sitt trots så långt, så sker det dem, som de förtjänar: de gå förlorade. Men vi bör hålla oss fast vid den trogne Frälsaren, vår milde huvudman, Jesus Kristus, som för vår synd är korsfäst och dödad. Härtill hjälpe oss den barmhärtige Guden! Amen.