Här har vi en mycket lärorik berättelse och därjämte en god predikan och profetia, som den åldrige Simeon offentligt framsäger i templet om barnet Jesus. Den hör med till de andra uppenbarelserna. genom vilka detta barn skulle bli känt i världen, i synnerhet bland sitt eget folk.

Den första uppenbarelsen skedde genom ängeln Gabriel för jungfru Maria (Luk. 1), den andra för Josef genom ängeln (Matt. 1), den tredje genom Elisabet, Johannes Döparens moder (Luk. 1), då hon tog emot den heliga jungfru Maria, Herrens moder, och barnet rörde sig i hennes liv. Den fjärde uppenbarelsen skedde genom Sakarias, Johannes fader (Luk. 1). Ty fastän denne inte nämner personen vid namn, avlägger han ett klart och tydligt vittnesbörd om att Herren Kristus är nära, samt att Gud tänkt på sitt förbund och hållit det. Dessa uppenbarelser skedde före Kristi födelse. På dem följde andra, sedan han blivit född. Först ängelns för herdarna på marken, vilka sedan inte förteg det utan överallt spred ut ryktet om ängelns förkunnelse (Luk. 2). Därefter uppenbarelsen genom stjärnan i hednalandet (Matt. 2). Slutligen uppenbarelserna genom den gamle Simeon och profetissan Hanna, vilka fritt och offentligt i templet förkunnade om barnet Jesus, att han var Israels tröst, som skulle frälsa hela världen från synden och hjälpa mot döden.

Men nu förhåller det sig mycket märkvärdigt med Simeon. Evangelisten vittnar om honom, att han var en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst, d.v.s. att allt hans hopp stod därtill, att Gud dock snart skulle fullborda sitt löfte och sända Herren Kristus och slutligen också att han hade den fasta förtröstan, att han inte skulle dö, innan han upplevt detta och fått se Herren Kristus.

Detta var nu inte blott en aning, såsom när vi ibland gör oss tankar om ett eller annat som sedan verkligen slår in, utan här var det den helige Ande som hade rört hans hjärta. Utan tvivel har detta skett genom Guds ord, som han läst i den helige patriarken Jakobs profetia (1 Mos. 49), nämligen att Kristus skulle komma, när spiran blivit tagen ifrån Juda och övergått till ett främmande folk. Vidare hade han säkert övervägt Daniels räkning med årsveckor. Dessa profetior hade givit den gamle fromme mannen så mycken ledning, att han kunde tro, att tiden nu var inne, då Kristus skulle födas. Ja, den helige Ande hade fört honom ännu längre, så att han var viss, att han skulle uppleva det, med sina ögon se Herren Kristus och ta honom i sina armar.

Då Maria och Josef efter lagens föreskrift inträdde i templet och frambar barnet Jesus för Herren för att lösa honom med ett offer, inträdde därför också i samma stund den gamle Simeon. Detta gjorde han inte av en händelse eller så som han annars brukade, utan genom den helige Ande visste han på förhand i sitt hjärta och tänkte: "Nu är den stunden inne, om vilken Gud har gett mig förhoppning. Nu finner jag i templet det som jag aldrig förut funnit där, men varpå jag så länge med hjärtligt begär har väntat." Strax skyndar han fram till barnet, vilket han med glädje tar ur moderns armar, omfamnar och kysser. Därefter håller han för alla en skön predikan om vad han trodde om detta barn. För folket var detta säkert en rätt underlig predikan. I synnerhet torde prästerna ha hållit den gamle Simeon för en dåre. Ty barnet Jesus var sex veckor, likt andra, och dessutom hängde det anstötliga vid det, att det var av fattigt folk som inte hade något anseende. Men Simeon låter sig inte förvillas utan säger rent ut: "Detta barn är det som vi alla måste göra oss rätt nytta av; så vitt vi annars vill bli saliga, inte bara vi judar utan också hedningarna och hela världen."

Käre gamle Simeon, hur vet du detta? Hur kan du se det på barnet? Det är ju ett likadant barn som alla andra. Man bär ju året om in många barn i templet, som är av förnämt folk och av vilka det göres stor ståt. Ja, detta är det rätta undret, detta är den helige Andes uppenbarelse. Däröver måste Josef och Maria förundra sig och förstå, att den helige Ande är med den gamle mannen och talar ur hans mun. Ty annars kunde Simeon omöjligt veta, vad de båda, Maria och Josef, endast av en ängel hade hört och lärt.

Härav ser man, hurudan församlingen då var, och hur den helige Ande upplyste och regerade henne. I Jerusalem fanns översteprästerna, Herodes, de skriftlärda, leviterna och fariséerna. Dessa frågade varken efter skriften eller efter Messias. De tänkte inte på annat än hur de skulle kunna leva i stor ära, makt och prakt.

Å andra sidan fanns där en fattig, liten och ringa hop, Maria och Josef, Sakarias och Elisabet, herdarna, Simeon och profetissan Hanna. Dessa hade sin förhoppning och tröst inte till det som världen tillhörde utan till löftet om Kristus. Därpå väntade de, därav fröjdade de sig, därför blev de också delaktiga därav. Men översteprästerna fick vara utan.

Så går det till än i dag. Den rätta kyrkan är en fattig, liten, ringa och föraktad hop, som har sin tröst i Gud och hans ord. Med detta sysselsätter den sig, något annat frågar den inte efter. Påven däremot och hans anhang, som ger sig namnet, att de är den rätta kyrkan, vill inte ge sanningen rätt i fråga om Gud, Kristus och hans ord. De kommer inte heller att finna sanningen, så länge de endast frågar efter det som tillhör denna världen och vill berömmas såsom kristna, därför att de har mer makt, myndighet, gods och penningar än andra kristna.

Nu får man inte ta anstöt åt någondera sidan. Översteprästerna har ämbetet och sitter däruti men utgör likväl inte den rätta kyrkan. Likaså har påven och biskoparna också ämbetet men utgör likväl inte kyrkan och är inte heller rätta kristna, eftersom de inte mottar och befrämjar ordet utan förföljer det. Däremot är Maria och Josef, Simeon och Hanna enkelt och enfaldigt folk, som ingen håller för att vara något. Men de är de enda som har och känner Kristus. Hos dem bor den helige Ande, och han leder och undervisar dem, så att de känner igen Kristus och blir saliga.

Man bör, säger jag, inte ta anstöt åt någondera sidan. Ingen får tänka: "Emedan påven och hans anhang innehar ett högt ämbete och stor makt, kan de inte missta sig utan måste vara Guds folk." Nej, det slog fel, när Kristus föddes. Det kan du tydligt se. Å andra sidan bör man inte förakta den fattiga hopen eller tänka: "Vad kan sådant folk veta för något stort?" Gud leder nämligen sitt rike på jorden så, att de visa och förståndiga inte vill ha det, men de fattiga och nödställda fröjdas åt det. Ty dessa har och vet ingen annan tröst, men de andra tröstar sig av sin makt, myndighet, rikedom och annat sådant.

Detta må vara nog om första stycket av denna berättelse, att den gamle Simeon genom den helige Ande känner igen barnet Jesus, att han är den rätte Kristus.

Nu vill vi övergå till att betrakta Simeons predikan, i vilken han lär oss, vad han hoppas av detta barnet och hur han skall använda det, sig till godo, liksom vad det skall uträtta även hos andra i hela världen. På detta vill vi nu ge akt, på det att vi också må lära känna Herren Kristus och bli saliga.

Evangelisten har förut talat om, att den gamle Simeon hade av den helige Ande fått den uppenbarelsen, att han inte skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde. När nu detta gått i fullbordan i templet, så att han fått se barnet Jesus med sina ögon och tagit honom i sina armar, då är han glad och förnöjd och säger: "Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord." Det är: "Nu vill jag gärna dö, utan fruktan och bävan, ja, med all glädje." Detta är visst ett ovanligt och förunderligt tal. Ty vi vet allt för väl, hur världen brukar förhålla sig, när själatåget är nära och döden kommer. Det är då ingen glädje utan idel oro, ångest, nöd, fruktan, bävan, gråt och jämmer. Naturen kan inte förhålla sig på annat sätt. Det ser man på de oskäliga djuren, som ändå dör blott en naturlig död. Men bland oss människor råder en död, som kallas för syndens lön, eftersom den är oss pålagd för syndens skull. Och hur försagt synden gör ett människohjärta, får vi erfara något var. Därför är vår död ojämförligt mycket svårare och förskräckligare än andra varelsers. Ty vi måste bäva för Guds vrede och för domen som följer efter döden och varar för evigt. Om Guds vrede inte fanns, skulle en människa inte känna döden så nära. Det kostar visserligen också på att fara härifrån och lämna hustru och barn, goda vänner, präktiga hus och annat här på jorden, som man har kärt. Men det är dock ett intet mot det förfärliga att veta, att vi är syndare, att Guds dom förestår oss och att vi inte ett ögonblick är säkra för döden, mot vilken vi inte kan beskydda eller försvara oss.

Därför vänder världen helt om på Simeons visa och sjunger i stället, när stunden nalkas: "O Gud, jag har inte varit din tjänare och nu far jag hädan i ofrid. Mitt hjärta är ängsligt och betryckt och vet sig ingen råd. Vad jag lämnar här på jorden, vet jag väl, men vad jag sedan skall få igen, kan jag inte veta. Men nog måste jag frukta för Guds vrede och straff och den eviga fördömelsen." Så är människors hjärtan till mods, då stunden kommer, att de skall skiljas hädan. Och det är inte möjligt, att förnuftet här kan trösta eller komma på andra tankar. Det kan inte annat än vara försagt, ängsligt och bävande.

Därför är det en konst över alla konster - om vi blott kunde lära och tillägna oss den - att Simeon är av så helt och hållet annat sinnelag. Han är gammal och ser döden för sina ögon. Han känner den i sin kalla kropp och alla sina leder, och hur den med var dag rycker allt närmare. Ty gamla människor tar ju dagligen av. Men han låter inte detta oroa sig. Han ber i stället, att det måtte ske snart. Ty han är oförfärad och bekymras inte över att han skall dö. Sedan han nu sett Frälsaren, är döden välkommen för honom. Om det inte skulle vara så, kunde ingen vara glad och intet hjärta vara frimodigt i döden.

Vad är det nu som gör hjärtat så glatt och frimodigt? Simeon var ju också en människa och hade inte alltid gjort det han borde. Han måste väl också inför Gud ta på sig skulden för detta såsom en annan syndare. Men hur kan synd och frid stämma överens med varandra? Synd och ofrid eller ett ont samvete stämmer överens. Men frid kan inte trivas bredvid synden. Och ändå - liksom Simeon inte låter döden göra sig försagd eller förskräckt, så låter han inte heller synden beröva sig friden i hjärtat Detta är ju en utomordentlig och oumbärlig konst, som överträffar allt vad naturen förmår. Och den borde vi gärna lära oss känna, ty också vi skall en gång komma i sådan nöd och fara.

Den käre Simeon är heller inte missunnsam. Han vill gärna och med glädje dela denna nyttiga konst med oss. Därför säger han rent ut, varifrån ett sådant fridfullt hjärta kommer. "Ty", säger han, "mina ögon har sett din frälsning." Han talar om barnet Jesus och ger honom ett namn. Han kallar honom "frälsning". Antingen han nu - vilket knappast är troligt - hade frågat modern vad barnet hette eller inte, så träffar han ändå namnet rätt och väl och döper liksom ängeln barnet till att vara en frälsning, ja, en Guds frälsning, d.v.s. den som Gud själv insatt och bestämt till Frälsare. Om detta namn har vi talat under julhögtiden på nyårsdagen.

Gud har också i världsliga saker förordnat hjälpare åt oss, såsom världslig överhet för att regera landet, fader och moder för att bestämma i huset, läkare vid sjukdom och advokater i fråga om rättegångar. Men vi skall inte föreställa oss, att barnet Jesus är en hjälpare av samma slag som dessa. Då skulle Simeon lika litet kunnat hjälpa sig från synd och död genom honom, som han kunnat det genom överheten eller fader och moder. Ty dessa är själva syndare och kan inte försvara sig mot döden.

Nu bekänner Simeon fritt och öppet att han far hädan i frid, därför att han sett denne Frälsaren. Därav måste följa, att detta barnet är en frälsare mot synd, död och helvete, annars skulle ju inte Simeon kunna på det sättet trösta sig av honom. Lägg väl märke till detta! Ty det är lätt att säga, men det innehåller oändligt mycket. Först och främst är det tydligt, att det endast är detta barnet ensamt, som Simeon ger ett sådant namn. Därav måste följa, att inte något annat barn kan vara en frälsare som kan hjälpa mot synd och död, det må sedan heta och se ut, hur det vill och man må anse det för vad man vill. Den som antar någon annan som sin Frälsare han bedrar sig och blir kvar i synden och döden.

Med detta namn som han ger barnet, angriper Simeon således Mose lag och hela prästadömet tillika med offren och den övriga gudstjänsten och varnar var och en att inte anta eller hålla något sådant för sin frälsare. Ty den som inte har något annat än lagen, offren och sina goda gärningar, måste därmed fara till djävulen. Det kan inte hjälpas. Ty eftersom detta barn ensamt kallas frälsare, så följer därav, att inte någonting annat än detta barn kan hjälpa mot synd och död.

Vad inbillar sig då judarna, som antar och prisar sina offer och de tio buden som sin frälsare? Vad inbillar sig påven och hans anhängare, som gör sig frälsare av mässan, vallfärder, avlat och andra gärningar? Det står dock fast, att det namnet tillhör endast detta barn och ingen annan, varken någon gärning eller eljest någon varelse i himmelen eller på jorden.

Därför uttrycker Simeon sig så noga och bestämt och säger: "Mina ögon har sett din frälsning, din frälsare, den som du, himmelske Fader, har förordnat och gjort till frälsare." Ty världen kan inte låta bli att också tillsätta och skaffa fram frälsare mot synd och död. En jude tror, att om han inte äter fläsk, håller sabbaten, är omskuren o.s.v., skall det hjälpa honom till att få nåd hos Gud. En munk tror, att om han lever hela sitt liv i kloster, skall det göra honom salig. Den ene håller sig till ett helgon, den andre till ett annat, för att de skall be för honom och vara hans frälsare. Och i synnerhet i påvedömet har det varken varit måtta eller ända på narraktiga gärningar och avgudisk gudstjänst.

Nu ville den fromme Simeon gärna varna var och en för sådant och förmå oss att ta emot denne, som inte är en uppdiktad frälsare, utan som Gud själv har förordnat. Vi måste ju ändå erkänna, att vi behöver en Frälsare, och tar vi då emot denne, så kan det inte slå fel, att vi får hjälp. Ty det är därför som detta barn är här. Gud, den himmelske Fadern, har sänt det för att det skall vara oss till hjälp och frälsning.

Den som nu har denne frälsaren, som är Guds frälsning, kan ha ett lugnt och stilla hjärta. Ty döden må vara än så förskräcklig, synden än så mäktig och djävulen än så ond och giftig - vi har ändå Guds frälsning. Och det betyder, att vi har en allsmäktig och evig frälsare, som är stark nog att försätta oss ur döden till livet, ur synden till rättfärdigheten.

Men allt beror därvid på, om vi med den käre Simeon öppnar våra ögon, skådar på detta barnet, tar det i vår famn och kysser det, d.v.s. om vi sätter vår glädje, vår tillit vår tröst, vårt hjärta till denne frälsare. Ty om vi i våra hjärtan håller det fast och visst, att detta barn är Guds frälsning, genom vilket Gud vill hjälpa oss mot synd och död, måste detta föra med sig, att man är väl till mods och inte låter förskräcka sig av vare sig synd eller död. Ty man har ju en frälsare mot dem.

Men på vad sätt hjälper detta barnet? Endast på det sättet, att det, som Johannes döparen säger, är Guds lamm, som tar våra synder på sig och offrar sig för dem på korset. Barnet Jesus är alltså den ende rätte frälsaren, som förlossar från synd och död, utan allt vårt tillgörande, endast genom sin död och uppståndelse. Ty en kristen varken förtjänar himmelen eller får syndernas förlåtelse därigenom att han är from och rättar sig efter Guds vilja, fastän detta visst är en lydnad som Gud vill ha av oss. Den som inte vill bevisa den lydnaden, är olydig mot Gud och blir kvar i sina synder.

Detta är således den enda rätta och pålitliga konsten för den, som vill undkomma döden och bli fri från synden. Han skall hålla sig till denne Frälsare, som Gud själv har förordnat, att han skulle ta på sig våra synder, betala för dem och därmed frälsa oss. Den som håller sig till honom, kan med Simeon säga: "Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid efter ditt ord." Sedan må döden och all annan nöd hota honom bäst de vill. Men den som låter sitt hjärta och sitt förlitande vila vid något annat, får ingen frid. Hans hjärta förblir ängsligt och försagt, ty han har ingen frälsare och måste därför bli kvar i döden och fördömelsen.

Men nu skall vi inte tänka, att Simeon har haft någon fördel framför oss, därför att han såg barnet Jesus med sina lekamliga ögon och fick ta det i sina armar. Ty det var inte det lekamliga seendet som frälste honom. Många andra judar har sett honom och ändå blivit förtappade. Men det som frälste Simeon var det, att han trodde, att detta barn var Frälsaren. Detta kunde han inte se med ögonen utan måste tro det med hjärtat, fast han med sina ögon inte såg något mera än ett barn, sådant som alla andra sex veckors barn. Gör du på samma sätt, så har Simeon en helt liten, ja, alls ingen fördel framför dig. Ty fastän han såg det, som du inte kan se med dina ögon, så tror du ändå alldeles detsamma som han trodde. Och denna tro hjälper dig från synd och död, liksom den hjälpte honom Vad vill du mer önska dig?

Detta är också orsaken varför Simeon predikade om detta barn. Han ville inte äga det ensam utan tog också andra med i sällskapet och sade: "Som du har berett till att skådas av alla folk."

Detta barn är en frälsare mot synd och död, och Simeon tröstar sig därmed. Men han säger: "Gud har icke gjort detta bara för min skull. Det är flera som hör till detta benådade sällskap. Ty Gud har berett denna frälsning åt alla folk. Detta barn skall alltså vara inte bara min eller sin moders, inte bara den enes eller andres frälsare, utan det skall vara hela världens." Lär dig alltså här återigen: Simeon gör alls ingen skillnad mellan judar och hedningar, fastän det i fråga om gudstjänsten och andra gärningar var stor skillnad mellan dem. Men det bryr han sig inte om. Han ser, att, när det är fråga om synden och den eviga döden, så är där ingen skillnad. Judarna är lika väl som hedningarna syndare och skyldiga till den eviga döden. Det hjälper dem inte, att de är omskurna, kallas Guds egendomsfolk, har och håller lagen, därigenom blir de inte fria från synd och död. Skall de bli frälsta därifrån, så måste det ske endast genom denne Frälsaren.

Därför skär han alla över en kam och säger: "Gud har sänt och förordnat denne Frälsare åt alla folk, såsom ock löftet till Abraham säger, att i hans säd skall alla släkten på jorden bliva välsignade." Den som säger "alla släkten på jorden" eller, som Simeon, "alla folk", utesluter ju varken judar eller hedningar.

Men skall alla släkten bli välsignade, så följer därav, att alla släkten förut är under förbannelsen och Guds vrede. Är alltså denne frälsare beredd åt alla folk, så är det också klart, att alla folk är utan hjälp och frälsning, om de inte har honom. Simeon gör därför alla lika och säger: "Judar och hedningar är fördömda syndare. Vill de bli saliga, så måste det ske endast genom denne Frälsare."

Ge, för det andra, noga akt på dessa ord och tänk på vilken härlig tröst de innehåller. All vår anfäktning, sorg och ängslan kommer av att vi inte kan förneka, att vi är syndare och därför måste bäva för Gud, om vi i dag eller i morgon måste dö. Ty vi fruktar, att han då skall behandla oss efter vad vi förtjänat och straffa oss för syndens skull. Att han vill vara nådig, förlåta synden och, alldeles utan vår förtjänst och värdighet, göra oss saliga, kan vi inte tro. Men vad innebär i grunden sådana tankar annat än att Gud skulle vara en omild Gud. en obeveklig domare, som inte vill överse med något utan låter strängheten råda och straffet gå i fullbordan? Så tänker våra hjärtan om Gud och därför är de ängsliga, hemfallna åt förtvivlan och vet sig varken råd eller hjälp till att kunna bestå i Guds dom.

Men vad säger Simeon här? Han beskriver Gud helt annorlunda än du tänker dig honom i ditt hjärta. Ty om det vore Guds mening att bestraffa syndarna och inte bevisa dem någon nåd, varför hade han då behövt skänka oss Kristus till att vara vår Frälsare? Men nu säger Simeon, att Gud berett, insatt och förordnat denne Frälsaren, för att alla folk skulle ha honom att tillgå och genom honom bli saliga.

Därför måste det vara Guds bestämda vilja och avsikt, att alla människor skall bli frälsta genom Kristus, såsom också Paulus säger i 1 Tim. 2:4. Och här är det inte fråga om frälsning i timligt avseende utan från synden och döden. Ty därtill är denne Frälsare ämnad, som Gud har berett alla folk. Vem behöver då frukta eller förskräckas för en Gud, som är sådan, att han gärna vill, att det skall gå oss väl för evigheten och därför förordnar och skaffar allt som hör därtill?

Att likväl somliga, och det t.o.m. den största delen, blir fördömd och inte salig, beror alls inte på att Gud vill ha det så eller gärna ser, att det går människorna så illa. Utan det beror på, att människor inte rättar sig efter denna Guds nådiga vilja och inte heller vill taga emot denne Frälsare, som Gud ändå har sänt för att han skulle frälsa alla. Om en rik man vill dela ut stora penningsummor åt alla tiggare i en stad, men somliga av dem inte vill gå till honom och ta emot penningarna av honom, vems är då skulden, att dessa tiggare förblir fattiga och inte blir rika som de andra? Det är inte den rike mannens utan deras egen skuld, eftersom de varit så lata och liknöjda, att de inte velat gå dit de blivit kallade.

Just så går det också för världen. Simeon, den fromme åldringen, ljuger inte. Gud har berett denna frälsning för att alla folk skall ha den, njuta den och därigenom bli saliga. Är nu judarna så genomfördärvade, att de inte vill ha den, likaså hedningarna och kanske du själv också, vad är då att göra åt det? Då får du gå din väg och söka dig andra frälsare, och sedan får du se hur det går för dig. Gud kommer inte att göra något särskilt för din räkning. Vill du låta dig frälsas, så tag emot detta barn. Tror du att Gud för det barnets skull vill vara dig nådig, förlåta dina synder och göra dig salig, så blir du för visso salig. Ty det är en frälsare mot synd och död. Vill du däremot inte låta dig frälsas, d.v.s. inte ta emot det, så bliv kvar under Guds vrede och fördömelse. Och skyll då ingen annan för det än dig själv och din gruvliga, förskräckliga otro och ondska.

Således är felet inte hos Gud. Han har ju berett saligheten, och att han gjort det är ett bevis på, att han inte vill vara vred eller låta oss fördärvas utan hjälp. Ja, vad mer är: han har berett den åt alla folk, för att var och en skall kunna få den, inte bara Simeon, Maria, Petrus och Paulus utan alla folk, ingen utesluten. Den som behöver hjälp mot synd och död, han må komma, ty så har Gud, såsom en nådig fader, förordnat.

Akta dig därför, så att du inte genom din otro själv utesluter dig och själv avsäger dig denna frälsning. Gud har ju inte bara lovat oss den utan också med stor trofasthet gett oss den, såsom Simeon här förkunnar. Ty för att ingen skall komma på den tanken, att han menar något annat med sina ord, gör han ett tydligt tillägg till dem och säger rent ut, hur och varför Gud berett denna frälsning. Han säger alltså: "ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel." Här är meningen klart och tydligt framställd. Först vad som menas med alla folk, nämligen både judar och hedningar. För det andra vartill denna frälsning är beredd. Hedningarna ligger i djupt mörker, ty eftersom de inte har något Guds ord, kan de inte veta något om Gud. Djävul och Gud är för dem lika. Ty de fruktar lika mycket för Gud som för djävulen. Ja, man vet, att de ofta snarare söker och hoppas hjälp av djävulen än av Gud. Därför uppkommer allehanda synder, där Guds kunskap inte finns, såsom avguderi, Guds försmädelse samt alla möjliga vanarter och laster. Så är det med hedningarna.

Nu bereder Gud denna frälsning även åt hedningarna, såsom orden tydligt ger vid handen. Men varför? Månne därför att han vill låta dem ligga kvar i detta mörker eller fördöma dem därför? Nej, tro inte Gud om sådant. Du gör honom då mycket orätt. Utan Gud har berett denne Frälsaren till att han skall upplysa hedningarna, d. ä. föra dem till Guds ord och kunskap och göra dem saliga. Detta skall Kristus göra för hedningarna, dessa stora syndare, och han skall göra det enligt Guds, Faderns, befallning. Ty Fadern vill ha det så.

En Gud hos vilken det inte finns ondska, vrede eller ovilja utan idel nåd, välvilja, kärlek och vänlighet, måste ju vara en nådig Gud. Så säger också Kristus enligt Joh. 3:16: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son, på det att var och en, som tror på honom, inte skall förgås utan få evigt liv." Därför kan vi inte visa Gud någon större vanära, än om vi tänker om honom, att han vill vara vår fiende och låta oss förgås i synden, därför att vi brutit mot honom. Och ändå märker vi, hur fast och djupt en sådan otro är rotad i våra hjärtan. Annars skulle vi vara frimodigare och ha gladare hjärtan och inte vara så försagda och bävande.

Av detta kan man nu också förstå, hur flitigt den fromme Simeon studerat profeterna. Ty han har inte denna kunskap av sig själv. Utan han har av Jokobs och Daniels profetia tagit reda på tiden, då Kristus skulle komma. Han har också av löftet till Abraham lärt sig, att denne Frälsaren skulle tillhöra alla folk eller släkten på jorden för att förlossa dem från förbannelsen och hjälpa dem mot synd och död. Likaså har han studerat profeten Jesaja och av denne lärt sig, att detta barn skulle bli hedningarnas ljus. Ty så säger Gud i Jes. 49:6: "Det är för lite för dig, - det är till Jesus han talar - då du är min tjänare, att endast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel. Jag skall sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bli min frälsning intill jordens yttersta gräns." Detta språk torde Simeon ha noga studerat och inpräglat hos sig. Annars skulle han inte så skickligt ha kunnat få med det i denna sin korta predikan eller lovsång. Alltså skall hedningarna ha nytta av detta barnet Jesus, så att han skall vara deras ljus, ge dem evangelium och föra dem till kunskap om Gud och till den eviga glädjen. Det är till detta han är sänd.

Judarna vandrade inte i så gruvligt mörker som hedningarna, ty de hade Guds ord och kallades "Guds folk". Därför lyste också för dem ett härligt ljus, som hedningarna inte visste av. Vad skall då Kristus göra hos judarna? Eller vad är det som Gud uppdragit åt honom att uträtta bland dessa? Han skall vara deras härlighet eller ära. Ty fastän Gud hade på bästa sätt smyckat detta folk med sitt ord, med gudstjänsten och med allehanda gåvor, så klibbade dock den ärvda orenligheten alltjämt vid dem. Därför låg de i synden, var under döden och kunde inte själva hjälpa sig därur. Denna skam var långt större än deras utvärtes ära. Därför säger Simeon: Judarna har hittills haft en större ära här i världen än alla hedningar. Men det har varit en liten ära i jämförelse med den skada, som ännu vilar på dem. Men nu skall de komma riktigt till ära. Ty genom denne Frälsare skall de vara Guds folk inte blott en tid här på jorden utan för evig tid i himmelen. Det är detta Jesajas menar, när han säger, att Kristus skall upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel.

Här har vi alltså den sköna och härliga förkunnelsen om Kristus och om vad han skall uträtta, och hur vi skall ha nytta av honom. Vi får här höra, hur vi genom honom såsom vår ende Frälsare skall bli saliga, och hur vi därför kan ha ett fridfullt och glatt hjärta i döden och i allehanda nöd och anfäktning. Därom skall man i dag predika, emedan högtidens berättelse och den käre patriarken Simeon med sin profetia ger anledning därtill.

Men vad händer? Påven har i dag mycket annat att göra. Först och främst skall han inviga vax och ljus. Det är fasligt angeläget. Ty hur kunde annars en kristen dö, om man inte höll ett invigt brinnande ljus framför honom? Också skulle det väl vara ute med de stackars barnaföderskorna, ty djävulen skulle, kan tänka, föra bort dem, om man inte av sådana invigda ljus gjorde små kors och smetade fast på väggarna. O, ni förblindade. Ni borde ju med den fromme Simeon ta barnet Jesus i armarna och hänvisa både döende och barnaföderskor till honom såsom den enda trösten. Men i stället vill ni uträtta detta höga verk med ett vaxljus, som alltså skall fördriva djävulen och avvända den eviga döden.

Vidare håller de en procession, då var och en skall bära ett brinnande ljus i handen. Detta är än i dag den förträffliga gudstjänsten i påvens kyrkor, och detta ljusbärande skall beteckna den procession, då Josef och Maria gick till templet med barnet. För övrigt finns det många olika utläggningar om vad ljusen skall betyda.

Frågar man varifrån denna sed och gudstjänst kommer, så svarar de påviska själva, att det från början varit ett hedniskt bruk. På första dagen i februari brukade man gå omkring med brinnande ljus i städer och byar. En påve ändrade sedan detta bruk och ordnade det som en gudstjänst Men vad skall man säga om denne påve och alla de påviska, som låter lära sig av hedningarna vad för en gudstjänst man bör inrätta i den kristna kyrkan? Denna förblindelse är endast deras väl förtjänta lön, för att man försummat denna härliga predikan om barnet Jesus och inte frågat efter den.

Vi skall därför flitigt tacka Gud för hans nåd, att han frälst oss från sådan blindhet, så att vi nu kan se det sköna och saliga ljus, som Simeon här talar om. Må vår käre himmelske Fader i sin nåd låta oss behålla detta ljus och därmed upplysa oss, trösta oss, göra oss glada och låta oss bli evigt saliga. Amen.