Denna söndags evangelium innehåller två ting.

Det första är den profetia eller förutsägelse, vari Kristus talar till de tolv apostlarna om sitt lidande. Här finner vi de orden, som änglarna på påskdagen förehöll kvinnorna vid graven, när de sade: "Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen. Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen." Luk. 24:6, 7. Herren Jesus var ju just nu på vandring från Galileen till Jerusalem, där han blev gripen och korsfäst.

Det andra stycket handlar om undret med den blinde mannen.

Om denna förutsägelse säger nu evangelisten hela tre gånger, att lärjungarna inte förstod den. De trodde nämligen, att han talade några besynnerliga ord, som hade en fördold innebörd. Därför blev det, som hörde de ett främmande, obekant språk, som de inte förstod ett enda ord av. Och detta därför, att de tänkte: Denne man gör så många under, han uppväcker döda, han gör de blinda seende. Så kan vi då se och fatta, att Gud är med honom. Därför måste han med tiden bli en stor härskare, och vi, hans tjänare, skall väl också bli furstar och stora herrar. Ty vem skulle väl kunna tillfoga en så mäktig man, som med ett enda ord kan bota och driva döden och all plåga på flykten, någon skada? Därför tänkte de så: Gud är honom alltför väl bevågen, för att han skulle kunna låta honom utstå något lidande. Hans ord, som låter, som om han talade om lidande och död, måste ha en helt annan innebörd. Så oförståndiga var de kära apostlarna.

Därmed är nu sagt, att alla Guds verk är av den arten, att man icke kan fatta dem, när det talas om dem, innan de blivit gjorda, medan man däremot förstår och märker dem, när de skett. Så säger ju också Johannes mer än en gång att Kristi lärjungar sedermera förstod, vad han sagt dem. Alltså hör Guds ord och tron samman. Gud talar inte om andra ting än sådana, som vida övergår vårt förstånd, och som vi alltså inte kan fatta och förstå. Därför bör man tro hans ord och när man satt tro till dem, så får man erfara, att de är sanna. Då kommer man också att rätt fatta dem.

Så lär Guds ord, för att nu ta ett exempel, om de dödas uppståndelse, vilken lära förnuftet inte förstår. Därför ser man, att de världsvisa och framför allt de lärda begabbar oss och håller oss för narrar, därför att vi tror på sådant och är övertygade om, att det finns ett liv efter detta. Lika litet förstår förnuftet, att Gud blivit människa och född hit till världen av en jungfru. Det måste alltså tros, till dess vi kommer därhän, att vi kan se det och säga: "Nu förstår jag, ja, jag ser till och med, att det är sant, som jag förut trott på."

På samma sätt verkar det för förnuftet ganska besynnerligt, att man genom dopet i vatten får Guds mildhet och nåd till skänks utan all egen förtjänst och att man genom avlösningen får syndernas förlåtelse. Förnuftet håller alltså de kristna för att vara dårar, som kan tro något sådant. Så tänker nämligen förnuftet: Skall Gud bli försonad, så vill det något större och bättre till, nämligen goda gärningar, som kostar oss besvär och plåga. Så håller man sig till påvens exempel, han som ju i sin predikan hänvisar mäniskorna till den egna förtjänsten. Förnuftet vill nämligen inte gärna gå med på att tro, att det som hör till saligheten kan verkas blott genom dopet och tron på Kristus, i synnerhet som man märker, att Ordet är något ringa och oansenligt och likaså att den som frambär det, är en fattig, bristfull syndare. Det tycks orimligt, att en människa skall bygga sitt liv och leverne för all evighet på ett sådant ord. Även om man alltså talar Guds ord aldrig så klart och tydligt för människorna, så går förnuftet ändå inte med på det och tror det inte heller. Därför får också det kära evangeliet för världen bära och behålla namn om sig att vara kätteri och en djävulens lära, med vilken man förför människor och lär dem, att inte göra goda gärningar. På annat sätt kan förnuftet inte döma.

Lär eder därför att enfaldigt tro på Guds ord och säg i edra hjärtan: "Om jag än inte ser, märker och känner, att det är så, så hör jag ändå, att Gud säger det. Och han är ju så mäktig, att han kan göra det sant. Det skall jag i sinom tid och i det andra livet fatta och förstå, ja, se och ta på, även om jag nu inte förstår det."

Det ser man också på Skriftens exempel. Innan David angriper Goliat, tror han, att han skall slå och döda honom. Han säger till Saul: "Din tjänare har slagit ner både lejon och björn. Det skall gå denne oomskurne filisté så som det gick vart och ett av dessa djur, för han har hånat den levande Gudens här." David sade vidare: "HERREN, som räddade mig undan lejon och björn, han skall också rädda mig från den där filistéen." Då sade Saul till David: "Gå, och må HERREN vara med dig." (1 Sam. 17:36, 37). Och till filistéen själv säger han i v. 46: "HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand och jag skall slå ner dig och ta huvudet av dig." Dessa ord hörde alla David säga, men de höll dem för att vara idel lögn och smädelse. Och det är sant, att om de bara hade varit Davids ord och icke Guds ord, så hade de ingenting betytt. Men nu var de Guds ord och David trodde dem, innan han upplevde deras sanning. Därför gick det också så, som orden hade sagt. Det betydde ingenting, att det för andra var dårskap, och att de inte kunde tro, att det skulle gå så och bli verklighet. Ty för förnuftet var det alldeles otroligt, att David, som i jämförelse med Goliat var en småväxt man, med en sten skulle kunna slå ned och fälla en sådan stor och stark jätte. Men David trodde och utförde det. Och då kunde man ju se, ja, riktigt ta på, att det var sant och inte uppdiktat. Men förut, när man bara hade ordet, som David sade: "Herren skall överlämna dig i min hand", då tycktes det som en grov lögn, ja, som en absolut omöjlig sak. Förnuftet räknar ju så som Saul i 1 Sam. 17: David är en yngling, en herde, som aldrig varit med i krig och nu kommer där blott och bar, med käpp och slunga, som om han skulle försvara sig mot en hund, vilket också Goliat hånfullt kastar honom i ansiktet och säger: "Menar du, att jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?" Men jätten kommer med sitt harnesk och sitt långa spjut Är inte det alldeles skilda vapen, är inte det en rustning, som är löjlig att skåda, att den lille unge skytten David skall kunna det, som ingen man i hela lägret vågat sig på? David såg inte detta själv, men han trodde, att Gud skulle straffa hans fiendes hädelse och hjälpa honom. Så skedde också.

Så går det alltjämt till, Guds ord och verk håller man alltid för att vara omöjliga, innan de gått i fullbordan. Ändå gör de det och därtill ganska lätt, när det kommer till stycket. Innan det kommer till utförande, krävs det inte, att man skall inse eller förstå det. Man skall bara enfaldigt tro det. Hur synden blir avtvådd i dopet, och hur vi på den yttersta dagen skall uppstå från de döda, det kommer förnuftet aldrig att kunna fatta, isynnerhet som man ju ser, att mången from mans kropp blir uppäten av rovdjur eller bränd till aska och askan kastad i sjön, såsom påven gjorde med den fromme Johan Hus i Konstans. Då tänker förnuftet så: "Var skall Herren Gud ta kroppen igen?" Men Gud säger: "Välan, jag säger det. Det är mitt ord. Det ser inte bara otroligt utan rent av omöjligt ut. Men tror du det, så skall det bli verklighet, ty jag är allsmäktig och kan göra allt av intet."

Vad var väl vi för hundra år sedan? Lika litet som det barn som skall födas mer än tjugo, trettio, fyrtio år efter oss. Kan nu Gud konsten att göra allt av intet, så lär han väl också kunna göra något av det som en gång varit till. Därför skall man inte se på, att en sak tycks omöjlig utan man skall säga: "Gud har sagt det. Därför kommer det att ske, hur omöjligt det än ser ut. Ty även om jag inte kan se eller fatta det, så är han dock Herren, som gör det omöjliga möjligt och gör allt av intet."

Därför är de övermåttan stora dårar, som vill bedöma Herren vår Guds ord och verk efter förnuftet. Om jag inte kan göra en död levande, skulle inte Gud fördenskull kunna göra det? Nej, må var och en ta sig tillvara för att döma om Guds ord och kraft efter sitt eget sinne och sin egen förmåga. Hade vårt förnuft kunnat fatta och begripa allt, så hade ju Herren, vår Gud, kunnat tiga. Men eftersom han talat, så är det ett tecken på, att vårt förnuft icke vet eller förstår allt, ja, att Guds ord, såsom också erfarenheten visar, går utöver och emot vårt förnuft.

När jag tillsäger dig syndernas förlåtelse och avlöser dig på Kristi befallning, så hör du ordet. Men när du har hört det och är avlöst från synden, så märker du ändå inte, att Gud och hans änglar le mot dig. Du själv vet icke av den fröjden om vilken Herren säger: änglarna i himmelen glädja sig över var och en syndare som gör bättring.

Likaså har du sedan du blivit döpt samma hud och kött, som du hade före dopet. Skulle fördenskull dessa två, avlösningen och dopet, ingenting betyda? Lär dig därför att säga: Gud har genom sitt ord avlöst mig. Därför tror jag fullt och fast, trots att jag inte ser och känner det, att Gud ler mot mig och kallar mig sitt barn. Att Kristus min Herre, kallar mig sin broder och att de kära änglarna gläder sig mycket över mig. Detta tror jag, säger jag och hyser inga som helst tvivel om den saken. Vill andra inte tro det, så gör det mig ingenting. Jag vill ändå tro det, ty Gud kan inte i sitt ord ljuga för mig.

Lärjungarna kunde ännu inte den konsten. Annars skulle de inte så länge ha sagt emot eller förvånat sig. De skulle istället ha dragit den slutsatsen: såsom han säger, så blir det. Denne man kan inte ljuga. Sedan må det ske, när eller hur det vill.

Men den blinde, som evangeliet talar om, han kan den konsten mycket bra. Hans ögon är stenblinda. Han ser ingenting. Men så snart det ordet ljuder: "Hav din syn", så tror han det. Därför sker det honom också så, som han tror. Medan detta ord ännu står där ensamt, så talar det om något, som ännu inte är förhanden. Ännu är ju den blindes ögon tillslutna. Men strax efter ordet och eftersom han tror, följer verkligheten, såsom han trott. Så borde lärjungarna också ha gjort. Fastän de inte såg, hur det var möjligt, borde de ändå ha trott, eftersom de hade Jesu ord. Till ordet skickar sig ingenting annat än tron.

Detta är det första vi skall lära av dagens evangelium, att tro Guds ord med helt och överlåtet hjärta, utan tvekan. En sådan tro vill mången inte veta eller lära något om. Men ni bör veta och inse, att det hjärtat är kristligt, som inte bara hör Guds ord om syndernas förlåtelse utan också fast tror på det och inte tvivlar, även om man ännu inte känner eller ser det.

Ty detta kommer först senare att ske och uppenbara sig. Tror vi fast på det, så blir det också verklighet, så att vi måste säga: Väl mig, att jag trodde det! Men de andra, som inte sätter tro till Gud, de skall stå där och ropa: "Ve oss, att vi inte trodde! Vem hade kunnat vänta detta? Vi måste ju ändå till slut tro det." Men då är allt förlorat. Det hjälper dem inte. De dröjde för länge.

Detta är alltså det första, detta, att vi inte skall stöta oss på Guds ord, även om det låter underligt, orimligt och omöjligt, utan hålla fast vid detta: Har Gud sagt det, så måste det också kunna ske. Man bör inte fråga, om det är möjligt, utan bara se efter, om Gud har sagt det. Har Gud sagt det, så är han mäktig och sannfärdig, så att han kan göra det. Därför bör man tro det. Den som inte vill tro det, han smädar Gud i allra högsta grad. För sådan synd bör vi noga akta oss, så att vi inte tvivlar på Guds ord, hur orimligt det än må låta. Ty vad Gud talar, det är verkligen sant. Så har vi Guds ord i dopet, i nattvarden, i avlösningen och i predikan. Där talar Gud med oss och frikänner oss från synden. Detta skall vi tro och hålla för sant och inte tvivla på. Detta är det första stycket.

I det andra stycket, om den blinde mannen, lär evangelisten oss en ganska god tiggarkonst, att man skall lära sig ropa till Gud, vara frimodig och hålla ut. Den som är blyg, låter sig snart visas bort och duger inte till tiggare. Man måste lägga bort blygheten och tänka, att Herren, vår Gud, vill ha det så, att man ropar och håller ut. Det är ju hans lust och hans ära att ge rikligt och det behagar honom väl, att man tar emot mycket gott av honom. Därför bör man göra det så frimodigt, som han vill, att det skall ske. Den som vill vänta, tills han blir värdig att få något av Gud, han kommer säkert aldrig att be honom om något. Därför är det bäst, att man lägger bort blygseln och öppnar munnen djärvt och säger: Herre, jag är stadd i stor nöd och fara till kropp och själ. Jag behöver därför din hjälp och tröst. Vägra mig den inte utan låt mig få den efter din nådiga tillsägelse. Tiggarna på gatorna och gränderna kan den konsten ganska bra. Men människorna lyssnar inte gärna till sådant. De blir otåliga och visar bort tiggarna med hårda ord. Men Herren Gud hör sådana ropare gärna, som frimodigt håller på och inte låter sig avvisas.

Det ser vi här på den blinde, som gärna ville ha friska ögon igen. När han hör, hur skaran går förbi, frågar han först vem det är. Och då han hör, att det är Jesus, börjar han ropa: "Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig." De som gick före tillsade honom strängeligen att tiga, men han brydde sig inte om det. Ju mer man förbjöd honom, dess mer ropade han.

Här har vi en riktig ropare och duktig tiggare, sådan Herren, vår Gud vill ha honom. Därför bör vi ge noga akt på detta exempel, träda fram för Herren Kristus och be honom: "Herre, jag är en fattig syndare. Låt ditt rike komma också till mig och förlåt mig min skuld. Hjälp mig både i ena och andra stycket." Den som tigger så och ropar så enträget, gör rätt. Herren Gud lyssnar gärna till det och blir inte så lätt trött, som vi människor. Oss kan man göra trötta, olustiga och missbelåtna med sina klagovisor, men honom gör man en stor ära genom att man håller honom för att vara stor och att man inte tystnar, utan säger: "Herre, att jag kommer som en tiggare till dig, det är en ära för dig, genom vilken du blir prisad. Därför, käre Herre, se inte på, att jag är ovärdig, utan på det att jag behöver din hjälp och att du är den ende hjälparen i nöd för alla syndare. Därför sker dig nu den äran, att jag ropar till dig. Jag kan ju inte heller vara din hjälp förutan."

En sådan enträgen bön, som håller stadigt ut och inte låter sig avskräckas, behagar Gud väl. Det ser vi här på den blinde. Så snart han börjar bedja, kallar Herren honom genast till sig. Alla de andra skjuts åt sidan. Herren frågar honom genast: "Vad vill du, att jag skall göra för dig?" Här ser man, hur Herrens händer är öppna. Det är som ville han säga: "Bed om vad du vill, så skall du få det." Den blinde tvekar inte länge, utan säger: "Herre, låt mig få min syn." Och Herren svarar: "Hav din syn." Detta är ju att bedja oförsynt och bli nådigt bönhörd. Detta skall den blinde få lära oss att göra efter, så att vi också drar åstad med vår bön, lägger fram vår nöd för Kristus och säkert tror, att han hör och hjälper oss.

Under påvedömet föraktade man sin egen bön och tänkte: om inte andra ber för oss, så får vi ingenting. Men så får en kristen för allt i världen inte tänka, utan så snart nöden trycker så bör han skynda in i sin kammare, falla på knä och säga: Herre, här kommer jag. Det och det måste jag ha, fast jag är ovärdig. Men se till min nöd och min jämmer och hjälp mig för din äras skull. Lär dig att bedja så påträngande och tvivla inte på att Gud för Kristi skull skall ge dig vad gott och nyttigt är. Ty det löftet är tydligt och visst: "Vadhelst I bedjen om i Jesu namn, det skolen I få."

Men se bara till, att du inte förtröttas utan håller stadigt på. Ju mer du gör det, dess kärare är det för Herren. Han tröttnar inte på ditt ropande. Ja, din bön kunde bli så kraftig och allvarlig, att Gud i samma stund gåve dig, vad du begärde, vilket han annars inte gör utan dröjer. Men han hör och hjälper dig för ditt ängsliga bönerops skull. Så hoppas jag, att den yttersta dagen inte skall dröja så länge, utan genom de kristnas ängsliga suckan komma förr än vi väntar det.

Så framställer också Herren i Luk. 18 en liknelse om en änka, som inte ville låta sig avvisas, förrän domaren, som varken frågar efter Gud eller människor, till slut utbrister: jag härdar inte längre ut med att denna änka bestormar mig med sina böner. Jag får hjälpa henne, så att jag blir av med henne och blir kvitt hennes enträgenhet. "Skulle då Gud", säger Kristus, "icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem? Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt." Alldeles som ville han säga: Bönen gör att Gud skyndar sig. Annars skulle han inte skynda på.

Alltså gör bönen, att man så mycket förr får det, som annars skulle dröja, ja, det som annars kunde alldeles utebli. Detta exempel lär oss alltså att vara djärva tiggare, att ropa och inte förtröttas, utan säga: "Herre, det är sant att jag är en fattig, ovärdig syndare. Jag vet det mycket väl. Och ändå måste jag ha det och det. Här är det ju inte fråga om, om jag är from. Detta enda är ju nog, att jag behöver hjälp och att du gärna vill ge mig, vad som är mig nyttigt till kropp och själ."

Om du så beder och håller stadigt ut därmed, så skall han säkert säga till dig detsamma som till denne blinde: "Vad vill du, att jag skall göra dig? Hav din syn, din tro har frälst dig." Ty att be och inte tro» det är att bespotta Herren, vår Gud. Men tron håller sig bara vid detta, att Gud för Kristi, hans Sons, vår Herres, skull vill vara oss nådig, bönhöra, beskydda, frälsa och saliggöra oss. Därtill hjälpe oss vår käre Herre och Frälsare, Jesus Kristus. Amen.