Varje kristen bör ha reda på den verkliga orsaken till att vi firar denna dag. Då skulle vi icke ha en sådan dåraktig midsommarglädje, som världen brukar ha. Ty den beter sig som om Gud hade låtit den helige Johannes födas endast för att äta, dricka och dansa. Väl är det sant, att ängeln förkunnade för den gamle Sakarias, att många skulle glädja sig över gossens födelse. Men han menar då icke en sådan glädje som världen brukar öva efter sin onda art, nämligen att hon fyller buken och plägar sig väl. Utan han talar om en andlig glädje. Ty Johannes skulle vara den förste predikare, som med sitt finger utvisar den välsignade säden för oss och förkunnar för oss frälsning och syndernas förlåtelse, i det att Gud för Kristi skull vill vara oss nådig och låta all barmhärtighet vederfaras oss. Detta är en glädje, som icke varar blott en dag och sedan har med sig huvudvärk, utan en som varar i evighet och har med sig salighet Det är för denna glädjes skull som man bland de kristna firar denna dagen, på det att de skall få erfara något av den glädjen och tacka Gud för hans välgärning.Därför vill vi nu betrakta berättelsen.

Det första är då, att Gud med denna födelse gör ett särskilt stort under. Ty vi får här höra att fadern och modern länge varit förenade i äktenskap och icke fött några barn. Likaså att de nu är så gamla, att de icke längre har hopp om att få barn. Elisabet var icke bara gammal, utan hon var också, såsom ängeln säger till jungfru Maria, av ryktet omtalad såsom ofruktsam. Då gör Gud detta stora under och ger henne en son. Och denne son är så stor, att Kristus själv säger om honom: "Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen." Matt. 11:11. Detta är nu vad varje kristen bör veta och i dag lära sig om detta barn. Ty vi får här höra, hur underbart det är avlat och fött, och hur många andra under som tilldrog sig vid dess födelse. Det var en ängel från himmelen som kom med det första budskapet om denne sonen. Fadern Sakarias blev stum från samma dag, ända till dess att barnet blev åtta dagar gammalt. Modern ger honom namn och säger, att han skall heta Johannes, ett namn som hon icke hade hört av någon människa. Därefter får fadern tillbaka förmågan att tala och håller genom den helige Ande en skön predikan om detta barn. Av allt detta kan man förstå, att Gud hade en särskild avsikt med detta barn. Också förundrar sig hela vänkretsen och grannskapet över denna underbara händelse och drar den slutsatsen, att Gud skall uträtta något ovanligt genom detta barn. I synnerhet manas vi till djup eftertanke därav att vi hör, hur Guds ängel predikade om detta barn förr än det blivit avlat i sin moders liv. Ty Gud är icke nyckfull och skickar icke heller ut sina änglar för obetydligheters skull. När han talar och sänder sina änglar, så måste det alltid vara fråga om något särskilt viktigt. Så snart ängeln talat till Sakarias och sagt, att han skulle få en son, förkunnar han också, hurudan denne skall bli och vad han skall uträtta i världen. Han säger därom: "Han skall bliva dig till glädje och fröjd och många skola glädja sig över hans födelse." Det betyder, att denna födelse skall ha med sig en särskild nytta för människorna, ty han nämner en tvåfaldig glädje.

Först föräldrarnas. För dem var det en naturlig glädje, att de på sin ålderdom skulle få en son. I synnerhet måste den ofruktsamma Elisabet ha fröjdat sig, hon som så lång tid hade fått bära den förbannelsen och smäleken att vara ofruktsam och därför undvikit andra kvinnor, såsom ugglan håller sig undan för andra fåglar. Detta är den glädje som fadern och modern har över barnet.

Men ännu större är den andra sidan av denna glädje, nämligen att icke blott fader och moder utan också andra skall fröjda sig över detta barn. Och de skall fröjda sig icke bara för att det blivit fött, utan också för att det skulle ha ett sådant ämbete, ett så glädjerikt och tröstefullt ämbete. Ty så profeterar ängeln: "Han skall bliva stor inför Herren." Och hans fader Sakarias utlägger också detta väl och säger: "Du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet, ty du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom till att giva hans folk kunskap om frälsning, i det att deras synder bliva dem förlåtna." Därmed vill han säga: "Vi har hittills haft Moses och profeterna. Men de har låtit oss ligga i synden och ett ont samvete. Vi har icke kunnat undkomma döden. Här har icke funnits varken hjälp eller råd." På samma sätt var det i påvedömet. Där vallfärdade den ene hit, den andre dit. Den ene gisslade och den andre fastade sig fördärvad. Om man också hade gjort och försökt allt, så var likväl samvetet icke hjälpt därmed. De stackars eländiga och bedrövade människorna visste icke, vart de skulle taga vägen. De kunde icke få varken tröst eller frid mot synden och döden. "Men nu", säger Sakarias, "skall det bli annat av. Ty nu har Gud givit oss ett barn som skall visa vägen, så att man skall kunna få syndernas förlåtelse."

"Över detta", säger ängeln, "skall icke bara du, Sakarias, ensam glädja dig. Utan också människor, som icke varit närvarande vid denna underbara födelse och icke sett den, skall också av hjärtat glädja sig. Och de skall tacka och lova Gud för att han låtit en trösterik predikare uppträda, som skall med sitt finger peka på Guds Son och lova syndernas förlåtelse för hans skull åt alla dem, som tager emot honom och tror på honom." "Saliga är de öron", vill han säga, "som får höra den rösten: 'Se Guds lamm som borttager världens synd!' Saliga är de ögon som ser det välsignade finger, varmed han skall peka på det offer, som skall offras för världens synder." Så vill hans fader Sakarias, i det att han talar om syndernas förlåtelse, genomsockra och glädja alla hjärtan därmed att den tid nu är inne, då vi kan veta, hur vi skall bli fria från synden och bli evigt saliga. Det är i sanning något stort och viktigt, att Johannes är den förste, som går ut i världen med denna predikan: "Se Guds Lamm som borttager världens synder!" Ty varje hjärta måste ju erkänna om sig: "Jag hör också till världen. Om detta lamm borttager världens synd, så bär och borttager det också min synd. Här är ingen utesluten." Detta är den rätta glädjen, det fröjdefulla budskapet, att synden icke mer skall ligga på världen. Den skall icke mer förskräcka, fördöma och döda oss utan bli tagen ifrån oss och lagd på detta Guds lamm. Johannes var den förste som kom med detta budskap till världen, i det att han med sitt finger pekar på Kristus och förmanar och inbjuder var och en att hålla sig till Kristus och vänta denna nåd av honom.

Andra profeter har väl också profeterat om Kristus och förkunnat, att han skulle komma och frigöra världen från synden. Men varken Jesajas eller Jeremias kunde säga: "Här är den som ni skall ta emot. Detta är den som skall göra och uträtta det." Johannes är den förste som har sagt detta och med sitt finger pekat på den person, hos vilken syndernas förlåtelse i verkligheten är att finna. Detta är det rätta skälet till, att man firar Johannes Döparens dag. Det sker icke för hans underbara födelses skull eller för hans stränga levnadssätt. Utan det sker för hans fingers, hans ords och ämbetes skull. Ty ett sådant ämbete och en sådan predikan har man aldrig förr hört i världen. Ingen människa har någonsin haft eller sett ett sådant finger som Johannes finger, med vilket han pekar på Guds lamm. Den som tryckes av synden, den som förskräckes för djävul och död, må blott se på denne predikare, på hans mun och hans finger. Ty de lär och visar honom rätta vägen, hur han skall vinna syndernas förlåtelse och få frid med Gud. Detta är nu den glädje, som hela världen, och icke bara Sakarias och Elisabet, skall ha av Johannes.

Men för att vi skall få tillfälle att tala något mer om detta, så vill vi taga för oss hans fader Sakarias lovsång. Ty denne får av evangelisten det vittnesbördet, att han var full av den helige Ande och profeterar om sin son om det märkvärdiga uppdrag, som denne hade fått att utföra i världen. Evangelisten säger: "Hans fader Sakarias blev uppfylld av helig Ande och profeterade och sade: Lovad vare Herren, Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning, och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids hus, såsom han hade lovat genom sina forntida heliga profeters mun. Ty han ville frälsa oss från våra ovänner och ur alla våra motståndares hand."

Här hör vi, hur glad den fromme gamle Sakarias är över sin son. Och han är detta icke blott för sin egen del, utan han glädes däröver, att det som Gud för länge sedan har lovat genom sina profeter, nu slår in och tar sin början. Och det Gud hade lovat var, att han skulle giva David en son, som skulle hjälpa oss från alla våra fiender, nämligen djävulen, synden, döden och helvetet, vilka vill uppsluka och fördärva oss. "Detta", säger han, "som alla profeter talat och skrivit om, att det en gång skulle ske, det börjar nu. Det är nu här, Gud vare alltid och evigt lovad. Det har varit utlovat och alla profeter har förtröstat på det, men de har icke kunnat lägga fram det i dagen eller predika om det så, som min son skall göra, ty han skall med sitt finger peka på denna frälsning och visa människorna till den."

Vi måste här vänja oss vid skriftens sätt att uttrycka sig. Sakarias säger således icke helt enkelt: "Gud har skaffat oss hjälp och frälsning mot våra fiender", utan han säger: "Gud har upprättat åt oss ett frälsningens horn." Det vill säga: han har upprättat ett nåderike, och dit skall alla de taga sin tillflykt, som befinner sig i synder, ångest och nöd. De skall i detta rike finna hjälp, så att synden icke skall skada dem och döden icke döda dem, ty Davids rätte son, som skall upprätta ett evigt nåderike, är redan nu född. Han skall draga ut i strid mot våra fiender, synd, djävul och död. Och han skall övervinna dem och rädda oss ifrån dem, så att de i evighet icke skall kunna komma åt oss. Detta nåderike står nu för dörren. Och detta barn, den käre lille Johannes, skall föra det första budskapet därom till sitt folk. Men den fromme Sakarias kan för idel glädje icke hålla upp med att tala om denna nåd och barmhärtighet. Han fortsätter: "Och så göra barmhärtighet med våra fäder och tänka på sitt heliga förbund, vad han med ed hade lovat vår fader Abraham. Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand, ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar."

Detta är en mycket skön text, som undervisar oss om Kristi rike, och det både noggrant och väl. Ni har ofta hört, att det rådde ett farligt missförstånd hos judarna i fråga om Kristi rike. De trodde, att han skulle upprätta ett världsligt rike, föra ståt som andra konungar och hjälpa sitt folk till ära och stor makt. Men Sakarias säger något helt annat. Han säger, att Kristi rike skall vara ett rike, vari barmhärtigheten skall råda. Därmed förkastar han Moses och hela hans lag. Ty i den förkunnar man, att Gud vill vara nådig mot dem som håller hans bud och är fromma. Men där barmhärtigheten råder, har också de, som icke hållit lagen utan är syndare, något att hoppas och behöver icke misströsta.

Nu beskriver Sakarias denna barmhärtighet så, att den skall komma de avsomnade fäderna till godo. Alltså kan det icke vara en barmhärtighet i fråga om detta timliga, ty i det kan de avlidna icke mer ha någon del. Vad skulle det hjälpa Abraham, Jakob och andra fäder, om Kristus upprättade ett världsligt rike och gav sitt folk mycket pengar? Men av den barmhärtigheten kan de ha gagn, att Gud genom Kristus vill förlåta synden och giva evigt liv. Den barmhärtigheten behöver de också, om de skall bli frälsta från den eviga döden. Vad skulle annars Abraham och de övriga fäderna haft för nytta av löftena om Kristus, som de dock aldrig upplevde utan blott trodde?

Därför säger Sakarias: "Gud har gjort ett heligt förbund, nämligen löftet om syndernas förlåtelse genom Kristus, och han har svurit Abraham en ed, att han skall hålla och fullborda det." Vad innehåller då detta förbund och denna ed? Intet annat än att vi genom Kristus, den välsignade säden, skall bli frälsta ur våra fienders hand. Här menas icke världsliga fiender, fastän Gud visst vill hjälpa och beskydda sina kristna också mot dem. Men förbundet åsyftar dock icke en sådan timlig hjälp. Nej, det är riktat mot synden, den eviga döden och hela dödens rike. Ett sådant förbund, säger Sakarias, håller Gud, och min son skall föra det första budskapet om dess uppfyllelse ut i världen.

Men nu skall man i synnerhet lägga märke till, att han kallar det ett heligt förbund eller testamente. Därmed blickar han tillbaka till Moses och påminner om det förbund, som Gud genom denne ingick på berget Sinai, när han utgav sin lag. Men det var ett förbund som de icke kunde hålla. Ty kött och blod är genom synden så fördärvat, att det icke kan underordna sig Guds vilja utan alltid begär, vill och gör något annat än det Gud befaller i sitt ord. Fastän detta förbund liksom lagen själv, var heligt och gott, blev det därför oheligt genom människornas förvållande. Ty dessa kunde icke hålla det, och därför fick de behålla ett ont samvete och vara kvar i sina synder och förbli i dödens våld. Därför bevektes Gud av sin faderliga barmhärtighet att göra ett annat förbund med oss genom sin Sons, Jesu Kristi, blod. Detta förbund är ett heligt förbund, ty genom det blir vi fria från synden och i sanning heliga. Ty i detta heliga förbund lovas oss syndernas förlåtelse, icke genom oxars eller kalvars blod utan genom Guds Sons blod. Därigenom gives, upprättas och stadfästes detta förbund. Därför kan vi med visshet trösta oss därmed. Och på detta skall, säger Sakarias, följa ett alldeles nytt och heligt liv.

De som inträda i detta förbund skall nämligen icke tjäna djävulen, såsom världen plägar göra utan de skall tjäna Gud utan fruktan med ett gott och glatt samvete. Ty när en människa icke behöver frukta för synden, döden eller djävulen, vad annat skulle hon då behöva oroa sig för? Vad skulle hon behöva frukta för? Den rätta gudstjänsten består först och främst däri, att man icke fruktar utan genom Kristus sätter sitt förtroende till Gud.

Man förlitar sig då på att han är vår fader, menar väl med oss och icke vill fördöma oss utan genom Kristus, för hans döds och uppståndelses skull, göra oss saliga och i all evighet beskydda oss mot synd, död och djävul. Med denna gudstjänst följer den andra. Men den består icke i, att man kläder sig, äter, dricker, sover eller vakar på något särskilt sätt. Detta kallar de påviska för gudstjänst. Men i dessa stycken unnar Gud människorna att göra efter behov och tillfälle, eftersom man behagar, endast att det sker med måtta och tacksägelse. Den rätta gudstjänsten består däremot i helighet och rättfärdighet. Ordet helig betyder icke något annat, än att man är from och helig i sitt utvärtes förhållande och behåller ett gott samvete. Då följer man icke synden och köttet utan kuvar dem och fogar sig av frivilligt hjärta i den rätta lydnaden. Och den rätta lydnaden är den, som Gud fordrar i sitt ord och som den helige Ande upprättar hos dem som tror. Ty hos de kristna uteblir varken det ena eller det andra; både deras eget kött och djävulen, den onde anden, håller sig framme och retar, driver och eggar dem så, att de faller i synd. Men då bör det gå så som Sakarias här säger. De kristna bör fatta mod, tänka på sin kallelse och tjänst samt tjäna Gud i helighet, d. ä. akta sig för synden och vara fromma. Då skall de erfara, att den helige Ande står dem bi och hjälper dem att övervinna kött och blod, ja, djävulen själv. På detta sätt skall de kristna tjäna Gud, sin Fader i himmelen, i helighet i alla sina livsdagar

Men här finner vi vår svaghet, att vi ofta stapplar i den tjänsten. Ty det händer ofantligt lätt, att en människa faller i en eller annan synd. Köttet är för starkt, den onde anden för verksam, och den nya anden i oss är mycket svag. Därför kan vi icke bevisa någon fullkomlig helighet. Ty här på jorden får vi blott förstlingen, såsom Paulus säger i Rom. 8:23, och icke ens tiondelen, ännu mindre den helige Andes fullhet. Hur skall nu en kristen göra, när han antingen fallit i synd eller känner, att han icke är fullkomlig eller fri från synd? Jo, den helige Sakarias undervisar därom i fortsättningen. Han säger, att Gud har ännu en tjänst som kallas rättfärdighet. Och den består däri, att, när vi märker att det finns synd i oss, vi skall erkänna denna synd, avstå från den samt hålla Gud för rättfärdig, som för Kristi, sin Sons, skull vill förlåta och efterskänka oss all vår orättfärdighet. Detta är att tjäna Gud i rättfärdighet. Då förtvivlar man icke i sina synder utan avstår från dem och tror och hoppas säkert syndernas förlåtelse för Kristi skull. Denna tjänst i rättfärdighet hjälper upp tjänsten i helighet, så att den blir fullkomlig, i det att det som ännu fattas i helighet blir ersatt genom tron och syndernas förlåtelse.

Detta är Kristi rike. Och den förmån som hans folk, de kristna, skall hämta därav är att de genom syndernas förlåtelse blir rättfärdiga och genom den helige Ande göras heliga och icke behöver rädas för vare sig död eller djävul. "Detta skall Kristus uträtta", säger Sakarias, "och min son skall vara den förste budbäraren som gör det känt och uppenbart i världen, såsom det nu vidare heter: Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet."

Den fromme fadern tiger med det heliga och stränga liv, som sonen skall föra. Han hade visserligen själv hört ängeln tala därom att han varken skulle dricka vin eller starka drycker. Men nu talar han blott om sin sons predikoämbete och säger: "Du skall kallas en profet, men icke bara en profet, lik alla andra profeter, utan en som skall gå framför Herren. Herren skall själv komma och själv predika. Men innan detta sker, skall du träda upp och säga: 'Detta är den man, genom vilken hela världen skall bli frälst. Den som har honom, har en nådig Gud. Han skall vara oförfärad och utan fruktan.'" Något sådant har eljest ingen profet gjort.

"Du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom." När en furste färdas, brukar han icke själv gå först, utan han låter sina tjänare gå framför sig. Närmast före honom går hans förtrognaste tjänare, och när denne kommer, viker alla undan och lämnar plats. Så skall också Guds Son ha en, som går före honom och ropar, att man skall ge rum. Han själv, livets furste, följer tätt efter. Så predikar Johannes om Kristus, att han är nära och strax efter skall tillträda sitt predikoämbete. Och detta gör Johannes, på det att man skall tänka på Kristus och taga emot honom. Och detta är nu det glädjeämne, som vi i dag skall syssla med. Alltså: den som bävar för sina synders skull och förskräckes för döden, må se hit på detta finger och lyssna till denna röst, som säger: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd." Detta finger bör vi i dag prisa och därvid tacka Gud för den käre Johannes ämbete och för hans tröstefulla ord. Ty Johannes är mästaren framför alla profeter och predikanter.

Säg mig nu, om icke de påviska är stora dårar. Ty allt deras lovprisande av Johannes och all glädjen över honom hade till föremål, att Johannes förde ett så strängt levnadssätt, att han icke drack vin eller starka drycker, att han åt gräshoppor och vildhonung och klädde sig i kläder av kamelhår. Men vad gagn har du och jag därav? Vad hjälp eller nytta kan det bereda oss? Är det icke sant, att den som betraktar Johannes endast till hans person, har ingen tröst av det? Visserligen hade Gud själv befallt Johannes att föra ett så strängt levnadssätt. Och det hade Gud gjort för att människor skulle så mycket bättre ge akt på Johannes predikan och så mycket snarare tro honom, eftersom han icke var en helt vanlig man utan levde olikt andra människor för att därmed ära och befrämja evangelium. Men detta Johannes förhållande hjälper icke oss nu för tiden och gör oss ingen särskild glädje. Men att Johannes kommer med ett sådant finger och en sådan predikan, och att han pekar på den som är all glädje och tröst, nämligen Guds Lamm som borttager världens synd, se, det är något som tröstar och fröjdar alla troende hjärtan. På detta lamm pekar han icke för gäss och kor, för stenar eller träd, utan han visar det för oss människor, som är fattiga syndare. Och det gör han för att vi skall taga emot det och trösta oss av det. Därför heter det nu vidare: "Till att giva hans folk kunskap om frälsning i det att deras synder bliva dem förlåtna. Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden."

Detta språk är förträffligt, skönt, rikt och fullt av tröst. Det uttrycker mycket tydligt, vad det är för en predikan som Johannes skulle komma med. Judarna hade redan förut lagen och en sådan lära och predikan, att de visste vad de skulle göra, om de ville göra Guds vilja. Lagens lära är visst någonting härligt och den meddelar en viktig och nödvändig kunskap. Men den passar oss rätt illa i det avseendet, att vi icke kan lyda den. Vi vet genom den, att Gud har pålagt oss sina tio bud och fordrar, att vi skall leva efter dem. Men vi måste också erkänna, att vi icke kan fullgöra dem. Och när det förhåller sig så, kan denna kunskap om lagen icke uträtta något annat hos människan, än att hon måste bli förskräckt för Gud och vänta hans vrede och ett välförtjänt straff. Därför säger Paulus, att lagen drar vrede över oss. Den anklagar och dödar och man skulle kunna säga, att vi genom vår olydnad mot den, själva liksom undertecknat vår egen dödsdom.

I motsats härtill uppträder nu Johannes och ger sitt folk en annan kunskap. Och det är icke en kunskap om synden, döden och Guds vrede. Utan det är tvärtom en kunskap om frälsning, d.v.s. det är en predikan som lär oss, hur vi skall bli saliga och frälsta från döden och synden. Detta är en konst, av vilken världen icke begriper ett enda ord. I påvedömet kom man visserligen så långt, att människor kände sig behöva hjälp mot synden och döden. Men de visste icke, varifrån de skulle få den hjälpen. Därför anropade den ene jungfru Maria, den andre den heliga Anna. En företog sig ett, den andre något annat. Men det var alltsamman icke bara utan gagn, utan det var ett straffvärt, fruktansvärt avguderi. Nu skulle Johannes vara en mästare i konsten att giva människor kunskap om frälsning. Det vill säga, att han skulle komma med en sådan predikan som kunde lära människor, hur man skall bli fri från synd och död.

Men hur skall detta tillgå? Vad skall det vara för en lära? Det skall, säger Sakarias, vara en sådan lära som undervisar människorna om, att deras synder bliva dem förlåtna. Den som vill veta, hur han skall bli saliga får där höra, att allt sker av nåd och icke genom något annat. Judarna lärde, såsom man kan se hos profeterna, på följande sätt: "Den som vill ha syndernas förlåtelse och en nådig Gud, bör offra mycket eller (i bästa fall) hålla de tio buden." På samma sätt predikar också påven. Han lär, att man måste göra goda gärningar, vara givmild, fasta, bedja och höra mässan. Detta, säger han, är vägen att bli salig. Nej, säger Johannes, det är icke det, som gör det. Jag har också fastat och fört ett strängt levnadssätt. Skulle några gärningar hjälpa, skulle mina också göra det. Ty Johannes förde efter utvärtes anseende till och med ett frommare liv än Kristus själv. Ty denne låg i bäddad säng, umgicks med människor, drack vin och åt kött. Johannes livnärde sig däremot i öknen på det allra torvtigaste sätt med vatten, honung och gräshoppor. "Och likväl", säger Johannes, "uträttar ett sådant strängt leverne det icke. Med det skulle jag icke komma in i himmelen. Men syndernas förlåtelse gör det." Därom säger han i Joh. 1:16: "Av hans fullhet har vi alla fått , nåd och åter nåd." Detta är Johannes predikan. Han driver alltså till Kristus, för att vi genom honom skall hoppas och få syndernas förlåtelse.

Visst bör vi vara fromma och föra ett heligt leverne. Men saliga blir vi endast genom syndernas förlåtelse. Och den får man på det sättet, att man lär känna Gud, att han vill vara nådig och förlåta synden. Säg så till Gud: "Räkna icke med mig efter mina synder, ty jag kan dock aldrig bestå för dig med mina gärningar. Visst vill jag gärna akta mig för synden och vara from. Men därmed är jag icke hjälpt. Det enda som hjälper mig är det, som du låtit predika genom den helige Johannes, nämligen att vi skall bli saliga genom syndernas förlåtelse."

Men lägg nu väl märke till följande: om världen skall bli salig genom syndernas förlåtelse, bevisar detta ju, att världen är idel synd. Ty har man ingen synd, behöver man icke syndernas förlåtelse. Men nu behövs syndernas förlåtelse. Det bekräftar ju Sakarias, då han säger, att Gud vill giva sitt folk kunskap om en frälsning, som just skall bestå däri, att synderna blir förlåtna. Men behövs syndernas förlåtelse, måste där ju finnas synd. Härav kan man tydligt draga den slutsatsen, att alla människor är syndare och, så vitt på dem själva beror, fördömda. Skall de bli saliga, så är den enda vägen därtill den, att deras synder blir förlåtna. Och detta sker, såsom Johannes lär oss, endast genom Guds Son, som är det lamm, på vilket alla våra synder ligger, och som måste hjälpa oss. Ty om synderna skulle ligga på oss, så att vi måste bära dem, då vore vi i evighet förlorade.

Detta är Johannes predikan. Av den får vi lära, hur man skall bli salig, nämligen endast genom syndernas förlåtelse. Detta kan påven och hans anhang icke tåla. De sjunger visserligen denna Sakarie lovsång varje dag i ottesången. Men de förstår den icke. Utan de bestrider och förföljer det som den värsta villfarelse, när vi lär, att man kan bli salig endast genom syndernas förlåtelse men icke genom goda gärningar.

Men varifrån kommer då egentligen syndernas förlåtelse? Vem ärdet som ger den? På den frågan ger Sakarias ett mycket bra svar, nämligen Guds barmhärtighet. Därmed är ju, skulle jag tro, all vår egen förtjänst och alla våra goda gärningar alldeles uteslutna. Ingen kan nu säga, att jungfru Maria, Petrus eller Paulus fått sina synder förlåtna därför, att de varit så fromma och heliga. Nej, säger Sakarias, syndernas förlåtelse kommer endast därav att Gud är barmhärtig och på grund av denna sin barmhärtighet har sänt och skänkt oss sin Son, för att denne skulle betala för oss och vi genom honom bli saliga. Att Gud har älskat oss, som för våra synders skull icke förtjänat annat än fördömelse, är ju icke förtjänst och goda gärningar, utan det är vår Guds innerliga barmhärtighet. Det är hans bottenlösa barmhärtighet, som har uträttat detta. Genom den har ljus gått upp och skådat ned till oss från höjden.

Sådan är predikan om vår käre Herre Kristus. Sakarias ger honom här ett särskilt namn, som är värt att lägga märke till. Han kallar honom (enligt grundtexten) "uppgången av höjden". Det betyder, att Kristus är över alla varelser i himmelen och uppgår av Fadern liksom glansen av solen. Så talar också Kristus om sig själv enligt Joh. 3:13: "Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen." Hans tillvaro börjar nämligen icke först här på jorden, då han avlas och födes. Nej, han kommer från himlens höjd hit ned till jorden. Han har besökt oss. Han har kommit till oss på jorden och har givit oss, arma, förtappade syndare, syndernas förlåtelse, vi som annars hade gått evigt förlorade. Detta är idel nåd och barmhärtighet. Vi kan således icke berömma oss av att ha gjort något åt det varken med ord eller gärning. Ty ingen har vetat någonting om detta. Johannes är den förste, som med sitt finger pekar på honom och för oss till honom. Annars skulle vi blott liksom judarna ha sett honom och ansett honom för en människa som alla andra. Ty han förde icke något ovanligt levnadssätt såsom munkarna. Därjämte var han fattig och arm. Vem skulle väl ha ansett honom för "uppgången från höjden" eller för "Guds lamm", om icke Johannes utvisat honom för oss och lärt oss att känna honom. Därför kan ingen här berömma sig av något. Allt äridel nåd och barmhärtighet.

"Till att skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga och så styra våra fötter in på fridens väg." Här slutar Sakarias sin tacksägelse- och glädjesång. Och han inbegriper i dessa ord icke bara sitt eget folk judarna utan också hedningarna och låter oss förstå, att hela världen sitter i död och mörker. Ty hur länge vi än får leva, uteblir dock icke den sista stunden. En gång skall våra ögon tillslutas i döden. Ingen människa är alltså frikallad eller undantagen från döden. Alla är under dödens våld. Nu säger Sakarias, att för dem, som måste fara ned under jorden och sitta i mörkret, har Gud tänt ett ljus, som skall lysa dem även under jorden och i döden. Om de trott på detta Guds lamm och blivit döpta, skall de ha ett ljus, ja, ett livets ljus, som skall lysa dem genom döden och så hålla dem uppe, att djävulen icke kan skada dem.

Detta är nu vår glädje. Det är icke en dåraktig världsglädje med mat och dryck, dans och lek. Icke heller är det en glädje över pengar. Nej, det gäller något större och högre, nämligen hur vi skall bli levande, när vi ligger döda och förmultnade i jorden, hur vi skall kunna bli fromma, när vi är syndare, och hur vi skall kunna komma från helvetet till himmelen, ur fördömelse till salighet. Vi måste dock en gång se och erfara vad det vill säga att sitta i mörker och dödsskugga. Och detta sker åtminstone i den sista stunden. Då måste varje kristen komma därhän, att han rätt känner synden och döden. Och då finns ingen annan hjälp eller råd, än att man rättar sig efter Johannes finger och ser på lammet, som borttager världens synd, tröstar sig därmed och säger: "Den som tror på honom, skall icke någonsin dö, ja, han skall leva, om han än dör."

Från dessa stora ting: synd och evig död, rättfärdighet och evigt liv kommer den glädje, med vilken vi bör fira den helige Johannes döparens dag. Ty vi bör på den dagen tacka Gud för att han givit oss en sådan profet och låtit oss få se hans finger och höra hans predikan. Om gärningar kunde hjälpa, skulle de ha hjälpt Johannes. Då skulle han ha tröstat sig av dem. Men han tiger med alla sina goda gärningar och sitt stränga levnadssätt och säger till Kristus: "Jag behövde att bli döpt av dig." Han söker och begär intet annat, än att Gud skall vara honom nådig genom Kristus. På samma sätt har också jungfru Maria och alla heliga blivit saliga av nåd och icke på grund av förtjänst.

Detta är nu Johannes predikan om frälsningens kunskap till syndernas förlåtelse. Detta, att syndernas förlåtelse är den enda vägen att bli frälst, är en kunskap och visdom som varje kristen måste äga. Johannes är den förste, som har infört denna predikan i världen och med sitt finger pekat på Kristus. Därför är det visst tillbörligt, att man älskar honom och gläder sig över honom. Det lär oss själva namnet Johannes. Ty Johannes betyder en som är i nåd, en huld, älsklig, vänlig man, som åtnjuter allmän tillgivenhet. Det namnet har Johannes icke fått för sin persons eller sitt levnadssätts skull. Då skulle han i stället bort heta Hårdeman eller Strängman. Hans levnadssätt hjälper oss föga, och med det gör han oss ingen glädje. Men hans lära medför tröst och glädje, ty genom honom lär vi se och känna Kristus, vår Frälsare, och blir därigenom saliga.

Därför bör ungdomen observera och lägga märke till, att vi icke firar denna dagen för att dansa, äta och dricka. Utan vi firar den, därför att Johannes har lärt oss, hur man skall bli salig. Därför må vi alla tacka och lova Gud, för att han givit oss den käre Johannes, och genom honom det fröjdefulla ord och det saliga finger, som gör att vi nu kan veta, var vi skall finna frälsning och evigt liv. Ändamålet med denna högtid är således icke att Johannes person skall bli berömd, utan meningen är, att Guds barmhärtighet skall bli prisad, och Gud av oss få tack för att han givit oss sin son och därtill en trösterik pedikan om denne. Därför behöver vi nu icke frukta varken synd eller död utan får trösta oss av Guds godhet och nåd i evighet.

Det förläne Gud oss alla! Amen.