Såsom ni hör, kära vänner, innehåller denna dagens evangelium en hjärtlig förmaning till bön. Ty att bedja är de kristnas förnämsta gudstjänst näst efter predikoämbetet. Denna förmaning framställde Herren om aftonen vid bordet, strax efter den predikan som ni hörde för fjorton dagar sedan. I den sade han till sina lärjungar: "Nu är ni också bedrövade, men jag skall se er igen, och då skall era hjärtan glädja sig, och ingen skall ta er glädje ifrån er." Efter den trösten följer nu förmaningen att bedja, och dessa två stycken passar väl tillsammans. Ty när en kristen är i ångest, sorg, bekymmer, fara och olycka, då finns det ingen annan tröst eller råd än att taga till bönen och ropa till Gud om hjälp.

Här lär nu Herren sina lärjungar och oss, att vi i bedrövelsens stunder icke skall glömma bönen. Ja, han säger övermåttan tröstligt, att vi skall vara dristiga och oförskräckta till att bedja. Ty det heter: "Jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er, eftersom ni har älskat mig och tror att jag har utgått från Gud." Det är sant att Kristus icke försummar att bedja för oss. "Han sitter på Faderns högra sida", såsom Paulus säger, "han manar ock gott för oss." Vi vet, att hans bön, som han vid bordet under sin sista måltid och därefter på korset frambar för sin kyrka och för oss, arma syndare, har blivit hörd, liksom ock att den ännu frambäres och är kraftigt verksam intill världens ände. Men, vill Kristus säga, ni behöver icke denna bön, som jag beder för er, ty ni får själva bedja Fadern och bör icke tvivla på att er bön blir hörd, ty min Fader älskar er, därför att ni älskar mig. Detta skall vi icke tyda så, som om vi icke skulle få trösta oss av Kristi förbön, utan vi skall förstå det så att vi icke skall förakta vår egen bön, då vi älska Kristus. Ty det står fast - det bör vi med all flit märka och lära - att om någon har lust och kärlek till Kristus, så vill Gud också älska honom och höra hans bön.

Vad skall vi då säga om de påviskas lära, som hänvisar oss till att förtrösta på helgonens förböner?

Men det skall bevekande mana och locka oss till att bedja frimodigt, att vi tänker på att vår käre Herre Kristus genom sin död och sin skilsmässa från denna världen förvärvat oss fri tillgång till Gud, och den tillgången är så öppen och obehindrad, att om vi blott är kristna och älskar Kristus, får vi med hjärtat träda fram inför Gud i himmelen, tala med honom och bedja honom om allt som vi behöver, det må vara var som helst, i kyrkan, i hemmet, i källaren, i köket, på åkern, i verkstaden. Till en sådan bön behöves intet annat än ett hjärta som kan säga: Himmelske Fader, jag vet, att du älskar mig, eftersom jag älskar din Son, min Frälsare Jesus Kristus, i fast förlitande på detta vill jag nu förtröstansfullt bedja till dig. Och denna förtröstan om bönhörelse grundar jag icke på, att jag är så from eller så helig, utan jag grundar den därpå, att du gärna vill ge och skänka oss allt för din Sons Jesu Kristi skull. I hans namn kommer jag inför dig och beder, och jag tvivlar alls icke på att denna bön blir upptagen med ja och amen, jag må sedan till min person vara hurudan som helst.

Ty en kristen bör väl akta sig för att uppskjuta bönen så länge, till dess han tycker, att han är ren och skicklig till bön. Nu plågar djävulen oss ofta och söker förhindra bönen därigenom att han inger oss tankar sådana som dessa: ack, nu kan du icke bedja som du skall. Dina tankar är allt för mycket förströdda eller upptagna med annat. Du bör först ha gjort det eller det, sedan kan du bedja med mera lugn och andakt. Den som följer sådana tankar och så låter hindra och avhålla sig från bönen, honom går det troligtvis så som det gick bondhustrun, som ville uträtta allt möjligt annat, innan hon började att önska, och därigenom blev så upptagen, att hon aldrig kom åt att önska sig något. Ty djävulen är listig och smyger sig alltid efter oss för att hindra oss i sådant som vi borde göra. Därför må vi rusta oss mot honom, så att vi icke låter oss uppehållas och hindras, utan så snart någon nöd kommer på, tänker så här: nu är rätta tiden att bedja, är jag icke skicklig eller värdig, så skall Gud göra mig skicklig och värdig, ty jag vet, att han älskar mig för Kristi skull - men icke för min egen skull, alltså icke för att jag är så from eller helig.

Kristus vill alltså här ha det på det sättet, att vi skall bedja och icke bära oss åt som de skamliga människor, som säga, att mat och dryck smakar lika bra, även om de icke på åtta dagar bett ett Fader vår. Om du är kristen eller vill vara kristen, så akta dig för att bete dig så gudlöst och bed åtminstone om morgonen, när du stiger upp, likaså när i du sätter dig till bords eller går från bordet, och på kvällen, när du går till vila, bed och säg: Fader vår, som är i himmelen. Vi kristna bör nämligen bedja utan uppehåll, om icke med munnen - vilket vi icke alltid kan göra - så med hjärtat. Ty alla hjärtan borde ju i varje ögonblick ha den önskan, att Guds namn blir helgat, att hans rike kommer, att hans vilja sker, samt att fred må råda i landet och att Gud må giva god väderlek och god hälsa m. m. Allt detta och mera sådant önskar en god kristen ständigt i sitt hjärta, fastän munnen är tyst. Ja, om han också icke alltid egentligen tänker på sådant, så är dock intet annat i hans hjärta. Detta är att bedja i anden och med hjärtat. Och sådant bedjande är väl behövligt, eftersom en kristen intet ögonblick är säker för djävulen och för sitt eget kött, utan är i ständig fara att falla i synd och skam.

Men jämte bönen i hjärtat är det också nödvändigt att hålla på med läpparnes bön. Herren Kristus lär oss här, hur den bönen skall vara beskaffad, då han säger: "Ni skall bedja i mitt namn." Och: "Fadern själv älskar er, eftersom ni har älskat mig och tror att jag har utgått från Gud." Om en människa nu är så sinnad, att hon tror på Kristus, då är hon en verklig präst i prästerlig skrud. Och då fattas intet annat än att hon med glatt hjärta öppnar sin mun och inför Gud lägger fram den sak som hon tycker är angelägnast för henne själv och för andra kristna, och säger: detta behöver jag, och det där behöver min nästa; giv oss det för Kristi skull.

Vi lever nu i en tid, då det icke är brist på svårigheter av många slag. Varenda dag har sådana med sig och de blir långvarigare och svårare för var dag som går. Må vi då flitigt bedja, eftersom det står så till. Först och främst är djävulen en lögnare och mördare. Med sina lögner vill han undertrycka Guds ord. Med sitt mördande vill han anstifta all slags oro i Guds rike. Världen och alla de som är fientliga mot Guds ord är icke heller overksamma. Därjämte erfar vi, hur mycken nöd var och en enskild måste dragas med för egen del, även om den gemensamma nöden icke fanns. Således har vi överallt anledningar nog, som manar oss till bön. Och den som icke av sig själv kan förstå vilka dessa behov är, han tage blott för sig det heliga Fader vår. Det har sju bönepunkter, och i dem är alla våra behov och alla våra svårigheter sammanfattade.

I den första bönen helgat varde ditt namn beder vi för alla rättskaffens förkunnare av Guds ord, och mot alla falska lärare och otrogna, som försmädar och ohelgar Guds namn. Vi bedja, att Gud ville bevara oss för dem och giva oss fromma predikare och hålla sitt rena och klara ord vid makt mot all falsk lära.

I den andra bönen tillkomme ditt rike beder vi, att djävulens och dödens rike må bli tillintetgjort. Detta är en mycket vittomfattande bön. Den går ut på att Gud ville göra slut på hela djävulens rike och genom ordet och den helige Ande upprätta sitt rike hos oss och alla människor.

I den tredje bönen ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden beder vi om att all sådan vilja måtte förhindras, som är emot Guds goda och nådiga vilja. Denna bön är något för djävulen och världen alldeles olidligt, ty den avstyr mycken olycka, som djävulen och den onda världen dagligen skulle anstifta, om man icke med denna bön så förträffligt avvärjde det.

I den fjärde bönen vårt dagliga bröd giv oss i dag bedja vi för vår överhet för våra föräldrar, för maka och barn, om bröd och jordens gröda, om fred och allt vad vi till detta timliga livets uppehälle behöva, var och en i sitt stånd, att Gud må giva oss lycka och välsignelse därtill samt i sin nåd bevara oss för all olycka.

I den femte bönen förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, beder vi att Gud måtte vara nådig mot oss, avvända från oss det straff och den vrede som vi förtjänt och icke straffa oss för våra synder. Vi beder vidare, att han ville i sin nåd hjälpa oss, så att vi dag efter dag blir allt frommare, rättar oss efter hans vilja, lever vänligt med varandra och gärna förlåter den ene den andre vad som är felat.

I den sjätte bönen inled oss icke i frestelse beder vi att Gud särskilt måtte komma alla av frestelser ansatta människor till hjälp och icke låta dem bli kvar i frestelsen, utan av sin nåd genom den helige Ande och sitt ord hjälpa dem ut och göra djävulens anslag och våld om intet.

I den sjunde bönen utan fräls oss ifrån ondo beder vi att Herren av nåd ville i en god och salig stund taga oss från denna jämmerdal och göra oss evigt saliga.

På detta sätt är i Fader vår allt väl sammanfattat, det ena med det andra, som kan bekymra oss, eller åligga oss, eller tjäna till vårt bästa. Och om allt detta behöver vi väl dagligen bedja. Ty nöd har vi över nog av, först den gemensamma, sedan också den som hör med till varje människas hus, stånd eller ställning i livet. Nu vill det blott till, att vi förtröstansfullt öppnar vår mun och beder. Vi har redan befallningen att bedja, vi har också löftet, att svaret skall bli ja, och att det är säkert, att vi skall bli bönbörda. Och vår käre Herre Kristus har i rikt mått förestavat oss ord som vi kan använda till vår bön, såsom vi ser i Fader vår.

Vi måste ju erkänna, att vi är fattiga syndare och ovärdiga att få träda fram inför Gud och tala med honom, ja, också ovärdiga att få något av honom. Men Herren säger här med uttryckliga ord till oss, att vi icke skall låta vår ovärdighet hindra oss från att bedja. Han säger, att vi skall bedja i hans namn och lovar, att vad vi beder i hans namn, det skall Gud höra. Med dessa ord skiljer han ut bedjandet från världen och riktar det på denne ende person, Jesus Kristus. Den bön som icke sker i Jesu namn är ingen bön, och alltså icke heller någon gudstjänst. Beder du t ex. att Gud skall vara nådig mot dig för något helgons skull, eller att Gud skall räkna dig till godo din egen eller någon annans förtjänst, fasta och bön, då är det ingen bön, eftersom du då icke beder i Kristi namn utan i ditt eget eller någon annan människas. Så beskaffad är hedningarnas, turkarnas och judarnas bön, ja också de påviskas, såvida de i bönen icke beropar sig endast på Jesu namn, utan sätter jungfru Marias, apostlarnas och helgonens namn där bredvid. Sådan avgudisk bön duger icke. Gud vill icke höra den. Om de än får vad de beder om, så blir det blott till anstöt, skada och ofärd för dem, så att det hade varit bättre för dem. om de icke hade fått det.

En kristen däremot beder så, att han alls ingen tillit har till sitt eget eller andra människors namn, ja, alls icke öppnar sin mun i ett sådant namn. Men emedan han vet, att Gud för Kristi skull är barmhärtig, och emedan han har fått befallning att bedja i Jesu Kristi namn, så gör han det frimodigt och dristigt. Fastän han erkänner sig vara en fattig syndare och tar sin skuld på sig, så skyndar han dock fram till Gud, öppnar oförskräckt sin mun och säger: Fader, vi, dina barn behöver än ett än ett annat. Var oss nådig. Se icke på våra synder, utan se på din Son Jesus Kristus. I hans namn kommer vi inför dig, hör nu vår bön. Detta är att bedja på det rätta sättet, när bönen så allt igenom sker i Jesus Kristus. Då måste det som man beder ske, så att det för Jesu Kristi skull får ja och amen till svar. Det borde ju ge oss lust och vilja till att bedja, när vi här hör, att allt vad vi beder Fadern om i Kristi namn, det skall gå fram och icke stanna förr än det kommer inför Guds tron, och Gud själv sagt sitt ja till bönen.

Sedan han givit detta löfte, säger Herren vidare till sina lärjungar: "Hittills har ni inte bett om något i mitt namn." De litade nämligen på honom, såsom bönderna förr i världen litade på sin präst, att han skulle bedja för dem, och tänkte att då behövde de icke själva bedja. Men, säger Kristus, så skall ni icke göra, utan bedjen och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig. Detta bud skall vi noga begrunda och lära oss att rätta oss därefter. Bedrövelse, bekymmer och anfäktning kommer icke att utebli. Den som nu vill ha en varaktig och fullkomlig glädje och bli frälst ur nöden, han må vara betänkt på att bedja, såsom Kristus här befaller, och han skall icke tvivla på att han skall få allt det han ber om i Jesu namn. nämligen så vitt det tjänar till att befordra Guds ära och hans egen salighet.

Ty den bristen är där hos oss, att vi, såsom Paulus säger, icke vet vad vi skall bedja om, eller hur vi skall bedja. Därav kommer det sig, att, fastän mången ber att Gud skall hjälpa honom från den ena eller andra frestelsen, så sker det likväl icke, eftersom Gud bättre än vi själva ser och vet, vad som är gott och nyttigt för oss. Paulus bad också att Gud skulle hjälpa honom från hans anfäktning. Men vad sade Kristus i 2 Kor. 12:9: "Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet." Så kan det hända än i dag. Du ville kanske gärna bli fri från ett slag av nöd och jag från ett annat. Men Gud vet vad som är nyttigt för oss. Därför låter han lidandet fortfara och hjälper oss icke från det, ty vi skulle annars bli förmätna, fräcka och säkra. Därför kommer bönen, om att Gud må låta sin vilja ske, före bönen om dagligt bröd. Kristus sade själv i sin bön på Oljeberget: "Dock icke vad jag vill, utan vad du vill." Därför skall också vi alltid bedja så, att vi i bönen ser på Guds vilja, och då skall vi icke tvivla på att Gud ger oss allt som befordrar hans ära och vår salighet.

En brist till finns hos oss. Gud vill hjälpa och ge oss, vad vi ber om i hans Sons Jesu Kristi namn, därom är intet tvivel. Men därmed är ingenting lovat om tid och sätt för hjälpen. Emellertid lämnar oss vårt förnuft och vårt kött och blod ingen ro. Så snart vi tycker, att det vi företagit oss icke lyckas, så tror vi att det är ute med oss och att vi måste gå under. Det är på samma sätt med tid och stund: vi tror, att, när det icke blivit någon råd under så många timmar, dagar eller år, så blir det aldrig. Genom dessa två frestelser blir tron anfäktad och försvagad. Därför behövs det, att vi håller oss vid Gud ord och väntar att säkert få den hjälp som Gud i Kristi namn har lovat oss, den må sedan komma hur som helst i fråga om tid, sätt eller väg. Ty omständigheterna får vi icke veta, dem vet ingen annan än Gud. Han har namnet: en hjälpare som hjälper i rätt tid. Men eftersom vi av naturen är otåliga, tycker vi alltid, att nu är tiden inne och att Gud dröjer för länge. Detta låter ju som om vi visste tiden bättre än vår Herre Gud själv. Men vi bör akta oss för sådan otålighet på det att tron må stå fast på det löfte vi fått, att Gud för sin Sons Jesu Kristi skull skall vara oss nådig och i rätta tiden bönhöra oss.

Detta är nu läran om den kristliga bönen, vilken vi, som sagt, än i dag behöver så väl, ja, vi har ingen annan tröst på jorden, såsom Herren här ger tillkänna, då han säger: "Bedjen för att eder glädje skall bliva fullkomlig." Ty där bönen icke är, där är heller icke någon glädje, åtminstone icke någon fullkomlig glädje. Nej där är jämmer, ängslan och bedrövelse, såsom vi ofta får erfara. Om icke vår bön hade varit, så skulle våra fiender för länge sedan ha fördärvat och utrotat oss. Men emedan nu den bönen alltjämt frambäres, att Gud måtte beskydda sitt ord och sin kyrka samt avvärja fiendernas anfall, så ser vi, att tyrannerna gör desto svårare fall, ju häftigare de rasa mot kyrkan. Låt oss därför flitigt hålla på, vi, som skall förkunna ordet, med predikan, och var och en kristen med bön, så skall den kristna kyrkan genom dessa två stycken, Guds ord och bönen, hållas väl vid makt mot djävulen och alla ordets fiender.

Den som nu har kyrkan kär och gärna ser att det går henne väl, han må besinna, att också han bör bidraga till att hon hålles vid makt Detta sker endast genom bönen, när du ber, att din Guds namn må bli helgat, Guds rike komma och hans vilja ske, och att tvärtom djävulens namn skall bli utskämt, hans rike förstört och hans vilja och planer förhindrade. Om du så beder, står du, liksom varje sann kristen, med ditt gevär i ledet och hjälper till att beskydda och försvara den kristna kyrkan mot djävulen och världen. Ty var och en kristen är en stridsman och ligger i fält mot djävulen. Först och främst vi med predikan, sedan ni jämte oss med bönen. Dessa två stycken tillfogar djävulen stor skada och förtret, när man predikar flitigt och beder allvarligt. Skall han bli besegrad och hans makt bruten, så kan det endast ske på detta sätt. Dessutom vet vi, att vår Fader där uppe i himmelen gärna vill ha det så.

Jag tvivlar icke på att genom vår bön många planer, som uppgjorts av ordets förföljare, blivit förhindrade och omintetgjorda. Ja, det gäller också i våra dagar, att om något gott skall uträttas och det onda förhindras, så måste det ske genom bönen. Försumma därför icke er bön, om ni än tycker, att ni är oskickliga och ovärdiga till att bedja. Skulle man vänta tills man är skicklig och värdig, så skulle ingen någonsin bedja. Var och en kristen må säga så för sig själv: emedan Gud har behag till bönen, och emedan den är högst angelägen och nyttig både för mig, för kyrkan och för den borgerliga styrelsen, så vill jag också understödja kyrkan och hjälpa till med bön, så mycket jag förmår, ty jag vet att det icke kan eller skall vara förgäves. Att tänka: låt andra bedja, din bön betyder ingenting, det är en farlig tanke. Akta dig för det och tänk i stället så: jag älskar Kristus och hans ord och vill hellre försaka allt än förneka min Herre Kristus; därav följer att Fadern också älskar mig och skall höra min bön, såsom Kristus här lovar mig. Därför vill jag icke låta mig av någonting hindras eller avhållas från att bedja. Alltså skall man frimodigt bedja i Kristi namn och tro det löfte som vi här har: "Amen, amen säger jag er: Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Hittills har ni inte bett om något i mitt namn." Då har det ingen nöd.

Herren säger vidare: "Detta har jag talat till er i liknelser." Detta vill icke säga, att Herren hade använt dunkla eller svårförståeliga ord, ty orden äro ju tydliga och klara. Men lärjungarna hade icke någon erfarenhet av det som han talade om, och förstod icke vad för ett rike Kristus skulle upprätta. Och därav kom det sig, att vad han sade var för dem obegripligt, liksom hade han talat till dem på ett främmande språk. Men, vill han säga, det skall nu bli annorlunda. "Det kommer en tid, då jag inte längre skall tala till er i liknelser, utan öppet förkunna för er om Fadern." Ty när den helige Ande kommer och upplyser edra hjärtan med ett rätt förtroende till Guds godhet och barmhärtighet genom Kristus, så blir följden därav den, att man kan bedja på rätta sättet och får lust och vilja därtill. Men utan den helige Ande går det icke att bedja. Därför kallar Sakarias honom för nådens och bönens Ande. De båda följas åt. Tron, att man känner Gud såsom en nådig Fader, därför att han givit oss sin Son, den tron är en Guds gåva, ty den helige Ande verkar den i oss genom evangelium. Där denne nådens Ande finnes, där följer också bönens Ande med, så att man i nöd och frestelse ropar till Gud om hjälp och tror att Gud icke vill övergiva oss utan vara hos oss och för sin Sons Jesu Kristi skull göra oss evigt saliga. Därför säger Herren: på den dagen då jag öppet skall förkunna för eder om Fadern och genom den helige Ande lära eder att känna honom rätt, då skolen I bedja i mitt namn, och den bönen skall icke vara förgäves. Ty hur skulle Fadern kunna neka er något, då han älskar er, därför att ni har älskat mig och tror att jag är utgången från Gud? Den rätta bönen måste nämligen härflyta av en sådan tro och förtröstan, annars är det ingen bön, orden må vara hur vackra som helst.

Gud vår käre Fader give oss sin helige Ande genom Jesus Kristus i våra hjärtan, så att också vi må kunna uthålligt bedja i all nöd och frestelse och därmed tjäna Gud och giva honom äran, och till slut bli frälsta från all jämmer för både tid och evighet. Amen.