Detta evangelium är en av de härligaste predikningar som finns i Nya Testamentet. Det vore därför rätt och tillbörliga att man skreve det i hjärtat med guldbokstäver, eller åtminstone, att varje kristen lärde sig det utantill och en gång om dagen upprepade det för sig själv, så att orden måtte bli välkända för oss, och vi så mycket bättre kunna förstå dem. Ty det är ord som kan göra ett sorgset hjärta glatt och en död människa levande, om man bara kan tro dem och hålla fast vid dem. Men det är omöjligt att med ord rätt utlägga denna härliga predikan. Därför vill vi med allt allvar be Gud, att han själv genom sin Ande förklarar orden i våra hjärtan bättre, än vi kan uttrycka det i ord, ja, att han gör dem så tydliga och klara, att vi kan få tröst och glädje av dem. Amen.

Huvudinnehållet i denna härliga och tröstefulla predikan är, att Gud har älskat världen så högt, att han utgivit sin ende Son, på det att vi människor icke skall dö den eviga döden utan få det eviga livet. Kristus, vår käre Herre, vill här säga: Lyssna på mig, kära människa, jag vill nu visa dig en ny och aldrig förut skådad målning, och framställa för dig en skatt, som är så dyrbar, att du genom den skall bli rik och salig i evighet, och där är både givaren och mottagaren och gåvan och gåvans frukt och nytta så märkvärdiga, att man icke kan med tanken fatta än mindre i ord utsäga det.

Se först på givaren. Här är då icke fråga om kejsare, konungar eller andra i världen högt uppsatta och aktade personer, utan här är det tal om Gud själv, som är obegriplig och allsmäktig, som har skapat och uppehåller allt genom sitt ord, ja som är allt i alla, så att allt skapat, både himmel och jord och allt som är i dem är mot honom såsom stoftkorn. Han är givaren, och han må med rätta kallas en stor välgörare, så att när vi hör vad han ger oss, måste vi hålla kejsare och konungar meds deras gåvor för platt intet. Ja, för den givarens skull borde våra hjärtan vidga sig och bli så överfulla, att allt annat som tänkas kan, däremot aktas ringa och för intet. Ty vad större och härligare kan tänkas eller nämnas än Gud själv?

Gud är oändlig och outsäglig, och han ger också på ett sätt som överstiger allt mått. Ty vad han ger, det ger han icke såsom en lön som människan förtjänat, han ger det icke för någon förtjänsts eller värdighets skull, som kunde finnas hos människan, utan han ger det, såsom det här säges, av kärlek. Han är en sådan givare, som ger av hjärtat och av outgrundlig och oändlig kärlek, såsom här står: "Så älskade Gud världen."

Nu är ju bland alla dygder ingen som är större än kärleken. Vi ser ju, att när man älskar, vågar man liv och lemmar för det älskade och offrar gärna därför allt vad man äger. Tålamod, kyskhet och måttlighet är också berömvärda dygder, men de går dock icke upp mot kärleken, ty den innesluter i sig och för med sig alla andra dygder. Den t.ex. som är from och rättrådig, han gör icke orätt mot någon och ger var och en det som tillkommer honom. Men om där är kärlek, då ger man sig själv åt den man älskar och är villig och redo till allt, vartill denne behöver en. Därför säger också Kristus här, att Gud ger åt oss icke av medömkan, icke heller för rättighets eller förtjänsts skull utan av den allra högsta dygden, av kärlek. Hur skulle icke våra hjärtan utvidga sig och all sorg försvinna, om vi kunde fatta denna Guds hjärtas obegripliga kärlek och av hjärtat tro att Gud är den högste och störste givaren, och att hans gåvor härflyta ur den högsta dygd.

När man ger på det viset, att gåvan kommer från en uppriktig kärlek, då gör detta gåvan större och dyrbarare. Man brukar ju säga: gåvan kommer från en kär hand, när man vet att något är hjärtligt väl unnat. När man däremot är oviss om givarens sinnelag, aktar man icke gåvan så högt. Till exempel, om en människa hade blott ett öga eller en fot, men säkert visste, att det var bestämt just så av gudomlig och faderlig kärlek, då skulle detta enda öga eller denna enda fot vara henne dyrbarare än annars hundra ögon eller fötter.

Nu säger Kristus med tydliga ord, att Gud älskar oss. Därför borde vi för denna hans kärleks skull hålla alla hans gåvor för dyrbara, ädla och härliga, i synnerhet det som är instiftat till vår frälsning och till styrka för vår tro, såsom det heliga dopet och Kristi lekamens och blods högvärdiga sakrament. Ty om allt detta än icke har någon glans i världens ögon, bör det likväl för oss vara så dyrbart som himmelriket själv, och göra oss glada och frimodiga, emedan det är oss givet av faderlig kärlek och åsyftar vårt bästa. Därför vill Kristus här icke blott omtala för oss, att hans fader vill skänka oss något, utan han vill också lära oss, på vad sätt han vill ge oss det, nämligen av faderlig och gudomlig kärlek.

Men liksom givaren och hans hjärtelag, såsom vi nu hört, är stora och outsägliga, så är också gåvan eller skänken outsäglig. Ty här hör du, att Gud i sin stora kärlek ger dig icke en riksdaler, en häst, en ko, ett öga, ett konungarike, himmelen med solen och stjärnorna eller hela skapelsen, utan han ger oss sin enfödde Son, som är lika stor och mäktig som han själv. En sådan gåva borde väl tända eld och ljus i våra hjärtan, så att vi aldrig upphörde att dansa och hoppa av glädje. Ty liksom givaren är Gud själv, och hans hjärtliga kärlek oändlig och outsäglig, så förhåller det sig på samma sätt med gåvan, som han ger oss, nämligen sin Son. Ty därmed ger han sig själv och allt vad han har, såsom Paulus säger i Rom. 8:32, att när Gud har givit oss sin Son, så har han med honom givit oss allting, det må sedan vara djävul, synd, död, helvete, himmel, rättfärdighet, liv, allt är det givet i vår hand, emedan Guds Son tillhör oss såsom en gåva och i honom allt är inneslutet, det ena med det andra.

Om vi nu har en rätt tro, och genom tron tar emot denna dyrbara gåvan, så måste då allt skapat tjäna oss till det bästa, det må vara gott eller ont, liv eller död, himmel eller helvete. Därom säger Paulus på ett annat ställe i 1 Kor. 3:21-23: "Därför skall ingen berömma sig av människor, eftersom allting är ert, det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert. Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud." Ty när vi rätt betrakta denna gåva, så måste vi erkänna, att det är en gåva som överträffar allt i himmelen och på jorden, och att alla skatter i hela världen är mot den som ett sandkorn mot ett berg av guld. Men så kommer den usla otron i vägen - varöver Kristus här nedan klagar - och den stora och förskräckliga förblindelsen, att vi hör talas om denna dyrbara skatt och gåva, och likväl icke tror, utan dessa ord, som är så fulla av tröst, far förbi våra öron utan att hjärtat rätt fattar dem.

När man kan få köpa ett hus eller ett slott för billigt pris, då springer vi därefter med sådan iver, som om vårt liv berodde på de timliga ägodelarna. Men när man predikar därom, att Gud av idel kärlek sänt sin Son i världen, då är vi så tröga och försumliga, att det är både synd och skam. Vad är nu orsaken till att vi aktar denna gåva och skänk så ringa och icke tager dessa ord till hjärtat och ständigt tänker på dem och låter dem vara vår högsta tröst och fröjd? Ingen annan än den usle djävulen. Han förblindar våra hjärtan, så att vi låter denna härliga predikan gå oss förbi och i stället bekymrar oss med så många timliga omsorger. Det var därför som jag i början av predikan sade, att man borde ha dessa orden med sig, både när man stiger upp och när man går till sängs, så att vi så småningom kan inprägla dem i våra hjärtan, och allt som oftast tacka Gud för denna hans outsägliga välgärning. Ty alltsammans är ju här det bästa som tänkas kan: givaren, hjärtelaget och gåvan. Och den gåvan gives åt oss av idel kärlek, icke på grund av vår förtjänst. Den är dessutom en gåva, så att man icke får den till låns eller skall lämna igen den. Man betalar heller ingenting för den. Man gör icke mer än att man räcker fram handen och villigt och gärna tar emot skatten. Men nu är det så illa ställt, att här varken finns händer eller hjärtan, som tar emot en sådan gåva såsom den erbjudes åt oss för att den skall helt och fullt tillhöra oss och förbli vår i evighet

Men vad skall man kalla det folk som beter sig så som man brukar säga: man kan icke göra gott mot någon mot hans vilja. Om här vore en fattig tiggare, som ingenting hade att ta på sig och ingenting att äta, och en mäktig furste av barmhärtighet skänkte honom ett slott med stora årliga inkomster, och gjorde honom till herre där, och sade: Allt detta ger jag dig för intet, men tiggaren vände honom ryggen och svarade, att han icke ville ha det, skulle då icke hela världen ropa ut om den tiggaren, att man aldrig hade sett en dummare människa, och att han icke förtjänte kallas människa, utan bar sig åt som ett oskäligt kreatur? Så skulle man väl göra inför världen. Men nu erbjudes åt världen icke ett slott eller ett furstedöme, utan Guds egen Son. Och Gud befaller oss att taga emot hans gåva och lovar, att vi skall få behålla den som vår egendom. Men de som icke vill ha den utan vända Gud ryggen, det är just vi. Se då här, vilken stor och förfärlig synd otron är. Ty det är ju mot allt förnuft att sätta sig emot en sådan gåva och icke vilja ha den.

Man ser alltså här, tydligt och klart, hur förvänd och oförståndig hela världen är, i det att man icke gläder sig åt denna gåva, utan låter den ha det felet, att man icke fattar i och tar emot, vad som erbjudes. Vore det fråga om några kronor eller om en ny rock, så skulle man gripa om det med båda händerna och glädja sig åt det. Men nu är det fråga om Guds Son, och då ställer man sig, som om man icke behövde honom. Gåvans mottagare är också beskriven här och han kallas världen. Det är ju en eländig och ovärdig mottagare, i synnerhet om man vill jämföra honom med gåvan. Ty världen är djävulens brud och Guds fiende och den störste gudsförsmädare, och varmed har väl den förtjänat Guds kärlek och Guds stora gåva? Näst efter djävulen har Gud ingen värre fiende än världen. Likväl står här: Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son. Skriv in detta djupt i ditt hjärta. Du har ju fått höra vad Gud är och vad för en gåva det är, som han ger av idel kärlek. Så hör nu också och lär, vad världen är för något: den är en stor hop människor, som ingenting tror, som beskyller Gud för att tala osanning i sitt ord, och som hånar, försmädar och förföljer Guds namn och ord. Vidare hör också de dit, som är olydiga mot fader och moder, eller är mördare, äktenskapsbrytare, förrädare, tjuvar och bedragare o.s.v. Vi ser ju och erfar dagligen själva, att världen är full av otro, oärlighet och gudsförsmädelse. Åt denna sköna brud, åt denna förträffliga dotter, som är Guds störste försmädare och ovän, är det som Gud av idel kärlek har givit sin Son.

Det hör också med till det som gör gåvan stor, att vår Herre Gud icke fäster sig vid, att vi är så ogudaktiga, utan på en gång stryker ut alla laster och synder genom vilka världen smädar Hans namn och hans ord, varjämte den på allt sätt är olydig mot Gud. Eftersom givaren är stor och gåvan så dyrbar, kunde man annars ha väntat, att världens ovänliga beteende skulle ha förmått honom att ta tillbaka sin gåva. Men Gud gör våld på sig själv, ser bort från all synd både mot den förra och mot den senare tavlan, och vill icke låta den inverka. Ja, just för dessa synders skull och för den jämmer och det elände i vilket vi arme syndare ligger, låter han oss få röna sådan kärlek och nåd, oss som utan Guds hjälp skulle gå evigt förlorade.

Borde man då icke älska en så nådig Gud tillbaka och vänta allt gott av honom, som förlåter synderna och icke låter den onda, otacksamma världen få vad den genom sina otaliga synder förtjänt? En människas synder är ju oräkneliga, vem skulle då vilja räkna dem? Och ändå står här, att Gud vill förlåta och tillgiva världen alltsammans. Där Guds kärlek är, där måste ock syndernas förlåtelse vara. Då borde vi öppna våra hjärtan och väl övertänka, vad denna kärlek innebär. Ty när Gud ger världen som av naturen är hans fiende något så högt och stort som sig själv, så visar det ju, att det man har att vänta eller hoppas av Gud, är idel nåd och välvilja och intet annat. Må man därför hålla sig till denna kärlek och för Kristi skull tillförse sig allt gott av Gud, antingen det i detta timliga livet går väl eller illa. Sådana tankar bör fröjda hjärtat och göra det frimodigt. Såsom både jag själv och alla kristna måste bekänna, så har vi besmittat oss med allehanda synder. Detta vårt syndaliv har nu Gud icke straffat, såsom vi förtjänat, utan han har i stället låtit sin kärlek lysa över oss i det att han givit sin Son åt världen såsom Frälsare. Och detta har han också uppenbarat för oss genom evangelium, så att vi nu både hör och förstår denna härliga förkunnelse, att Gud icke vredgas på världen, utan älskar henne, eftersom han skänkt henne sin Son. Men Gud förbarme sig däröver, att vi är så otacksamma och alls icke hos oss känner någon glädje över detta. Ty om vi kunde rätt tänka på detta och icke vore så kallsinniga, skulle våra hjärtan flöda över av glädje, så att vi icke bara gärna ville tjäna Gud, utan också för hans skull gärna skulle lida allt ont och ändå visa en glad uppsyn, eftersom vi fått en sådan skatt av honom. Men det är vår otro som förhindrar denna glädje, och som i djävulens namn ser sig om efter en annan glädje, som är av denna världen och alldeles oduglig och förgänglig.

Nu har vi alltså i korthet gått igenom dessa fyra stycken: vem givaren är, vad gåvan är och hur och åt vem den blivit given. Att fullständigt beskriva dessa fyra stycken och omtala vad de innehålla, det är omöjligt. Nu kommer den sista frågan, nämligen vad Gud har för avsikt med denna sin gåva. Han har icke givit oss den för att vi skall äta, dricka, kläda och föda oss därmed, än mindre är det hans avsikt att den för oss skall vara ett gift eller göra oss skada. Såsom vi lär om dopet och altarets sakrament, att man skall anse dem för något som alltigenom är ägnat att hjälpa oss till frälsning och tjäna oss till det bästa, så är ock Sonen given åt oss, för att alla som tror på honom icke skall förgås utan få evigt liv. Här hör du alltså, att det icke är fråga om, att vi en liten tid här på jorden skall ha mycket pengar, ära, makt eller ens hela världen och vara herrar över den. Allt sådant skulle vara till ringa nytta, ty om vi också ägde allt detta, skulle vi likväl icke desto mindre vara under djävulens våld. Utan här är det fråga om något långt bättre, nämligen att vi må bli fria från synden, döden och helvetet och frälsta och saliga för evigheten. Detta skall denna gåvan, Guds Son, som Gud av idel kärlek givit åt oss, verka och åstadkomma. Och detta har han uträttat därmed att han söndertrampat djävulens huvud, plundrat honom och fråntagit honom all hans makt, dödat synden, för evigt tillintetgjort döden och alldeles utsläckt helvetet, så att de i all evighet icke skall kunna härska över oss, förskräcka oss, döda eller fördöma oss. Detta måtte väl vara en rik, stor och outsäglig gåva. Därför vare den store, barmhärtige givaren pris och ära i evighet. Amen.

Om vi blott kunde det, så skulle vi här ha anledning nog att vidga våra hjärtan, när vi av Kristi egen mun får höra, att han är given åt oss och i vilken avsikt Gud har gjort detta. Ty Guds avsikt därmed var, att helvetet skulle bli tillslutet, och vi få ett glatt hjärta i stället för ett ängsligt och missmodigt. Ja, vad mer är, det skedde för att det eviga livet skulle bli och förbli vårt. Vi skulle slippa att se döden och i stället njuta idel glädje genom den vissa tillförsikten, att vi har en nådig Gud i himmelen, som älskar oss och av blott kärlek ger oss sin Son, på det att vi icke skall förgås utan hava evigt liv.

Detta är ju sådana ord, att vi aldrig i detta livet kan lära oss att fullkomligt begripa dem. Därför bör var och en kristen dagligen bedja Gud, att han genom sin helige Ande ville intrycka dessa ord i hans hjärta, och låta dem där brinna och lysa såsom en eld. Då skulle vi bli verkliga teologer, som talar rätt om Kristus och dömer alla falska läror, och kan för denna vår tro på Kristus, lida vad som helst som Gud vill låta övergå oss. Men emedan vi icke gör detta och hör denna predikan blott med öronen men icke tager den till hjärtat, så att den får rota sig och bära frukt, så förblir vi likadana nu som förr, i dag som i går; och det är både skam och skada, att vi med seende ögon skall vara så blinda och med hörande öron så döva. Och utan tvivel skall de fördömda på den yttersta dagen gråta och jämra sig däröver, att de icke tagit emot sådana trösterika ord utan låtit dem vara predikade i vädret.

Låt oss nu också se, hur man skall ta emot denna gåva och i vilken väska eller låda man skall inlägga och förvara denna dyrbara skatt. Det ligger stor vikt på detta, såsom Kristus visar, då han säger: "för att den som tror på honom inte skall gå förlorad." Här har vi då ett klart och tydligt vittnesbörd om att det är tron allena, d. ä. förlitandet på Guds nåd och barmhärtighet, som är den rätta pungen eller säcken, som vi skall hålla fram för att i den mottaga och förvara denna gåva. Ty liksom Gud av kärlek och barmhärtighet ger denna skatt, så tar vi emot den genom tron, och kan icke ta emot den annat än genom tro. Här gäller ingen gärning eller förtjänst, såsom att man går i kloster eller eljest gör något, vad det vara må. Våra gärningar duger till intet, när det gäller att vinna denna skatt. Men det duger och är tillräckligt, att vi i tron håller fram händerna, så att liksom Gud i sin kärlek är givare, så blir vi mottagare, genom tron på honom. Det vill säga, att vi tror, att Gud, såsom vi här hör, är nådig och barmhärtig och bevisar denna kärlek och barmhärtighet mot oss, därmed att han låter sin Son bli människa och kastar alla våra synder på honom; såsom Johannes Döparen säger i enlighet med Jesajas profetia: "Se Guds lamm, som borttager världens synd." Låt oss då förlita oss på Guds kärlek och på denna hans gåva, och göra våra hjärtan stilla och trösta dem mot synden och det onda samvetet, eftersom Gud icke låter någon vrede eller onåd komma över oss, utan enbart nåd och kärlek för sin Sons Jesu Kristi skull. Den som tror detta, han är salig. Den gåvan är nämligen så stor, att hon tar bort synd, död och allt ont. Ty mot Kristus är hela världens synd blott som en droppe vatten mot en stor eld. Så snart synderna kommer i beröring med Kristus, och denne genom tron mottages, då försvinner de och förtärs såsom ett halmstrå i en stor eld. Du hör ju av Kristus själv, att det är så: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son, på det att var och en, som tror på honom, icke skall förgås utan få ett evigt liv." Han säger: den som tror på honom, och icke: den som utför den eller den gärningen för att därmed försona sig med Gud. Endast tron och intet annat kan och får mottaga denna skatt. Låt därför våra motståndare hur högljutt som helst förkasta denna lära, det står dock fast, att de som tror på Kristus skall icke förgås utan få ett evigt liv. Låt du det därför bli därvid, annars mästrar du Herren Kristus och det han har sagt i sitt ord, och beskyller honom för att tala osanning.

Dessa ord är fulla av tröst och de har med sig nåd och liv. Gud give oss sin nåd till att med hjärtat fatta dem. Ty om någon har fattat dem, så skall varken djävul, synd eller död kunna skrämma honom. Utan han är glad och säger: Jag är oförskräckt, ty jag har Guds Son, som Gud i sin kärlek givit mig. Det står i Guds eget ord, det heliga evangelium, som betygar, att det verkligen är så. Ditt ord, o Herre, och din Son, Jesus Kristus, bedrager mig icke. Det tror jag och därpå är jag viss. Men om jag ännu icke skulle vara rätt stark i tron, så hjälp mig att min tro måtte bli fastare, ty utan tro kan jag icke vinna denna rika gåva eller fatta Guds stora kärlek. Må därför var och en lära sig att ju längre desto mer trösta sig av denna gåva. Ty det gäller att tro, såsom du här hör av Kristus själv. Men ju fastare tron är, desto mer glädje, lust och trygghet känner man i hjärtat. Och sedan gör och lider man gärna allt, blott man vet, att Gud fordrar det och vill ha det så, eftersom Gud är nådig och vill bevisa idel kärlek emot oss. Ja, säger du, vore jag så from som Petrus, Paulus eller jungfrun Maria, så skulle jag gärna tro, och då ville jag visst trösta mig av denna gåvan. De var ju heliga, och denna gåva var utan tvivel ämnad åt dem. Men hur skall jag, arme syndare, kunna bli viss på, att jag får tillägna mig den gåvan, jag som så ofta och på så många vis förtörnat Gud och gjort honom emot. Sådana tankar kan man icke undgå, när man hör denna predikan och därvid ser på sig själv och tänker på sina missgärningar. Men när sådana tankar uppkommer, då skall man akta sig för att gå utanför Guds ord och för länge uppehålla sig vid sina tankar. I stället skall man genast vända sig till ordet och hålla sig till vad det säger. Sådana tankar är nämligen intet annat än otro, som vill draga oss från denna gåvan och hindra oss att tro denna tröstefulla predikan.

Nu finns det intet annat, varmed man kan övervinna otron, än Guds ord. Detta predikar vår käre Herre Kristus själv för oss, så att vi icke har något skäl att tvivla på hans predikan eller på Guds ord. Han säger ju, att hans Fader, som är den rätte evige Guden, har älskat världen så, att han utgivit sin ende Son. Nu måste ju du och alla människor erkänna, att med världen menas icke Maria, Petrus eller Paulus, utan med världen menas alla människor, hela människosläktet i en hop. Tror du då att du är en människa? Eller om du verkligen icke kan tro eller veta, att du är det, så stick handen i din barm, eller nyp dig i näsan, och känn efter om du icke har kött och blod såsom andra människor. Varför vill du då utesluta dig från begreppet världen, då Kristus ju med klara och tydliga ord säger, att Gud har givit sin Son icke bara åt jungfrun Maria, Petrus och Paulus, utan åt världen, på det att allt vad mänska heter må äga rätt att tillägna sig honom. Om nu jag icke vill taga honom åt mig, som om jag icke hade någon del i honom, och du icke heller vill taga honom åt dig, då skulle det ju betyda, att Kristus icke talat sanning, när han sagt sig vara given åt världen. Av dessa Jesu ord bör du tvärtom draga den slutsatsen, att nämligen denna gåva tillhör dig likaväl som Petrus och Paulus, eftersom du lika väl som dessa är en människa och en del av världen. Annars beskyller du ju Gud för att ha talat osanning i sitt ord, om du tänker: vem vet, om jag är bland dem åt vilka Gud skänkt sin egen Son och vilka han lovat det eviga livet. Att tänka så, det är ju att göra Gud till en ljugare.

När sådana tankar faller dig in, skall du därför göra korstecknet för dig, liksom vore djävulen själv där, och låt icke dessa tankar bedraga dig, utan säg: Vad gör det till saken, att jag icke är Petrus eller Paulus? Hade Gud velat ge denna skatt endast åt sådana som vore den värdiga, då skulle han ha givit den åt änglarna, som är rena och obefläckade andar, eller åt solen och månen som alltjämt löpa i sina bestämda banor efter Guds ordning. Men nu står här, att han ger den åt världen, och den är så pass värdig som nyss blivit sagt. Därför vill jag icke vara utesluten från denna gåva, fast jag varken är Petrus eller Paulus. Jag vill ha lika stor del i den som David och alla apostlarna. Ty vad var väl David? Syndade han icke både grovt och svårt? Vilka var apostlarna? Var de icke allesamman syndare och ovärdiga? Därför skall ingen göra den slutsatsen: jag är en syndare, jag är icke så from och helig som Petrus, därför får jag icke ta åt mig denna gåva eller trösta mig av den. Tänk för all del icke så, utan säg hellre: Jag må vara hurudan som helst, så får jag dock icke beskylla Gud för osanning. Jag hör ju också till världen, om jag nu icke ville taga åt mig denna gåvan, så lade jag till alla mina andra synder också denna, att jag beskyllde Gud för osanning.

Ja, säger du, om Gud sade det särskilt just till mig, så skulle jag tro det, och då kunde jag vara viss på att det gällde mig. Nej, käre vän, Gud uttrycker sig så allmänt, att denne Son och det eviga livet är skänkta och lovade hela världen, just för det, att han icke skall utesluta någon enda. Men de som själva utesluter sig, de får skylla sig själva, såsom Kristus säger: Jag vill icke döma dem, men deras egen mun skall döma dem för att de av otro, tvärt emot Guds ord, icke velat mottaga den gåva, som dock var ämnad och skänkt åt hela världen. Och ändå är, om man rätt betänker det, både dopets och Kristi lekamens och blods sakrament instiftade av Herren Kristus just i den avsikten, att envar må tillägna sig denna gåva. hålla henne för sin och göra sig gagn av henne.

Här är nu enkelt och kort predikat om denna härliga och sköna text, vilken man aldrig kan lära sig fullkomligt. Ty det är själva den huvudlära, på vilken man skall dö och bli salig, och Kristus undervisar oss här, att han är vår egen, och att han är given åt oss av Fadern, endast på grund av den innerliga kärlek han såsom en nådig Gud hyser till den onda, otacksamma världen. Här må då var och en lära sig, vad för en skatt och tröst vi kristna äger, vad världen är, vad Gud är, och hur vi endast genom tron vinner en sådan nåd, såsom Kristus säger: På det att var och en som tror på honom, icke skall förgås utan få evigt liv. Predikan om de goda gärningar, som genom den helige Andes kraft skall följa på denna tro, den hör till ett annat sammanhang. Här är det blott fråga om, vad vi får av Gud, och hur vi skall taga emot det. Men vad en kristen har att göra, för att vara ett Guds lydiga barn, och visa sin tacksamhet för dessa stora gåvor, Guds kärlek och det eviga livet, därom talar Kristus icke här. Därför vill vi också hålla oss till detta enda stycket, att vi blir saliga av Guds blotta nåd och barmhärtighet, samt att det endast är genom tron som vi kan taga emot denna nåd, utan allt vårt görande eller vår förtjänst, så att allt vad vi behöver till syndernas förlåtelse och evigt liv, från början till slut kommer av Guds kärlek och barmhärtighet genom Kristus.

Gud förläne oss sin nåd, att vi må tro detta, med glädje lida och dö därpå, samt bliva evigt saliga. Därtill förhjälpe vår käre Gud oss alla genom sin käre Son och vår Herre Jesus Kristus. Amen.