Vad denna text berättar, måste vara något synnerligen förträffligt. I annat fall skulle evangelisten inte haft så mycket att säga om den. Framför allt vill den lära oss att se, hur det går de kristna här på jorden, att de blir förföljda och dödade för sin bekännelses skull,men också vad som under sådana förföljelser är deras tröst och förhoppning och vilken förmån de har av Herren Kristus och av den tro och bekännelse, för vars skull de får lida. Den som lär sig detta av denna berättelse har sedan en grundlig kännedom om vad vår Herre Kristi rike är. Och för att nu denna lära skall så mycket bättre förstås, så vill vi liksom evangelisten dela ämnet i tre delar och först tala om Stefanus ämbete och leverne, sedan om förföljelsen mot honom, vad man anklagade honom för och hur han försvarade sig och slutligen om hans hädanfärd och död.

Om Stefanus' ämbete och leverne berättar evangelisten två ting: för det första att han var en allmoseförvaltare, för det andra, att han var full av tro och helig Ande, att han gjorde stora under och tecken bland folket och retade judarna emot sig, så att de angrep honom och förde fram falska vittnen mot honorm. När evangelium först predikades i Jerusalem och de troendes antal dag för dag växte till, var där i skaran av dem som trodde ett hjärta och en själ - som Lukas skriver i fjärde kapitlet - och ingen av dem räknade något för sitt, utan man hade allt gemensamt. Den som hade åkrar och hus, sålde allt detta och gav pengarna man fått för det försålda till apostlarna. Dessa delade sedan ut dessa penningar till var och en av de kristna vad denne behövde. När nu skaran blev för stor och göromålen för många, så inträffade den oredan, att somliga blev glömda vid utdelandet och apostlarna fick så mycket att göra med allmoseutdelningen, att de inte på rätt sätt kunde sköta sitt lärarekall. Men eftersom predikandet var det viktigaste, fortsatte de därmed och förordnade sju gudfruktiga och redliga män, som åtog sig det andra ämbetet att förse församlingens medlemmar med mat och dryck. Bland dessa tjänare var Stefanus den förnämste. Han lät sig brukas till denna uppgift, för att predikoämbetet skulle främjas så mycket mer och de kristna skulle bli så mycket ordentligare betjänade.

Detta har nu svärmare drivit så alltför långt, att de inte velat anse dem som kristna, som behöll något för egen räkning och inte hade allt gemensamt. Men först och främst bevisar Skriften själv, att man inte av detta exempel får göra något bud och tvinga människor till detta. Just när denna ordning infördes, sade ju aposteln Petrus till Ananias: "Var inte egendomen din så länge du hade den kvar? Och när den var såld, var inte pengarna dina?" Det framgår tydligt av detta, att ingen blev tvingad att sälja för att sedan bidra till den gemensamma kassan. Men den som av sig själv, utan tvång, gjorde så för att dela med sig åt de fattiga under den hotande faran av en förföljelse, som man dagligen väntade, hindrades inte från detta. Det var ju en god gärning och kunde gå an på den tiden, då lärjungarna ännu var få och alla hade fått den helige Ande, så att man inte behövde befara någon oärlighet. Nu för tiden är allting mer invecklat, och många har det sinnet, att de hellre vill ha sitt uppehälle av andra än att själva arbeta och ärligt förtjäna det. Nu skulle därför en sådan egendomsgemenskap bli orsak till elände bland sådana gudlösa och vanartiga människor, som man dessutom inte kan få att arbeta eller hindra från ett otillbörligt tiggande.

Det var också orsaken till att denna ordning även i Jerusalem måste avskaffas, när skaran blev för stor. Hade man behållit samma ordning, så hade hushållningen inte kunnat fortsätta. Egendomsgemenskap kan inte praktiseras där man har hustru och barn. Där vill det till enskild äganderätt. Annars skulle allehanda galenskaper bli följden. Därför har apostlarna inte på någon annan plats bestämt en sådan ordning. I Korint fanns det ju också kristna, men man ser, att var och en där hade sitt bord och sin mat, när de kom samman. Aposteln Paulus klandrar inte detta. Han förebrår dem istället, att de inte åt därhemma, utan sårade de fattiga. Men varför skulle en särskild förmaning till de rika att gärna hjälpa och dela med sig ha behövts, om ett sådant gemensamt ägande skulle ha varit påbjudet och stadgat?

Det är således en stor villfarelse svärmarna gör sig skyldiga till, när de räknar en sådan egendomsgemenskap som nödvändig och kräver, att var och en skall iaktta den. Evangelium är ju inte en lära, som på detta sätt vill ändra något i samhällsstyrelsen och hushållningen. Det sysslar inte med sådant. Det lär oss, hur vi skall få syndernas förlåtelse och evigt liv men vill inte med sin lära ändra vare sig styrelsen eller hushållningen. Men det är uppenbart, att en sådan förvandling av förhållandena blir följden, om man skulle ha allt gemensamt. De kristna har en helt annan gemenskap. Vid den bör man låta det stanna och inte fordra av dem något därutöver. Johannes predikar i Luk. 3:11: "Den som har två livklädnader skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har mat skall göra på samma sätt." Och Kristus säger: "Ge åt den som beder dig." Därtill är en kristen förpliktad att hjälpa varhelst han kan, dock så, att Pauli regel i 2 Kor. 8: 13, 14 får gälla: "Detta säger jag inte för att andra skall få det bättre och ni få det svårt, utan för att alla skall ha det lika. Just nu kommer ert överflöd att avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist." Det betyder, att där verklig nöd och inte lättja eller dålig hushållning råder, där är du skyldig att hjälpa. Mången vill gärna ge, men har ingenting att ge. Andra kunde mycket väl försörja sig, men vill inte arbeta eller också lever de över sina tillgångar. Sådana människor bör man inte hjälpa. Man gör dem då ännu sämre och vänjer dem vid att tigga.

Det är därför inte meningen, att man skall göra en lag av detta den äldsta kyrkans exempel och tvinga de kristna till en sådan egendomsgemenskap. Det får stanna vid detta, att en kristen bör hjälpa sin nästa, där detta kan ske utan skada. Ty Herren vår Gud vill inte, att du skall hjälpa en tiggare så, att du gör dig själv och dina barn till tiggare. Det skall vara så som Paulus säger: "Detta säger jag inte för att andra skall få det bättre och ni få det svårt."

Men i det avseendet är denna berättelse god och nyttig, att den kan komma oss att besinna oss på apostlarnas exempel och därmed lära oss, vad för slags folk som bör brukas till ett sådant ämbete som det vilket Stefanus lät sig utses till. Apostlarna säger ju så här: "Nej, bröder, utse bland er sju män som har gott anseende och är uppfyllda av Ande och vishet." Att ha ett gott rykte, det är att tidi¬ gare ha skött sig ärligt och oförvitligt i handel och vandel, så att man inte, som det vanligen tillgår i världen, antingen varit skamligt girig eller på alla sätt slösat med gods och penningar. Sådant folk duger inte till att ha andras pengar om hand eller dra försorg om andra. Girigheten förleder dem att skrapa åt sig så mycket de under sken av lag och rätt möjligen kan. Är de å andra sidan vana vid prakt och överdådigt levnadssätt, så ser man också, hur det blir, när de får andras gods att förvalta. Därför är det nödvändigt, att man först ger akt på sådana människors rykte. Ryktet säger ju hur de tidigare skött sina egna angelägenheter.

Vidare måste också den helige Ande få vara med. Om man inte vet att leva och rätta sig efter Guds ord, så skulle pengarna kunna göra en till en tjuv, även om man förut varit from och ärlig. Att äga den helige Ande är ju ingenting annat än att vara en kristen, ha Guds ord kärt, gärna höra det, ställa sitt leverne därefter och bevara ett gott samvete. Allt detta är den helige Andes verk och frukter, som mer och mer utvecklas, så som det står i Gal. 5.

Nu kan det ju hända, att någon har ett gott rykte och äger den helige Ande, men ändå inte duger till ett sådant ämbete. Därför sägs det också, att dessa män skall vara fulla av vishet d. v. s. skicklighet och erfarenhet Man ser ju, att den ene är en skickligare hushållare än den andre. Han vet att ordna allt fördelaktigt, att köpa in i rätt tid och med förstånd, medan däremot en annan gör det i orätt stund och med förlust. Detta ämbete fordrar alltså erfarenhet, om det skall kunna skötas rätt och fördelaktigt. Lata, missbelåtna, vårdslösa, oordentliga människor duger inte till det. De kan på ett år ge ut, vad en annan som kan hushålla, kan få att räcka i två eller tre år.

När nu apostlarna funnit sådana personer, som är ärliga, gudfruktiga och lämpade för en sådan förvaltning, så kommer församlingen och för dem fram inför apostlarna, och dessa ber och lägger händerna på dem. Detta är också en mycket viktig sak. Vi märker nog, att mänsklig visdom och skicklighet inte räcker. Guds välsignelse måste till och ge framgång. Den måste vi söka i bönen, annars kunde det ju hända, att de skickligaste handlade allramest galet och ställde till den största oredan.

Att apostlarna lägger ned så mycken omsorg på denna sak, ber med sådant allvar och lägger händerna på dem, som utvalts, allt detta bevisar, att förvaltningen av den gemensamma kyrkoegendomen och av gåvorna inte är en obetydlig syssla. Varför skulle det i så fall vara nödvändigt med den stora noggrannheten och det stora allvaret kring dessa personer. Visst är det sant, att predikoämbetet är mycket större och förmer. Ty genom det förser Gud inte kroppen med mat och dryck för detta lekamliga livet, utan hjälper själen mot synden och den eviga döden. Men näst efter predikoämbetet finns i församlingen inget ämbete, som är viktigare än denna förvaltning, genom vilken man ärligt och skickligt handskas med församlingens tillhörigheter, genom vilka fattiga kristna, som inte själva kan skaffa sig sitt uppehälle, kan bli hjälpta, så att de inte lider nöd.

Därför är också djävulen fientlig mot detta ämbete och gör i alla stånd sina försök, att få till stånd ett oärligt handskande med kyrkans gods och de gemensamma gåvorna. Stora herrar hushållar med kyrkoegendomen, så att det står härliga till. Så är det uppenbart nog, att man borde vara mycket flitigare och villigare att underhålla och stödja kyrkotjänare och skolor, än man verkligen är. Våra förfäder har rikligt skänkt gåvor till sådant och velat på det sättet hålla gudstjänsten vid makt. Felet var bara det, att de inte, som vi nu gör, kände till den rätta gudstjänsten. Men vi vill knappt låta det, som andra gett och bestämt, användas till detta utan vill själva behålla det och använda det till egen nytta. På samma sätt med borgare och bönder. Man ser hur oärligt det går till med det som de skall ge sina kyrkoherdar. Alla vill hellre behålla det för egen del. Därför kommer också, som profeten Malaki hotfullt säger. Guds vrede så uppenbart, att varenda en, av de höga herrarna såväl som borgare och bönder, med detta orättfångna gods blir tiggare. Det vore ju inte så farligt, om inte den olyckan samtidigt blev följden, att kyrkor och skolor förfaller och de fattiga alldeles försummas.

Detta är den lede djävulens ordning. Han ser ju, hur det kommer att sluta. Därför vore det visst behövligt, att det i stora landskap och städer, ja, t. o. m. i varje by, fanns flera Stefanus, som med allvar åtog sig en sådan tjänst och på rätt sätt förvaltade församlingens egendom, så att de inte girigt såg på sin egen nytta, utan på deras, som denna egendom rätteligen tillhör, nämligen först och främst deras, som betjänar församlingen med Ordet och för den tjänstens skull inte kan sköta sina egna angelägenheter. Därnäst borde de också tänka på alla fattiga kristna, som på grund av sjukdom eller annan nöd inte kan skaffa sig sitt uppehälle. För det tredje också på lovande och dugliga unga män, som passar för studier, men inte på annat sätt kan få hjälp till dessa.

Det är en brist, att vi inte har människor, som passar till en sådan förvaltning, ärliga, gudfruktiga, duktiga människor. Hade vi sådana, skulle det se helt annorlunda ut. Detta är nu det första stycket om den helige Stefanus liv, hans som ägnade sig åt församlingens tjänst och såg till att de kristna skulle få mat och dryck och så desto flitigare kunna akta på Ordet och bönen. För detta ämbetes skull hade han inte blivit angripen, men Lukas skriver vidare om honom, att han "var full av nåd och kraft" och att han gjorde "stora under och tecken bland folket".

Dessa tecken har Gud alldeles säkert låtit ske, såsom det också står i Markus sista kapitel, för att med dem bekräfta Ordet. Stefanus gärningar och tecken visar alltså, att han inte höll sin tro hemlig eller fördold, utan öppet bekände den och predikade om Herren Kristus Jesus. Och det är detta som fäller honom, så att judarna inte kan tåla honom utan angriper honom med våld, fängslar honom och för honom inför överheten

Detta står här nu, för att vi därav skall lära oss, att om vi bekänner vår tro och inför människorna öppet ärar Kristus med vår bekännelse, det inte skall slå fel, att djävulen uppeggar en och annan att ställa till förtret för oss och skicka oss all möjlig olycka på halsen. Det kan alltså inte undgås, att du måste rusta och bereda dig för en sådan fara. Vi kristna får inte njuta den fördelen av vår tro och bekännelse, att vi fördenskull blir rika och stora herrar. Vi måste våga liv och lem, ja, allt vad vi äger och inte inställa oss på att världen skall lämna oss ifred. Vi ser hur Stefanus gör. Det gör honom ont, att libertiner, cyrenéer, alexandriner och andra smädar Kristus och inte vill erkänna honom som Guds Son. Därför ger han sig in i dispyt med dem. Han menar, att han är en kristen och måste rädda Kristi ära. Och det gör han på ett sådant sätt, att de inte kunde stå emot den vishet och den ande, som här talade.

Men hur går det då för honom? Jo, judarna lejde några män, som sade: "Vi har hört honom tala hädiska ord mot Moses och mot Gud." Och de uppeggade folket och de skriftlärde och de äldste och grep honom och förde honom inför Stora rådet. Så gick det den fromme Stefanus, därför att han inte kunde tåla, att man talade illa om Kristus, och därför att han menade, att det inte anstod honom annat än att värna sin Herres ära. Oss går det, Gud vare lovad, än idag på samma sätt inför påven och hans anhang. Det bör vi tacka Gud för. Ty det är ett gott tecken.

Nu säger texten särskilt, att de skaffade fram falska vittnen. Så går det alltid till. Med hjälp av sanningen kan man aldrig vinna något mot de kristna. Därför måste man ta lögnen till hjälp. De beskyllde alltså den helige Stefanus för att ha talat hädiska ord mot Moses och Gud. Men här blev han inre svarslös. Hans svar visar tydligt, vad han trodde om Moses och Gud. Han vänder denna beskyllning mot sina vedersakare och förebrår dem, att de såväl som deras fäder lika litet lytt Moses som Gud. Man kan härav sluta, att judarna gått tillväga med Stefanus alldeles så som de påviska än idag går tillväga med oss. När vi lär, att Kristus inte instiftat det heliga sakramentet, sitt testamente, för att man, som bruket är hos de påviska, skall lyfta upp, bära omkring, innesluta och tillbedja det, utan för att man skall äta och dricka och förkunna Herrens död, d. v. s. trösta sig av hans lidande och av betalningen för våra synder, så ropar de, att vi inte vördar sakramentet utan vanärar det. När vi lär, att vår käre Herre Kristi offer är det enda offret för synderna och att man med sina gärningar inte kan försona för den minsta synd, så ropar de, att vi förbjuder goda gärningar och så blir orsak till, att var och en gör vad honom lyster. Ty förtjänar man inte himmelen med goda gärningar, så kunde man inte heller förtjäna helvetet med onda. De är sålunda falska vittnen, när de mot sanningen offentligen utsprider sådant om oss.

Så gick det också för den fromme Stefanus. Han drev läran om syndernas förlåtelse, liksom vi, Gud ske lov, gör och sade: "Skulle man genom lagens gärningar komma till himmelen, så vore allt förlorat. Lagen var inte given för det ändamålet. Den som vill till himmelen måste äga något högre och dyrbarare än Moses och alla heliga verk." Denna predikan tolkade de så, att han smädade Moses. Vidare vittnade han om Kristus, att han var Guds Son, och han gjorde under i hans namn. Detta kallade de att häda Gud. Men framför allt kunde de inte tåla, att han satte så föga värde på templet och den gamla gudstjänsten och förutsade, att om de inte ville överge Moses och erkänna Kristus, så skulle tempel, gudstjänst, rike och alltsammans förgås. Detta räknade de inte bara som hädiska ord utan som upproriskt tal, och anföll honom häftigt för detta.

Vi bör alltså inte heller nu för tiden beklaga oss över orättvisa beskyllningar. Djävulen kan inget annat än ljuga, förvända och tyda till det värsta, vad som är sant och rätt talat. Den konsten har Kristi fiender lärt av lögnens fader. Därför smädar de det heliga evangeliet och talar bittra ord om rättsinniga lärare. Det måste man vänja sig vid och tåligt vänta, tills Gud kommer och uppenbarar, om de talat sanning eller ljugit. Under tiden får vi nöja oss med, att vi med den fromme Stefanus vet med oss i vårt samvete, att vi inte hädar Gud och inte heller vill lära folket vad orätt är och förföra det.

Dessutom kan vi ha den trösten, varom berättelsen talar, när den säger att Stefanus ser upp i himmelen och ser Guds härlighet och Jesus, hans Son, stå på Guds högra sida. Han, den helige Stefanus, var också en människa, av kött och blod, och hade inte den helige Ande varit med honom, så hade han väl låtit det inverka på sig, att översteprästerna, fariséerna och hela folket, som var församlat, förklarade hans lära om Kristus som kätteri och fördömde den. En sådan anfäktning är det ju inte möjligt att övervinna utan den helige Andes bistånd. Men just då judarna som häftigast säger emot Stefanus, och han för denna läras och bekännelses skull måste möta döden, så ser han Kristus stå på Guds högra sida, honom som översteprästerna, fariséerna och allt folket menade vara nederst i helvetet.

Denna syn såg Stefanus med sina lekamliga ögon. Vi ser den inte lekamligen, men i Ordet ser vi, Gud vare lovad, detsamma. Därför håller vi hårt på den läran och låter fienderna rasa, skria, ljuga, fängsla och döda bäst de vill. Det bekommer oss föga. Kristus lovar ju, att hans Ande skall vara med oss och hugsvala och styrka oss så, att vi i honom skall ha all vår glädje och tröst, ja, att han skall låta vår sak komma fram i ljuset så, att man märker, att det inte är vi utan Guds Ande, som talar. Mark. 13. Så hör vi här på Stefanus, att han på ett underbart sätt besvarar judarnas falska anklagelse och visar, att templet i Jerusalem inte är Guds hus i den meningen, att Gud är bunden vid det, eller att det aldrig skulle förstöras, till straff för judarnas synder. Han visar, att Gud varit med sitt folk utan att ha något sådant hus, eftersom först Salomo, Davids son, byggt det. Ja, då detta hus redan fanns där och hölls högt i anseende under Hiskias tid, sade Gud genom Jesaja: "Himmelen är min tron och jorden är min fotapall, vad för ett hus skulle ni då kunna bygga åt mig?"

Men när då judarna höll så hårt på sin mening och rent av ville påstå, att Gud är bunden vid detta hus, så förebrår Stefanus dem detta med all kraft, kallar dem hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, som stod den helige Ande emot och som därtill förrådde och dräpte de heliga profeterna och aldrig hållit Guds bud. Sådant skulle Stefanus aldrig ha sagt, om inte den helige Ande haft sin boning i honom. Vi förstår nog, att den som är i sådan nöd som Stefanus, helst skulle vilja tala sådant, som människorna gärna vill höra, så att han åter kunde vinna deras vänskap. Men Stefanus talar så till sina vedersakare, att det skär dem i hjärtat och de biter samman tänderna mot honom. Den helige Ande verkar hos Stefanus detta, han ger honom kraft att alldeles glömma sig själv, sitt liv, sina lemmar och endast se på detta att värna sin Herres Kristi ära och visa de gudlösa på deras synder.

Men vad låter Kristus den fromme mannen få för lön för sin ärliga tjänst? Detta är nu tredje och sista stycket i denna predikan. Det ser ut, som blev den helige Stefanus lönad så som man säger, att bödeln lönar sin dräng. Ty det heter i berättelsen så: "Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång fram emot honom, och de drev ut honom ur staden och stenade honom."

Så ligger du där då, käre Stefanus! Så lönar världen alla vår käre Herres, Jesu Kristi, trogna tjänare! För världen ser det illa ut. Ty om han varit en mördare, en tjuv, en äktenskapsbrytare, hade man inte kunnat fara värre fram med honom och ändå skulle var och en då haft mer medlidande med honom. Men eftersom han bekänner Kristus och gärna vill föra även andra till denna tro, så dör han i skam och vanära. Ty var man håller honom för en förförare och gudsförsmädare, som velat kullkasta Moses lag, gudstjänsten och all tukt och anständighet. Ja, detta är de rätta helgonens död. Inför världen en smädlig och vanhedrande död, men inför Gud en ädel och dyrbar död, såsom det heter i den ll6:e psalmen. Först och främst är det ju så, att vårt huvud och vår Herre Kristus Jesus, Guds Son, själv dött i den högsta vanära, som en förförare och upprorsstiftare på ett kors mellan två rövare. Låt oss också för det andra av Stefanus' lära och av honom själv, som lidit denna smädefulla död, höra, vad han menar om den. Lukas säger: "Han åkallade och sade: Herre Jesus, tag emot min ande."

Vad tänker då den gode mannen? Han ligger där på sina knän. Vittnena, som talat emot honom och därför skulle kasta första stenen på honom, gjorde sig i ordning för att börja och lade av sig sina kläder och var så fullt redo att överösa honom med stenar. Då glömmer den fromme mannen liv och lem och säger inte ett ord därom, alldeles som om han tänkte: Kroppen är inte bättre värd. Den hör jorden till. Av synd och ondska finns där tillräckligt. Därför betyder det ingenting, om den får en smädlig död. Men i det avseendet är den ärad och dyrbar, att den dör för Herren Kristi skull. Därför vill jag inte bekymra mig över dess öde. Men ett beder jag, o Herre Jesu Kriste, tag emot min ande. Stefanus är alltså viss på att om hans ande bara blir frälst genom Kristus, som ensam kan hjälpa honom, så får det gå med kroppen som det vill. Den skall ju också en gång komma efter. Stefanus' tro på ett evigt liv efter detta hänger på det närmaste samman härmed. Varför skulle han annars ha befallt sin ande åt Herren Jesus? Vidare tror han, att om hans ande skall bli frälst, så kan det inte uträttas av Moses eller lagen eller andra människor med deras gärningar, inte heller av honom själv genom någon gärning. Kristus. Guds Son, ensam kan åstadkomma det. Fatta därför förtröstan till honom och bed att han må göra det. Detta är att rätt känna Kristus och tro på honom. Därav följer ett lugnt och lätt och gott mod, även om man skulle befinna sig i de svåraste kval och den högsta nöd.

Samma kraft bör också vi med all flit ta emot och så göra efter den fromme Stefanus' ord. Ty fastän Guds Son, vår käre Herre Jesus Kristus, vill bistå sina kristna i all fara och beskydda och hjälpa dem mot den onde fienden och den onda världen, som vill fördärva liv och lem och gärna själen också, så är det ändå hans särskilda ämbete och gärning att vara oss nära och på oss bevisa sin hjälp och makt i de sista stunderna, då detta livet skall utslockna, och vi bävar för synden, djävulen och döden. Ty varför har Kristus dött? För syndens skull, inte sant? Varför har han befallt, att vi skall låta oss döpas? För att vi skall bli Guds barn, inte sant, och genom hans död befrias ifrån synd och död. Just för den sakens skull har han anförtrott kyrkan löse- och bindenycklarna. Likaså har han fördenskull stiftat den heliga nattvarden. Detta syftar inte på detta timliga livet. Om så skulle vara, så skulle de kristna stå tillbaka och de gudlösa ha den fördelen, att det går dem efter deras önskan. Men sådant uthärdar de kristna gärna, ty de vet, att all den tröst och den förmån, de har att vänta, skall de först i det tillkommande livet få ta emot och äga.

Detta gör Stefanus så glömsk vid detta tillfälle, att han låter fienderna fara fram, som det behagar dem, utan att med ett enda ord uttrycka sin klagan. Han ber bara, att Kristus skall ta emot hans ande. Så är han nöjd. Han vet väl, att om Kristus tar sig an hans ande, som är skapad till salighet, så skall kroppen inte lida någon nöd. Detta bör vi också lära oss och utbedja oss, ty då ber vi som alla heliga alltid bett, ja, som Kristus själv gärna vill att vi skall göra. Detta är nämligen hans ämbete. Detta är att verkligen söndertrampa ormens huvud. Så ber också rövaren på korset: "Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike." Alldeles som ville han säga: det må gå med kroppen, som den har förtjänar. Det oroar mig inte. Men käre Herre, hjälp mig till det andra livet, som är evigt.

Har nu Stefanus - som vi tror och vet vara visst och sant - bett på rätt sätt och blivit bönhörd, hur kan det då bli för dem, som inte har hans tro utan förföljer och dödar honom för hans tros skull? Det är lätt att räkna ut. Ty om Kristus allena kan och vill hjälpa vår ande för evigt, så måste både kropp och ande gå förlorade, om man inte har del eller vill ha del i Kristus. Det inser också den helige martyren Stefanus. Han som inte tvivlar på att Kristus skall höra hans bön och ta emot hans ande, börjar därför bedja för de arma människor, som stenar honom och varit falska vittnen: "Herre, tillräkna dem inte denna synd." Här förenas de båda, som hör samman: en rätt tro och en rätt kärlek. Ty en kristen bör vårda sig om sin nästa inte bara med lekamlig hjälp, utan än mer med andlig sådan. Den hjälpen är ännu angelägnare. Därför går det den fromme mannen till hjärtat, att djävulen så fängslat och så svårt förblindat dessa arma syndares hjärtan, att de t. o. m. föraktar och förföljer sin egen salighet, när de i stället för sin salighets skull borde offra liv och lem och allt.

Detta skall vi också lära oss av den fromme Stefanus. Vi skall inte, som världen brukar, förbittras, när andra människor tillfogar oss något ont. Det svider visserligen, men tänk då som Stefanus: De kan ändå inte göra mig större skada än till mina ägodelar eller i värsta fall till liv och lem. Det är däremot säkert, att ju mer de skadar dig till liv eller ägodelar, desto större skada gör de sig själva till sina själar. Vad skall du då ta dig till med sådana arma eländiga människor? Skall du bli vred på dem och göra dem ont tillbaka? Du kan ju inte göra dem så mycken skada. De har redan själva gjort sig tusen gånger större skada och du skulle genom sådan otålighet och hämndlystnad fördärva din egen sak hos Gud. Om du däremot tåligt lider, så vill Gud ta sig an din sak och rikligen ersätta dig och betala dig för din förlust. Därför är det allra bäst att som Stefanus låta all vrede och motvilja fara, tänka på de arma människornas största skada, den som de gör sina själar, och be till Gud för dem, att han måtte förlåta dem, se i nåd till dem och nådeligen bevara dem för den död och fördömelse, som djävulen har störtat dem i.

Därtill har vi också den trösten, att Gud skall höra en sådan bön och vara syndare nådig. Ty om den bönen varit Herren Kristus emot, så skulle Stefanus inte ha bett den. Men när han nu beder för dessa stora syndare, som varken vill se eller höra Guds Son och som därtill förföljer och dödar hans heliga, så är detta ett bevis på att ingen syndare skall behöva förtvivla utan genom Kristus kunna hoppas på Guds nåd och sina synders förlåtelse. Särskilt nämner Lukas, att Paulus samtyckt till Stefanus död och vaktat vittnenas kläder, när man stenade honom. Men utan tvivel har även just genom denna Stefanus' bön barmhärtighet vederfarits honom, för att Kristus Jesus skulle främst på honom bevisa all sin långmodighet och låta honom bli en förstlingsbild av dem som skulle komma till tro på honom och så vinna evigt liv.

Här är alltså, kära vänner, den helige Stefanus' historia, historien om vilken syssla han hade, hur han bekände Kristus och för denna bekännelses skull slutligen gav sitt liv, och om hur Kristus med sin Ande tröstade honom och så uppfyllde honom med hopp om det eviga livet, att han gärna offrade sitt lekamliga liv för Kristi skull. Må nu vår käre Gud i himmelen genom sin helige Ande också upplysa våra hjärtan och göra oss saliga. Amen.